The Days of Abandonment av Elena Ferrante

Jag kunde inte lägga bort den här romanen. Elena Ferrante kommer att få dig att flyga i luften – Alice Sebold, författare till The Lovely Bones. (citatet är fritt översatt från engelskan).

Vad gör du om du får syn på ett sådant omdöme på bokomslaget till en roman du av en slump hittar på biblioteket? Jag lånade boken med omedelbar verkan, och jag blev inte besviken. Romanen är lysande och intressant och insiktsfull i skildringen av en kvinna i upplösning. Också barnens utsatthet i berättelsen får liv.

bok1Strax efter lunch, medan de dukade av bordet en aprileftermiddag, berättar Mario för sin fru Olga att han vill lämna henne. Efter femton års äktenskap beger han ut sig genom dörren. Timmarna går, men Olga är övertygad om att det inte var något allvarligt som låg bakom makens utbrott. Hon är förvissad om att han ska komma tillbaka, han hade ju inte ens sagt adjö till barnen. Men dagarna går, och mannen kommer inte tillbaka. Detta är inledningen till romanen The Days of Abandonment (den har ännu inte översatts till svenska, men titeln betyder ungefär Dagar av övergivande; verbet to abandon att överge, att lämna, kan också betyda t ex att ge upp eller svika). Författare är pseudonymen Elena Ferrante , som skrivit boken i jagform. Boken kom ut på originalspråket italienska 2002, och i engelsk översättning av Ann Goldstein 2005.

Vissa läsare har funnit Ferrantes beskrivning av en övergiven kvinna skandalös, men så beskrivs hennes språk också som brutalt ärligt och skoningslöst.

En natt dyker ett minne upp från Olgas barndom i Neapel. Det är en mörk gestalt som träder fram – en kvinna som blev lämnad av sin man för en annan kvinna, en kvinna från Pescara, och från den dagen såg ingen i grannskapet till honom igen. Om nätterna hördes skriken från kvinnan. Varje natt grät hon, och hon förvandlades från en vacker, glad kvinna till en kvinna i förfall, som inte tvättade sig eller gjorde något åt håret – en frånstötande kvinna. En stackars lämnad kvinna. Det var en kvinna som innan det tragiska, när hon kom hem från sin shoppingtur med sina tre barn, alltid stannade om hon såg Olga sitta i trapphuset, och grävde fram karameller ur väskan åt henne. Efter det att mannen lämnat kvinnan benämns hon poverella (den stackars kvinnan) av Olgas mor och grannfruarna. Olga hör allt om kvinnan från sin plats under kaffebordet. Här ingjuts skräcken för poverellan. Socialisationen pågår hela tiden intensivt under barndomen.

Att bli lämnad som mor och maka slår särskilt hårt i den romersk-katolska kulturen föreställer jag mig, speciellt som den katolska kyrkan som huvudregel inte erkänner skilsmässa.

Barnen i boken, de är som fågelungar, ännu inte flygfärdiga, som, just som sin mor, får en knuff som nästan får dem att tappa andan och slungas ut ur boet; för ett kort svindlande ögonblick upplever de ren skräck och tvingas beskåda avgrunden inunder. Sin egen upplösning till trots, Olga får inte och kan inte lämna barnen. Hunden offras (jag tycker mig ana en viss offersymbolik här), den äter genom en olyckshändelse gift, och dör. Barnen är vilsna och skräckslagna, den välkända ordningen har omkullkastats. De känner inte till förtröstan i sig själva; den måste ännu komma från de vuxna; mammas och pappas försäkran om att allt kommer att bli bra, att allt kommer att ordna sig, att de inte är tillspillogivna.

I det perfekta, idealiska barndomslandet är det de vuxna som bär på tröstens evangelium, de måste komma med de glada nyheterna, visa att det finns mark att landa på. När de tillfälligt är skeppsbrutna i tillvaron måste de kunna trolla fram ränseln med skeppsskorporna och den sista skvätten vatten. Med andra ord ta fram färdkosten och peka mot det ännu inbillade land som måste finnas där trots allt; bara en orubblig tro kan få den imaginära kartan att bli verklighet.

Olga är den enda som kan genomföra detta, för Mario, fadern, håller sig utom räckhåll. Men ytterdörren går i baklås och går plötsligt inte att öppna – något som Olga varit med om förut, på en annan plats, en annan tid. Men då stod hon utanför. Nu är hon innanför.

Dörren är tung symbolik (enligt Coopers Symboler – en uppslagsbok, så är tolkningarna många).  Så länge dörren är stängd är Olga och barnen utestängda från hopp och befrielse och nya möjligheter. En dörr symboliserar också den stora moderns skyddande aspekt och övergången till ett annat tillstånd, en annan värld. Så länge dörren vägrar öppna sig är de utestängda från detta.

Så det är i ett ”stängt rum” som övergivandet får sin kulmen, en våning där sonen Gianni ligger sjuk i hög feber, där telefonen är avstängd (för att räkningen inte är betald), och mobilen inte fungerar, så det går inte att ringa efter hjälp, vare sig till Mario eller låssmed, läkare eller veterinär. Olga och dottern Ilaria kämpar med att få bukt med låset, kämpar för att få kontakt med grannen inunder. Det är till grannen Olga sätter sin tilltro. Och det är nog så vi måste göra, ha tilltro till våra medmänniskor. Det finns alltid några ansikten som skymtar fram som vi kan sätta vårt hopp och tillit till. Så var det också för Ferrantes huvudperson. Dessutom var det en relation som inbegrep mer än så, ur den blommade både romantik och kärlek.

Men för att återgå till poverella-tematiken, poverellan som bildar en prismatisk lins där hon är allt, den rubbade, den försmådda, utblottade, och stackars kvinnan – allt detta som Olga inte vill kännas vid i sig själv. Poverellan, som blivit till en mäktig kulturellt betingad symbol i Olgas undermedvetna, bryter fram som en hallucination när bristningsgränsen är nådd. Och det är i det ”stängda” rummet som Poverellan breder ut sig och tar plats. Man kan nästan säga att det är hon som lotsar Olga genom det värsta av krisens olika faser. Inte minst genom ett febrilt skrivande. Och Olga är i själva verket författare till yrket, men har sedan länge tappat kontakten med sin skrivarådra, och mer eller mindre resignerat. Genom krisen reintegreras (reintegrera betyder ungefär hjälpa tillbaka) poverellan med Olga, och den mörka representationen av henne avkläds allt skrämmande. Men på vägen dit har Olga bland annat hunnit med att skrämma slag på Mario och hans nya unga fru, som hon utsatt för en attack på öppen gata.

Ur allt detta som tilldrar sig, både på det yttre och inre planet, sker ett uppvaknade och Olga inser att hon gjort ett misstag som trodde att hon inte skulle kunna leva utan Mario. Grannkvinnan som grät ut sina känslor i sin våning i Olgas barndomskvarter blir begriplig. Inte minst all den skam och rädsla som var/är förknippad med att bli lämnad.

Nyckelscenen är för mig när Olga står framför badrumsspegeln och betraktar sig själv, och inser, att hon inte enbart är den Olga hon trodde sig vara:

Tack vare att badrumsspegeln har speglar i sidopanelen så såg jag de båda halvorna av mitt ansikte separat, långt ifrån varandra. Först drogs jag till min högra profil, sedan till den vänstra. De var båda fullständigt obekanta för mig, normalt sätt använde jag mig inte av panelens sidospeglar. Jag kände igen mig enbart i spegelbilden av mig själv som reflekterades av den stora frontspegeln. Jag försökte arrangera speglarna så, att jag kunde se från sidan och framifrån samtidigt. Det finns inget tekniskt sätt att avbilda på, hittills, som har överstigit spegeln och drömmen. Titta på mig, sa jag till spegelglaset i en viskning, ett andetag. Spegeln summerade upp min situation. Om spegelbilden rakt framifrån försäkrade mig, genom att säga till mig att jag var Olga och att jag kanske skulle nå till slutet av dagen lyckosamt, varnade mig mina två profiler att så inte alls var fallet. De visade mig min nacke, de fula levande öronen, den lätt böjda näsan som jag aldrig tyckt om, hakan, de höga kindknotorna, och den strama hudens vita papperssidor över kinderna. Jag kände det som att, över de där två halva delarna, hade Olga knapphändig kontroll, hon var inte så väldigt motståndskraftig, inte väldigt uthärdande. Vad skulle hon göra med de här två spegelbilderna. Den värre sidan, den bättre sidan, det doldas geometri (fritt översatt från engelskan).

Det här betraktandet, den intensiva ”självrannsakningen” i spegeln fortsätter och når sin höjdpunkt på de närmast följande sidorna.

Boken kan läsas som en modern saga, och däri ligger en speciell charm. En saga där prinsen får sin prinsessa efter många prövningar och men, och där häxan är förlagd till själens utmarker och inte till en stuga i skogen.

Inför publiceringen av den här texten beställde jag boken igen för att kolla några detaljer, men fick efter några dagar ett vänligt meddelande från biblioteket om att boken var försvunnen…

/Helena Maria

Betydelsen av relationer för att förstå psykoser

I sin avhandling ”Whitout you there is no me, an interpersonal framing of psyhosis” undersöker Jennifer Strand erfarenheter av nära relationer hos personer med psykosproblematik och dessa personers egen förståelse av sina psykotiska symptom. Som bakgrund till avhandlingens syfte lyfter Jennifer Strand fram olika teorier och forskning som visat att mellanmänskliga relationer är viktiga både för barns utveckling och för psykosgenombrott.

I avhandlingen ingår fyra olika studier. I den första studien har Strand intervjuat tolv personer med erfarenhet av psykos om deras uppväxtförhållanden, relationen till deras föräldrar och hur de såg på sig själva som barn. Deltagarna i studien beskrev uppväxtförhållanden där sexuella, fysiska och/eller emotionella övergrepp var vanligt förekommande. Där den ena föräldern beskrevs som våldsam, inkräktande och oförutsägbar beskrevs ofta den andra föräldern som passiv och tillbakadragen. Det rådde oftast en tyst atmosfär i familjen. Som barn beskrev sig deltagarna ofta som introverta och ensamma och när de var rädda, ledsna eller blev utsatta för mobbning hanterade de dessa känslor och svårigheter på egen hand. Som strategier för att hantera en svår uppväxtmiljö använde de dagdrömmar och fantiserande och de försökte ofta göra sig osynliga.

Den andra studien bygger på samma tolv intervjuer som den första studien. Här undersöks deltagarnas egen förståelse av innehållet i deras psykotiska symtom. Deltagarna upplevde att de psykotiska symptomen var begripliga utifrån deras livssituationer och relationer. Symptomen förstods ofta som representationer antingen för en frånvaro av mellanmänskliga relationer eller för relationer där det förekommit någon form av övergrepp eller kränkningar. Röster med ett storslaget innehåll där personerna upplevde att de hade en särskild identitet, övernaturliga krafter eller ett särskilt uppdrag förstods ofta som en reaktion på ensamhet och som en önskan om ett annat sorts liv. Röster med ett trakasserande innehåll kopplades ofta till tidigare erfarenheter av någon form av övergrepp och röster med beordrande innehåll kopplades ofta till dominanta föräldrar som haft stort inflytande över personens liv.

I studie tre jämförs anknytningsmönster hos 47 personer med erfarenhet av psykos med anknytningsmönster i befolkningen i allmänhet, och relationen mellan anknytningsmönster och psykotiska symptom undersöks. Med anknytningsmönster menas hur relationen med föräldrar/vårdnadshavare sett ut under barndomen. Jämfört med befolkningen i allmänhet var det färre personer med psykos som uppgav ett tryggt anknytningsmönster medan undvikande och ångestfullt-undvikande anknytningsmönster var vanligare hos personer med psykos.

Den fjärde studien bygger på team-möten där personal inom psykiatrin diskuterar föräldrar till personer med psykos. En del föräldrar upplevdes av personalen som en börda eller som ett hinder för behandlingen och för personens hälsa medan andra upplevdes som stöttande och kunde bidra med värdefull information. En del föräldrar var frånvarande i personens liv och en del upplevdes som en källa till smärta och ohälsa på grund av att de utsatt personen för övergrepp.

Sammantaget visar Jennifer Strands avhandling att psykotiska symptom kan förstås i relation till personens erfarenheter av nära relationer.

/Anna-Karin

Referens: Jennifer Strand (2014). Whitout you there is no me, an interpersonal framing of psyhosis. Doktorsavhandling, Göteborg, Psykologiska institutionen. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/34970

Psykpodden

I Psykpodden diskuterar Rebecca Anserud och Christian Dahlström olika aspekter av psykisk ohälsa. Båda har egen erfarenhet av psykisk ohälsa, Rebecca av bipolär sjukdom och adhd och Christian av panikångest och depression. I podden tar de bland annat upp olika typer av psykisk ohälsa, panikångest, självmordstankar, sorg, alkoholmissbruk, olika terapiformer och psykiatripolitik. Ibland bjuder de in gäster som får berätta om sina erfarenheter av psykisk ohälsa.

För den som inte själv har upplevt en psykos så rekommenderar jag särskilt avsnitt 14 där Rebecca Anserud, utifrån sin egen erfarenhet, på ett väldigt bra sätt berättar om hur en psykos kan upplevas. Jag vill även rekommendera avsnitt 6 där Annelie Jäderholm pratar om sina erfarenheter av att bli lagd i bälte under sina psykoser och hur hon upplevt detta som väldigt traumatiserande. Hon berättar om ett studiebesök hon gjort på Island där man har kastat ut bältessängarna ur psykiatrin för länge sedan och istället använder andra metoder för att lugna och gränssätta patienterna. Annelie har efter sina senaste bältesläggningar som hon liknar vid tortyr, tillsammans med en vän skapat sidan NO MORE där de säger ” no more” till bältesläggningar och vill sprida kunskap om alternativ till detta. Jag tycker även att avsnitt 10 där Rebecca Anserud berättar om sin uppväxt med alkoholmissbrukande föräldrar var väldigt berörande.

Om du vill lyssna på Psykpodden i din telefon så är det enklast att ladda ner appen Podcaster och lyssna via den. Personligen tycker jag att det ibland låter som att de i podden är sponsrade av något läkemedelsföretag (fast det är de inte) men annars tycker jag det är en bra podd som bidrar till att öka förståelsen för hur det är att leva med olika typer av psykisk ohälsa.

/Anna-Karin

Yoga som återhämtning

En liten amerikansk pilotstudie visade att den psykiska hälsan och livskvaliteten förbättrades hos personer med långvarig psykosproblematik som deltog i en yogagrupp 45 minuter två gånger per vecka. Efter de sju veckor som studien pågick så hade den psykiska hälsan hos de som deltog i yogagruppen förbättrats mer jämfört med en grupp personer som inte deltagit i någon yogagrupp. De hade återhämtat sig betydligt mer från olika typer av psykotiska symtom och de upplevde att deras livskvalitet hade förbättrats mer än den jämförande gruppen. Flera av deltagarna ville fortsätta med yoga efter att studien avslutats eftersom de tyckte att yogan gjorde att de kände sig mer lugna och avslappnade. En del av dem sa att de kunde använda den djupandningsteknik som de lärt sig i yogan för att hantera oro och svårigheter i det vardagliga livet. I yoga tränar man bland annat andning, avslappning, styrka och balans och även fast den här studien var väldigt liten med bara 18 deltagare så verkar det som att yoga kan vara ett bra komplement till annan typ av behandling för personer med psykosproblematik. Eftersom den grupp av personer som man jämförde med inte deltog i några gruppaktiviteter så kan man dock inte säga helt säkert om de positiva hälsoeffekterna berodde på själva yogan eller om det snarare berodde på att personerna fick göra någonting tillsammans med andra personer i grupp. Det behövs mer forskning för att ta reda på det.

Referens: Elizabeth Visceglia & Stephen Lewis. (2011). Yoga therapy as an adjunctive treatment for schizophrenia: A randomized controlled pilot study. The Journal of Alternative and Complementary Medicine, Vol 17, Nr 7, 601-607.

/Anna-Karin

Open dialogue

Under förra sommaren träffades vi i vår forsknings – och utvecklingsgrupp för att titta på en serie filmer av dokumentärfilmaren och förre teurapeuten Daniel Mackler. Bland annat såg vi Open Dialogue: An alternative, Finnish approach to healing psychoses. Det är en dokumentär som skildrar en behandlingsmodell som används i norra Finland. Enligt filmen har området bland de bästa resultaten i världen när det gäller återhämtning bland de som insjuknat i psykos för första gången. I modellen ingår det att ett team från psykiatrin träffar människor i kris direkt när de söker hjälp, att de har som mål att undvika sjukhusinläggningar och istället behandla människor i deras hem och att de undviker antipsykotisk medicinering så långt det går. De arbetar i team där flera olika yrkesgrupper finns representerade och om personen önskar det så tas viktiga individer från personens familj och sociala nätverk med i behandlingsprocessen. Man försöker ha en öppen dialog kring behandlingen där alla i teamet och det sociala nätverket får komma till tals men där man särskilt lyssnar på personen som befinner sig i kris. Filmen finns i sin helhet på Youtube. Tyvärr finns den inte med svensk text på Youtube.

Aktivitetskatalogen

Senaste nummret av tidningen Nordost (nov 2014, nr 37) tipsar om aktivitetskatalogen.se, en webbsida som samlar olika aktiviteter som finns i Göteborgsområdet för personer med psykisk ohälsa. Exempel på aktiviteter är caféer, aktivitetshus, fysiska aktiviteter, arbetsgrupper, brukarorganisationer, arbetsinriktad rehabilitering m.m.

Om rösthörande och om sambandet mellan rösterna och människors livsberättelser

Dirk Corstens och Eleanor Longden (2013) studerar sambandet mellan människors livsberättelser och rösthörande bland hundra personer som hört röster under mer än två års tid. De fann att det var vanligt att rösthörarna hade upplevt någon form av traumatiska händelser tidigare i livet och att det oftast gick att hitta en tydlig koppling mellan personernas rösthörande och deras livshistorier.

Det vanligaste var att personerna hörde röster som var tydligt identifierade när det gällde ålder, kön och namn. Allra vanligast var vuxna mansröster. De flesta av rösterna (59 %) var negativa och elaka och kritiserade, beordrade eller hotade personen. Endast fyra procent hörde röster som enbart var positiva men en del hörde både negativa och positiva röster. 74 % upplevde att rösterna kom utifrån, 14 % att de kom inifrån huvudet och 12 % hörde röster som upplevdes som att de kom både inifrån och utifrån. De flesta röster var familjemedlemmars eller bekantas röster men det var också ganska vanligt att de hörde sin egen röst.

De flesta av rösthörarna upplevde att det fanns tydliga faktorer som utlöst rösterna så som känslor av skam, skuld, osäkerhet eller oro, eller livshändelser som exempelvis sociala situationer eller isolering. 93 % uppgav att de varit med om någon form av stressande händelse precis innan de började höra röster, t.ex. familjekonflikter, emotionella eller sexuella övergrepp eller att de fått omfattande kritik. 87 % hade upplevt svåra livshändelser tidigare i livet, långt innan de började höra röster. Exempel på sådana händelser var familjekonflikter, någon form av övergrepp under barndomen (emotionella, fysiska, sexuella övergrepp, försummelse), mobbning eller våld i hemmet.

De flesta av deltagarna kunde berätta personliga historier som knöt samman rösterna med deras livsberättelser. 78% hörde röster som kan förstås som meningsfulla representationer av en livserfarenhet. Många av rösterna tillhörde andra personer, exempelvis sådana personer som utsatt rösthöraren för övergrepp eller kränkningar av något slag. Andra aspekter som rösterna representerade var uttryck för olika emotionella konflikter så som känslor av ilska, skuld och skam, svårigheter med närhet eller anknytningsproblem. De flesta av deltagarna upplevde även en påtaglig brist på självförtroende.

Corstens och Longdens artikel visar att rösthörande ofta kan förstås som reaktioner på svåra livsomständigheter och att rösterna kan bli begripliga om de sätts i relation till olika händelser som personen upplevt eller känslor som personen brottas med.

Referens: Dirk Corstens & Eleanor Longden (2013). The origins of voices: links between life history and voice hearing in a survey of 100 cases. Psychosis: Psychological, Social and Integrative Approaches, 5:3, 270-285.

/Anna-Karin

Berätta om psykotiska upplevelser – bra för återhämtningen

I en studie visade Magdalena Pietruch och Laura Jobson att unga människor som upplevde psykoser för första gången i sitt liv tenderade att må bättre om de efteråt på något sätt lämnade ut sig själva kring den psykotiska erfarenheten, även kring de delar som upplevts som traumatiska. Upplevelsen av psykos kan vara traumatisk och kan leda till posttraumatiskt stressyndrom*. I Pietruch och Jobsons studie uppvisade de som var mer motvilliga att dela med sig om sin psykotiska erfarenhet högre grad av posttraumatiskt stressyndrom än de som var mer benägna att prata om, eller på annat sätt dela med sig om sin erfarenhet efter psykosen. De som lämnade ut sig själva genom att exempelvis prata eller skriva om sina psykotiska upplevelser uppvisade en högre grad av återhämtning och de upplevde i högre grad att de utvecklats och växt som människor efter den psykotiska episoden. Att människor får möjlighet att prata om sina upplevelser eller att på något annat sätt få uttrycka och dela med sig av sina upplevelser verkar därmed vara av stor betydelse för att människor ska kunna återhämta sig efter psykoser.

Referens: Magdalena Pietruch & Laura Jobson (2012). Posttraumatic growth and recovery in people with first episode psychosis: an investigation into the role of self-disclosure. Psychosis: Psychological, Social and Integrative Approaches, 4:3, 213-223. http://dx.doi.org/10.1080/17522439.2011.608434

*Frame & Morrison (2001) i Pietruch & Jobson (2012), s.213.

Kultur på recept

I dagens Metro beskrivs ett pilotprojekt som pågår i Jönköpings län där man studerar hur kultur på recept kan bidra till bättre hälsa hos personer som är sjukskrivna för psykisk ohälsa som exempelvis stress, ångest och depression eller för långvarig smärta. Målet är att förbättra människors hälsa genom eget skapande så som bild, slöjd, sång och dans eller deltagande i olika kulturaktiviteter. Effekterna av projektet kommer att mätas både genom en kvalitativ utvärdering och genom enkäter. Här kan du läsa mer om detta projekt: Pilotprojekt kultur på recept 2013 – 2015

MR-dagarna i Umeå

Den 13-15 november 2014 äger Mänskliga rättighetsdagarna rum i Umeå. En liten grupp från Psykosvård nordost i Göteborg kommer att åka dit och hålla i ett seminarium med titeln ”Vad har MR och kultur med psykiatrin att göra?”. I detta seminarium berättar brukare och personal om ett projekt som pågår på psykosmottagningen under två år. Projektet syftar till att öka kunskapen om mänskliga rättigheter bland brukare och personal samt att införa ett rättighetsbaserat förhållningssätt i det dagliga arbetet på mottagningen.

%d bloggare gillar detta: