”Det sociala perspektivet behöver komma i jämnhöjd med det medicinska”.

Det sociala perspektivet behöver jämställas med övriga perspektiv, som det medicinska och psykologiska, menar Nika Söderlund, psykoskurator på Sahlgrenska universitetssjukhuset och doktorand och lärare på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

I en föreläsning under rubriken ”Socionomens roll i psykisk ohälsa”, inspelad på Stockholmsmässan den 21 november 2018, se här, och arrangerad av Akademikerförbundet SSR, tar hon upp kuratorsrollen från olika utgångspunkter och erfarenheter.

Bland annat gör hon en återblick till den första kuratorn i Sverige, slöjdlärarinnan Gertrude Rohde. Hon började arbeta redan 1914 som kurator för de sinnessjuka i Stockholm. Man hade sett att det behövdes något mer än bara det medicinska, påpekar Söderlund.  Det som behövdes ytterligare var ”råd och dåd” som det stod i arbetsbeskrivningen, (för bland annat Göteborgs- och lundakuratorn, enligt Nika Söderström) hjälp till självhjälp och hembesök. Mottagningen fanns i Rodhes bostad, och på den här tiden fanns det ännu ingen grundutbildning, påpekar Söderlund.

Söderlund berättar också att den andra kuratorstjänsten inrättades i Göteborg 1923. Det var sjuksköterskan Matilda Pålsson som innehade den, och även hon hade mottagning i sitt hem till en början.

Nika Söderlund visar på de starka beröringspunkterna mellan den tidens kuratorer och vår tids. Bland annat hade de första kuratorerna också att bevaka patienternas rättigheter och intressen, exempelvis gentemot arbetsgivaren, berättar Söderlund, som forskar i ämnet. De övervakade försöksutskrivningar, var med vid utskrivning och efterarbete och såg till patienternas egendom och deras bostadsförhållanden, när de var inskrivna, fortsätter Söderlund. Kuratorn var med och ”ordnade” patientens tillvaro.

Den speciella kompetens som är kuratorns har med samverkan att göra. Kuratorn kan samarbeta med många olika professioner och gå ihop med andra i olika frågor. Kuratorn enligt Nika Söderlund är den som tar in flest personer i rummet, som familjen, närstående och andra som har anknytning till klientens eller patientens nätverk.  När hon jobbar exempelvis med unga nyinsjuknande i psykos, som är en av de grupper som Nika Söderlund brinner för och har stor erfarenhet av, så handlar det inte bara om människan i kris, det vill säga personen som insjuknat i psykos, utan även de runtomkring, poängterar hon.  Något som Nika Söderlund ser som viktigt är att patienten eller klienten själv får problemformulera och ge sin berättelse och syn. Ingen annan kan ta sig den rätten, menar hon.

Söderlund menar att det är så lätt att tänka att psykos och schizofreni är något som man inte kan göra något åt.  Så är det inte, framhåller Nika Söderlund, men betonar att det betyder att de som kuratorer behöver vara där ute och jobba förebyggande. Och det med ungas hälsa överhuvudtaget. Men det innebär att kuratorerna måste ges plats och får ta utrymme. De ska inte ständigt behöva motivera sin existens inom vården.

Det här är bara en bråkdel av det som Nika Söderlund tar upp i föreläsningen. Det finns så mycket att ta fasta på i den, inte bara för socionomer och socionomstudenter, utan exempelvis anhöriga. De anhöriga kan spela en stor roll i att vara med och lyfta kuratorernas arbete och det sociala perspektivet. Inte minst genom att kräva mer av förebyggande arbete från psykiatrin i form av vad kuratorerna kan göra för barn och unga.

Nika Söderlund var tidigt ute med erfarenhetsgrupper inom psykiatrin, som rösthörargrupper, paranoiagrupper och mer allmänt kring psykos och egenerfarenhet. Talbart.org har växt fram ur en sådan erfarenhetsgrupp med Nika Söderlund som samtalsledare.

/H-M

Referenser och tips:

Ur Samtiden-Socionomdagarna :https://urplay.se/program/210351-ur-samtiden-socionomdagarna-2018-socionomens-roll-i-psykisk-ohalsa

Ulrika Hjalmarson-Neideman.2019. Höra röster. Sveriges radio, P1. Kropp och själ, publicerat den 4 juni, 2019, se här.

Lyckad intrig med ”Tollundmannen” i centrum.

Vi möts på museet”  – en bok av Anne Youngson, (2018) [etta] SEKWA FÖRLAG.

Handlingen i boken utgörs först av brevväxlingen, och sedan mejlväxlingen, mellan den engelska lantbrukarhustrun Tina Hopgood och museiintendent Anders Larsen vid Silkeborgs museum. De är i övre medelåldern och berättar om sina liv och livserfarenheter för varandra.  Kontakten kommer till genom en slump. Fast en förhistoria finns. Arkeologiprofessorn Globe tillägnade bland annat Tina Hopgood och hennes klasskamrater sin bok ”Mossarnas folk” – till vilka Tollundmannen till hör, se här.

Att boken tillägnades Tina Hopgood och hennes klasskamrater berodde på att de kontaktat honom angående nyligen gjorda upptäckter i East Anglia.  De fick också ett senkommet svar från honom, i vilket han förklarade att hans tid var knapp. Han såg emellertid en poäng med att svaret dröjt, och det var att Tina Hopgood och hennes klasskamrater hade blivit äldre, och att de därmed kanske bättre skulle kunna förstå vad det var han ville ha sagt med sin bok.

Femtio år senare skriver hon ett brev till honom med funderingar och frågor och ett avslöjande: Att hon hade lovat sig själv att hon skulle besöka Tollundmannen i Danmark. Ett ansikte som för övrigt pryder bokomslaget, och som hon berättar att hon målat upp och fäst upp på sin vägg.  Hon beskriver hur det talar till henne, och hur det påminner henne om hennes nu döda mormor.

Funderingarna – och kanske också ett slags önsketänkande – rör planer som aldrig förverkligats. Och om hon eventuellt kan vara besläktad med Tollundmannen?  Hon vill också så gärna att bandet som skapades mellan henne, professor Globe och Tollundmannen ska vara betydelsefullt, trots att det skapades för flera årtionden sedan.

Det visar sig att professor Globe är död. Det vänliga påpekandet gör museiintendent Larsen vid Silkeborgs museum. Han har uppfattat två angelägna frågor i Tina Hopgoods brev, frågor som han också besvarar. Dessutom uppmuntrar han henne att besöka museet i Danmark.

Hopgood skriver tillbaka. Hon berättar att hon skriver för att få klarhet i sina egna tankar. Egentligen har Hopgood aldrig haft för avsikt att besöka museet ensam.  Hennes bästa kamrat från skoltiden, Bella, skulle ha följt med.  Livet igenom fantiserade och pratade de om resan till Silkeborg och Tollundmannen.  När Bella flyttade hem från Italien där hon bott i årtionden, aktualiserades åter Danmarksresan. Men Bella blev sjuk och avled.  Det är i efterbearbetningen av sorgen som Tina Hopgood tar till pennan. Deras klasskamrater besökte museet i Silkeborg ganska omedelbart, men Tina och Bella hade skjutit på det. Resan till Danmark hade levt i dem som ett hopp.

En brevväxlingen tar vid mellan lantbrukarhustrun och museiintendenten, som efter ett par brevvändor berättar att han är änkling. Det dröjer innan han delger Tina Hopgood omständigheterna kring sin änklingsstatus. Men breven blir så småningom alltmer personliga och nära, vilket inte minst visar sig i de fraser som de avslutar sina brev med. Anders Larsen ber också Tina Hopgood att övergå till e-post, vilket hon går med på. De förändras och förändrar varandra genom utbytet. Inte minst genom de bekymmersamma passager som uppstår i deras liv i Bury St Edmunds respektive Silkeborg, och som de delger varandra.

Men något stoppar upp utbytet. Tina Hopgood dröjer ovanligt länge med sitt mejl. Så länge att Anders Larsen undrar om något i innehållet har gjort Tina Hopgood upprörd eller om det har hänt något?  I svaret skriver hon att hon inte vill belasta honom med sin tragedi, och menar att brevväxlingen borde upphöra.

I svarsmejlet förklarar museiintendenten hur mycket ”brevväxlingen” betyder för honom; han gått från sorg till glädje genom den. Han vill verkligen veta vad som hänt lantbrukarhustrun.

Utan att gå närmare in på vad som har hänt för att inte förta läsupplevelsen så lämnar Tina Hopgood gården i Bury St. Edmunds. Första anhalten blir Bellas gamla lägenhet, som dottern har kvar. Därefter till en stuga i Skottland där närmsta affär ligger kilometrar bort. Från den stugan skriver hon också sitt sista mejl. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan hon skrev till museet i Silkeborg för första gången. Hon berättar för Anders Larsen att hon gjort ett val, men att flera beslut återstår.  Hon skriver att hon läser om ”Mossarnas folk”. Och jag kommer på mig själv med att tänka att Tollundmannen kanske har tjänat ut sitt syfte för Tina Hopgood.

Sista ordet får emellertid museiintendenten genom sitt brev.

Jag ska inte avslöja mer. Romanen har ett öppet slut, och det är genialiskt. Vi får själva fylla i utifrån eget önsketänkande, egna erfarenheter och fantasi.

/H-M

Referenser och tips:

Youngson, Anne. 2018. Vi möts på museet. Sekwa förlag, se här

Meet the author: Anne Youngson. suffolklibraries.co.uk/posts/meet-the -author/meet-the-author- anne- youngson

http://www.nationaltrust.org.uk: Digging the dirt on archaeology in East Anglia, https://www.nationaltrust.org.uk/features/digging-the-dirt-on-archaeology-in-east-anglia

Museum Silkeborg, se här

”Mötet med Greta Ahrbom”, forts.

”Välkommen”,

Greta. (s. 20)

Så stod det i svarsbrevet Torleif Ingelög fick från sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom. Det var 34 år efter ”kakincidenten”, då han fortfarande levde i tron att Greta var hans moster. (se tidigare inlägg ”Levande begravd på mentalsjukhus”, här)

Brevet till sin mormor Greta Ahrbom, var ett av hans livs svåraste brev att skriva, berättar Torleif Ingelög.  (s. 19) Via ett brev som han hittade i kvarlåtenskapen efter sin mamma kunde han spåra en kurator som haft kontakt med hans mormor. (s. 17)

Kuratorn hänvisade honom i sin tur till den pensionerade överläkaren i psykiatri, Aina Versteegh-Lind, som var god vän med Greta. (s. 17) Författaren och biologen Ingelög och den pensionerade psykiatrikern Versteegh-Lind, (1908-1989) träffades på konditori Storken i Stockholm och funderade på hur ett första möte med Greta skulle kunna äga rum. (s. 18)

Versteegh-Lind föreslog att Ingelög skulle börja med att bara se sin mormor på avstånd i samband med att hon och Greta tog sin sedvanliga torsdagsfika på Storken.

Sagt och gjort. Ingelög observerade mormodern och hennes gamla psykiater och vän från bilen när de arm i arm kom promenerandes från Norrtulls sjukhus till konditoriet. (s. 19)

Jag kände lycka. Nu visste jag verkligen att hon fanns. Nu ville jag mer än någonsin träffa henne”. (s.19)

Nästa steg blev brevet. Och sedan blev äntligen mötet av. Det skulle ske på ett vilohem där Greta skulle vistas en månad. (s. 19)

Vi visste och kände båda att vi hörde ihop. Det var längesedan hon hade hört ihop med någon. Det var flera decennier sedan. Inte minns jag hur jag tog mig hem genom Stockholm och norrut till Sigtuna, totalt omtumlad som jag var.  Jag hade plötsligt, som en skänk från ovan, fått en alldeles förtjusande och fantastiks mormor. Och som det snart skulle visa sig, en kär vän.” (s.22-23)

Andra mötet skulle äga rum på Norrtulls sjukhus där Greta bodde i många år, berättar Ingelög. Han pekar på att hon onekligen var en ovanlig patient med både eget rum och telefon, och egna nycklar till ytterdörren. (s. 24) Övriga patienter bodde i salar om sex eller åtta personer och för dem var Greta ”hon med nycklarna”.

Ingelög och hans mormor gick först arm i arm i parken runt Norrtulls sjukhus . När det blev kyligare i luften var det dags att gå in. Ingelögs mormor bad honom att inte bli chockad över vad han fick se. (s. 25) Det var många moment med dörrar att öppna och en halvtrappa innan de kom ut i en lång korridor som också användes som sällskapsrum och matrum. Då hade Greta släppt hans arm.

Torleif Ingelög ger en väldigt levande beskrivning av vad som mötte honom i korridoren med de breda fönstren ut mot gården.  Han skriver att efteråt kom han på att han inte sett några leenden alls, bara allvarliga ansikten eller ansikten helt utan uttryck.

”Jag kom ihåg vad Aina Versteegh-Lind hade berättat för mig. Att här på sjukhuset fanns åtskilliga patienter som inte var patienter i vanlig mening. Det var människor som hamnat fel från början och blivit kvar. Eller sådana som helt enkelt inte passade in någonstans”. (s. 27)

 Men det var också sådana som blivit intagna efter en tillfällig depression eller psykos som inte kunde släppas ut, berättar han.  Förklaringen som han fick var att det var lätt att bli hospitaliserad i en miljö som denna. Särskilt som man inte hade något kvar på utsidan kvar, kanske bara släktingar som inte ville veta av en. (s. 27)

Torleif Ingelög blev presenterad för den personal de träffade på som ”en släkting”. (s. 27) Inte ens för Versteegh-Lind, numera en mångårig vän hade Greta berättat om flygaren som störtat med sitt plan och hur hon vid hans död varit gravid med deras gemensamma barn, och hur de ännu inte hunnit eklatera sin förlovning.  (s. 231, 41)

För Ingelög var det något liknande ett elddop att ta in alla nya intryck. Han skriver också att det var en befrielse att få träda in i mormoderns rum. (s. 28) Därinne drack de te och åt kakor i lugn och ro.

Allt stod på en vacker ljus duk. På bordet låg också en bok av författarinnan Zenta Maurina, (1897-1978). Henne hade jag aldrig hört talas om. Boken hette ”Det sköna vågspelet”. Jag tog boken i min hand och bläddrade i den.” (s. 28)

Han betonar också den starka upplevelsen av att komma innanför väggarna på ett psykiatriskt sjukhus. Han skriver att han kanske anat något vad som dolde sig där innanför, men aldrig kunnat föreställa sig vad han där mötte i hela sin vidd. Ingelög beskriver det slående som

” [  ] en förvaringsplats, ett levande arkiv med människor som inte passade in någon annanstans. Där levde de sina liv i väntan på att samhället skulle befrias från dem. I denna miljö hade min mormor blivit kvar sedan hon togs in för vård efter sitt sammanbrott på femtiotalet”. ( s. 29)

Även som konstnär har Greta Ahrbom varit bortglömd, poängterar Ingelög, men inte helt. (s. 231) På Designmuseet i Nybro finns det en stor dokumentation av hennes konstnärliga verksamhet, skriver han. Hon finns också omnämnd i böcker och tidningsurklipp från utställningar under 1920- och 30-talen, som hon medverkat i. (s. 231) I boken finns också med skisser på vävunderlag till mattor och kreationer.

Jag skulle vilja påstå att Torleif Ingelög kommer med en välbehövlig och delvis ny syn på de psykiatriska sjukhusen och dess patienter. Vi får följa Greta Ahrbom i spåren efter den tragiska olycka då hennes fästman flygaren Fritz Netzler omkom, och hon själv utan tvekan traumatiserats svårt.  Inte minst genom hur hon bemöttes av den närmaste omgivningen.

Aldrig hade hon kunnat förställa sig att det skulle kunna bli så här. Att Fritz var borta och att hon själv bar på hans barn – ett barn oönskat av alla utom av henne själv”. ( s. 53)

Efter det att Fritz hade försvunnit i havet stannade Greta kvar på pensionatet som de båda bott på.  Hon väntade på ett under, berättar Ingelög eftersom hon bara hade fått veta att han var saknad, inte att han omkommit.  Tiden gick, och i denna ovisshet befann sig denna chockade unga gravida kvinna, Greta Ahrbom, utan någon människa i sin närhet att ty sig till.  Den fasa och förtvivlan hon måste ha upplevt är inte lätt att föreställa sig. (s. 45)

När hon skulle kasta sin bukett i havet vid minnesceremonin kunde hon nästan inte lossa handen från den. Knogarna hade vitnat, skriver Ingelög. (s.47)

Han skildrar hur Greta efter detta aldrig ingick äktenskap.

Hon vågade inte ge sig hän igen – hon var rädd för den outhärdliga smärtan att återigen kanske tvingas förlora en älskad man. Samtidigt mådde hon sämre och sämre. Sakta gick hon mot katastrofen.” (s. 89)

Ingelög berättar också om dokumentärfilmaren Nina Hedenius tre filmer om svenskt mentalsjukhus. Han tar upp en kvinna som intervjuades av Hedenius och som blev psykiskt dålig och hamnade på Beckomberga, (lades ned 1995, enligt Wikipedia) på grund av att hon inte lyckades bli med barn.  Ingelög betonar att ingen på sjukhuset någonsin hade frågat henne varför hon mådde så dåligt. ( s. 134) Frågan om denna kvinnas barnlöshet togs aldrig upp, påpekar han och understryker att det var samma sak i fallet med hans mormor. Ingen frågade Greta om någonting hade hänt i hennes liv, frågade efter något som kunde orsaka att hon led och mådde så psykiskt dåligt. (s. 134)

Och Ingelög beskriver hur det från Beckomberga, ett av Sveriges största mentalsjukhus en gång i tiden, berättas gång på gång samma hemska historier.

”Ingen frågade efter patienternas bakgrund och historia. Ingen frågade vad de varit med om och varför de mådde dåligt. Man kunde dag efter dag behandla dem med elchocker utan att bry sig om orsaken till deras tillstånd.  Ibland, men långtifrån alltid, undersöktes deras symptom när de skrevs in. Dessa skrevs in i sjukjournalen. Sedan kunde det gå åratal, ja till och med decennier, innan man skrev något i journalen nästa gång”. ( s. 129)

Han berättar vidare att Gretas sjukjournal för tiden på Beckomberga är försvunnen. Idehistorikern Karin Johannisson har i sin bok ”Den mörka kontinenten”, framhåller han, berättat att journaler ibland togs bort efter begäran av anhöriga, och spekulerar om det kan ha varit så i Gretas fall? (s. 129)

Med ”Hon kysste havet” ger Ingelög en ovärderlig skildring av psykiatrin genom sin mormor Greta Ahrbom, men också hennes psykiatriker och vän, den pensionerade överläkaren Aina Versteegh-Lind, som visste att sammanföra Torleif Ingelög med sin mormor. Men kanske framför allt om hur nära anhöriga, omgivningen och samhället i stort tillsammans kunde agera i en människas kris för den enskildas bästa, och samhällsgemenskapens. Även om det innebar att det fanns människor som så gott som blev ”dödförklarade” och sedan levande begravda i decennier, som Greta Ahrbom.

/H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26. (se här)

Film från Stockholms stad. Hon kysste havet – berättelsen om Greta Ahrbom. Föredrag av författaren Torleif Ingelög. Stockholms stad, ”Onsdagshistorier” – ett samarbete mellan Stadsarkivet & Stockholms universitet. 22 september, 2020. se här.

”Levande begravd på ett mentalsjukhus”.

Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom”, (2019) är Thorleif Ingelögs berättelse om sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom, (1895-1993). Han växte upp i tron att Greta var syster till hans mormor, inte mormodern själv.

I verkligheten var Greta redan dödförklarad, levande begravd på ett mentalsjukhus. Instoppad, inlåst, behandlad med mängder utan elchocker utan resultat sades det. Därefter aktivt glömd av alla släktingar.” (s.15)

Då visste de inte att själen också kunde bli sjuk, konstaterar Ingelög.

En gång träffade Ingelög Greta under sin barndom. Han var då sex år och skriver att det var ett av hans första och starkaste minnen. Hans mamma, hans bror och han själv besökte henne i en lägenhet med fördragna gardiner. De hade kakor med sig.  När de var på väg i trappan öppnades dörren och påsen med kakor kastades efter dem.

Thorleif Ingelög och hans bror blev rädda och Thorleif Ingelög frågade mamman:

– Varför gjorde moster Greta så?

– För att hon är så väldigt sjuk. Kom så går vi ut i solen! (s. 15)

Många år senare, under ett kurslabb på Uppsala universitet, får Ingelög ett meddelande att han ska åka hem till Gävle för hans pappa hade kommit in på sjukhus. När han anländer går pappan direkt in på väsentligheter, berättar Ingelög. Bland annat får han reda på att hans biologiska mormor är Greta.

Er biologiska morfar tror jag var en flygare som störtade i havet och omkom innan Mameka (Ingelögs mamma) föddes. Han heter Fritz Netzler. Men om den saken vet jag nästan ingenting. Det ämnet har varit tabu under alla år. Greta blev tyvärr väldigt sjuk och är sedan länge borta från världen, intagen på något mentalsjukhus, i Stockholm tror jag, och efter vad jag hört inte kontaktbar.” (s.12)

Sedan orkade pappan inte tala mer. Ingelög skriver om hur tacksam han är för att pappan på sin näst sista dag i livet berättade om mormodern och avslöjade hemligheter som ingen talat om förut.

Tio år senare inledde Ingelög sitt detektivarbete.  (s. 12) Han ville finna och få kontakt med Greta, skriver han.  Några av de frågor han hade var följande:

”Hur kom min mamma in i historien?

Hur kunde Greta hamna på mentalsjukhus?

Och hur kunde en frisk kvinna fortfarande bo där?” (s.23)

Under arbetets gång stötte han också på andra häpnadsväckande människor som han ville berätta om, skriver Ingelög. Det hela mynnar ut i en släktberättelse med Greta Ahrbom i centrum.

Det är rakt igenom en fascinerande, ömsint och välskriven berättelse Torleif Ingelög drar in läsaren i. Hans iakttagelse- och inlevelseförmåga inte minst vad det gäller de psykiatriska sjukhusen och dess patienter ger delvis en ny syn. (ska återkomma till det i ett nytt inlägg )

Greta Ahrbom, Ingelögs mormor, togs in på Beckomberga 1952, och omyndighetsförklarades, senare förflyttades hon till Norrtulls sjukhus för de kommande trettio åren. Sina sista år tillbringade hon Danvikshem. (s. 132, 136-137)

Att Greta förlorade sin älskade och att hon tvingades lämna ifrån sig sitt barn och hemlighålla det kom att prägla hela hennes liv, skriver Ingelög. (s. 236)

Redan Gretas närvaro vid fästmanens begravning ute till havs, hur beskedet om hennes gravididitet togs emot i de olika hemmen får läsaren att förstå hur hennes trauma hela tiden byggts på. Till slut blir det för smärtsamt, det går inte att härbärgera längre, det finns inget ”hållande” i omgivningen, inga ansatser till samtal.

 Hennes sätt att uttrycka sig var genom sin konst, understryker Ingelög och konstaterar att när det inte räckte blev hon sjuk. (s. 155) Det blev växterna som hjälpte henne tillbaka till livet och konsten.

När Greta hamnade i mentalsjukhusens värld hade hon fråntagits det mesta, familj, yrkesliv, frihet, stolthet, bostad och ägodelar. [   ] När hon åter blev myndigförklarad upptäckte man i handlingarna en viss självkritik från sjukhuset.  Framför allt att man inte hade ordnat ett annat boende åt henne. Man betraktade inte Greta Ahrbom som sjuk. Men det hade inte varit lätt att återanpassa henne till samhället.” (s. 233-234)

När Ingelög läste handlingarna framgick det inte att hon hade fött ett barn, men påpekar att på den tiden om man hade kraftigt brutit mot sin tids konventioner och värderingar och fött ett barn utan att vara gift så ”låg det nära till hands att framställas som lite ”underlig”.  (s. 134)

Missa inte att höra Ingelög själv berätta om Greta Ahrbom i P1:s programserie ”Familjehemligheten”, se här. En serie som för övrigt varmt rekommenderas. )

/ H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26.

”Sann övertygelse eller en läpparnas bekännelse – var går gränsen?

Var drar man den tunna skiljelinjen mellan en sann pro-nazistisk övertygelse och enbart en läpparnas bekännelse till en regim, kanske manifesterad i någon nominell anslutning till partiet ifråga? frågar sig Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, utgiven 1989. (s. 135) (se föregående inlägg). Kater menar att det är tänkbart med blandade typer, exempelvis ett typfall med en lärd med hög integritet som nästan slår knut på sig själv för att demonstrera sin Pro-nazism-lojalitet för att skydda sin ställning, men samtidigt uppriktigt accepterar åtminstone några av nationalsocialismens föreskrifter.  (s. 135) Sådant beteende var typiskt för många av de vanliga läkarna såväl för den lärda eliten och även andra lager av det tyska samhället, speciellt före krigsutbrottet, noterar Kater. I ett försök att greppa det här problemets kärna är historiken hämmad av förekomsten av motstridiga bevis tillhörande prominenta professorer i deras personliga minnen och hågkomster såväl som i deras filer. (s. 135)

Ett exempel som Kater anför är exempelvis professor Oswald Bumke. I sin efterkrigsbiografi ägnar den pensionerade psykiatrikern Bumke en hel del energi åt att fördriva nazistspöket, skriver Kater. Och några av sidorna i Bumkes självbiografi kulminerar i en föraktfull karaktärisering av en polikliniker som under en föreläsning konfronterade sina studenter med en bild av Hitler, och menar att den ska användas som en sista källa till inspiration om alla andra diagnostiserande verktyg hade visat sig ha misslyckats, berättar Kater (s. 135)

Men Kater avslöjar att Bumke hade lik i garderoben, för undanstoppad i en obskyr tidskrift fann man ett statement som var påfallande olikt vad han tidigare gått ut med. Och detta uttalande gjorde han som president för ”The Society of German Neurologists”, i september, närmare bestämt den 27, 1934, berättar Kater.  Efter att ha gett några återblickar på den gångna Weimarrepubliken fortsätter han med följande,  (jag återger talet i en mycket förkortad version, min anmärkning):

Gentlemen, today we have gathered in quite another Germany. Today once again each German heart is filled with hope”. [ ] (s. 135)

Kater betonar att talet inte handlade om förtegenhet, neutralitet eller en läpparnas bekännelse, det var en predikan från hjärtat, framhåller han. (s. 135-136)

I ”Doctors under Hitler” ger Kater många exempel på exempelvis lärare i medicin som riskerade inte bara sin karriär utan också sina liv för etik, religion eller ideologi. (se sid. 144) Han nämner professorerna Paul Schürmann, Emil Krückmann, och Rudolf Degkwitz som oförskräckta på olika sätt att uttrycka sina anti-nazistiska känslor. Patologen Shürmann i Berlin lärde ut till sina studenter en konstant följsamhet till den Hippokratiska katekesen, vilket var hart när omöjligt därför att de ledande nazisterna lade sig till och med i vad som utspelade sig mellan läkare och patient; allt skulle rapporteras och nagelfaras. ( s. 145) Kater berättar om hur partiet uppsökte Schürmann när han höll på med sin undervisning:

He practiced this philosophy when he was asked by the party to camouflage the exitus of Oranienburg (later Sachsenhausen) concentration camp inmates by issuing false death certificates. Schurmann instead indicated the real cause of death and consequently fell out of grace with the regime. He surrendered his university career and joined the Wehrmacht. In July 1941 he fell during action on the eastern front”. (s. 145-146)

Det fanns också styrmedel för att få läkare och medicinstuderanden att anpassa sig: det handlade om något liknande ett socialförsäkringssystem; om läkarna var anslutna eller inte, huruvida studenterna beviljades studielån och så vidare. Kater går in i detalj på det här och demonstrerar hur enskilda föll ur systemet om de vägrade nazismen – om de inte dessförinnan halshuggits. Sådana exempel fanns.

Under de här omständigheterna med press på konformitet och att ”uppvakta” och fjäska för makten så blev de yngre mer påverkade än de äldre och redan etablerade, förklarar Kater.

At teaching clinics and university medical departments, assistant physicians and lecturers with an eye on a regular chair after January 30, 1933, would therefore suddenly  be seen to flaunt formal Nazi affiliations that might have much embarrassed them in prior years. Others were quick to learn that the Nazi Lecturers ‘ League, in which physicians tended to proliferate, was soon exerting its routine influence on even the most junior of academic appointments and adjusted themselves accordingly”. (s. 133)

Omkring 1939 var det en skriande brist på läkare. Läkare behövdes vid fronten, och våren 1939 medförde nya studieföreskrifter som stipulerade, enligt Kater, att  

” [ ] even though from then on there were two years less to complete one’s studies, the same level of knowledge was expected of  candidates upon graduation.” (s. 173)

Kater konstaterar att det här systemet producerade bristfälliga läkare vars färdigheter inte ens de sårade soldaterna litade på. (s. 173)

De sist räknade av opponenterna mot Hitlerregimen, var de medicinska lärda som motsatte sig steriliseringar och ”dödshjälp”, skriver Kater. (s. 146) Han tillägger att det fortfarande när boken skrevs (den kom ut 1989) så fanns det fortfarande oenighet om det var relativt få eller många, och hur man ser på det har med motståndets natur att göra, på vilket sätt motståndet gjordes, åtminstone i någras ögon. (s. 146)

’Whereas Alice-Platen-Hallermund, that early chronicler of Nazi medical abuses, in 1948 maintained that most full professors of psychiatry had ‘stayed away’ from ‘”euthanasia’”, several even actively opposing it, though without success’” (s.146)

Dirk Blasius, en mer samtida expert, framhåller Michael Kater, tror att huvudelen av de tongivande psykiatrikerna backade upp den nationalsocialistiska lagstiftningen “med eftertryck”. (s. 146)

Så en blick på Sverige.

I boken ”De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd”, (1999), skriver journalisten och författaren att Maciej Zaremba att den nordiska rashygienen så sent som i slutet av 1900-talet inte bara blev obeskriven, den var i det närmaste oomnämnd, för att inte säga censurerad i uppslagsverk och historieverk.  (s. 13-14)

I augusti 1997 hade Zaremba förmånen, som han berättar, att lyfta fram den forskning som ägt rum under 1990-talet i ett antal artiklar i Dagens Nyheter. I dem berättar han om hur den svenska statsmakten, efter fyrtio år av steriliseringslagar därefter tjugo års tystnad, för första gången låtit förstå att den tog avstånd från rashygienisk människosortering. (s.14)

Zaremba understryker också att han stödjer sig mot historikern Maija Runcis forskning, vilken också inspirerat honom att skriva om de här mörka kapitlen i svensk historia. (s. 18)

Han berättar hur professorn i zoologi, Nils von Hofsten, den tredje mars 1946 satt i en radiostudio och läste ur ett föredrag som bland annat hade att berätta att Sverige varit det land som hindrat flest ”undermåliga människor” att sätta barn till världen. Zaremba anmärker att historien gett von Hofsten rätt på den punkten. (s. 33) Men, påpekar han, hade Hofsten hållit sitt föredrag bara två år tidigare hade Sverige inte varit ”bäst i klassen”. Zaremba skriver om hur Nürnberg rättegången pågick under von Hofstens tal (s .34):

” [ ]och dömde upphovsmännen till de tyska tvångssteriliseringslagarna som 1939 övergick i ’dödshjälp’ – som skyldiga till brott mot mänskligheten. Nils von Hofsten var inte omedveten om problemet. Han fördömde således ”den nazistiska rasläran” och försäkrade lyssnarna om att ”vår” steriliseringslag är mycket olik den som tyskarna hade. I väsentliga hänseenden är i princip den rakt motsatta”. (sid. 34, Broberg och Tydén, 1991, citerad i Zaremba, 1999)

Det har börjat komma fler och fler berättelser från människor som upplevt sterilisering eller på annat sätt sorterats/dömts ut eller fördömts av den tidens politik och kultur som inlägget handlar om. Och om inte de själva , så någon släkting. Jag tror att forskning som Runcis, och reportage och böcker som Zarembas, spelar roll för att bryta tystnadskultur; för att enskilda och minoriteter ska våga berätta.

Alla behöver berätta sin historia för någon, oavsett var man har sina rötter. Om så bara för en vän, partner, psykolog, kär anhörig.

Böcker som ”Doctors under Hitler” ger en vidare kontext; den vidare kontext som alltid behövs, oavsett om man börjar med det ”stora” eller ”lilla”. Något som Zaremba också demonstrerar. Världen hänger ihop.

/H-M

Referenser:

Bergentz, Sven-Eric. 1997. Femtio år sedan Nürnberg koden. Läkare under nazismen inga ovilliga tjänare. Läkartidningen. Volym 94, nr 32-33, sid. 2692-2695. (lakartidningen.se/up-content/uploads/OldPdfFiles/1997/16110.pdf, (se här)

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill & London. The Universirty of North Carolina Press.

Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd. Stockholm. Bokförlaget DN.

”Doctors under Hitler”.

 Inlägget om boken ”The Zookeeper’s wife” av Diane Ackerman, se här, nämndes också något om den ekologiska nazismen (ekofascismen). Boken visar på några sidor hur den bland annat kunde ta sig uttryck. Men det kom också att utvecklas något som benämns som ”New German Healing” i Nazityskland och som jag vill ge en inblick i nedan.

”New German healing” var en skapelse av Tredje rikets nazistläkare.

Om dessa berättar Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, (1989), utgiven på The University of North Carolina Press.

Kater skriver:

If Rassenkunde (rasbiologi, min anmärkning) admittedly was the most precarious, it was certainly not the only questionable innovation in the landscape of academic medicine after January 1933.” (s.119)

Långt innan Hitler kom till makten var olika völkish begrepp i omlopp, förklarar Kater och kom under sent 1920-tal att ligga till grund för en kritik och korrigerande förslag mot vad som var en långtgående kris inom medicinen inom hela professionen i Tyskland. En kritik som mestadels kom från det högerpolitiska hållet. (s.119-120)

Kärnan i den revisionistiska medicinen var just begreppet völkish och dess skapelse nav ”organicismen”, enligt Kater.  Det sistnämnda begreppet byggde på idéer som kirurgen Erwin Liek, förklarar han och beskriver Liek som en karismatisk figur som utövade ett enormt inflytande på den tyska medicinen under den andra hälften av Weimarrepubliken.

Nazistläkarna tog avstånd från vad de föraktfullt kallade modern ”Mechanistic medicine” framhåller Kater. I konformitet med totalitarianismen krävde de att i den nya medicinska kosmologin skulle kroppen ses som holistisk, som en naturlig enhet inom vilken alla delar var fysiologiskt relaterade till varandra. (s. 120)

 ”Hence it was wrong to search for the seat of a specific disease in individual organs of the body; rather the entire organism had to be considered for treatment. An analysis of these biological precepts helps to explain the disdain of Nazi medicine for the specialist, and conversely, the predilection for generalist practice”. (s. 120)

Läkarna inom Völkish – rörelsen, se här, strävade efter en återgång till en pre-industriell stat, medicinskt sett, understryker Kater. Det var naturens krafter som skulle komma till användning, såsom solljus, frisk luft eller örter. (s. 120) Det var att föredra över syntetiska farmakologiska produkter och laboratorierummens eller operationssalarnas teknologi som medel för att hjälpa den mänskliga kroppen att behålla eller återhämta sin balans.

Kater beskriver det som att dessa läkares övertygelse var att helande var ett hantverk som skulle utföras noggrant i en direktrelation mellan läkaren och patienten.  Och anmärkningsvärt nog skulle läkare i den relationen lita mer på intuitionen än förnuftet. (s. 120)

Kater fortsätter att beskriva hur medicinen tillämpades i en sådan inramning: väl beprövad erfarenhet baserad på intuition värderades mycket högre än den teoretiska medicinska vetenskapen, vilken var känd för att residera på universiteten. (s.120)

Den konventionella medicinska fakulteten var därför attackerad i dubbel bemärkelse, enligt Kater. Dels som elfenbenstorn av intellektuell distansering, som sponsrande de lärdas utövningar, lärda utan band med den organiska nationella gemenskapen, Volksgemeinschaft. Dels som bastioner av ”objektiv” specialistforskning orelaterad till de verkliga behoven hos vanliga patienter. (sid. 120, 25)

Nazistläkarnas ledare, dr Gerhard Wagner, var genomsyrad av de här idéerna och han lyckades redan tidigt under Tredje rikets dagar uppnå ett visst inflytande vid universiteten som helhet och startade en grov propaganda kampanj mot de medicinska fakulteterna, skriver Kater. Det han strävade mot vara att institutionalisera den nazistiska läkekonsten i hans från dag till dag-påverkan. Hans metod var tudelad för han ville inte som de nazistiska revolutionärerna demolera de medicinska fakulteterna helt och hållet. (s. 120) Som pragmatiker insåg Wagner värdet av den traditionella universitetsstrukturen med dess erkänt väldokumenterade maskineri för den nazistiska medicinens ändamål, betonar Kater. Vidare at Wagner gjorde gällande att hans mål var att skapa en synts mellan nazisternas ”naturopathy”, vad som kallades ”New German Healing” och vad han refererade till som ”schulmedizin”.

Hans vision var en infiltration och gradvis konvertering av den traditionella läkarkåren genom att anställa sina egna mannar, men också att använda sig av den återstående prestigen hos etablerade akademiker såtillvida som de var villiga att låta sig användas av nazisterna, enligt Kater. För Kater betonar att de förändringar som de i så fall skulle tvingas omfamna var utan tvekan radikala, åtminstone vid första anblicken. (s.120, 114,133)

De medicinska fakulteterna var en speciell måltavla för ledande nazister som Wagner, skriver Kater och förklarar vidare: För att främja New German Healing såg Wagner det som nödvändigt att ta över de medicinska fakulteterna. De kom också mycket snart att lära ut mindre av medicinska kunskaper och mer av rasbiologi och rashygien, enligt Kater. (s. 156) Nazisterna som såg till att porta judiska medicinstuderanden (alla judiska studenter) och avpollettera judiska professorer (det stiftades lagar för att kunna genomdriva detta, se sid. 139, och allt var olika led som ledde mot Förintelsen). På så sätt demolerade Wagner och hans medarbetare de medicinska fakulteterna, påpekar Kater och det fick till följd att kvaliteten på undervisningen sjönk, och läkarvetenskapen avhumaniserades i med att judar och andra misshagliga personer försvann, och de kvarvarande och nytillkomna, knöts allt hårdare till nazismen. (s. 129, 174, 147) Alla rättade inte in sig i ledet eller blev fullblodsnazister, men med konsekvenser som följd. (s. 143)

Nästa inlägg kommer att handla mer om detta och om psykiatri i Tredje riket.

Michael Kater demonstrerar med skrämmande tydlighet hur viktigt det är att inte vård eller behandlingar presenteras och paketeras med ett ideologiskt innehåll. Örter och solljus exempelvis har varit med oss sedan de första människorna, som samlare och jägare.  Utan solen, växtligheten och dess fotosyntes överlever vi inte. Varken örtmedicin eller andningsövningar är i sig något bra eller dåligt. Det är vi människor som tilldelar behandlingarna kvaliteter, de har ingen egen inneboende natur . Genom att människor testat och prövat under lång tid. Vissa medicinska system, som ayurveda har en flertusenårig tradition bakom sig. Det har ingått i det som betecknats som (och betecknas som) traditionell kunskap, och som numera oftast, är vetenskapligt beforskat, det vill säga evidensbaserad kunskap. Inom parentes sagt, läkekonster från exempelvis Asien eller praktiker som meditation får oftast ingen status förrän de har studerats vid universitet i väst fast de oftast har gedigen vetenskaplig dokumentation bakom sig. (Men det finns givetvis också fördelar med att ett fenomen som exempelvis meditation, globalt sett, har en sådan tyngd av forskningsevidens bakom sig.)

Skulle man i nutid stöta på någon hälsobehandling med ideologisk förpackning eller där konspirationsteorier ”ingår i köpet”, är det viktigt att kunna fråga sig: Vill jag det här?  Är det här något som överensstämmer med mina värderingar?  (Jag har den amerikanska konspirationsteorin Qanon i tankarna; en rörelse som jag nyligen läste en artikel om i DN, se här.)

Att naturliga företeelser getts en nazistisk ideologisk förpackning under 1930-talet, med avstamp i völkish-rörelsen är hårresande från ett nutida perspektiv. Ännu mer skrämmande är att den nazistiska medicinen i slutändan ledde till att det var omoraliskt, som Kater påpekar att vara sjuk. (s. 228)

As one of the surviving Third Reich physicians judged the Nazis scathingly: They wanted to do away with the diseases by liquidating the sick’ ”. (s.228)

Det är välkänt, inte minst genom historikern Maja Hagerman och hennes bok ”Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta,” som kom ut 2016 rasbiologin och rashygienen härjade och satte sina spår även i Sverige

Av egen erfarenhet vet jag att det jag inte ser, förstår eller som jag förnekar, tenderar att ta upprepas och spelas upp i mitt eget liv; och kanske är det även så på en samhällelig nivå?

Böcker som Katers gör en förhoppningsvis mer motståndskraftig när auktoritära krafter med totalitära anspråk kallar.  

/H-M

Referenser:

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill and London. The University of North Carolina Press.

Hultquist, Catia, Arbman, Hans, Ewald, Hugo. 2021-05-12: Svenska ”helare” sprider Qanons konspirationsteorier. Dagens Nyheter.

”Begin again” av Eddie S. Glaude Jr.

Författaren James Baldwin såg, och upplevde djupt effekterna av Amerikas svek mot de svartas frihetskamp i mitten av 1900-taler. Det skriver författaren och James S. McDonnell Distinguished University professor i African American Studies at Princeton University, Eddie S. Glaude Jr i boken ”Begin again. James Baldwin’s America and its urgent lesson for our own,” (2020).

I bokens inledning berättar han följande:

What do you when you have lost faith in the place you call home”?

Det frågade Eddie Glaude medan han betraktade ruinerna av författaren James Baldwins hus i Sankt Paul de Vence. Egentligen, tillstår han, hade han aldrig fullt ut haft en tro på USA, i ordets rätta bemärkelse. Och han skriver att han hoppas att den dagen kommer när vita i USA slutligen lämnar bakom sig tron att de skulle vara mer värda.

Befinnandes sig mitt på en byggarbetsplats i Frankrike gick hans tankar till Baldwin och hans vittnesmål under den senare delen av hans liv, som svar på sin fråga, och som en del av skälet till varför han behöver skriva den bok som blir ”Begin again”. (Glaude:2020:xvii). Utgångspunkten i denna är vad man gör när allt hopp har tömts ut, när den sista glimten har upplösts, det vill säga när ”sakernas tillstånd” alltid kommer att förbli detsamma. Bakom sig har han redan boken ”Democracy in Black”. ( 2016)

Glaude utvecklar Baldwins senare författarskap i ”Begin again”, analyserar och tillför sin egen blick och poesi.

Han tar upp Baldwins hat mot sin styvfar, en kringresande predikant, som utökade sin familj utan att kunna försörja den, och som hatade vita. (ibid:34-35) En tyrann som Baldwin inte fort nog kunde sticka iväg från, berättar Glaude. Baldwin försökte hitta ett utrymme där han kunde vara annorlunda, där han inte automatiskt följde i fotspåren av sin styvfar. Han försökte också ta hand om sina syskon.

Glaude understryker att Baldwin ville undkomma de sociala krafter och det samhälle som tryckte ner honom, de rasföreställningar som han och övriga afroamerikaner internaliserat och tagit för givna då det under sekel varit det de matats med. Baldwin stod upp mot detta, han hittade en annan väg, självutveckling, Sokrates ”self-examined life”. (ibid:37) Det är den här aspekten jag har valt att lägga fokus på i det här inlägget.

 Genom den inre vägen, genom att bland annat reflektera över sitt eget och andras antagande, föreställningar och värderingar kunde Baldwin kasta ut allt skräp som pådyvlats honom, skilja agnarna från vetet.

”But he insisted, we are not the mere product of social forces. Each of us has a say in who we take ourselves to be. No matter what America said about him as a black man, Baldwin argued, he had the last word about who he was as a human being and as a black man.“(ibid)

Glaude går vidare med att betona, att precis som vi måste undersöka våra individuella erfarenheter och de hemskheter som har kommit att forma oss, hur vi ser på oss själva, så måste vi tillsammans som nation göra sammaledes. (ibid) Baldwin framhöll att de är sammankopplade. (ibid)

Glaude går också in på de trauman som Baldwin upplevde under sitt liv, och som han skriver ”lämnade permanenta ärr”. (ibid:33) Men det var också de sår som skapade hans konstnärliga vision, och gjorde att han inte undvek skuggorna, eller som lurade bland dem, poängterar Glaude. Baldwin var inte ute för att skapa en glättig fasad, sådana hade han nog av i det omgivande samhället. Han hade ett ärende och det vek inte från hans tankar. Han var författare, hans erfarenheter skulle formuleras, och det var så han överlevde till stor del, genom sitt skrivande och några trofasta vänner, bland annat Engin, en turkisk skådespelare som utbildat sig i vid Yale School of Drama. (ibid:126) Under 1960-talet blev Turkiet en plats dit Baldwin återvände ett flertal gånger, och bodde i perioder. Landet blev det ”elsewhere” som gav Baldwin den nödvändiga kritiska distans som han behövde från den ”amerikanska lögnen”. (ibid: 131, 133)

Baldwin stod fast vid sin övertygelse att det är olyckorna i våra privata liv som formar vårt offentliga vittnesmål, skriver Glaude.

We have to work on ourselves, if we are to live up to the world we want to create. The props and crutches that have supported our individual identities in this country have been knocked from under our arms and feet. We have to make ourselves a new creation without them.” (ibid:143).

Glaude förtydligar att vi måste göra samma sak i våra egna liv som vi begär av nationen, det som vi uppmanar den till att vara annorlunda på. (ibid) Det är det enda sättet genom vilket vi kan bli den sortens människor som en sann demokrati behöver, framhåller han. Inte att begära en standard som vi inte själva lever upp till. (ibid) I slutändan menar Glaude att det handlar om att finna utrymmen i samhällets marginaler för det är då man kan se sitt land mer klarseende. (ibid:144) Ett klarseende som definitivt inte tas emot i alla läger. Trots motstånd, våld, också sexuellt, skräck och så vidare så fortsätter Baldwin outtröttligt, inte minst för att han vid ett tillfälle lovade de unga svarta att stå vid deras sida, att inte överge dem.

Genom att skriva ”Nästa gång elden”, till sin brorson på hundraårsdagen av slavarnas frigörelse överför James Baldwin i någon mening sin ”andliga rikedom” till brorsonen, det som kan beskrivas som ”the examined life”, och som rymmer Balwins specifika erfarenheter, och som genom att skrivas ner, också blir allmängiltiga för de som inte blundar för att här finns lärdomar för oss alla.

När vi är hatiska, förminskar andra eller sprider rasbiologiska föreställningar, projicerar ut dem och gör dem till sanningar, deformerar vi oss själva. Det är ett huvudbudskap i Baldwins författarskap.  Allt slår tillbaka mot oss själva, allt det som är falskt, osant, hatiskt i oss själva. Att bli medveten om våra skuggor, allt det mörka i oss själva är nödvändigt, menar Baldwin. Det är det vi måste jobba med, vi har resurserna som människor om vi vill.  Baldwin ger vägledning. Vi behöver inte upprepa rashat som i Södern, leva ut det i form av Jim Crow–lagar och annat. Vi kan jobba med oss själva. Göra andra val. Leva medvetet, välja ”the self-examined life”, det enda som är värt att leva.

I ”Nedanför korset. Ett brev från en plats i min själ”, skriver Baldwin:

Det är knappast mödan värt att försöka minnas hur många gånger solen har lyst över slakten på oskyldiga människor. Jag är i högsta grad intresserad av att svarta amerikaner vinner sin frihet här i Förenta staterna. Men jag är också mån om deras värdighet, av att de är själsligen sunda; att jag måste opponera mig mot varje försök att få svarta att göra mot andra vad andra har gjort mot dem. Jag tror mig känna till – vi ser den runt oss varje dag-den andliga ödemark som den vägen leder till. Det är ett enkelt faktum och ändå tycks det vara så svårt att begripa: Den som förnedrar andra förnedrar sig själv.” (Baldwin:2019, (1963):113)

Glaude berättar om i ”Begin again” att James Baldwin framträdde på ”National Press Club, och beskriver att han tycktes skör, uttröttad, och att han hostade på väg upp mot podiet. (2020:199) Väl i talarstolen pratade han bland annat om USA:s ovilja mot historia, och att de historier som landet producerar om sig själva korrumperar varje äkta förståelse av det nuvarande, beskriver Glaude.  (ibid) De församlade fick sig en mäktig förmaning till livs:

We are living in a world in which everybody and everything is interdependent. It is not white, this world. It is not black either. The future of this world depends on everyone in this room. And the future depends on to what extent and by what means we liberate ourselves from a vocabulary which now cannot bear the weight of reality. Liberation from the languages and categories that box us in requires that we tap the source of it all, free ourselves of the lie, and start this whole damn thing over”. (ibid:199-200).

Glaudes reflektioner kring talet tar bland annat upp de svek som de svarta utstått i Amerika. Han pekar på att det finns två  moraliska uppgörelser, eller vidräkningar, som båda misslyckats. Det första var under inbördeskriget, och rekonstruktionen som följde, och det andra den svarta frihetsrörelsen i mitten av 1900-talet. Här fanns tillfällen för ”breakthrough”, som kom till intet. Glaude skriver att återigen så står man inför en ”moral reckoning” av samma storleksordning. Och det är nu, menar han, som de svarta i USA måste få sitt sanna värde erkänt, att de inte är värda mindre än vita, så att inte den ”fula historien” upprepas igen och igen. De som medvetet vägrar att komma ihåg historien blir moraliska monster, påpekar han. (ibid: 202)

Glaude framhåller att Baldwin betonade vikten av att se tillbaka på historien för att se vilka vägval som man gjort, och genom detta förstå på vilket sätt dessa val lett fram till de kriser som man står inför. Att en måste konfrontera lögnen i sin nations självförståelse för att komma vidare på en väg som leder fram till att man bygger ett land som verkligen baseras på sant demokratiska principer:

To do your first work over means to reexamine everything. Go back to where you started, or as far back as you can, examine all of it, travel your road again and tell the truth about it. Sing or shout or testify or keep it to yourself: but know whence you came.” (ibid:196).

/H-M

“The Zookeeper´s wife- a war history”.

The Zookeeper´s wife” av Diane Ackerman från 2007 är ingen roman utan en sann berättelse om familjen Jan och Antonina Żabiński, som drev den zoologiska trädgården i Warszawa från 1929 och som från 1939, trots att den nästan var sönderbombad, lyckades använda den till att hjälpa omkring 300 judar att överleva.

Diane Ackerman använder sig av olika historiska källor, men främst baserad på parets egna minnen i skrift, böcker och intervjuer. Ackerman som själv har polska släktingar på sin mors sida lyckas förmedla mycket av polsk kultur och folklore på boksidorna, vilket bidrar till en livlig och levande skildring. Hon har exempelvis själv varit på plats i Warszawa och vandrat omkring i den zoologiska trädgården som paret Żabiński, öppnade igen 1949, för att avslutas två år senare på grund av att Jans förflutna inom den underjordiska rörelsen gjorde honom obekväm för de nya makthavarna. Hon har också vandrat samma gator som Antonina Żabiński beskriver i sin dagbok. Warszawas zoologiska trädgård var ett fäste för motstånd och en tillfällig anhalt för judiska flyktingar på väg vidare. Detta trots att även de tyska nazisterna hade parkerat sig inom den zoologiska trädgårdens område.

I det förflutna var zoologiska trädgårdar privatägda och gav status, berättar Ackerman. Vem som helst kunde skapa ett kuriosakabinett, men vem som helst kunde inte skapa ett zoo, för det krävde både medel och en slags besatthet när de gällde att samla på sig djur som de största krokodilerna, äldsta sköldpaddorna och sällsyntaste örnarna, påpekar Ackerman.(s.19)

Jan Żabiński var zoolog och när han tog över ville han skapa ett nytt zoo och leva bland djuren. Och det gjorde han och hans familj sedan bokstavligen. Deras villa låg nämligen på området, och varje morgon vaknade de till trumpetande elefanter, fågelläten av olika slag, kort sagt till en symfoni av djurläten. (s.24) Inomhus hade de också djur: Katter med bandagerad tass respektive svans och en papegoja som bar en metallkon om halsen.

Efter att ha druckit en kopp svart te på morgonen var det dags för Antonina Żabiński att sterilisera nappflaskor och förbereda sig för att mata två lodjursungar från Bialowieza, den enda kvarvarande urskogen i Europa. (s.25)

Jan Żabiński berättade för en journalist att det inte var tillräckligt för en zoolog att forska från en distans, utan det var genom att leva bredvid djuren som han lärde sig deras beteenden och psykologi, nämner Ackerman. (s.24) Han berättar vidare att Antonina var så känslig att hon nästan kunde läsa djurens sinnen. Han tillskrev henne ”metafysiska vågor” av en nästintill schamanistisk medkänsla med sina fyrbenta vänner. (s.26)

Genom den zoologiska trädgårdet och familjen Żabiński (deras son Ryzard föddes 1932, dottern Teresa 1943) får en följa de olika faserna som kriget kom att innebära efter Tysklands invasion 1939. Ackerman återger Antonina Żabiński reflektioner där hon menar sig ha levt ett liv de senaste åren där varje dag var upplivad av excentriska djur och en liten pojkes äventyr:

Ett liv som nästan gjort det möjligt att ignorera världshändelser eller att åtminstone vara optimistisk vad det gällde utsikterna, till och md att vara envist naiv”. (s.44)

När en bomb föll i den zoologiska trädgården och ödelade stora delar av den, bland annat ”Björnberget ”blev djuren vilda av skräck.

Tigrar och lejon tog sina ungar i nackhåren och började vandra omkring i sina burar, ängsligt letande efter en plats att gömma sina små. De djur som blivit alldeles aggressiva av skräck och de lösa björnarna var tvungna att skjutas. Den 7 september blev Jan Żabiński inkallad, och den 30 september var huvudstaden redan märkt av strider och fylld av tyska nazister i sina gråa uniformer.

Ackerman refererar:

 ”I can’t breathe, she said, (Antonina till Jan, min anmärkning) I feel like I’m drowning in a grey sea, like they are flooding the whole city, washing away our past and people, dashing everything from the face of the earth”. (s. 69)

Ackerman berättar att Jan Żabiński i intervjuer avslöjat att han ända sedan början av kriget varit ansluten till the Home army , hemmarmèn, i området kring vilket den zoologiska trädgården var belägen.

Han sa också att lyckligtvis var den zoologiska trädgården en del av warszawabornas identitet och det gjorde att människor hjälpte till frivilligt att sköta de djur som var kvar och att gav dem mat-och grönsaksavfall. (s. 73)

Letandet efter matavfall gav också Jan Żabiński tillträde till Warszawas ghetto som etablerats i slutet av 1940. På så sätt behöll han gamla kontakter, men kunde också knyta nya. Därigenom kunde han och den underjordiska rörelsen hjälpa judar att ta sig ifrån ghettot. Skildringarna av hur detta skedde är ganska detaljerade och innehållsrika och förenade med stor fara för de inblandade. Att hjälpa judar var belagt med dödstraff, och drabbande inte bara för den som bistod utan för hela hens familj och omgivning.

Parallellt med detta berättar Ackerman om familjen Zabinskis interaktion med Lutz Heck, som tagit över direktörskapet för Berlins Zoo efter sin fader, professor Ludwig Heck.  Heck hade inga skrupler. 1936 finns han med på ett fotografi tillsammans med Göring. De var på en jaktresa till Schorfheide, Hecks stora reservat. Året därpå gick Heck med i nazistpartiet. Det nazisiska projektet var också ekologiskt; handlade om att ta sig an djuren och naturen också; att återskapa det efter nazistiska ideal, beskriver Ackerman. Ett par gamla hästraser, den utdöda vildhästen Tarpanen exempelvis, ville han försöka återskapa genom att använda sig av eugenik.(s.80)

When Germany invaded Poland, Heck scouted the farms for mares preserving the most tarpan traits to mate them with several wild strains, including Shetlands, Arabians, and Przywalskis, hoping to breed back to the ideal animal, the fierce, nearly unridable horses painted in ochre on Cro-Magnon caves. Heck assumed it wouldn’t take many generations of back-breeding- maybe only six or eight – because as recently as the 1700s tarpans still roamed the forests of northeastern Poland.” (s. 80-81)

Heck hade insupit Eugene Fischers och Konrad Lorenz åsikter om rasmässig renhet, skriver Ackerman. Hans jobb var att återuppfinna det ursprungliga och Göring försåg honom med de medel han behövde, påpekar hon. (s. 85)

Heck tar de värdefullaste djuren från Warszawas zoologiska trädgård till Berlin med löftet till Żabińskis att han ska ta hand om dem väl och återbörda dem när kriget väl är över.  På nyårsafton samma år återvände han med sina druckna vänner och sköt de kvarvarande djuren som del av firandet. (s.96) Antonina Żabiński och Rys´ satt inlåsta i huset och hörde skotten. (s. 96) Hökarna och en örn som sluppit lösa sedan deras burar skjutits sönder kretsade över trädgården, ovilliga att lämna det enda hem de kände till.  De landade på verandan och väntade på mat. (s. 96) Ackerman fortsätter:

Soon even they became trophies, part of the Gestapo officers´ New Year´s Hunting Party”. (s. 97)

Żabińskis finner på olika sätt för att kunna bo i villan och därmed fortsätta med sitt underjordiska arbete. Mycket av det är fördolt för Antonina, men hon tar hand om hushållet och alla gömda flyktingar och strömmen av nya. För villan är bara en anhalt. De flesta judar på flykt hade i genomsnitt 7, 5 anhalter på vägen ut ur Ghettot och vidare ut från Warszawa. Dessutom hade de ett halvt dussin förfalskade papper. Det var ett oerhört arbete som pågick i de fördolda. Dessutom undergick judar ”reskinning”, berättar Ackerman. Detta förfarande att räddat judar på från förföljelse har en lång historia, skriver hon. (s.222) Ackerman berättar också om hur Antonina berömmer några barn som tillsammans med sin familj gömmer sig hos Żabińskis för en tid. I samband med detta får hon reda på att en hemlig skola i Ghettot har lärt barnen att leka och spela spel på väldigt små ytor, lärt dem det tystaste sättet att röra sig på samt hur de ska ligga så jämnt som möjligt utan böjningar när de sover. (s.217)

Ackerman tar läsaren igenom Ghettots förstörelse, det som sker när Himmler har bestämt sig för att utplåna varje jude i Ghettot i Warszawa och han inleder attacken den 19 april 1943. Det går inte i en enda attack utan judarna, trots att de är illa utrustade och långt färre i antal, lyckades bjuda motstånd. (s. 211).  Det dröjde ända till den 16 maj då utplåningen var fullbordad.  Ackerman skriver:

According to the Underground Economic Bulletin of May, 16, 1943, 100 000 apartments burned down, 2000 places of industry, 3000 shops, and a score of factory. [ ] Seven thousands Jews had been shot outright, 22, 000 were shipped to the death mills of Treblinka or Majdanek, and thousands more went to labor camps. To achieve this cost the Germans only 16 dead and 85 wounded. “(s. 212-213)

Därefter tar Ackerman oss genom Warszawaupproret som pågick i 63 dagar. Efter det är Jan i försvunnen, men Antonina får reda på att han förts till ett krigsfångeläger i Tyskland. Hon börjar omedelbart skriva till alla lägren med internerade officerare för att få ledtrådar till var hennes make kan tänkas befinna sig. Slutet av kriget är tumultartat inte minst på så sätt. Meddelanden fästs upp överallt och som består av vädjanden om uppgifter om var föräldrar, syskon, en maka eller maka kan tänkas vara. Adresser på pränt som ber om upplysningar. Kring järnvägsstationerna sitter lapparna som tätast och kön framför dem är fulla av människor. Antonina och Jan Żabiński tillhör de lyckliga, de återförenas som familj igen.

Ackerman berättar väldigt levande om skeendena i Warszawa under kriget genom familjen Żabiński och den zoologiska trädgården som den också, som livet utanför, genom gick många omvandlingar.

Trots all press och den enorma stress Żabińskis levde under fanns de till både för de människor som behövde dem mest, men även djuren. Och när djuren inte längre fanns utnyttjade de deras burar, hem och så vidare som gömställen för människor som behövde skydd. Deras villa kallades ”The House Under a Crazy Star”. (s.191)

Jan Żabiński resonerade, genom sin kännedom om tysk mentalitet, menar Ackerman, som så att de tyska nazisterna aldrig skulle förvänta sig något som helst slags underjordisk aktivitet på ett område så exponerat för offentlig insyn som den zoologiska trädgården var. (s.113)

Antonina Żabiński låg ofta vaken och reflekterade:

”Why was it, she asked herself, that ´animals could sometimes subdue their predatory ways in only a few months, while humans, despite centuries of refinement, can grow more savage than beast?”(s. 239)

The Zookeeper´s wife är också filmatiserad, se trailer här.

/ H-L

Referenser och tips:

Diane Ackerman. 2017. The Zookeeper’s wife – a war history.  N.Y och London. W.W Norton & Co

Culture PL: Stories from Eastern West, artikel publicerad March 30, 2017, författare: Wojciech Oleksiak: The Zookeeper’s wife , facts versus fiction. https://culture.pl/en/article/the-zookeepers-wife-fact-vs-fiction (lyssna gärna på podcasten om filmen)

Youtube channel Polish Embassy UK: The Zookeeper’s wife. Interview with Theresa Żabiński . Publicerad 4 juli, 2017.

WWF: EU-dom om  Białowieska-skogen: En seger för Europas natur. https://www.wwf.se/nyheter/eu-dom-om-bialowieza-skogen-en-seger-for-europas-natur/

 

”Varför skulle någon vilja komma till Okham”?

”The Western Wind

Samantha Harvey

Jonathan Cape förlag.

The Western Wind” är en roman som bollar med många plan. Platsen romanen utspelar sig i är Okham – en medeltida avkrok belägen invid en flod utan broförbindelse med dess andra sida. Ett bygge har dock påbörjats, men blir ett lätt byte för en vinterstorm, som för tankarna till en slags syndaflod.

 Det är som att befinna sig på en mytisk ö, invid tidens flod där dimman stiger och faller, vinden blåser vattenmassorna än hit än dit. Ett flodlandskap förvånansvärt naken på båtar, nät och fiske. Läsaren lär känna människorna genom bikten: Inte bara genom deras bekännelser – omfångsrika, som berättelser i vissa fall – utan hela deras person. Kroppsliga krämporna avslöjar sig vid knäfall, när man reser på sig. Andedräkt. Suckar. Lukt. Det intima finns närvarande inte bara i bekännelsen. 

Det händer att någon somnar i bikten, detta krypin dit till och med Okhamsprästen John Reve drar sig i bland för att få vara ifred.  Det är genom Reves ögon vi får följa allt.  Han som säger att han tycker om ett liv som är enkelt och förnuftigt, som tycker om att de dunkla ting som lever i medvetandets utkanter stannar där. Som han försöker förklara för en församlingsbo:

“You don`t go upwards through air to find the Lord, trilling like a bluebird; you go down through the pit of yourself. But he never taken heed of what he didn`t want to hear.” (s.177)

Den mannen är Thomas Newman, som hittas död i bokens början. Newman äger den mesta av marken, har arrendatorer och skapar arbetstillfällen.  Det är Newmans död som utgör intrigen och fortsättningen av romanen är ett nystande av trådar bakåt till Fettisdagens morgon när han dog. Hur han dog har stor betydelse. Den medeltida världen är kyrkan och Gud och det är inom dessa ramar som tankarna lever och rör sig. Livet efter detta är viktigare än det som pågår och det finns sätt att undvika skärselden på, och om man nu måste grillas där kan de som har råd manipulera sin tid i skärselden; få den nedkortad. Skulle man ha missat sista smörjelsen finns det också vissa mått att vidta. Som tecken. Samtidigt är det en skrockfull värld. Det sublima och skrocken lever sida vid sida. Den medeltidens värld är paradoxal.

Byborna frågar sig fortfarande ibland förvånat varför Newman kom till just deras by:

Varför kom han till Okham? Vem skulle vilja komma till Okham för att starta om på nytt?” (s.153).

Vi tar del av ett tyst uppror. Det illustreras genom altartavlorna. Som byns mäktigaste man har Newman har en egen altartavla. Den har han fört med sig sin, en pietà i starka, lysande färger från Rom tillsammans med ”kätterska” idéer och som hotar stabiliteten lika mycket som hans död. 

Reve behöver sin församling likaväl som den behöver honom. Han äger en integrerande kraft som enbart var hotad av Newmans. Men efter Newmans död tror församlingsborna att Gud finns i hans efterlämnade luta och skakar den för att försöka utröna om Newman är kvar i skärselden eller inte. (s. 279)

Det glädjer inte domprosten som har tillkallats. Han kommer ridande på en häst. Reve säger något om deras vänskap, hur han uppskattar domprostens närvaro i byn. Att ha en kollega att utbyta, diskutera med.

Men domprosten vill ro hem en poäng. Han talar anekdotiskt, och låter sedan samtalet glida över på verklighetens problem i Okham. Som de står upp till halsen i. I alla fall John Reve. John Reve är empatisk, ett med sina församlingsbor. Kollegan däremot, med sin högre status bara vill sätta dit mördaren och därmed byn. För det är det som blir resultatet eftersom han vill få fast en mördare, oavsett om Newman blev mördad eller inte, eller om det är rätt person som begick mordet eller inte.

Domprosten som är förmer, förmer än sin bror i Herren. Som inte kan låta bli att baktala och tala om att i utomståendes blick heter byn inte ens Okham utan Cheesechurn, Cowudder, Milkpasture… (s.197) Som hjärtlöst påpekar att munkar i regionen är ute efter Newmans mark.

Reve hoppas på ett under från Gud, han ber att Västanvinden, sefyren, ska svepa ner över byn. Den vinden har räddat förr.

På Reves systers bröllop hade Reve och Newman en dispyt, en som gick längre än deras vanliga munhuggande. Newman vill att Reve ska ge upp brobyggandet, säger till prästen att han vill få till stånd en bro av fel skäl. Hans slutkläm blir att han kan ha direktkontakt med Gud utan Reves inblandning.

Reve kan inte låta bli att hänga upp sig på vad Newman sagt om honom. Ett omdöme som han kanske i desperation kastat ur sig, men som får dyra konsekvenser för honom då prästen är just en människa han också, och inget överjordiskt väsen. Här någonstans undrar jag för första gången om jag kanske har med en opålitlig berättare att göra?

 Det finns mycket som jag gillar med den här boken, som Reves reflektioner som det om stearinljuset: Om hur mycket det kan lysa upp, hur mörkt det kan bli när den sista lågan blåses ut. Jag har hört varianter på det temat förr på dikt och i prosa, men i Harveys språkdräkt blir allt på nytt. Lysande och unikt. Också för att hon karvat ut ett sammanhang i form av det här Okhamflodlandskapet som ger relief åt tänkandet, som förmedlar något arketypiskt.

Människorna föses till bikten under domprostens hökblick för att mördaren ska luras fram. Men Reves konstaterar för sig själv att ”människor bekände alla möjliga slags ting som de aldrig utfört när de var desperata, bara för ‘just in case’”.

I ett samtal i slutet av boken säger Reve till en ung man att Gud sett in i hans hjärta:

That´s where he spends time looking.” (s. 244)

Det är ett samtal mellan prästen och en av församlingsborna som illustrerar Gudstron när den är som bäst: Vis, skicklig och icke-dömande.

Hur mysteriet med Newmans död slutar får vi inte reda på; Samantha Harveys roman sätter mysteriet i att vara människa främst, och lyckas vidmakthålla det mysteriet boken igenom.

How adventourous the air seemed. I wanted to walk for miles. There were clouds, but not threatening or many, and the stars were dimming.”

(har publicerats tidigare)

”Inkännande om chock, död och psykiskt lidande”.

 Romanen ”Chocken efter fallet” är författad av Nathan Filer (2015), (2013)

 och utgiven på Sekwa förlag.

Den inleds med att en nioårig pojke ser en flicka begrava sin docka. Egentligen leker han kurragömma och uppsöker ett gömställe när han springer på flickan med dockan.

Flickan är inte bekväm med att pojken har betraktat händelsen. Det är emellertid först när dockan är begravd och flickan ligger och gråter som han ger sig till känna i ett försök att trösta henne, som misslyckas när han trillar, och faller över henne. Det drastiska mötet tar en ände med förskräckelse när flickan säger till pojken att han inte är välkommen, och att han borde åka hem.

Matthew (Matt) som pojken heter är på campingsemester med sin mamma och pappa och storebror på Ocean Cove Holiday. Det är campingägarens dotter som han träffade på. Ett möte som bara förstärkte den olust som han bär omkring på. Han vill inte leka längre och återvänder till husvagnen. När han får syn på sin mamma sitta och sola utanför husvagnen påminns han om hur nyligen föll och skadade knäet och hur hans storebror Simon hjältemodigt bar honom längs den och en halv kilometer långa klippvägen tillbaka till campingen. Det var en hjälteinsats i dubbel bemärkelse för brodern hade ett funktionshinder som innebär att han bland annat har en muskelsvaghet och att bära på Matt tar nästan död på Simon. Därför är hans mamma arg på Matt. Och det är den här händelsen och dess efterverkningar som är upprinnelsen till Matts gnagande känsla av oro. Han vill inte göra som mamman föreslår och gå ner till stranden till pappan och Simon. Istället återvänder han till platsen för begravningen, där han iakttar den lilla jordhögen. Det är här jag som läsare får reda på att Matt, ur vars ögon vi ser och upplever, befinner sig som patient inom psykiatrin. Det är där han skriver fram den här berättelsen. En berättelse som växlar mellan nutid och återblickar. Inte minst återblickar på Simon.

Simon är död. Matt drog iväg med Simon mitt i natten för att visa honom dockans begravningsplats, men istället för att det skulle bli en spännande för upplevelse för Simon blev han skrämd och sprang iväg och föll. Han skadade sig så svårt att han avled. Huvudpersonen Matt upplever skuld. Det är svårt för honom att vistas i tomrummet efter Simon. Simon tog stor plats genom sina funktionsnedsättningar, men han var älskad och familjens glädjekälla, i synnerhet Matts.

Hela familjen sörjer och man efterhand att Matt inte får det stöd i sorgeprocessen som han egentligen hade behövt. Dessutom berövas han skolan och sina kompisar, för mamman behåller honom längre än nödvändigt hemma och ger honom hemundervisning istället. Det är tröstar henne att ha Matt omkring sig, men hans pappa förmår inte se vad som händer i familjen, och de blir allt hjälplösare. Mamman behöver medicinera för att klara av vardagen. Det finns ingen utomstående som stöttar familjen i det svåra och tragiska som har hänt. De är helt utelämnade åt sig själva och sitt trauma.  Visserligen kontaktar rektorn Matt per telefon och säger att han får ta den tid han behöver för sorgearbetet och att ”han är hjärtligt välkommen tillbaka”. Med tillägget: ”Så du behöver inte vara rädd.” För läsaren tillstår Matt att han inte tycker om att tala i telefon. Så blir det också ett ofullständigt och otillfredsställande samtal.  Rektorn pratar både med mamma och med Matt, och mamman har svårt att lämna över till Matt. ”Hoppas vi får se dig snart” blir slutorden från rektorn, men Matt har redan fastnat vid orden ”Var inte rädd”. Han är inte rädd, tänker han, men när rektorn säger det blir han det.

Så en dag, kanske flera månader efter det att sonen har fått sluta skolan och isolerats i hemmet av olika skäl som förlorar sig i den egna sorgen, en dag vaknar galenskapen till liv där på stolen och säger till honom: ”Du ser blek ut”. (s. 32-33)

Matt förklarar för sin mamma att det beror på att de aldrig är ute. Det slutar med att mamman drar iväg honom till läkaren för Matt hade sagt något om att han kanske hade lite ont i halsen. När det visar sig att de ska gå förbi Matts skola vill han gå hem. Men mammas grepp om hans hand hårdnar och hon drar iväg med honom. Förbi skolan.

”Vi gick inte hem. Vi gick raka vägen till skolan och hela vägen längs stängslet, så att jag mer eller mindre släpades fram med den där löjliga huvan hängandes framför ögonen.” (s.34)

När mamman insisterar på att Matt behöver gå till husdoktorn inleds en ny fas. På ytan handlar det om halsont, men i själva verket utspelas något helt annat.  Matt vaknar av att mamman kryper ner hos honom under nätterna. Hon berättar om ett självmord som hon aldrig begick. Natten innan Simon skulle ha fyllt tretton vaknar Matt av att han hörde sin bror leka i rummet bredvid, hans rum.

Jag blev allt bättre på att se honom framför mig i tankarna. Så jag låg kvar och blundade och såg honom sträcka sig in under sängen och dra fram den målade pappkartongen.”

Bandet till den döda brodern växer sig starkare. Han blir nästan som en ”låtsaskompis”, fast det är fel. För Simon blir allt verkligare för honom.  Han är liksom varken på låtsas eller död. Han blir det skydd mot de vuxnas gräl som han saknar. Hans storebror igen. Det centrum kring vilken stora delar av hans värld kretsade. En värld som huvudsakligen bestod av mormor och morfar och föräldrarna. Det fanns andra också, men inte lika betydelsefulla. Mormodern Nanny Noo står ut.

Matts skildring växer fram på dagcentret Hope Road Day Centre, i konstgruppen där man ”förväntades uttrycka sig”. Där deltar han också i gruppterapi. Han får sprutor och försöker skriva… Skriva den historia som han vill berätta. Och då har han tagit sig igenom månader av tung medicinering, av att sova stora delar av dygnet.  Av att vara besatt av att hans bror finns omkring honom, att de fortfarande står i förbindelse med varandra.

Han skriver:

”Jag är nitton år, och det enda jag har kontroll över i min dagliga tillvaro är hur jag väljer att berätta den här historien. Så jag tänker knappast strula runt. Det vore fint, om ni kunde försöka lita på mig”. (s. 95)

Men innan Matt fastnar inom psykiatrin och får diagnosen schizofreni börjar han jobba på ett vårdhem. Han hoppar in och tar alla extrapass han kan. Han vill flytta hemifrån, skaffa lägenhet och få ett eget liv. Han ska bo med sin gamla skolkompis Jakob som han röker gräs med. Tillsammans förverkligar de drömmen. Efter ett tag flyttar emellertid Jakob hem till sin rullstolsbundna mamma för att hjälpa och bistå henne. En orsak är också att Jakob noterar att Matt håller på att ”balla ur”. Att kamraten inte lyssnar på honom längre.  Och när Matt reflekterar över det skriver han:

”Vi är egoister, min sjukdom och jag. Vi tänker bara på oss själva. Vi gestaltar världen omkring oss som budskap, hemliga viskningar avsedda enbart för oss.” (s. 151)

Han jobbar ännu mer på vårdhemmet för att klara hyran. Jobbar tills det inte går längre. I lägenheten kan Matt isolera sig eftersom Jakob flyttat hem. Han är onåbar även för psykiatrisamordnaren som skickar brev till honom och gör påpekande som ”vi såg inte till dig på dagcentret i dag heller”. Brev som uppmanar honom att höra av sig. Som påminner om att han behöver få sin depåinjektion. Mormodern är den enda som lyckas komma innanför dörren.

Nathan Filer skriver suveränt om dagarna i en människas liv inom psykiatrin. Som vi får följa både på dagcentret och i fragmentariska anteckningar från en vårdavdelning.

En människa som inte ser någon mening. Som försöker skapa mening genom att ta tillbaka sin bror. Något som Matt försöker förklara för Nanny Noon när hon lyckats ”tränga sig” in till honom i hans lägenhet. Isoleringen bryts till slut genom att Matt hämtas av polisen och en socialsekreterare.

Vi får också reda på att det finns ett trauma i släkten som rör Nanny Noon och hennes bror Ernest. Att det överhuvudtaget ”läckt ut” till Matt och hans generation beror på att kusinen Aaron råkat tjuvlyssna vid tillfälle. Matt reflekterar:

Jag har försökt gissa hur moster Mel kan ha uttryckt sig då hon förvandlade en familjetragedi till en anekdot som man delger sina väninnor, om hon också hade tystnat och gjort en konstpaus, om berättelsen avbröts när efterrätten bars in. Jag tänker på att tidens gång får allt att te sig overkligt”. (sid.173)

Det finns tydligen en medvetenhet i släkten eller delar av släkten att trauma kan göra en galen, få en att drömma mardrömmar och skrika om nätterna, men ingen kunskap om hur man ska närma sig det, göra det talbart och hantera det. Det onämnbara har en osynlig närvaro. Matt skriver att Simon fanns överallt och i allt. Och menar att: ”

Om jag bara hade varit mer lyhörd, om mina sinnen inte hade blivit så avtrubbade av medicinen, hade jag kunnat tyda det bättre, förstå vad han menade med lövens rörelser eller patienternas sidoblickar när vi satt och blossade oavbrutet på våra ciggaretter. (s.208-209)

Begravningen av dockan i inledningen av boken förebådar både Simons död men också Mathews ”själsliga död”, spikad genom den tunga medicineringen. Matt planerar emellertid att rymma till campingen, till platsen för Simons död.

Matt utarbetar en plan. En solig eftermiddag kliver han av ett tåg och beger sig mot Ocean Cove. Men färden går i kringelikrokar. I ett biblioteksfönster får han syn på en bok.

”Den fanns på barnavdelningen, där det står ett miniatyrplastbord med stolar: Hur hanterar jag… NÄR NÅGON DÖR?” (s. 256) Han sätter sig och läser ända till stängningsdags. Sedan fortsätter han mot Ocean Cove husvagnscamping. Sedan vidare,

”… in på den vindlande branta stigen från klipporna.[  ]

För varje varsamt steg kändes närheten till honom starkare. Allt var precis som jag mindes det, tills jag rundade kröken, tills jag var framme vid platsen där det faktiskt hände, och här var det annorlunda. Det rostiga räcket, den väderbitna skylten. Det var arvet efter honom:

Barn äga tillträde

ENDAST

I målsmans sällskap (s. 260)

Här vid randen, platsen för traumat, sker ett möte mellan Matthew och en kvinna i ungefär hans ålder– jag ska inte avslöja för mycket. Han gråter och kvinnan stannar med honom. Hon vet vad det vill säga att sörja för hennes mamma dog i cancer, men berättar för Matt att det finns något som kallas minnesstund och för hennes del blev det en vändpunkt.

Matt åker hem för att stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna, fast besluten att ordna minnesstund för sin bror.

 Det här är en mycket tänkvärd bok för den visar att psykisk ohälsa inte är något som bara kommer flygande. Det finns en orsak. Ett trauma med en död bror i det här fallet. Det är sorgligt att Matt och hans familj aldrig fick den hjälp de hade behövt för att inte Matt skulle drabbas på det här sättet. Natan Filer kommer inte med sådana påpekanden i berättelsen, han lägger varken sociala, psykodynamiska eller biomedicinska perspektiv på den. Tolkar inte. Han lämnar historien åt läsaren att fundera, och reagera på. 

/ H-M