“The Zookeeper´s wife- a war history”.

The Zookeeper´s wife” av Diane Ackerman från 2007 är ingen roman utan en sann berättelse om familjen Jan och Antonina Żabiński, som drev den zoologiska trädgården i Warszawa från 1929 och som från 1939, trots att den nästan var sönderbombad, lyckades använda den till att hjälpa omkring 300 judar att överleva.

Diane Ackerman använder sig av olika historiska källor, men främst baserad på parets egna minnen i skrift, böcker och intervjuer. Ackerman som själv har polska släktingar på sin mors sida lyckas förmedla mycket av polsk kultur och folklore på boksidorna, vilket bidrar till en livlig och levande skildring. Hon har exempelvis själv varit på plats i Warszawa och vandrat omkring i den zoologiska trädgården som paret Żabiński, öppnade igen 1949, för att avslutas två år senare på grund av att Jans förflutna inom den underjordiska rörelsen gjorde honom obekväm för de nya makthavarna. Hon har också vandrat samma gator som Antonina Żabiński beskriver i sin dagbok. Warszawas zoologiska trädgård var ett fäste för motstånd och en tillfällig anhalt för judiska flyktingar på väg vidare. Detta trots att även de tyska nazisterna hade parkerat sig inom den zoologiska trädgårdens område.

I det förflutna var zoologiska trädgårdar privatägda och gav status, berättar Ackerman. Vem som helst kunde skapa ett kuriosakabinett, men vem som helst kunde inte skapa ett zoo, för det krävde både medel och en slags besatthet när de gällde att samla på sig djur som de största krokodilerna, äldsta sköldpaddorna och sällsyntaste örnarna, påpekar Ackerman.(s.19)

Jan Żabiński var zoolog och när han tog över ville han skapa ett nytt zoo och leva bland djuren. Och det gjorde han och hans familj sedan bokstavligen. Deras villa låg nämligen på området, och varje morgon vaknade de till trumpetande elefanter, fågelläten av olika slag, kort sagt till en symfoni av djurläten. (s.24) Inomhus hade de också djur: Katter med bandagerad tass respektive svans och en papegoja som bar en metallkon om halsen.

Efter att ha druckit en kopp svart te på morgonen var det dags för Antonina Żabiński att sterilisera nappflaskor och förbereda sig för att mata två lodjursungar från Bialowieza, den enda kvarvarande urskogen i Europa. (s.25)

Jan Żabiński berättade för en journalist att det inte var tillräckligt för en zoolog att forska från en distans, utan det var genom att leva bredvid djuren som han lärde sig deras beteenden och psykologi, nämner Ackerman. (s.24) Han berättar vidare att Antonina var så känslig att hon nästan kunde läsa djurens sinnen. Han tillskrev henne ”metafysiska vågor” av en nästintill schamanistisk medkänsla med sina fyrbenta vänner. (s.26)

Genom den zoologiska trädgårdet och familjen Żabiński (deras son Ryzard föddes 1932, dottern Teresa 1943) får en följa de olika faserna som kriget kom att innebära efter Tysklands invasion 1939. Ackerman återger Antonina Żabiński reflektioner där hon menar sig ha levt ett liv de senaste åren där varje dag var upplivad av excentriska djur och en liten pojkes äventyr:

Ett liv som nästan gjort det möjligt att ignorera världshändelser eller att åtminstone vara optimistisk vad det gällde utsikterna, till och md att vara envist naiv”. (s.44)

När en bomb föll i den zoologiska trädgården och ödelade stora delar av den, bland annat ”Björnberget ”blev djuren vilda av skräck.

Tigrar och lejon tog sina ungar i nackhåren och började vandra omkring i sina burar, ängsligt letande efter en plats att gömma sina små. De djur som blivit alldeles aggressiva av skräck och de lösa björnarna var tvungna att skjutas. Den 7 september blev Jan Żabiński inkallad, och den 30 september var huvudstaden redan märkt av strider och fylld av tyska nazister i sina gråa uniformer.

Ackerman refererar:

 ”I can’t breathe, she said, (Antonina till Jan, min anmärkning) I feel like I’m drowning in a grey sea, like they are flooding the whole city, washing away our past and people, dashing everything from the face of the earth”. (s. 69)

Ackerman berättar att Jan Żabiński i intervjuer avslöjat att han ända sedan början av kriget varit ansluten till the Home army , hemmarmèn, i området kring vilket den zoologiska trädgården var belägen.

Han sa också att lyckligtvis var den zoologiska trädgården en del av warszawabornas identitet och det gjorde att människor hjälpte till frivilligt att sköta de djur som var kvar och att gav dem mat-och grönsaksavfall. (s. 73)

Letandet efter matavfall gav också Jan Żabiński tillträde till Warszawas ghetto som etablerats i slutet av 1940. På så sätt behöll han gamla kontakter, men kunde också knyta nya. Därigenom kunde han och den underjordiska rörelsen hjälpa judar att ta sig ifrån ghettot. Skildringarna av hur detta skedde är ganska detaljerade och innehållsrika och förenade med stor fara för de inblandade. Att hjälpa judar var belagt med dödstraff, och drabbande inte bara för den som bistod utan för hela hens familj och omgivning.

Parallellt med detta berättar Ackerman om familjen Zabinskis interaktion med Lutz Heck, som tagit över direktörskapet för Berlins Zoo efter sin fader, professor Ludwig Heck.  Heck hade inga skrupler. 1936 finns han med på ett fotografi tillsammans med Göring. De var på en jaktresa till Schorfheide, Hecks stora reservat. Året därpå gick Heck med i nazistpartiet. Det nazisiska projektet var också ekologiskt; handlade om att ta sig an djuren och naturen också; att återskapa det efter nazistiska ideal, beskriver Ackerman. Ett par gamla hästraser, den utdöda vildhästen Tarpanen exempelvis, ville han försöka återskapa genom att använda sig av eugenik.(s.80)

When Germany invaded Poland, Heck scouted the farms for mares preserving the most tarpan traits to mate them with several wild strains, including Shetlands, Arabians, and Przywalskis, hoping to breed back to the ideal animal, the fierce, nearly unridable horses painted in ochre on Cro-Magnon caves. Heck assumed it wouldn’t take many generations of back-breeding- maybe only six or eight – because as recently as the 1700s tarpans still roamed the forests of northeastern Poland.” (s. 80-81)

Heck hade insupit Eugene Fischers och Konrad Lorenz åsikter om rasmässig renhet, skriver Ackerman. Hans jobb var att återuppfinna det ursprungliga och Göring försåg honom med de medel han behövde, påpekar hon. (s. 85)

Heck tar de värdefullaste djuren från Warszawas zoologiska trädgård till Berlin med löftet till Żabińskis att han ska ta hand om dem väl och återbörda dem när kriget väl är över.  På nyårsafton samma år återvände han med sina druckna vänner och sköt de kvarvarande djuren som del av firandet. (s.96) Antonina Żabiński och Rys´ satt inlåsta i huset och hörde skotten. (s. 96) Hökarna och en örn som sluppit lösa sedan deras burar skjutits sönder kretsade över trädgården, ovilliga att lämna det enda hem de kände till.  De landade på verandan och väntade på mat. (s. 96) Ackerman fortsätter:

Soon even they became trophies, part of the Gestapo officers´ New Year´s Hunting Party”. (s. 97)

Żabińskis finner på olika sätt för att kunna bo i villan och därmed fortsätta med sitt underjordiska arbete. Mycket av det är fördolt för Antonina, men hon tar hand om hushållet och alla gömda flyktingar och strömmen av nya. För villan är bara en anhalt. De flesta judar på flykt hade i genomsnitt 7, 5 anhalter på vägen ut ur Ghettot och vidare ut från Warszawa. Dessutom hade de ett halvt dussin förfalskade papper. Det var ett oerhört arbete som pågick i de fördolda. Dessutom undergick judar ”reskinning”, berättar Ackerman. Detta förfarande att räddat judar på från förföljelse har en lång historia, skriver hon. (s.222) Ackerman berättar också om hur Antonina berömmer några barn som tillsammans med sin familj gömmer sig hos Żabińskis för en tid. I samband med detta får hon reda på att en hemlig skola i Ghettot har lärt barnen att leka och spela spel på väldigt små ytor, lärt dem det tystaste sättet att röra sig på samt hur de ska ligga så jämnt som möjligt utan böjningar när de sover. (s.217)

Ackerman tar läsaren igenom Ghettots förstörelse, det som sker när Himmler har bestämt sig för att utplåna varje jude i Ghettot i Warszawa och han inleder attacken den 19 april 1943. Det går inte i en enda attack utan judarna, trots att de är illa utrustade och långt färre i antal, lyckades bjuda motstånd. (s. 211).  Det dröjde ända till den 16 maj då utplåningen var fullbordad.  Ackerman skriver:

According to the Underground Economic Bulletin of May, 16, 1943, 100 000 apartments burned down, 2000 places of industry, 3000 shops, and a score of factory. [ ] Seven thousands Jews had been shot outright, 22, 000 were shipped to the death mills of Treblinka or Majdanek, and thousands more went to labor camps. To achieve this cost the Germans only 16 dead and 85 wounded. “(s. 212-213)

Därefter tar Ackerman oss genom Warszawaupproret som pågick i 63 dagar. Efter det är Jan i försvunnen, men Antonina får reda på att han förts till ett krigsfångeläger i Tyskland. Hon börjar omedelbart skriva till alla lägren med internerade officerare för att få ledtrådar till var hennes make kan tänkas befinna sig. Slutet av kriget är tumultartat inte minst på så sätt. Meddelanden fästs upp överallt och som består av vädjanden om uppgifter om var föräldrar, syskon, en maka eller maka kan tänkas vara. Adresser på pränt som ber om upplysningar. Kring järnvägsstationerna sitter lapparna som tätast och kön framför dem är fulla av människor. Antonina och Jan Żabiński tillhör de lyckliga, de återförenas som familj igen.

Ackerman berättar väldigt levande om skeendena i Warszawa under kriget genom familjen Żabiński och den zoologiska trädgården som den också, som livet utanför, genom gick många omvandlingar.

Trots all press och den enorma stress Żabińskis levde under fanns de till både för de människor som behövde dem mest, men även djuren. Och när djuren inte längre fanns utnyttjade de deras burar, hem och så vidare som gömställen för människor som behövde skydd. Deras villa kallades ”The House Under a Crazy Star”. (s.191)

Jan Żabiński resonerade, genom sin kännedom om tysk mentalitet, menar Ackerman, som så att de tyska nazisterna aldrig skulle förvänta sig något som helst slags underjordisk aktivitet på ett område så exponerat för offentlig insyn som den zoologiska trädgården var. (s.113)

Antonina Żabiński låg ofta vaken och reflekterade:

”Why was it, she asked herself, that ´animals could sometimes subdue their predatory ways in only a few months, while humans, despite centuries of refinement, can grow more savage than beast?”(s. 239)

The Zookeeper´s wife är också filmatiserad, se trailer här.

/ H-L

Referenser och tips:

Diane Ackerman. 2017. The Zookeeper’s wife – a war history.  N.Y och London. W.W Norton & Co

Culture PL: Stories from Eastern West, artikel publicerad March 30, 2017, författare: Wojciech Oleksiak: The Zookeeper’s wife , facts versus fiction. https://culture.pl/en/article/the-zookeepers-wife-fact-vs-fiction (lyssna gärna på podcasten om filmen)

Youtube channel Polish Embassy UK: The Zookeeper’s wife. Interview with Theresa Żabiński . Publicerad 4 juli, 2017.

WWF: EU-dom om  Białowieska-skogen: En seger för Europas natur. https://www.wwf.se/nyheter/eu-dom-om-bialowieza-skogen-en-seger-for-europas-natur/

 

”Varför skulle någon vilja komma till Okham”?

”The Western Wind

Samantha Harvey

Jonathan Cape förlag.

The Western Wind” är en roman som bollar med många plan. Platsen romanen utspelar sig i är Okham – en medeltida avkrok belägen invid en flod utan broförbindelse med dess andra sida. Ett bygge har dock påbörjats, men blir ett lätt byte för en vinterstorm, som för tankarna till en slags syndaflod.

 Det är som att befinna sig på en mytisk ö, invid tidens flod där dimman stiger och faller, vinden blåser vattenmassorna än hit än dit. Ett flodlandskap förvånansvärt naken på båtar, nät och fiske. Läsaren lär känna människorna genom bikten: Inte bara genom deras bekännelser – omfångsrika, som berättelser i vissa fall – utan hela deras person. Kroppsliga krämporna avslöjar sig vid knäfall, när man reser på sig. Andedräkt. Suckar. Lukt. Det intima finns närvarande inte bara i bekännelsen. 

Det händer att någon somnar i bikten, detta krypin dit till och med Okhamsprästen John Reve drar sig i bland för att få vara ifred.  Det är genom Reves ögon vi får följa allt.  Han som säger att han tycker om ett liv som är enkelt och förnuftigt, som tycker om att de dunkla ting som lever i medvetandets utkanter stannar där. Som han försöker förklara för en församlingsbo:

“You don`t go upwards through air to find the Lord, trilling like a bluebird; you go down through the pit of yourself. But he never taken heed of what he didn`t want to hear.” (s.177)

Den mannen är Thomas Newman, som hittas död i bokens början. Newman äger den mesta av marken, har arrendatorer och skapar arbetstillfällen.  Det är Newmans död som utgör intrigen och fortsättningen av romanen är ett nystande av trådar bakåt till Fettisdagens morgon när han dog. Hur han dog har stor betydelse. Den medeltida världen är kyrkan och Gud och det är inom dessa ramar som tankarna lever och rör sig. Livet efter detta är viktigare än det som pågår och det finns sätt att undvika skärselden på, och om man nu måste grillas där kan de som har råd manipulera sin tid i skärselden; få den nedkortad. Skulle man ha missat sista smörjelsen finns det också vissa mått att vidta. Som tecken. Samtidigt är det en skrockfull värld. Det sublima och skrocken lever sida vid sida. Den medeltidens värld är paradoxal.

Byborna frågar sig fortfarande ibland förvånat varför Newman kom till just deras by:

Varför kom han till Okham? Vem skulle vilja komma till Okham för att starta om på nytt?” (s.153).

Vi tar del av ett tyst uppror. Det illustreras genom altartavlorna. Som byns mäktigaste man har Newman har en egen altartavla. Den har han fört med sig sin, en pietà i starka, lysande färger från Rom tillsammans med ”kätterska” idéer och som hotar stabiliteten lika mycket som hans död. 

Reve behöver sin församling likaväl som den behöver honom. Han äger en integrerande kraft som enbart var hotad av Newmans. Men efter Newmans död tror församlingsborna att Gud finns i hans efterlämnade luta och skakar den för att försöka utröna om Newman är kvar i skärselden eller inte. (s. 279)

Det glädjer inte domprosten som har tillkallats. Han kommer ridande på en häst. Reve säger något om deras vänskap, hur han uppskattar domprostens närvaro i byn. Att ha en kollega att utbyta, diskutera med.

Men domprosten vill ro hem en poäng. Han talar anekdotiskt, och låter sedan samtalet glida över på verklighetens problem i Okham. Som de står upp till halsen i. I alla fall John Reve. John Reve är empatisk, ett med sina församlingsbor. Kollegan däremot, med sin högre status bara vill sätta dit mördaren och därmed byn. För det är det som blir resultatet eftersom han vill få fast en mördare, oavsett om Newman blev mördad eller inte, eller om det är rätt person som begick mordet eller inte.

Domprosten som är förmer, förmer än sin bror i Herren. Som inte kan låta bli att baktala och tala om att i utomståendes blick heter byn inte ens Okham utan Cheesechurn, Cowudder, Milkpasture… (s.197) Som hjärtlöst påpekar att munkar i regionen är ute efter Newmans mark.

Reve hoppas på ett under från Gud, han ber att Västanvinden, sefyren, ska svepa ner över byn. Den vinden har räddat förr.

På Reves systers bröllop hade Reve och Newman en dispyt, en som gick längre än deras vanliga munhuggande. Newman vill att Reve ska ge upp brobyggandet, säger till prästen att han vill få till stånd en bro av fel skäl. Hans slutkläm blir att han kan ha direktkontakt med Gud utan Reves inblandning.

Reve kan inte låta bli att hänga upp sig på vad Newman sagt om honom. Ett omdöme som han kanske i desperation kastat ur sig, men som får dyra konsekvenser för honom då prästen är just en människa han också, och inget överjordiskt väsen. Här någonstans undrar jag för första gången om jag kanske har med en opålitlig berättare att göra?

 Det finns mycket som jag gillar med den här boken, som Reves reflektioner som det om stearinljuset: Om hur mycket det kan lysa upp, hur mörkt det kan bli när den sista lågan blåses ut. Jag har hört varianter på det temat förr på dikt och i prosa, men i Harveys språkdräkt blir allt på nytt. Lysande och unikt. Också för att hon karvat ut ett sammanhang i form av det här Okhamflodlandskapet som ger relief åt tänkandet, som förmedlar något arketypiskt.

Människorna föses till bikten under domprostens hökblick för att mördaren ska luras fram. Men Reves konstaterar för sig själv att ”människor bekände alla möjliga slags ting som de aldrig utfört när de var desperata, bara för ‘just in case’”.

I ett samtal i slutet av boken säger Reve till en ung man att Gud sett in i hans hjärta:

That´s where he spends time looking.” (s. 244)

Det är ett samtal mellan prästen och en av församlingsborna som illustrerar Gudstron när den är som bäst: Vis, skicklig och icke-dömande.

Hur mysteriet med Newmans död slutar får vi inte reda på; Samantha Harveys roman sätter mysteriet i att vara människa främst, och lyckas vidmakthålla det mysteriet boken igenom.

How adventourous the air seemed. I wanted to walk for miles. There were clouds, but not threatening or many, and the stars were dimming.”

(har publicerats tidigare)

”Inkännande om chock, död och psykiskt lidande”.

 Romanen ”Chocken efter fallet” är författad av Nathan Filer (2015), (2013)

 och utgiven på Sekwa förlag.

Den inleds med att en nioårig pojke ser en flicka begrava sin docka. Egentligen leker han kurragömma och uppsöker ett gömställe när han springer på flickan med dockan.

Flickan är inte bekväm med att pojken har betraktat händelsen. Det är emellertid först när dockan är begravd och flickan ligger och gråter som han ger sig till känna i ett försök att trösta henne, som misslyckas när han trillar, och faller över henne. Det drastiska mötet tar en ände med förskräckelse när flickan säger till pojken att han inte är välkommen, och att han borde åka hem.

Matthew (Matt) som pojken heter är på campingsemester med sin mamma och pappa och storebror på Ocean Cove Holiday. Det är campingägarens dotter som han träffade på. Ett möte som bara förstärkte den olust som han bär omkring på. Han vill inte leka längre och återvänder till husvagnen. När han får syn på sin mamma sitta och sola utanför husvagnen påminns han om hur nyligen föll och skadade knäet och hur hans storebror Simon hjältemodigt bar honom längs den och en halv kilometer långa klippvägen tillbaka till campingen. Det var en hjälteinsats i dubbel bemärkelse för brodern hade ett funktionshinder som innebär att han bland annat har en muskelsvaghet och att bära på Matt tar nästan död på Simon. Därför är hans mamma arg på Matt. Och det är den här händelsen och dess efterverkningar som är upprinnelsen till Matts gnagande känsla av oro. Han vill inte göra som mamman föreslår och gå ner till stranden till pappan och Simon. Istället återvänder han till platsen för begravningen, där han iakttar den lilla jordhögen. Det är här jag som läsare får reda på att Matt, ur vars ögon vi ser och upplever, befinner sig som patient inom psykiatrin. Det är där han skriver fram den här berättelsen. En berättelse som växlar mellan nutid och återblickar. Inte minst återblickar på Simon.

Simon är död. Matt drog iväg med Simon mitt i natten för att visa honom dockans begravningsplats, men istället för att det skulle bli en spännande för upplevelse för Simon blev han skrämd och sprang iväg och föll. Han skadade sig så svårt att han avled. Huvudpersonen Matt upplever skuld. Det är svårt för honom att vistas i tomrummet efter Simon. Simon tog stor plats genom sina funktionsnedsättningar, men han var älskad och familjens glädjekälla, i synnerhet Matts.

Hela familjen sörjer och man efterhand att Matt inte får det stöd i sorgeprocessen som han egentligen hade behövt. Dessutom berövas han skolan och sina kompisar, för mamman behåller honom längre än nödvändigt hemma och ger honom hemundervisning istället. Det är tröstar henne att ha Matt omkring sig, men hans pappa förmår inte se vad som händer i familjen, och de blir allt hjälplösare. Mamman behöver medicinera för att klara av vardagen. Det finns ingen utomstående som stöttar familjen i det svåra och tragiska som har hänt. De är helt utelämnade åt sig själva och sitt trauma.  Visserligen kontaktar rektorn Matt per telefon och säger att han får ta den tid han behöver för sorgearbetet och att ”han är hjärtligt välkommen tillbaka”. Med tillägget: ”Så du behöver inte vara rädd.” För läsaren tillstår Matt att han inte tycker om att tala i telefon. Så blir det också ett ofullständigt och otillfredsställande samtal.  Rektorn pratar både med mamma och med Matt, och mamman har svårt att lämna över till Matt. ”Hoppas vi får se dig snart” blir slutorden från rektorn, men Matt har redan fastnat vid orden ”Var inte rädd”. Han är inte rädd, tänker han, men när rektorn säger det blir han det.

Så en dag, kanske flera månader efter det att sonen har fått sluta skolan och isolerats i hemmet av olika skäl som förlorar sig i den egna sorgen, en dag vaknar galenskapen till liv där på stolen och säger till honom: ”Du ser blek ut”. (s. 32-33)

Matt förklarar för sin mamma att det beror på att de aldrig är ute. Det slutar med att mamman drar iväg honom till läkaren för Matt hade sagt något om att han kanske hade lite ont i halsen. När det visar sig att de ska gå förbi Matts skola vill han gå hem. Men mammas grepp om hans hand hårdnar och hon drar iväg med honom. Förbi skolan.

”Vi gick inte hem. Vi gick raka vägen till skolan och hela vägen längs stängslet, så att jag mer eller mindre släpades fram med den där löjliga huvan hängandes framför ögonen.” (s.34)

När mamman insisterar på att Matt behöver gå till husdoktorn inleds en ny fas. På ytan handlar det om halsont, men i själva verket utspelas något helt annat.  Matt vaknar av att mamman kryper ner hos honom under nätterna. Hon berättar om ett självmord som hon aldrig begick. Natten innan Simon skulle ha fyllt tretton vaknar Matt av att han hörde sin bror leka i rummet bredvid, hans rum.

Jag blev allt bättre på att se honom framför mig i tankarna. Så jag låg kvar och blundade och såg honom sträcka sig in under sängen och dra fram den målade pappkartongen.”

Bandet till den döda brodern växer sig starkare. Han blir nästan som en ”låtsaskompis”, fast det är fel. För Simon blir allt verkligare för honom.  Han är liksom varken på låtsas eller död. Han blir det skydd mot de vuxnas gräl som han saknar. Hans storebror igen. Det centrum kring vilken stora delar av hans värld kretsade. En värld som huvudsakligen bestod av mormor och morfar och föräldrarna. Det fanns andra också, men inte lika betydelsefulla. Mormodern Nanny Noo står ut.

Matts skildring växer fram på dagcentret Hope Road Day Centre, i konstgruppen där man ”förväntades uttrycka sig”. Där deltar han också i gruppterapi. Han får sprutor och försöker skriva… Skriva den historia som han vill berätta. Och då har han tagit sig igenom månader av tung medicinering, av att sova stora delar av dygnet.  Av att vara besatt av att hans bror finns omkring honom, att de fortfarande står i förbindelse med varandra.

Han skriver:

”Jag är nitton år, och det enda jag har kontroll över i min dagliga tillvaro är hur jag väljer att berätta den här historien. Så jag tänker knappast strula runt. Det vore fint, om ni kunde försöka lita på mig”. (s. 95)

Men innan Matt fastnar inom psykiatrin och får diagnosen schizofreni börjar han jobba på ett vårdhem. Han hoppar in och tar alla extrapass han kan. Han vill flytta hemifrån, skaffa lägenhet och få ett eget liv. Han ska bo med sin gamla skolkompis Jakob som han röker gräs med. Tillsammans förverkligar de drömmen. Efter ett tag flyttar emellertid Jakob hem till sin rullstolsbundna mamma för att hjälpa och bistå henne. En orsak är också att Jakob noterar att Matt håller på att ”balla ur”. Att kamraten inte lyssnar på honom längre.  Och när Matt reflekterar över det skriver han:

”Vi är egoister, min sjukdom och jag. Vi tänker bara på oss själva. Vi gestaltar världen omkring oss som budskap, hemliga viskningar avsedda enbart för oss.” (s. 151)

Han jobbar ännu mer på vårdhemmet för att klara hyran. Jobbar tills det inte går längre. I lägenheten kan Matt isolera sig eftersom Jakob flyttat hem. Han är onåbar även för psykiatrisamordnaren som skickar brev till honom och gör påpekande som ”vi såg inte till dig på dagcentret i dag heller”. Brev som uppmanar honom att höra av sig. Som påminner om att han behöver få sin depåinjektion. Mormodern är den enda som lyckas komma innanför dörren.

Nathan Filer skriver suveränt om dagarna i en människas liv inom psykiatrin. Som vi får följa både på dagcentret och i fragmentariska anteckningar från en vårdavdelning.

En människa som inte ser någon mening. Som försöker skapa mening genom att ta tillbaka sin bror. Något som Matt försöker förklara för Nanny Noon när hon lyckats ”tränga sig” in till honom i hans lägenhet. Isoleringen bryts till slut genom att Matt hämtas av polisen och en socialsekreterare.

Vi får också reda på att det finns ett trauma i släkten som rör Nanny Noon och hennes bror Ernest. Att det överhuvudtaget ”läckt ut” till Matt och hans generation beror på att kusinen Aaron råkat tjuvlyssna vid tillfälle. Matt reflekterar:

Jag har försökt gissa hur moster Mel kan ha uttryckt sig då hon förvandlade en familjetragedi till en anekdot som man delger sina väninnor, om hon också hade tystnat och gjort en konstpaus, om berättelsen avbröts när efterrätten bars in. Jag tänker på att tidens gång får allt att te sig overkligt”. (sid.173)

Det finns tydligen en medvetenhet i släkten eller delar av släkten att trauma kan göra en galen, få en att drömma mardrömmar och skrika om nätterna, men ingen kunskap om hur man ska närma sig det, göra det talbart och hantera det. Det onämnbara har en osynlig närvaro. Matt skriver att Simon fanns överallt och i allt. Och menar att: ”

Om jag bara hade varit mer lyhörd, om mina sinnen inte hade blivit så avtrubbade av medicinen, hade jag kunnat tyda det bättre, förstå vad han menade med lövens rörelser eller patienternas sidoblickar när vi satt och blossade oavbrutet på våra ciggaretter. (s.208-209)

Begravningen av dockan i inledningen av boken förebådar både Simons död men också Mathews ”själsliga död”, spikad genom den tunga medicineringen. Matt planerar emellertid att rymma till campingen, till platsen för Simons död.

Matt utarbetar en plan. En solig eftermiddag kliver han av ett tåg och beger sig mot Ocean Cove. Men färden går i kringelikrokar. I ett biblioteksfönster får han syn på en bok.

”Den fanns på barnavdelningen, där det står ett miniatyrplastbord med stolar: Hur hanterar jag… NÄR NÅGON DÖR?” (s. 256) Han sätter sig och läser ända till stängningsdags. Sedan fortsätter han mot Ocean Cove husvagnscamping. Sedan vidare,

”… in på den vindlande branta stigen från klipporna.[  ]

För varje varsamt steg kändes närheten till honom starkare. Allt var precis som jag mindes det, tills jag rundade kröken, tills jag var framme vid platsen där det faktiskt hände, och här var det annorlunda. Det rostiga räcket, den väderbitna skylten. Det var arvet efter honom:

Barn äga tillträde

ENDAST

I målsmans sällskap (s. 260)

Här vid randen, platsen för traumat, sker ett möte mellan Matthew och en kvinna i ungefär hans ålder– jag ska inte avslöja för mycket. Han gråter och kvinnan stannar med honom. Hon vet vad det vill säga att sörja för hennes mamma dog i cancer, men berättar för Matt att det finns något som kallas minnesstund och för hennes del blev det en vändpunkt.

Matt åker hem för att stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna, fast besluten att ordna minnesstund för sin bror.

 Det här är en mycket tänkvärd bok för den visar att psykisk ohälsa inte är något som bara kommer flygande. Det finns en orsak. Ett trauma med en död bror i det här fallet. Det är sorgligt att Matt och hans familj aldrig fick den hjälp de hade behövt för att inte Matt skulle drabbas på det här sättet. Natan Filer kommer inte med sådana påpekanden i berättelsen, han lägger varken sociala, psykodynamiska eller biomedicinska perspektiv på den. Tolkar inte. Han lämnar historien åt läsaren att fundera, och reagera på. 

/ H-M

”Breaking away from your parents”.

Det måste ju sägas att det ingår ju också i att bli vuxen, i ”vuxenvardandet” att bli en egen person, med en egen röst. Inte att föräldrarna ”hämmar” ens utveckling; utan verkligen frågar: Vad vill du? Och att de exempelvis säger: Jag stöttar dig i det här valet så långt det är möjligt.

Breaking away from your parents av leg. psykolog, filmare och författare Daniel Mackler, se här.

Psykiatri – ett av Frölunda kulturhus` teman hösten 2019.

I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok ”Terapeuten”. Hamid berättar att det i Norge, ett land som Carina Håkansson själv har starka band till – och Hamid och jag också genom bland annat Lama Changchub, Peter på Karma Shedrup Ling och professorn i barnpsykologi Magne Raundalen, Bergen – kommit ut en deckare som heter just ”Terapeuten” av Helene Flood, (2020). Det är lustigt för när jag växte upp var det otänkbart att böcker fick samma titlar, åtminstone tätt inpå. I så fall skulle det behöva passera ganska många år. Bilden har Carina Håkansson själv bidragit med.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”.  Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet.

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.”

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson rullar.  Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

När Carina Håkansson berättar också om en FN rapport från 2017 ( se här och här) som handlar om mänskliga rättigheter och som slås fast att psykiatrin har kört i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är så gott som okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Jag får reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten.  Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma.

Jag läser också ett A4 om ”International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

/Helena Maria & Abdelhamid

Tyvärr fanns det människor som hamnade på Lillhagen under 1990-talet i Göteborg på grund av att sambon gjort slut eller äktenskapet sprack. Jag mötte själv några av dem. Idag finns det unga människor som lever i ofrivilligt celibat på grund av att det inte finns någonstans att ta vägen. Trångboddhet och bostadsbrist är ungdomars gissel och bidrar till att unga i dag, enligt forskare, har fått en ”förskjuten barndom” som gör att de hindras i sin mognad och förmåga att vara ansvariga subjekt. Till att vara vuxen räknas att vara ”accountable ”, att kunna stå för sina handlingar. Det är därför som näthajar som lurar in unga flickor i ”dåliga aktiviteter”, och sedan ”hänger” ut dem måste stoppas. Min kurator Birgitta Elmqvist och jag kunde konstatera i slutet på vår ”sejour” tillsammans att samhället sedan 1990-talet blivit allt råare och hemskare för flickor, och kanske för pojkar också, eftersom det till syvendes och sist är föräldrarna som bär ansvaret. Det är de som står för uppfostran i hemmet, de som vakar över sina barn. Och är de, eller känner sig oförmögna i den uppgiften, måste de be om hjälp både för sig själva och för barnen. Barn kräver medvetna föräldrar som i första hand ser till sina barns bästa. Människor med medkänsla, som inte skor sig på andras bekostnad, är jätteviktigt för att ett samhälle ska kunna bestå. Det går inte att peka på nästan och säga ”det är din uppgift”, det är allas uppgift. Det handlar om det som kallas karma. Det du stoppar i din ryggsäck kan antingen göra dig lättare och gladare till sinnes, eller i bokstavlig bemärkelse, tynga ner dig, säger Hamid.

Hamid ber mig också relatera till den händelse som jag som råkade ut för en gång, nära Kulturhuset i Stockholm. Detta var omkring 1996-1997. En ung kille, inte mer än 18-20, en sådan kille som jag vuxit upp med, stod och delade ut flygblad. Nyfiken som den journalist jag var tog jag emot flygbladet och ögnade genom några få rader. Jag gick fram till honom med darrig röst och frågade chockat varför han delade ut flygblad i nazismens namn. Han svarade mig att han ville flytta hemifrån, få ett eget liv, bli vuxen. Det var värre än en kulturchock. Det var nog första gången som jag insåg att jag var privilegerad, eftersom jag flyttade hemifrån relativt tidigt. Men där och då hyste jag en sådan tillit till människor som mina föräldrar och deras vänner, samhället et cetera. Jag trodde att det här var ett fasansfullt undantag, referensen till den ”utdöda nazismen”, ideologin och andemakten som aldrig skulle kunna resa sig igen och slå klorna i oss.

Men så blev det inte. Mordet på Olof Palme betydde, visade det sig, att en ny era hade begynt, där farliga högerkrafter och sedermera farliga vänstermakter började spela varandra i händerna. Måltavlorna blev judar o c h muslimer. Människors dygd, oavsett vad man lägger in beteckningen dygder, skulle återigen släpas i smutsen.

I jobbet på tidningen Dagen, berättade jag för Hamid, fick jag intervjua en en medieforskare som avfärdade våld, och hemskheter på teve som ofarliga. Det ”påverkade” varken barn, unga eller de vuxna. Jag vet inte om hon ”dömde” mig för att komma från tidningen Dagen, ”moralpanikens ” tidning i vissas ögon. I en annan intervju, denna gång med en poliskommissarie, som jobbade med barn och unga på Norrmalms polisstation, berättade han att han och vissa kollegor kunnat se att ungdomar genom att se på mycket våld kunde få känslan av att det var overkligt; att gå ut på stan och bli misshandlad eller misshandla kunde vara som att befinna sig i en film, icke verkligt. Han sa bara att slå någon annan, men jag tänker att om det är ”som en film” måste det vara sant för det våld man utsätts för själv. Med andra ord: det pågick en farlig utveckling. Och jag tror som Hamid, Carina Håkansson, och forskaren Elisabeth Punzi att rätt väg är inte psykofarmaka och diagnoser; att lägga locket på. Istället måste vi på nytt uppfinna hjulet, det vill säga en samtalskultur, och en samtalskultur, som enligt Håkansson inte är ”mallad, sker efter en standardiserad manual. Det behöver ske en ”avdiagnostisering” i samhället, hjälp till att kunna trappa ner och bli av med psykofarmaka beroende och annat drogberoende. Det behövs fler människor i människovårdande yrken, människor som inte bara har rätt kompetens för yrket utan också hjärta för det, och som inte känner behov av att gå förbi patienten som huvudkälla, vad det innebär att vara ”intagen”, oavsett om det är på ett äldreboende, i ett fängelse eller på en psykiatrisk klinik eller ett vårdhem för unga. Det borde förbjudas i lag för dessa människor, utövande konstnärer eller ej, för det bidrar bara ännu mer till asymmetriska relationer inne på institutionerna. Dessutom ”våldförs” sekretess- och tystnadsplikten. (Jag har incidenterna om Sighsten Herrgård respektive Ulf Lundell i färskt minne, eftersom jag jobbade i Stockholm just då). Som klient, patient och så vidare blir man, om inte förr, medveten om den här människan är ”för mig” eller ”emot mig”. Den privata åsikten måste man få lov att ha, om man är i beroendeställning, sjuk, gammal och så vidare och kastas omkring som ett ”objekt” inom vården eller på myndighetskontor.

/ Helena Maria & Abdelhamid

Leg.psykolog Börje Olevald inskärpte vikten hos mig av att äga min egen berättelse. Det var en förmån att gå hos leg. psykologen Börje Olevald i tre år. Det var fantastiskt. Inte minst att lära sig tala med en manlig psykolog om det som kan vara svårt utifrån det kvinnliga perspektivet. Bild: Helena Lindbom.
Ett samtal över en kopp kaffe är ibland det enda som behövs, enligt författaren och socionomen Susanna Alakoski, från Ystad, numera boende i Gustafsberg. Miljön kan också spela roll, kännas viktig. Promenader och samtal har ofta hängt ihop för mig själv. Jag talade med en ”låtsaskompis”, berättade jag för Hamid, detta några år efter att ha varit medverkat som ”barn” tillsammans med mina syskon i Rod Geigers filmatisering av H.C Andersons ”Ett juleträd”. Jag talade högt för mig själv på Brösarps backar, och skulle någon eventuellt mot förmodan höra mig, förutom fåglar och andra djur, så tystnade jag lite generat.
Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och universitetslektor Carina Håkansson betonar att ”Levd kunskap är en annan, men lika värdefull som annan kunskap. (Carina Håkanssons egen bild)
Hamid och Carina betonar att man aldrig kan fly från sina problem. Förr eller senare hinner de ikapp en, om man inte väljer att döva sitt sinne livet ut. Och den tragedin önskar varken de eller jag någon i världen. (bilden tagen på resa med hyresgästföreningen Balladen, och dåvarande färdledare var Laine Hedblom med Benny Björkebro som bisittare).

Slutligen den fysiska hälsan inte att förglömma, manar Hamid, och jag drar mig till minnes en anteckning jag gjort:   

Den fysiska hälsan är viktig för alla, men Matti Tapaninen , Forststyreslen (Metsähallitus) tror att de största hälsovinsterna finns inom psykisk hälsovård. Detta läser jag i en artikel på Slu.se:s externwebb.”

”Demokrati ett sätt att leva”

”Demokrati är ett sätt att leva, beroende av mötesplatser utanför våra egna myszoner, bortom nätets samförståndssfärer och föreningslivets siloer för likasinnade.”

Det här citatet kommer från ett debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet i dag (2018-0613), under vinjetten ”Aktuella frågor”.

Inlägget är skrivet av Zakia Elvang och Johan Galster, företrädare för samarbetsorganisationen ”We Do Democracy”.

De menar att det blir inte demokrati bara för att man har rösträtt och betalar skatt. De lyfter fram betydelsen av just mötesplatser och demokratifestivaler.

De skriver att idèn med det här med demokratifestivaler uppstod då Olof Palme höll ett politiskt sommartal i Almedalen i Visby för 50 år sedan.

I morgon börjar det ”Danske Folkemötet” på Bornholm, berättar de vidare, och pekar på att det har växt från 6000 deltagare till drygt 100 00 på sju år. Det är fantastiskt!

Det visar hur viktigt en politikers  tal kan vara!  Tal är viktiga. Många minns Martin Luther Kings tal, hans röst finns kvar inom många än i dag. Och så är det med vissa tal, de bär långt ut över världen fast personerna som höll dem sedan länge är döda. Gandhi blev mördad, Martin Luther King blev mördad, Jean Jaurès blev skjuten av en nationalist 1914. Vem som sköt Olof Palme är fortfarande ouppklarat. 

Det är valår i år, och för många av oss är det viktigt att rösta (valdeltagandet är högt i Sverige). En av dem som fortsätter att arbeta för demokrati, efter det att han och hans familj lämnat Vita huset, är förre presidenten Barack Obama. Men redan dessförinnan underströk han  betydelsen av att rösta.  I ett inslag på på youtube ”You want to give me a good send off uppmanade han människor att gå och rösta även efter det att han och hans familj ”fortsatte mot solnedgången”: Democracy is on the ballot, tolerance is on the ballot”, sa han bland annat i sitt tal. Vi vet hur det gick i det valet.

/Helena Maria

Länkar och tips:

Lester Holt: CBS News , ”The Reality of Hope”,(youtube inslag): President Obama remembers ”Biggest disappointment” as President. (2017-01-14)

Läs gärna Barack Obamas bok: Min far hade en dröm -memoarer ( 2017, Albert Bonniers förlag) (utkom första gången på engelska 2005).

President Obama honors Raoul Wallenberg, youtubeinslag.

Läs gärna professorn i idè- och lärdomshistoria, Michael Azars essai om vad som kan bli en nutida Dreyfus-affär i GP. (2018-06-11): Uppropet som kan bli Macrons Dreyfusaffär.

Harvey Goldberg (2003), The life of Jean Jaures, University of Wisconsin Press

Geoffrey Kurtz: (2014), Jean Jaures – The Inner Life of Social Democracy, Pennsylvania State University.

”Sjukdomsförklara inte känslor”.

Barn och ungdomars känslor är inte sjukdomar, skriver Nicolas Fälth, socionom som jobbar inom BUP, och verksam inom nätverket Sociala frågan. Det här gör han i en debattartikel i Svenska Dagbladet publicerad 2019-08-01.

Nicolas Fälth framhåller i artikeln att de ungdomar han möter önskar samtidigt ofta att det gick att prata med sina föräldrar. Och jag citerar vidare direkt från debattartikeln:

”Att vuxna lyssnar och förstår utan att själv gå i gång eller släta över. Att läraren och skolan fångar upp en när det är svårt, utan att man har diagnos. Att det ska finnas marginaler i livet och tid över att så att kreativitet och spontanitet kan gro.”

I artikeln ger Nicolas Fälth konkreta råd på vad samhället behöver göra för att förebygga psykisk ohälsa hos barn och ungdomar och jag citerar några:

”. Små grupper i förskolan, så att varje barn får tillräckligt med tid och uppmärksamhet.

. Attraktiva arbetsplatser som möter barn och unga (exempel skola och socialtjänst) så att barnen får kontinuitet med vuxna.

. Verksamheter som skolan görs mer tillgängliga för barn med särskilda behov.

. Vuxennärvaro och reglering av hat på nätet.

. Reglering av skärmtid och mer kvalitativ vila.

. Mer samtal om vårt mående och våra känslor inom familjen och med våra närmsta.

. Meningsfull fritid där det finns plats för var och en i åtminstone ett sammanhang.”

Alla punkterna som Nicolas Fälth har listat är jätteviktiga, men tyvärr kan jag inte räkna upp alla, utan hänvisar istället till debattartikeln i sin helhet.

Samhället är komplext, skriver Nicolas Fälth och menar att det behövs mer än hänvisningar till BUP.

Han berättar om att 2018 genomfördes strax över en miljon besök på BUP. I en jämförelsestudie om barnpsykiatri med 13 andra länder sticker Sverige ut, påpekar Nicolas Fälth. Detta trots, konstaterar han, att BUP gör mer än någonsin, samtidigt som trycket på Barn- och Ungdoms psykiatri, (BUP), aldrig varit högre. Enligt Nicolas Fälth har de som kommer till BUP stora psykiska besvär, och understryker att de här barnen och ungdomarna har oftast flera år av lidanden bakom sig innan de kommer i fråga för samtal och behandling.

Och jag tänker att det här är resultatet av att politikerna bantat ner skolhälsovården med dess psykologer, kuratorer och skolsköterskor, för att inte säga, nedmonterat.  Man har helt sonika ryckt undan grunden för förutsättningarna för en god elevhälsa och välmående förskolor och skolor. Det behövs människor i en skola i en rad olika uppgifter.

Nicolas Fälth avslutar debattartikeln med de här orden från ungdomarna han mött; en önskan de uttryckt för honom:

”Att det finns något att drömma om och kämpa för”.

/Helena-Maria

”Levd erfarenhet – en annan kunskap, men lika värdefull”.

IMG_7471
Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och universitetslektor Carina Håkansson säger bland annat i intervjun om sin nya bok att ”levd erfarenhet är en annan kunskap, men lika värdefull”.

Boken ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”,(2020), har författaren, universitetslektorn och psykoterapeuten Carina Håkansson tillägnat ”… Er som jag möter i mitt arbete. Ni som låter mig ta del av både det svåra och gnistrande drömmar”.

Vid intervjutillfället betonar Carina Håkansson att alla klienter som förekommer i boken, med sina fingerade namn, hoppas att deras historier ska inspirera och hjälpa andra att se att det går att tillfriskna från psykisk ohälsa, hur svår och traumatisk den än ter sig.

Här kommer del två av intervjun.

Söktrycket till socionomprogrammet vid Stockholms universitet inför vårterminen 2019 låg högt, det var den fjärde mest sökta utbildningen jämfört med universitetets övriga utbildningar. Ändå tas inte socialarbetarnas kunskaper och erfarenheter tillräckligt till vara i dagens samhälle, det var därför bland annat som Carina Håkansson var med och startade nätverket Sociala frågan för några år sedan, (se här).

– Jag tycker inte att vi tillräckligt mycket tar till vara den drivkraft och det engagemang som socialarbetarna visar fram, framhåller Carina Håkansson när jag säger något om den drivkraft som jag tycker mig ha mött hos denna yrkeskår som Carina Håkansson själv en gång i tiden tillhört.

Carina Håkansson gör förbehållet, i det hon kommer att säga, att hon enbart talar utifrån en begränsad kunskap då hon hittills endast jobbat inom universitetsvärlden i fyra år. Däremot har hon träffat massor av socionomer genom åren, och detta har fått henne att fundera på vad som mer skulle kunna göras för att på ett bättre sätt rustas för det de kommer att möta i sitt yrkesliv den dagen de lämnar universitetet.

– Redan från början borde vi involvera studenterna i rollspel, gestaltningar och övningar som utgår från dem själva. Inte minst för att de alltid själva vid utvädringar påpekar att det är just sådana övningar som varit värdefulla. Att de liksom tas i bruk och ges möjlighet att se både saker som de är bra på och saker som de är mindre bra på.  Viktigt också för dem att möta det som de själva tycker är svårt, men att liksom inte väja för det.  Carina Håkansson tillägger att det är också det som både studenterna och yrkesverksamma socionomer gång på gång uttalar är att det är ett alldeles för stort glapp mellan utbildningen och det som man sedan möter när man kommer ut i verkligheten.

Under utbildningen lär sig studenterna vad som är skillnad mellan empati och sympati, vad dialog är och vad är viktigt med lågaffektivt bemötande exempelvis, berättar Carina Håkansson. Men sedan kommer de ut i verkligheten, fortsätter hon, där det händer att folk skriker ”din dumme jävel häng dig i ett träd”, eller så, och då blir socionomerna som knappt hunnit lämna klassrummet bakom sig alldeles förskräckta och undrar ”Vad gör jag nu”?

– Vi måste ju rusta människor att våga och vilja vara i det som är människors villkor. Och jag nickar sakta för någonstans förstår jag att det är just så, att det inte finns några genvägar.

– Tyvärr blir det lätt så att man hänger saker på det som gäller för dagen på något sätt. Just nu är det lågaffektivt bemötande som gäller. Och jag menar så klart inte alltid att det är fel, men som allt annat måste det sättas in i sitt sammanhang. Nu förenklar jag jättemycket, men jag vill passa på att säga att jag kan känna mig orolig för att vi fokuserar för mycket på att man ska tillämpa ett lågaffektivt bemötande för då så finns det också en risk att vi professionella människor inte reagerar… Utan istället blir den som kommer och behöver hjälp inte mött på riktigt, man väjer och backar undan på något vis och reagerar inte.

– Det här är ett svårt arbete, det behövs reflektion och det behöver byggas på möten, att någon gång kommer vi att mötas på riktigt.

Just det här med att skapa möten på olika sätt är något som Carina Håkansson har jobbat med. I boken berättar hon om hur blivande skådespelare och psykoterapeuter hösten 2017 möttes under i ett projekt under ledning av dramatikern Suzanne Osten, psykoterapeuten Jan Pålsson, skådespelaren Simon Norrthon och Carina Håkansson själv. Projektets syfte var att undersöka vad det kunde innebära att möta en annan människa vare sig det sker i den stora teatersalongen eller i det lilla intima terapirummet:

Suzanne, Jan, Simon och jag har i olika konstellationer arbetat tillsammans tidigare, och vi delar erfarenheten och tron på att både skådespelare och psykoterapeuter behöver bidra med sig själva för att ett möte ska vara möjligt. En väsentlig likhet är att vi i båda professionerna är beroende av den andres bidrag och medverkan; av publikens respektive klientens respons.” (Håkansson:2020:35)

Carina Håkansson relaterar hur en av skådespelarstudenterna berättade efteråt att hon varit orolig inför att ”möta terapeuter som skulle kunna se rakt igenom henne”. En av terapistudenterna hade hyst en föreställning om att möta ”självbekräftande teaterapor”.  Det blev överraskande möten som inte bekräftade de i förväg ”uppgjorda” bilderna. Carina Håkansson sammanfattar vad som hände bland annat så här:

”Under dagarna tillsammans sätts det ord på det som går att verbalisera, medan annat får vara kvar i den ordlösa känslan. Det är befriande att växla mellan samtal och kroppsliga övningar”. (ibid:36)

I boken tar Håkansson bland annat upp barnläkaren och psykoanalytikern D. W Winnicott som var kritisk just till analytiker som var alltför tysta och inte visar sig själva. Både Winnicott och psykiatrikern, psykoterapeuten och forskaren Daniel Stern, framhåller Carina Håkansson, betonade också nödvändigheten att ”göra fel”. ”Om att yrkesutövningen inte går ut på att vara allsmäktig, att förstå och behärska allt”. (ibid:171) Tvärtom, skriver Carina Håkansson, att möta en annan människa är att utsätta sig för det ännu inte okända. Det som också det tidigare beskrivna projektet handlade om.  Det innebär att i viss mån vara ”naken” som när det stockar sig i halsen, en tår tränger fram eller att pulsen rusar. För det är just det som Carina Håkansson visar på i mötena med sina klienter och människorna i familjehemmen; betydelsen att vara närvarande. Vara i sin kropp och registrera vad som händer i sig själv samtidigt som hon är fokuserad på den andra/de andra. Socialarbetaren eller psykoterapeuten är ingen robot. Det här är en del av det som är levd erfarenhet, men många av oss kanske inte noterar det, kanske går på autopilot, inte närvarande nog i våra kroppar för att vi ska kunna nås av dess signaler. Kanske krampar magen och vi upplever det akut, eller blodsockernivån faller och vi måste genast ha en macka fast vi är långt ifrån någonstans där vi kan få en sådan, men hade vi varit mer närvarande i våra kroppar, mer i kontakt med oss själva hade vi sett det komma.  Inte blivit ”drabbade”.  Detsamma är det oftast med psykiska tillstånd. Att signalerna finns där innan det blir akut. Och tyvärr finns det många exempel på människor som sökt hjälp på psykakuten, men inte fått hjälp på grund av exempelvis platsbrist eller att ens signaler/symtom inte tagits på allvar. Katastrofen måste nära nog vara ett faktum. Det är inget hållbart tillstånd för en sjukvård.

I boken skriver Carina Håkansson:

Terapeutens uppgift är att befinna sig i ett tillstånd av icke-vetande, och att på en och samma gång lita till både sig själv och den andre. Att vara där. När den egna förmågan och tilltron vacklar kan mötet med en annan människa vara avgörande.” (ibid)

I samband med hennes första möte med ”Jenny” skriver Carina Håkansson att flickan beskrevs som oförmögen att kommunicera. Under fem år tvångsvårdades hon och utsattes bland annat för bältning. Hon flyttades mellan sin familj, ett familjehem och institutionen.  Till slut vände sig en av behandlarna till Carina Håkansson för hjälp.  Carina Håkansson säger att det handlade om att skapa en plats för ett möte.  Hon arrangerade ett sådant och hade bett om att få träffa Jenny och hennes föräldrar samtidigt. Något som ingen tidigare hade föreslagit. Under mötet började en kommunikation spira som när mötet var slut varit väldigt givande, fantastiskt och konstruktivt. Det visade sig att Jenny inte var oförmögen att kommunicera. Under fem år hade Jennys och hennes familjs liv präglats av mängder med icke-möten med vården. Jennys pappa beskrev det som:

Erfarenheten av att inte bli hörd. Erfarenheten av att inte bli sedd”. (bid:171).

Carina Håkansson frågade sig utifrån de beskrivningarna: Vad handlar detta om?

Det inledde hennes reflektion, och jag citerar stycket i sin helhet, för även om frågan inte kan besvaras entydigt visar Carina Håkansson att det är nödvändigt att reflektera över det som gått fel – för att det ska finnas möjlighet att göra rätt.

Blev Jenny och hennes familj bortglömda som människor? Reducerades de till ett ärende som skulle åtgärdas? Var personalens rädsla för starka känslor skälet till att de avstod från att träda fram som människor? Fanns inte tiden?  Utgick de olika professionella hjälparna från olika behandlingsmetoder? Talade de aldrig med varandra?

Kanske hade personalen skilda teoretiska referenser, och kanske tyckte de inte om varandra. Kanske var tiden alltför snål, och kanske hade de svårt med att stå ut med egna känslor av vanmakt och att inte kunna vara till hjälp. Kanske hade någon egna svåra erfarenheter som gjorde sig påminda i kontakten med Jenny? Det finns många obesvarade frågor”. (ibid: 171-172).

Nämnas bör också att Carina Håkansson är kursansvarig för kursen i diagnostik på ”Institutionen för socialt arbete” i Göteborg. Något som kan tyckas paradoxalt eftersom hon inte, sedan lång tid tillbaka, använder diagnoser i sitt arbete, utan väljer att förklara en människa utifrån helt vanliga termer som alla människor kan förstå.

– Men det är klart att jag kan rabbla diagnosmanualerna fram- och baklänges, säger Carina Håkansson. Och vad diagnoserna innebär. Men de har inte visat sig vara fruktbara utifrån min människosyn och arbetssätt. Därför kollade jag med den personen, som föreslog mig tjänsten, om det verkligen stämde? Om hen visste var jag står i diagnosfrågan?

Carina Håkansson återanknyter till studenterna och menar att det redan under studietiden borde göras självklart att de som går utbildningen ska tas emot som de människor de är. Och ett förslag på hur det kan se ut har Carina Håkansson själv kommit med i samband med att hon blev lektor i socialt arbete vid Götebogs universitet.

– Jag har föreslagit att vi borde skapa ett projekt som går ut på att en grupp studenter följer varandra från första terminen till sista. Och då menas något så enkelt som att de här studenterna ska träffas i grupp regelbundet tillsammans med en lärare eller mentor. Och i den gruppen tar upp man bara upp sådana basala saker som ”Vilka är det som är med i den här gruppen”? förklarar Carina Håkansson och fortsätter,

”Hur är det att gå på skolan”? ”Vad har man gjort innan man kom hit”?

”Hur är det att läsa om psykoser”, är ett annat exempel på vad en kan ta upp, enligt Carina Håkansson.  Vidare kan man fråga: ”Är det någon som har träffat en människa med den här diagnosen”? Är det någon som har erfarenheter med sig från sin familj”?

Det här borde vara självklart, men Carina Håkansson betonar att det är långt ifrån självklart. Hon har inga belägg för att det verkligen är så, men hon tror att en anledning till att studenterna ”missar” att ”rustas” och begrippliggöra och prata om saker samtidigt som de lär känna varandra och får en vink om hur ett kollegialt samarbete kan se ut längre fram, kan bero på att det saknas lärare som har lång praktisk erfarenhet och en förmåga att förmedla den erfarenheten. Men som också har lust och tillräckligt med förmåga att reflektera kring sig själv. (min kursivering)

– Den här förmågan och lusten är inte lika med att man har skrivit en doktorsavhandling som handlar om en specifik behandlingsmetod exempelvis, fastslår Carina Håkansson.   Hon anser att det har blivit lite för akademiserat.

– Och samtidigt skulle jag vilja säga att socionomer behövs som utbildare på andra utbildningar också, exempelvis på lärarutbildningarna.

Läraren eller mentorn som handleder gruppen måste vara en lärare som arbetar med människor, inte bara en som undervisar och har lämnat det praktiska arbetet bakom sig, poängterar Carina Håkansson och frågar sig:

– Varför kan man inte bara genomföra ett sådant här projekt? Speciellt som det här är något som studenterna efterlyser.

Och med tanke på alla de obesvarade frågorna i citatet ovan så känns ett sådant projekt angeläget eftersom de lär studenterna från början att vara uppmärksamma på att man kanske kommer från olika håll och behöver förstå varandra, (inte minst för att undvika kommunikationsmissar), och att kunna be och ta hjälp av varandra. Att inte vara ensam med sina frågor eller reflektioner.

I ”Terapeuten. Om Levd erfarenhet och Profession” berättar Carina Håkansson bland annat om sitt möte med psykoterapeuten Barbro Sandin som hon i unga år frågade om hon ville bli hennes mentor.  För den som inte vet vem Barbro Sandin är så är hon något av en pionjär inom svensk psykoterapi, se här.

Carina Håkansson säger att hon väldigt svårt med det här att ”tycka synd om”, som lätt blir någon slags sentimentalitet som inte blir så mycket till hjälp.

– Jag har lite svårt för dem som sätter sig lite på avstånd och ojar sig ”Stackars dig, du måste ha det svårt”. Jag tycker att den inställningen är lite jobbig. För mig handlar det mer om ett hållande och det kan bara ske om jag finns där.

När jag skulle skriva boken var det väldigt tydligt för mig att jag skulle skriva om ”Riktiga människor”, människor av kött och blod, inte bara om yta. De människor som jag möter i mitt arbete helt enkelt.  Det är svårt att sätta ord på, men på sätt och vis lever de människorna med mig på något vis.

Och Carina Håkansson framhåller att hon inte tycker att det hon gör ”bara är ett arbete”. Det betyder inte att hon alltid går omkring och tänker på sina klienter, men i stunden när hon möter en människa som sitter framför henne i en terapisituation och pratar och säger att hen vill dö så säger Carina Håkansson att hon kan vara ganska samlad.

– Ja, jag skulle nog vilja använda det ordet. För då blir det så mycket fokus på att tillsammans med den människan som sitter där försöka på något vis, här och nu, begripa vad som händer och hur ska det här vara möjligt att bryta eller vad jag ska säga… Men att jag är samlad betyder inte att jag inte är ledsen eller berörd, understryker Carina Håkansson. Hon berättar att det är efteråt, som hon tänker väldigt mycket på de här människorna utanför terapirummet.

Hon berättar att det kan vara på kvällen, under helgen eller i drömmen.

– I terapirummet påminner jag mig om att det som gäller just nu är hur jag kan vara till bäst nytta och hjälp för den här personen framför mig, (som kanske exempelvis går och bär på självmordstankar). Det har hänt, och det är väldigt sällan, att jag rest på mig och satt mig bredvid en människa och lagt armen om.  Det har hänt när det inte har funnits så mycket annat att säga. När orden tagit slut.

Men erfarenheten har också lärt Carina Håkansson – och kanske handlar det om intuition också – att ha en tilltro till den människa det gäller.

– Till syvende och sist, är det ändå den människan som på något sätt måste hitta en sättet på vilket hen kan ta ett steg till. Det händer att jag säger att ”Jag vill inte att du ska dö”. Men det är ofta förknippat med att jag tänker ”Varför säger jag detta nu”? Säger jag det för min egen skull eller för den här personens skull?

Men Carina Håkansson resonerar ändå som så att det enda som finns att säga just då är att hon inte vill att personen i fråga ska dö.

– Bara så att hen vet det på något sätt. Det är viktigt att förmedla tycker jag.

För att möta klienter på bästa sätt menar Carina Håkansson att en har också ett ansvar att ha det hyfsat bra i sitt eget liv. Exempelvis att ha en hobby, koppla av och återhämta sig.

– Det handlar i någon mån om att släppa tankarna, gå upp i något annat. Att kunna distraheras av något annat…

– Det jag inte vill vara är en människa som lever av andra, på andra eller vad man säger. Det vet jag att Barbro Sandin sade en gång… Något i stil med ”Du får för allt i världen inte bli en sådan som lever av andras elände”, och det gjorde ett sådant intryck på mig.

– Oh nej, fy, fy, utbrister Carina Håkansson och skrattar förskräckt.

Jag ställer frågan till henne om vad ”oreflekterat liv” är?

– Jag tror att det är en sådan viktig sak som vi pratade om innan, vad det är som premieras i utbildningarna.  Jag tänker någonstans att det läggs en grund i utbildningssituationen och det är ett fantastiskt tillfälle och möjlighet att påverka. Jag gillar att påverka, och det kanske också ska sägas, att det är ett ansvar jag har. Och då återanknyter jag till detta: Hur tar vi emot våra studenter? Hur visar vi i handling att deras erfarenheter är viktiga?

– Jag höll exempelvis en föreläsning som handlade om anhörigstöd och efteråt så var det ganska många studenter som kontaktade mig och sa att det hade varit så viktigt att lyssna och det som de menade var att det som var viktigt var just att jag hade berättat lite om hur det var för mig när min pappa var på sjukhus. Jag sa där och då ganska lite om det, men det var många på föreläsningen, och många som värdesatte det speciellt.

Och Carina Håkansson berättar också att det som studenterna också reagerat på, och som de tyckte var väldigt bra, men ovanligt, var att den sortens kunskap som hon förmedlat också fick plats. För det är ju kunskap.

Vid ett annat tillfälle när Carina Håkansson undervisade handlade ämnet om barn, och när det kom till diskussionen var det en person som sa ”Jag har absolut ingenting att komma med för jag har inga barn”.

– ”Fast du själv har kanske varit barn någon gång”, föreslog Carina Håkansson och jag tänker att det är lite kännetecknande för henne att kunna vända på en situation, visa på att det går att se från andra håll också.

– Det är viktigt att prata utifrån erfarenheter som inte bara handlar om elände, framhåller Carina Håkansson.  Vi kan lika gärna lyfta fram något som har stärkt oss. Som apropå det här med hästar (se föregående inlägg), vad man lär sig av det. Men den sortens kunskap som är nu, exempelvis på terapiutbildningen, och nu blir jag riktigt kritisk, premierar inte/har inte mycket till övers för levd erfarenhet för som lärare har jag bara fått en eftermiddag för att tala om det. Jag har framfört till kursledningen att det inte räcker med en halv dags undervisning ”levd erfarenhet” utan att det borde vara med som ett självklart ämne under hela utbildningen.

– Det är ju också en kunskap det om att det saknas en massa kunskap. Varje dag finns det en massa kunskap som saknas. Saker som vi inte vet. Vi måste faktiskt inse att de arbeten eller professioner som handlar om att möta andra människor kräver något annat än det som finns på ytan eller döljer sig bakom ”New Public Management”.

/Helena Maria

Referenser:

Håkansson, C. (2020). ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”. Lund. Studentlitteratur AB.

www. ergo.nu/ Nyheter. ”Poppis att bli socionom”. Publicerad 2018-10-25.

”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.

thumbnail
I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession ” på Studentlitteratur. Boken rekommenderas starkt och är ett måste för alla som jobbar med människor, vill arbeta med människor eller som bara är intresserade av vad det innebär att vara människa.

– Min avsikt med boken ”Terapeuten – levd erfarenhet och
profession”, (2020,utgiven på Studentlitteratur), från början var
att försöka skriva inifrån, att ”så här kan det vara att vara
terapeut, eller en socialarbetare”, berättar Carina Håkansson.
För att göra det måste hon också visa sig själv, betonar hon.
Inte bara sina klienter, sina teorier eller inspirationskällor.
Carina Håkansson är både socialarbetare och legitimerad
psykoterapeut, och såg att det saknades en sådan berättelse.
Ett fint exempel på en
terapeuts vardag handlar om när Carina Håkansson får ett samtal från en ung man som nyligen varit inlagd på en psykiatrisk klinik och han säger att han aldrig vill att det ska hända igen. Han säger bland annat:
”Det var som om jag försvann. Fattar du vad jag menar?”
Han frågar också Carina Håkansson om hon tror att han kan bli bra igen? Hon skriver att frågan ställs med knappt hörbar stämma. Svaret han får är:
”Det kan jag omöjligt veta, men jag har många gånger varit med om att människors liv förändrats till det bättre.” Det var upptakten till att den unge mannen kom i terapi.
 En annan ung man som ringer Carina Håkansson, B, har tvångsvårdats i tre månader på en
psykiatrisk klinik i norra Sverige. Han ringde bara en dag och
frågade: Kan du hjälpa mig tillbaka till ett liv? Pojken frågar ett
par gånger gånger och Carina Håkansson lovar ingenting.
Säger att hon ska kolla om det finns terapeuter på närmare håll
som han kan gå till. Hursomhelst så inleds en telefonterapi, något
som Carina Håkanssons mentor, den kända psykoterapeuten
Barbro Sandin, föreslog henne. Det är ofta ganska tyst i luren, men efter fyra månader säger att att han bokat en biljett till Göteborg. Han vill bland annat se hur rummet ser ut där Carina Håkansson sitter och pratar med honom. Något senare flyttar han ner till Göteborg för att utbilda sig och fortsätta terapin.
Under ett samtal säger B att han brukar tala med sin farmor i himlen ibland. Då berättar Carina Håkansson att hon brukar tala med
sin mormor i himlen ibland.
Vi ler mot varandra, båda vet att vi inte är bokstavliga. Sedan
frågar jag om han tror att hans farmor skulle tyckt om att han
går i terapi hos mig’.
’Ja, det skulle hon ha tyckt om. Ni är lite lika varandra.’” (s.178)
Här anar en som läsare att någon sker i kontakten som blir
befriande och det är det som Carina Håkansson vill visa fram
bland annat: att hon och hennes kollegor inte sitter inne med
någon sanning, lika lite som läkarprofessionen. Hon är där med
sin närvaro, men också med sina erfarenheter. Deras
gemensamma erfarenhet av en mormor respektive farmor i
himlen gör att pojken öppnar sig och berättar att farmodern dog
samma år när han fyllde tolv. Samma år skilde sig också hans
föräldrar, berättar han.
Carina Håkansson berättar att hon tänkte väldigt mycket på hur
hon skulle kunna berätta om sitt terapeutiska arbete så att inte
människor skulle bli avskräckta. Det handlar om en balans,
resonerar hon.
– Vissa saker behåller jag så klart för mig själv på samma sätt
som jag hoppas och tror att andra människor också får behålla
saker för sig själv. Men det är ändå det inre, min historia, mitt
liv och mina tankar, som ju är en pågående rörelse, som jag vill
lyfta fram. Och det har väldigt mycket att göra med hur jag
tänker om den andra, och det är ju ett av skälen till att jag är
väldigt skeptisk de här fixa begreppen som kallas diagnoser av
olika slag. I boken skriver hon bland annat att ”diagnoser inte
på långa vägar fångar in en människas väsen och liv. Istället
menar hon att det finns en uppenbar risk att de får oss att tro
något vi inte vet, att vi blir förhäxade av dem. Och ordet
förhäxade har hon hämtat från Tom Andersen, norsk professor
och psykoterapeut, som medan han levde, också var en av
Carina Håkanssons mentorer.
Jag frågar Carina Håkansson om hon alltid har haft lätt för att
dela med sig av sig själv, sin egen historia?
– Jag är inväxt i det höll jag på att säga eftersom jag har jobbat i
många år med familjehem (se talbart.org.2019/04/19). Vårt arbetssätt innebar att vi
jobbade väldigt nära både klienterna och familjerna som de
kom till. Det är inte självklart att familjehem jobbar på det sättet.
Det finns också väldigt många familjehem som blir hemskt
lämnade i sin uppgift så att säga. Som inte får den terapeutiska
hjälp och uppbackning som vi ger.
Och därför också inte riktigt förmår arbeta på ett sätt som man
önskar mer av, framhåller Carina Håkansson. Hon förklara att
hon har blivit oerhört påverkad utav det sammanhanget
– Familjehemmen visade ju sig själva och berättade om sig
själva och det går liksom inte att inte göra det när man lever
dygnet runt med varandra. Inte i ”vanliga” familjer heller. Så det
tror jag kanske är den kanske största anledningen, men sedan
har jag tänkt, inte minst när jag skrev boken att det kanske inte
bara var en tillfällighet att det var i det sammanhanget som jag
stannande så länge för jag gillade det här arbetssättet och det
hade jag i mångt och mycket fått med mig från min första
arbetsplats ”Smålandsgårdar” där man jobbade väldigt tätt ihop
med klienterna.
Att saker och ting varit talbara i Carina Håkanssons egen familj
har också spelat en väsentlig roll. Hennes pappa var av och till
inom psykiatrin, i och bland var han riktigt dålig. Sedan mådde
han bra mellan varven, men det var också många långa svåra
stunder när han inte gjorde det.
– Men det var alltid öppet hemma och att det inte stängdes till
utan att jag har fått lov att berätta om saker som varit tror jag
har spelat jättestor roll. Sedan har vi förstås inte alltid haft
samma uppfattning. Ibland när jag säger något (båda Carina
Håkanssons föräldrar lever) så säger mamma ”men det var väl
inte så farligt” och jag tänker då att som mamma säger man så
för att man vill inte att det ska ha varit så hemskt som det i vissa
fall har varit. Så vi är inte alltid överens. Och min pappa kan
skönmåla och säga att inga barn har haft det så bra som mina
syskon och jag.
Men då tänker jag, skrattar Carina Håkansson ”jo, det finns
definitivt barn som har haft bättre liv” och det tror jag är väldigt
viktigt att låta det finnas utrymme för båda bilderna.
Det är en väldig tillgång att upplevt att det aldrig ”stängdes till”,
berättar Carina Håkansson. Att fritt kunna ventilera.
I boken berättar hon bland annat också att hon var
kårordförande för socionomerna sista året i Lund, och att hon
varit hästtjej. Hon har också börjat köra med nordsvenskar i
skogen på senare år. Jag blir nyfiken på det senare eftersom
jag också varit hästtjej.
– Jag är ingen fullfjädrad kusk, börjar Carina Håkansson, men
för fem år sedan frågade min kollega Jan Pålsson som jag
arbetade tillsammans med på Ersta Sköndal högskola om jag
ville följa med på en körkurs i Småland.
Det gjorde Carina Håkansson. Det var många år sedan hon
senast höll på med hästar, men hon berättar att hon alltid tänkt
att hon ville dit igen.
De fyra deltagarna tilldelades varsin häst av Sigvard Gustavsson,
ledaren Plötsligt stod Carina Håkansson bredvid ett kraftigt
kallblod som skulle ryktas.
– Jag bara stod där. Jag vågade inte. Jag blev så fruktansvärt
rädd. Jag kände bara att jag inte klarade av att rykta denna stora
häst.
Efteråt har Sigvard Gustavsson berättat för Carina Håkansson
att när han såg henne med hästen tänkte han: Vad gör hon
här?
– Han föreslog att jag skulle ta Sund, en gammal hingst och trotjänare. Han förstod att jag behövde lite hjälp från honom för att våga ta
det första taget med borsten. Och genom att Sund instinktivt
förstod mig så övervann jag min rädsla.
Carina Håkansson berättar att hon fortfarande är rädd, men inte
för alla hästarna hos Sigvard Gustafsson. Bara för de stora
hingstarna som finns på gården. Hon förklarar vad hästarna och
körningen betyder för henne:
– Det är så bara rakt upp och ner härligt att vara där och att lära
sig något nytt.
Närvaron och medvetenheten om vad jag gör är jätteviktig och
att med körningen finns med i boken tror jag beror på att det är
bra för mig att bli påmind om min egen rädsla och mina egna
känslor som att ”det här kommer aldrig att gå bra”. Det är ju
samma rädslor som jag möter hos mina klienter.
Det som klienterna berättar kan slå an något i hennes eget liv.
Berättar de om utsatthet, ensamhet och längtan efter något
annat kan hon känna igen det från en tid när livet stod på spel i
det egna livet.
Som när hon hade ångest i sena tonåren. Carina Håkansson
berättar i boken att hon kände en omänsklig skräck bara hon tänkte
tanken att lämna sin lägenhet. Till sin bästis som vill ta med
henne ut säger hon:
Bara jag tänker på att gå härifrån så tar luften slut. Det går inte.
Kan inte. Känns som jag klättra på väggarna. Kan inget annat”.
(s. 74)
Carina Håkansson skriver: ”Hon låter mig hållas. Tittar på mig
och säger sedan: Då får du väl klättra, och när du har klättrat
klart kan du komma och sätta dig här hos mig”. (s. 75)
Carina Håkansson vill betona den levda erfarenheten i arbetet
med människor. Berätta om vad ett möte egentligen är, hur det
kan se ut på många olika sätt. Men närvaro är absolut
viktigaste, enligt Carina Håkansson. Närvaro och kontinuitet.
Men hon skriver också:
Men det terapeutiska arbetet har också lärt mig betydelsen av
att vänta. Att lyssna. Att stå ut och att inte veta vad som ska ske
härnäst.” (s. 21).  
Jag tar upp en fråga under intervjuns gång som handlar om att
psykologin var en ganska sen vetenskap, och att jag både läst
och hört att under de första decennierna av 1900-talet trodde
en del människor att det var farligt att läsa för mycket (jag tror
att bland annat Vilhelm Moberg tog upp det i en av sina
romaner). Frågan får intervjun att ta en ny riktning.
– Jag tänkte faktiskt så sent som igår att demonstrationerna i
USA och det som händer där också har med den långa
historien att göra och slaveriet. Det går inte att bortse från det är
det många som menar. Och då tänker jag faktiskt på psykiatrin,
och nu är inte detta mot enskilda psykiatriker så klart, men
psykiatrin som fenomen har ju en väldigt tråkig och i många
avseenden också faktiskt en förskräcklig historia som har ställt
sig i tjänst hos rasbiologiska institutet exempelvis, och man har
deltagit i ohyggliga experiment.
Carina Håkansson betonar att det inte betyder att hon säger att
man gör det i dag. Syftet är att försöka dra en parallell, jämföra
lite nu när man pratar om förtrycket mot svarta. Det går inte att
se det förtrycket utan att också se den långa historien av
slaveriet och dess förtryck, säger hon.
– På liknande sätt tänker jag att psykiatrin ändå har en historia
som baseras på att man också så att säga ska urskilja och
särskilja vilka som är friska och vilka som inte är friska och så
vidare.
Jag tänker återkomma till den här rika essäboken och ta upp
ytterligare några spår som Carina Håkansson lägger ut. Bland
annat lite mer om ”levd” erfarenhet och vad vi alla kan vinna på
att leva mer medvetet reflekterande liv.
/Helena Maria

Livsviktiga snack – en bok om hur man pratar med barn om känslor

Som förälder upplever jag att det kan vara svårt att få till samtal med barn om vad de känner och hur de mår men när man väl får till de samtalen så är det så otroligt viktiga och värdefulla stunder. Föreningen Suicide zero har tagit fram boken Livsviktiga snack om hur man kan prata med barn om just detta. De skriver att ”Barn som kan prata om känslor mår bättre. Forskning visar att barn som kan uttrycka hur de mår är bättre rustade för att klara livets utmaningar”. Boken kan läsas på nätet eller laddas ner.