Vattnet i Iqaluit har rapporterats lukta bränsle igen.

Invånarna i staden Iqaluit känner lukten av fordonsbränsle i vattnet igen. statsförvaltningar har fått ta emot över tjugo klagomål från medborgarna.

Förra året från oktober och framåt var invånarna utan vatten på grund av att det var otjänligt. Förbudet lyftes den 10 december , men Iqaluits tjänstemän ute och samlar in vattenprover igen. Vattenproverna kommer inte att kunna ge ett fullständigt resultat eftersom tjänstemännen, på grund av covid, inte kan stiga in i husen och ta prover från vattenkranarna i kök och så vidare.

Det har ännu inte sagts när de första testresultaten av proverna kommer att vara färdiga.

I en uppdatering från aptn National News David Venn – Local Journalism Initiative Reporter från Iqaluit att man har hittat spår av kolväte i dricksvattnet.

The city says an initial review of data from its real-time monitoring station indicates fuel entered the water on Monday and wednesday.

It says there have been no measurements above low-alarm thresholds, but the city is proactively opening distribution valves to flush the water.

En post på FB dök upp i torsdags med anledning av att vattnet luktade av bensin. Det var FB gruppen Iqaluit Public Service som slog larm. På fredagsmorgonen fanns över 50 kommentarer om det kontaminerade vattnet, flera av dem rapporterade samma sak.

/ Helena Maria

Källa: Times Colonist. 2022. City of Iqaluit investigating after residents report fuel smell in water again. Canadian press.

https://www.timescolonist.com/national-news/city-of-iqaluit-investigating-after-residents-report-fuel-smell-in-water-again-4955842 (Hämtad: 22-01-14, kl. 19:12)

Länkar och tips:

Sara Connors. 2022. First Nation in Yukon declares state of emergency after three drug related deaths in one week. aptn, National News. 22-01-14. se här

Youtubechannel maskenmakkan. The real Greta Thunberg without her script. (Publicerat för två år sedan) se här

WT WritersTrustofCanada. 2016. Sheila Watt-Cloutier on the Right to Be Cold. 2016-20-04. se här (Hämtad: 22-01-15)

Youtube channel: Thåström. 2021. Dom du behöver. Text & Musik och Producentskap: Joakim Thåström. 2021- 11-11. (När ord blir överflödiga) se här

(Hämtad: 22-01-15)

SVT Nyheter. 2021. Thåström om att bryta upp med bandet. ”Svår skilsmässa”. 2021-11-12.

se här

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/thastrom-om-att-bryta-upp-med-bandet-svar-skilsmassa. (Hämtad: 22-o1-15)

Det här är fortsättningen av en summering av ett youtubeinslag från föregående inlägg…

Ett väldigt kort referat, snarare en summering, under rubriken”referenser, länkar och tips”.

Jag känner inte riktigt igen Bernard E. Harcourts redogörelse för tyskarnas eustanasiprogram och eugenik i boken, sidorna 480-483, som handlar om Nazityskland och Förintelsen. Det står om ”mentally ill och handicapped” som om de vore ”huvudsaken”, men då är jag rädd för att för att man blundar för att Nazitysklands främsta måltavla, sedan början av 1930-talet var judarna. Enligt min bild grep kyrkorna in å de funktionsnedsattas och funktionshindrades vägnar, och stoppade ”dödshjälpen” till dessa. Men massmorden på judar, romer och andra misshagliga personer skedde i stort sätt utan vädjanden och protester. Jag behöver kolla upp det här lite med en historiker, men innan jag avslutar inlägget vill jag bara instämma i det som förre partiledaren för Kd, Alf Svenssoklart och tydlig sa i en intervju för ett par decennier sedan, ungefär att dödstraff är förkastligt. Och inhumant; bland annat inhumant för man att man inte tillerkänner den dödsdömda människan hennes kognitiva förmågor, det vill säga att reflektera och tänka igenom vad hen har gjort . Man förvägrar den människan rätten att känna ånger, och kanske viljan att börja ett nytt liv. Hur många människor har inte vänt blad eller börjat ett nytt liv? Det är oändligt svårt att födas till människa enligt buddhismen, och väldigt svårt att omfatta…

Det är skrämmande det som Harcourt beskriver, hur många svarta som har psykiska besvä (mentally ill) som sitter i fängelse i USA. Det är sorgligt, tragiskt och upprörande; det är inte en plats för psykiskt sjuka. För att klara en fängelsevistelse, tänker jag, måste man ha sitt sinne i fullt behåll för att orka uthärda. Det är tragiskt att så många sitter i fängelse på grund av att det förebyggande arbetet saknas, att samtalsresurser saknas med mera. (Och att etik tas så lättvindigt, när verkligt stora frågor ofta är etiska till sin natur. ) Jag kan göra listan lång, men läser man det föregående inlägget så vet man lite vad jag talar om. Det måste finnas mening, och något att tro på. Ens ”själv-talk” måste fungera; att man kan mentalisera, resonera med sig själv så man hittar sig själv när man håller på att tappa sig. Alla människor behöver en omgivning som drar en ”uppåt”, inte neråt. Familj, föräldrar eller betydelsefulla andra.

Skymf mot historien

Det är fruktansvärt, och en skymf mot historien, inte minst med tanke på Auschwitz, att man i staterna Alabama, Mississippi och Oklahoma börjar använda nitrogengas, som Harcourt berättar i sin bok:

”As a result of difficulties with lethal injection, the state of Alabama, as well as the states of Oklahoma and Mississippi, are now developing execution protocols using gas. They have not yet decided whether to use gaschambers or simply gasmasks. We will know more about how they plan to gas the condemned soon.” (s. 483)

Tyvärr, som vi vet och vilket Adam Hochschild (se här) exempelvis har skrivit om, användes senapsgas under första världskriget, och därifrån började fabriker utveckla exempelvis effektivare medel för insektsbekämpning etc. Hochschild drar upp en röd tråd från 1800-talet och fram till andra världskriget som handlar om just vapenutveckling, inte minst kemiska vapen. (se här: https://www.bokus.com/bok/9789170376955/aldrig-mera-krig-lojalitet-och-uppror-1914-1918/) Taggtråden kom också vid en tidpunkt, där i början av 1900-talet, om jag minns rätt. ”Koncentrationslägerformen” började tas i bruk redan under kolonialismens dagar, jag tänker på hererofolket exempelvis, men samtidigt behåller jag två tankar i huvudet, för antisemitismen har en lång och grym historia och antisemitismen, och efter vad jag läst i Raul Hilbergs bok, The Destruction of the European Jews, i tre delar, och de illustrationer som visas, var antisemitismen oerhört grym och nedsättandeoch ned ständiga pogromer, och då talar jag ändå endast om slutet av 1800-talet och framåt. Läser man Raul Hilbergs böcker förstår man vilket minutiöst och utstuderat tillvägagångsätt man iscensatte för att sätta igång och vidmakthålla sina dödsfabriker, (något liknade, eller ens i närheten, hade aldrig gjorts förut), in i det sista. Där står allt om I. G. Farben och Zyklon B, (och Harcourt berättar i sin bok att när han var och gästföreläste i Europa, vid the Goethe Universität i Frankfurt am Main, såg han att universitetet var byggt i och runt det massiva industrihögkvarteret I.G. Farben) och så mycket mycket mer. Raul Hilberg var först i arkiven i Tyskland, tror jag, så fort det var tillåtet. Han var född i Österrike 1906, men amerikansk jude och dog 2007. (se här)

Det är nog så att jag missförstått Harcourt: Han skriver att baserat på de lärdomar man dragit av eustanasiprogrammet, så började man använda gaskammare för att mörda judar. (s. 482) Kanske har jag gjort en höna av en fjäder här, på grund av mitt skummande av boken, och för det ber jag om ursäkt. Men jag vill också framhålla, mot bakgrund av den växande antisemitismen i Europa och att det tyvärr finns förnekare av Förintelsen, att det är viktigt med tydlighet undvikande av ”förenklingar” som kan bidra till att man får något om bakfoten. Förmodligen räknar Bernard E. Marcourt med att läsarna av den här boken är professorer som han själv och studenter, filosofer och andra initierade, insatta Madagaskarplanen och allt som varit. men även andra intresserade. Det finns också rädslor hos människor med psykisk diagnos, som jag själv, för det som hände under andra världskriget, men också före, med rasbiologins inträde och etablerandet av det Rasbiologiska institutet 1922. Och rädslor kan få en att gå i försvar. Och när en handledare nämnde för mig i slutet av 1990-talet, att ”psykiskt sjuka är rädda för nynazism och kopplingar till nazismen och så vidare, så påbörjade jag en slags ”bearbetning” av den rädslan i och med att nynazismen hade vuxit sig starkare i Sverige sedan slutet av 1980-talet. Jag kanske kan återvända till den processen vid ett annat tillfälle. Vården, den vård jag har mött, har inte tagit upp historien eller någonting av detta. Och det är väl här också som jag måste erkänna, fast jag i princip är emot medicinering: När man är rädd är det ”skönt” med neuroleptika; den ”trubbar” av, sveper in en i vadd. Men nej, jag vill vara en full människa; jag måste komma ur det här, jag måste arbeta på att bli frisk och få tillgång till hela mig; kunna gå inåt. Tursamt nog, alla har inte samma förmån, var jag uppbackad av min familj. Och sedan, mötet med just en forskare, (genom Nika Söderlunds försorg kan man säga, själv forskare, och den som står bakom talbart) som blev ingångsporten till att börja titta på de ”stora sinnesjukhusen” och rasbiologin och steriliseringarna och så vidare. Utan hennes förmåga att ”hålla” mig, lära mig reflexera och våga se att jag själv går omkring och bär på en historia som är viktig, är ovärderligt . Och det är skönt att veta att jag inte behöver ”vaddera” mig längre, utan får står i förbindelse med nämnda forskare, (och mitt eget inre) och veta att jag alltid nå, och diskutera med henne. Hon har blivit min vän.

Jag vill också poängtera att jag inte kan tala utifrån någon annan, hur det är att vara jude, rom, muslim eller hur det är att ha funktionshinder exempelvis -bara utifrån mig själv.

Hursomhelst, jag uppmanar alla som är intresserad av historia och samtiden att läsa Bernard E. Harcourt, och ta en titt på hela hans författarskap för det känns angeläget. Däremot tror jag att det är för tidigt att räkna ut”Frankfurtskolan”, som det finns en antydan till i boken. Praktiken kan, som sagt, vara ”situerad”, ske i kroppen. Det är där stigma sätter sig, i vårt kroppsbaserade sinne. Den erfarenheten är nog så dyrbar, och säkert för många en drivkraft till förändring.

Ett sista citat från Harcourts bok:

The history of those concentration camp killings evolved, starting with the desire to eliminate the mentally ill and abnormal. It began with the elimination of mental patients, and then it extended to the handicapped, the chronically ill, the aged. It was part of an euthanasia program, in the lineage of eugenics – that is, in the lineage of science and truth. The documentation is telling. Let me reproduce it at length here. We need to be reminded. We need to remember. We need to recall the rationality of it all, the systematicity, the protocols: ( )” (s. 481)

Det sistnämnda påminner mig om de arkiv som kanske fortfarande saknas här i Sverige. Vem sitter på dem? Sara Hansson tar upp ett fall av förkommet arkiv i sin avhandling ”I den goda vårdens namn.” (se här) Vissa studier har dessutom varit inofficiella, gjorts på fritiden, och kanske samtidigt med officiella. Detta är något som historikern Elin Bommenel, blan annat, tar upp i sin avhandling ”Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa” ,(se här). Hon följer bland annat försöksläkare Carl A Larson, (under vitaminförsöket var han endast medicine kandidat, s.116) och hans forskning. Hon går även igenom andra aspekter kring ”forskningsmaterialet” och redovisar resonemang kring ”Richtlinien” och ”Nürnbergkoden”, se exempelvis s. 203. Här stödjer sig Elin Bommenel på forskaren Bo Petersson, närmare bestämt hans arbete ”Etik och kolhydrater. En forskningsstudie om Vipeholmsundersökningarna 1945-1955” i VEST 1991:2-3. Göteborg 1991.

Bommenel skriver:

Om man skulle väga patienternas lidande mot vinsterna för samhället skulle man, enligt Bo Petersson, inte heller finna dem etiskt acceptabla; det hade gått att uppnå samma resultat genom att vänta på lovande utländska forskningsresultat eller använda frivilligt anmälda.” (s. 203)

Arkiv vill man ska vara i goda händer. Inte minst alla undersökningar som gjorts på värnpliktiga, exempelvis ”Studien om arméns urvalsprov ur psykiatrisk synpunkt. Erfarenheter från en militärpsykologisk kommendering våren 1943”, av psykiatern Hakon Sjögren. (se här)

För några år sedan rapporterades det om tretton säckar med journaler undanstuvade i en källare som kom från en psykologmottagning i Göteborg – var konfidentialiteten inte värd mer? (se här)

/Helena Maria

Referenser, länkar och tips:

Bernard. E. Harcourt. 2020. Critique & Praxis. A Critical Philosophy of Illusions, Values and Action. New York. Columbia University Press.

Laura Martisiute. Checked by John Kuroski. 2017. The Horrifying Cures of Dr. Cotton – America’s Biggest Quack. ati. 017-11-13.

https://allthatsinteresting.com/henry-cotton

Sounds True Youtube channel: Trauma: The Invisible Epidemic. With Paul Conti.

(Hämtad: 22-01-14)

Cy Wakeman. No ego podcast. Tending to your mental health with Jamie Zuckerman.

https://poddtoppen.se/podcast/1253461828/no-ego/s4e11-tending-to-your-mental-health-with-jamie-zuckerman (Hämtad: 22-01-14)

Lars Mogensen, programledare. Filosofiska rummet:Världens utveckling. P1, Sveriges Radio. Gäster: Filosofen Magnus Jiborn och sociologen Roland Paulsen. 19-03-09.

https://podcasts.nu/avsnitt/filosofiska-rummet/varldens-utveckling

(Hämtad: 22-01-14)

Maciej Zaremba. 2021. Kriget mot privatläkarna – därför kan din läkare tvingas lämna ut dina uppgifter. Kulturdebatt. Dagens Nyheter. 2021-09-22

https://www.dn.se/kultur/maciej-zaremba-kriget-mot-privatlakarna-darfor-kan-din-lakare-tvingas-lamna-ut-dina-hemliga/

Gabriel Tjulander. 2018. Psykolog dumpade 13 säckar journaler i källaren. Göteborg Direkt. 2018-08-15.

Roland Poirier Martinsson. 2020. Fången. Kaunitz-Olsson förlag.

Roland Poirier Martinsson bedriver också podden ”Hemlängtan” med sin journalistkollega Fredrik Virtanen, och de talar bland annat om Gud och katolsk tro utifrån olika utgångspunkter, samt katolska kyrkans notoriska pedofili, se nedan https://poddtoppen.se/podcast/1589417970/hemlangtan-med-virtanen-roland-pm/om-kristen-tro-och-pedofili

Anders Hansen. 2021. Depphjärnan. Utkommer den 28 oktober. Bonnierförlaget,Pressfrukost.2021-09-16.

https://www.google.com/search?q=youtube+anders+hansen+depphj%C3%A4rnan&oq=youtube+anders+hansen+depphj%C3%A4rnan&aqs=chrome..69i57j33i22i29i30l6.21874j0j9&client=ms-android-samsung-ga-rev1&sourceid=chrome-mobile&ie=UTF-8#fpstate=ive&vld=cid:d19b32a4,vid:ru87M1q5VrQ,st:0

”Ernideklarationen och ”The Power Threat Meaning Framework.”

Det finns en rörelse som heter Erni och som har sitt ursprung i Yorkshire i Storbritannien och som betonar att känslor inte är sjukdomar, ( Emotions aRe not Ilnesses) De som startade rörelsen är psykologer, psykiatriker och egenerfarna, klienter. Rörelsen författade en deklaration under förra året, Ernideklarationen, (se här), och den finns på olika språk, bland annat svenska och finska, och de som vill, och vad som är viktigt, om man signerar deklarationen, är att man tror på vad den ger uttryck för.

En av dem som uttryckt sitt stöd för deklarationen är psykiatrikern och författaren Sami Timimi, se här.

Så här säger han om den inriktning han ser psykiatrin måste ta, (se här):

”För att städa upp i den här avskyvärda röran, så måste vi först rensa våra utbildningar, vården och vår kultur från den pseudovetenskap som har skapat det diaboliska resultatet att vi har en vård som är bättre på att skapa långtidspatienter (som långsamt förgiftas av neurotoxiner vilka felaktigt etiketteras ‘medicin’), än att lindra begripligt lidande. (se här)

Exempel från 1900-talets psykiatri och mötet med 2000-talet

Jag skulle lite kort vilja belysa det inspirerande citatet av Sami Timimi, ( ovan med några tillbakablickar till 1900-talets psykiatri. Det första är från Lars Norén, född 1944, som avled förra året, och som var författare och dramatiker.  Det jag ska citera återfinns i boken ”Freuds Psykoanalys. Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009, Band IV, från 2009 ” Boken är skriven av docenten i ide ‘och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, psykoanalytikern Per Magnus Johansson. Per Magnus Johansson skildrar en debatt om mentalvården från 1966 till vilken Lars Norén sällar sig med en kommentar.  (s. 84) Per Magnus Johansson visar på Noréns bild av mentalvården som i princip passiv förvaring utan utrymme för samtal. Själv skrivs han in efter ett dödsfall i familjen och räknar med att vara utskriven inom en vecka. Per Magnus Johansson berättar hur Norén får diagnosen endogen depression och hur det som var tänkt som en sjukhusvistelse på en vecka blev till sex månader. Jag citerar från boken:

Med facit i handen hävdar han att han ’försvann in i ett perfekt maskineri av leda och likgiltighet’, utan möjlighet att styra sitt liv, bland annat på grund av all medicinering. Ju tydligare han visade sitt behov av att få tala sig ’in i det normala livet’ desto mer psykofarmaka och sömnmedel erhöll han. Han kallar medicineringen vanvettig.” (s. 84-85)

Sedan beskriver Per Magnus Johansson vändpunkten som ledde till att Lars Norén. Då kom han dels till ett annat sjukhus, dels beviljades läkarsamtal och samtal med psykoanalytiker, och blev utskriven efter tio dagar.

Ytterligare en infallsvinkel på Sami Timimis citat ovan kommer från historikern Cecilia Rivings artikel i Respons 6/2015, ”Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva”.

 Apropå boken ”Den sårade divan- Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” av Karin Johannisson, (se här) undrar Cecilia Riving följande:

Begreppet ’sårad diva’ har jag svårt att relatera till – de eventuella primadonnafasoner som kvinnorna gav utlopp för var kanske inte så främmande för kvinnor med deras höga sociala status”.

Här anser jag att Cecilia Riving är inne på något viktigt, för kan man verkligen benämna exempelvis Nelly Sachs, författare och Nobelpristagare, som flydde undan Nazitysklands judeförföljelse och dödsfabriker under uppbyggnad, och kom till Sverige som flykting, för ”sårad diva” även om, som Riving betonar, att Karin Johannisson så gärna vill se kvinnorna som aktiva och starka i all sin olycka och svaghet. Men frågar sig om Johannisson drar det hela för långt, och hänvisar till att de beteenden som kvinnorna visade upp kan ha sin grund i en mängd komplexa faktorer som vi inte har någon möjlighet att känna till.  Inte minst mot bakgrund mot all den kännedom som finns om trauma i dag. Även om kunskapen och förståelsen om trauma har gått lite upp och ned sedan slutet av 1800-talet enligt en av världens ledande traumaforskare Besser van der Kolk, är den numera väl beforskad och handlar om just det som Cecilia Riving benämner, det som vi inte kan se och som rör sig i det inre,men som kan ta sig uttryck mer eller mindre underjordiskt, sinnet är trots allt kroppsbaserat.

Konstnärskap som motmakt

Nej, psykiskt lidande hos människor, oavsett vilken status och klass, borde inte betecknas som ”sårade divor”. Och det är en direkt olämplig beteckning för en person som Nelly Sachs flydde från Nazityskland 1940, (Auschwitz togs i bruk 1940, enligt Forum för Levande historia) och med en värld runtomkring sig som inte började talade om det som hänt under Förintelsen förrän någonstans i början på 1960-talet. Absurt, rentav.

Sigrid Hjerten avled i samband med en lobotomi på Beckomberga…att benämnas en ”sårad diva” postumt efter ett sådant oetiskt ingrepp, (lobotomi upphörde i allt väsentligt i Sverige omkring 1954, men så sent som 1963 utfördes en lobotomering, och i en motion av Elina Linna, med flera från 2006, framställs krav på ersättning till de drabbade. Bland dem återfinns också barn enligt en studie i Umeå som det hänvisas till, se här och här och här) förefaller respektlöst. Jag har för mig att någonstans, om det kanske var filmen Sigrid och Isaac från 2005, (se här) där det skildrades hur Sigrid Hjertens make, konstnären Isaac Grunewald, försökte stoppa ingreppet, men till sin förtvivlan kom försent.

Men, för att plocka upp tråden med status och klass igen, det ska inte heller stickas under stol med att även inom sjukhusens och mentalsjukhusets väggar var klassamhället strängt rådande, med dess ”ordning” internaliserad. Främst ändå, ett auktoritärt system där jag skulle vilja påstå, ingen mentalpatient gick säker (safe).

 I boken ”Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia”, (2010) av docenten i etnologi, institutionen för kulturvetenskap vid Lunds universitet, Lars-Eric Jönsson, går han igenom skildringar som skrivits av människor som varit inskrivna vid mentalsjukhus. I den norska författaren Amelie Skrams skildring exempelvis befinner sig Else Kant på en psykiatrisk avdelning i Danmark i boken ” Pa St. Jørgen” som kom ut första gången 1895. se här

Lars-Eric Jönsson skriver:

 ”Kants sociala umgänge gör ingen skillnad på medpatient, sköterska eller läkare. Filtret tycks snarare sortera människorna på anstalten med utgångspunkt i diagnos och klass. Hon ser föga mänsklighet i de grå massorna som rör sig i klump på de ”sämre” avdelningarna där många patienter ligger i öppna salar.  Dessa ”medpatienter” betraktar hon med en rysning på distans. De förefaller henne uppenbarligt galna. De har sin plats på hospitalet till skillnad från henne själv”. (s. 57–58)

Och Jönsson konstaterar torrt att ”nej, patientskap genererar inte automatiskt kamratskap. Tvärtom, skriver han, så är anstalten en plats där patienter kastar distanserade blickar mot varandra och gränser dras upp. ”(s. 60)

Karin Johannisson har utan tvekan, med all sin empati , enligt Cecilia Riving, försökt visa kvinnor med motmakt, och där den främsta motmakten fortfarande är deras konstnärskap, Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna som författare och Sigrid Hjertèn som målare. (se artikeln här)

Framhållas bör också, för att återvända till vårt kroppsbaserade sinne; en av de tydligaste lektionerna från nutida neurovetenskap är att vår känsla av själv, (sense of self) är förankrad i vital förbindelse med våra kroppar, påvisar Bessel van der Kolk i i sin bok ”The Body Keeps the Score”, som kom ut 2014. Han fortsätter med att poängtera att vi aldrig på riktigt kan tillägna oss självkännedom om vi inte kan känna och tolka våra fysiska förnimmelser. Han till och med understryker att vi behöver registrera och handla, (act), på dessa förnimmelser för att på ett betryggande, (safe), sätt kunna navigera genom livet.

Trauma är preverbal

Bessel van der Kolk slår fast :

All too often, however, drugs such as Abilify, Zyprexa, and Seroquel, are prescribed instead of teaching people the skills to deal with ( ) distressing physical reactions. Of course, medications can only blunt sensations and do nothing to resolve them or transform them from toxic agents into allies. ” ( s.101)

Vidare påpekar Bessel van der Kolk att även åratal efter händelser som traumatiserat människor har de oerhörda svårigheter att kunna berätta vad de varit med om.

Trauma, genom sin natur, driver oss till randen av förståelsen, förklarar han, skär av all förbindelse till ett språk baserat på en gemensam förståelse eller ett ”imaginable past”. (s. 43) (fritt översatt)

Det är ett väldigt arbete som ligger framför en starkt traumatiserad person, men med rätt hjälp och stöd går det att läka och bli fri, och Bessel van der Kolk visar på just detta.

En klok uppmaning medföljer också Ernideklarationen i vilken man ombeds att vänligen notera:

Samtidigt som vi – som ERNI-orienterade yrkesverksamma samt klienter/patienter inom vården – inte ser lidandet som sjukdomar och psykofarmaka som behandling, så inser vi att många har ordinerats psykofarmaka som kan vara farliga att sätta ut utan medicinskt stöd. ERNI Declaration stöder inte utsättningen av förskrivna psykofarmaka utan professionellt stöd och vägledning. Vi hoppas att ERNI Declaration kommer att bidra till en konstruktiv dialog i människors liv och inom psykiatrin.

The Power Threat meaning Framework och patientens egen berättelse

Jag publicerade tidigare, på annan plats, ett inlägg om ett arbete som pågått i England under en följd av år och som syftar just på att flytta fokus från medicinering till patientens egna berättelse, det vill säga till de bakomliggande orsakerna varför patienten tvingats söka vård, antingen på egen hand eller genom föräldrars eller andra anhörigas försorg. Och perspektivskiftet förklaras bland annat med devisen: It’s not just what happened to one, but happen at the
whole society”
, som en av förgrundsfigurerna i rörelsen från den ensidiga biomedicinska modellen till The Power Threat Meaning Framework, den kliniska psykologen och författaren Lucy Johnstone betonar.
The Power Threat Meaning Framework är ett ramverk som saknats
inom den psykiatriska hälsovården, det vill säga ett ramverk som
beskriver ångest och ”ovanliga
erfarenheter” enligt ett framtaget evidensbaserat ramverk , berättar Lucy Johnstone i en
föreläsning på youtube, se här.
Det är inte ett ”officiellt sanktionerat ramverk” av vare sig Division of
Clinical Psychology or Psychological Society Model
i Storbritannien
och har heller inte som syfte att ersätta befintliga modeller,
framhåller Johnstone. Vad man gör istället är att placera
förekommande modeller inom ett större övergripande ramverk,
poängterar hon.
Jag kommer bara att ta upp några få delar av The Power Threat
Meaning Framework
, (och istället kommer jag att hänvisa till var
man kan få tag i dokumentet i sin helhet under referenser och
länkar). Arbetet på ramverket tog fart i Manchester 2012 när en
liten grupp av psykologer och två egenerfarna, mest av en slump,
kom på att de ville ta fram det underlag som de själva saknade. Lucy
Johnstone var en av dem, och vad jag förstår, så har hon, som en av de ledande huvudförfattarna, lagt ner ett
hästjobb på det här ramverket.
Det fanns redan icke-diagnostiska sätt arbeta på med klienter på en
till en basis, som formulation. ( se här och här) Men The Power
Threat Meaning Framework
är ett effektivare, och evidensbaserat
sätt att utföra de funktioner som det diagnostiska systemet gör
anspråk på, men misslyckas med, betonar Johnstone.
Hon beskriver den här uppsättningen av idéer (conceptual resources)
som något som alla kan hämta kunskap ifrån, men framhåller också
att The Power Threat Meaning Framwork är bara i sitt första stadie
och att det behövs läggas ner mycket arbete på att omsätta det i
praktiken.
Det summerar evidens som handlar om orsakande faktorer (kausaula
samband) när det kommer till ångest och oroande eller bekymrande
beteenden beteende och visa hur vi kan sammanföra liknande typer
av erfarenheter samman. Detta ska i sin tur föreslå interventioner,
(hur man kan gripa in och hjälpa och göra insatser), och vägar framåt.
The Power Threat Meaning Framework kräver ett erkännande, eller, i
en vidare betydelse, att man ser att ångest och oroande eller
bekymrande beteenden ytterst ska förstås som svar på/sprungna ur
en persons personliga historia eller omständigheter. I och med detta
vill Johnstone, och gruppen som tagit fram ramverket, att
förbindelsen mellan ångest och social orättvisa (i någon eller flera
former) ska återupprättas. Diagnosticerandet ”knipsar” av förbindelsen
mellan de sociala orättvisorna och de miljöer som människor lever i,
hävdar man.

Ideologisk makt och egenmakt

Den förbindelsen kan återupprättas bland annat genom människors
tillgång till makt och resurser, understryker Johnstone. Och ger
exempel som att validera, (verifiera, bekräfta, giltigförklara), narrativ
som informerar och ger/skapar egenmakt hos människor, grupper
och gemenskaper, (communities). Att man främjar social aktion.
Det handlar inte bara om att vad som händer på basis av en till en,
utan vad som händer på hela den samhälliga nivån, poängterar Lucy
Johnstone. Det vill säga om social policy, hur man kan jobba med
hälsa och mot sociala orättvisor och social ojämlikhet.
Ramverket tar också upp ideologisk makt, och den makten involverar
språk, mening och perspektiv. Ideologisk makt är en särskild form av
makt och förmodligen den minst framträdande och bekräftade,
framhåller Johnstone. Ändå är den en del av all annan makt.
För att summera lite, så fokuserar underlaget som gruppen tagit fram
på den makt som är frånvarande i det psykiatriska hälsoarbetet, och
på att återinföra det, enligt Johnson. Och hon fortsätter med,
(ungefär), att ”för det är när våra tankar, värderingar och känslor är
ignorerade, avfärdade och misstrodda som något går fel. Allra helst
om det innebär att patienten istället är tillsagd vad man ska tänka och tro, det
vill säga när alternativa betydelser är pådyvlade en, eller påtvingade.
Det här formar nämligen hur den personen ska tänka om sin
upplevelse, hur den ska begripliggöra sitt liv.
Att bli tillsagd vad man ska tänka och tro om det som har hänt en, är fatalt. Jag kan bara se stor osäkerhet
och förvirring komma ut ur det. Och min erfarenhet är, att ett övertagande av, lite slarvigt uttryckt ”ett
annat tänk” eller en ”förklaringsmodell” som inte
bottnar i en själv, eller säger en något, bidrar till en känsla dualism, av
att inte vara ett med sig själv.

Mäktiga intressen vill gärna diktera

Ideologisk makt är väldigt betydelsefulla system eftersom de kan
tillsäga människor vad de ska tro på eller inte, understryker
Johnstone. Det är väldigt svårt att överbevisa dem, och oftast
ifrågasätter vi dem inte säger hon vidare. De överför och ger oss
meddelanden, alltmedan de mäktiga blir mäktigare och de maktlösa
allt maktlösare.
När det gäller den medicinska ideologen är den pådriven av väldigt
mäktiga egenintressen.
De som är inom den psykiatriska vården är inom den just för att de
inte har någon större makt. Många människor, och speciellt
människor utan större makt har ofta inte tillgång till ordentliga
evidensbaserade alternativa ramverk som kan hjälpa dem/vara stöd i
att förstå/begripliggöra sin och andras ångest eller ”unusual
experiences”
, (erfarenheter som inte passar in i mallen, som kan te
sig skrämmande eller ångetsframkallande i sig, min anm.)
Det här kallar gruppen bakom The Powerful Meaning Threat
Framework för epistemisk orättvisa.
Lucy Johnstone menar att det inom den psykiatriska hälsovården
eller kriminalvården finns en tendens att alltför ofta vända på socialt
problem så att de blir individuella och och diagnosticerbara så att människor kan definieras som ”bad” eller ”mad”.
Sådana etiketter är enkla att sätta, och tenderar att fastna. Det leder i
värsta fall till en internalisering av en självbild där människor
upprepar att de är ”mad” eller ”bad”, eller båda delar.

Mår man psykiskt dåligt har begrepp som ”mad” och ”bad” en benägenhet att flyta ihop, omöjliga att
skilja på. Värst av allt är om hoppet försvinner som i ett vinddrag,
och personer upplever att det finns ingen väg framåt. Jag hörde en
intervju på radion där en person sa ungefär att ”jag kände att jag stod
vid ett vägskäl, men jag kände mig så hopplös utan utsikter att
komma ur mitt läge så jag bara fortsatte framåt”.
Mot sina bästa intentioner gick den här personen vidare på en väg som inte bådade gott, för han resonerade som så att han ändå var ”dålig”, det fanns inga chanser för honom som han såg det… Han hade ingen
uppmuntrande inre röst i huvudet, ingen inre röst som var stark nog
att stå emot de negativa, de hopplösa rösterna, de internaliserade
rösterna. Röster som inget barn föds med, men som kommer från
närmiljön och det omgivande samhället.

Det är aldrig försent att bli hel

Jag saknar en tydlig samhällsdiskurs som säger att det ”är aldrig
försent
”. Som säger ”det går”. Det går, men kräver uthållighet och
mod. Och det kräver något utöver ”diskursen”: det behövs människor
som kan stå bi, som orkar vara ”hållande” för människor som har
svårigheter av olika slag. Som orkar med när mörker och ångest
dominerar, som finns där när exempelvis självmordstankar ger sig till känna.
Människor som är grundade i sig själva, som står
stadigt. Som är utbildade, har den kunskap och insikt som behövs för
att ”landa” människor i mesta möjliga trygghet och omsorg när de
mår som sämst. Som är övertygade om att det finns en väg framåt.
För att också vi, i det omgivande samhället, är övertygade med dem,
och att vi vet att vi tillhör ett samhälle som satsar på
människor och inte bara på diagnostiska system eller etikettsystem. Och som
inte bara ropar på blåljuspersonal utan lyssnar på vad blåljuspersonalen säger, ”att
det saknas ett förebyggande arbete
” – något som sagts länge nu.

Politikernas roll för att verka för ett mer helande samhälle

Hade politikerna bara ”lagt örat mot marken” hade de inte behövt befinna sig i akutläge (på akutläge).

Det har också efterlysts samkörning av register så inte utsatta människor faller mellan stolarna, eller att den ena eller andra samhällssparten kan säga: ”det var/ är inte vårt bord”.

Det behövs samordning av hjälpinsatser, även i det förebyggande. Jämsides med det behövs resurser till mer kvalitativ forskning; djupintervjuer med utsatta barn och unga vuxna, deras föräldrar och omgivning. Komplexa problem kräver också forskning för att förstås. I boken ”Language of the gun. Youth, Crime and Public Policy”, från 2006, (vilken jag inte läst), har exempelvis forskaren och författaren Bernard E. Harcourt gjort djupintervjuer med unga häktade i fängelse. Röster som tidigare inte hörts, betonas det i paratexten.

Det saknas något av socialt patos i dag, och något djupare än så. Vad som menas med socialt patos eller hållning kan illustreras med följande:

I boken ”Så var det då. Ett stycke göteborgsk historia”, (1960), ger dåvarande förvaltningschefen Hugo Höglund exempel på sin människosyn och hur han såg på det här med klass även utanför sjukvården. Han skriver om hur han var på besök på Liseberg och gick omkring:

”Och nu gick jag och såg på allt det vackra. Framför mig trippade ett lag flickor, klädda i pastellfärgade kappor, som just det året var så modernt. Jag minns att jag gladde mig åt att folk fått råd att klä sig på ett sådant sätt, att kläderna inte längre markerade någon klasskillnad. Ingen kunde se om flickorna tillhörde den ena eller andra socialgruppen. Trodde jag. Hon skrattade, och därvid såg jag att hennes mun såg ut som en gammal kyrkogård med en gravsten här och en där. Det där var inte bra. Ännu återstod en del att göra innan de iögonenfallande klassgränserna var utplånade.” (s. 370-371)

Hälsa och jämlikhet för alla – eller nyttomoral

Och så skriver han om hur han började arbeta för god och billig tandvård i form av kommunala tandpolikliniker. 1938 tog riksdagen ett beslut som fastslog att alla kommuner skulle inrätta folktandvård vid sina distriktstandkliniker och lasarettens centraltandkliniker. Detta skriver forskaren Elin Bommenel i sin avhandling och bok ”Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus” som kom ut 2020. Dessförinnan, berättar hon i en fotnot, hade exempelvis Röda korset under 1920-talet bekostat ett antal tandläkare som reste runt på landsbygden och lagade fattigas tänder. ( s. 35) Det bör tilläggas att i framsyntheten och ivern att föra en politik som skulle leda fram till hälsa och jämlikhet för alla, att utjämna skillnader begicks också felsteg, etiska övergrepp. Något som skildras i ”Sockerförsöket”.

Samtal och egen reflexivitet

För att att återknyta till The Power Threat Meaning Framework: ”All our personal meaning doesn´t come from our head, we draw
them from all the messages we get from the outside”
, understryker
Johnstone, och jag vill gärna ha med detta för tydlighetens skull, trots
upprepning. Vidare betonar hon att de har ideologiska
lager och att vi måste syna dem, lägga tillbaka dem där de hör
hemma för annars kanske vi börja modifiera vårt tänkande, börjar
tänka annorlunda. Det här med personlig mening”, (personal
meaning), vilka betydelser man lägger i saker och ting som individ, är
något som psykologer är vana vid att arbeta med framhåller
Johnstone. Och i fall av ”blame the victim” så får klienten hjälp med
att se och förstå var skulden rätteligen ligger istället för att gå
omkring och bära på den
We need to put the messages back where they belong”, konstaterar
Johnstone.
I introduktionen om The Power Threat meaning Framework
bps.org.uk står det bland annat, att det understryker och klargör sambanden mellan bredare sociala faktorer såsom fattigdom, diskriminering och ojämlikhet, jämsides med trauman som övergrepp och våld och det resulterande känslomässiga lidandet eller problematiska beteendet, oavsett om det rör sig om förvirring, rädsla, misströstan, eller beteenden som ställer till det på olika sätt eller beteenden som speglar oro och stress.

Vidare … “it shows why those of us who do not have a history of
trauma or adversity can still struggle to find a sense of self-worth,
meaning and identity
”.

Det vill säga att alla människor på något sätt kämpar och jobbar med sig själv. Till exempel vad det gäller att finna en känsla av egenvärde, mening och identitet.

Slutligen rekommenderar jag Fanny Marells artikel om ramverket på Psykodynamiskt forum, se här. Artikeln innehåller frågor, som i den ideala situationen, det är en terapeut som ställer till dig i nära anslutning till det som hänt dig, till det lidande och svårigheter som du kämpar med. Har man svårt att prata är det utmärkt att ha något att utgå ifrån. För prata behöver man, hur stoisk man än är eller önskar vara.

/Helena Maria

(uppdaterad även 22-01-13)

Referenser, tips och fakta:
Lucy Johnstone: Power Threat meaning Framework – October 23,

  1. Youtubekanalen PoetDox, se här.
    Lucy Johnstone: Metalog´s 4th Conference –August 28th, 2019.
    Denmark. Youtubekanalen PoetDox samt artikel: https://www.researchgate.net/publication/326864047_The_Power_Threat_Meaning_Framework_An_Alternative_Nondiagnostic_Conceptual_System
  2. copymembernetworkservicesatbps.org.ukprintedversion.
    The British Psychological Society https://www.bps.org.uk. newsand- policy/introducing-power-threat—meaning-framework.


  3. Fanny Marell. 2020. Brittiska psykologförbundet överger psykiatriska diagnoser The Power Threat Meaning. Psykodynamiskt forum. 2020-01-11.

Paul Blackburn. 2021. Ernideklarationen. Att förstå lidande utan att sjukdomsförklara. Mad in Sweden. Kunskap-Hälsa-Gemenskap. 2021-05-55. Översättning Lasse Mattila. 2021-08-05. se här

Bessel van der Kolk. 2015. The Body Keeps the score. Mind, brain and body in the transformation of trauma. Penguin Books.

Hugo Höglund. Så var det då. Ett stycke göteborgshistoria berättad av Hugo Höglund. Göteborg. Erik Höglunds bokförlag. Om Hugo Höglund, se här.

Elin Bommenel. 2020. Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lund. Bokförlaget Arkiv.

Per Magnus Johansson. 2009. Freuds Psykoanalys. Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009, Band IV. Göteborg. Bokförlaget Daidalos.

Arche-samtal om psykoanalys, humaniora och arkitektur. En podd från tidskriften Arche . Över- och underdiagnostik inom psykiatrin. Ett samtal med forskare och överläkare Harald Aiff, psykiater, forskare och psykiater Lotta Borg Skoglund och Per-Magnus Johansson, docent, psykolog, psykoanalytiker och författare.

https://poddtoppen.se/podcast/1546218035/arche-samtal-om-psykoanalys-humaniora-och-arkitektur/over-och-underdiagnostik-inom-psykiatrin (hämtad: 22-01-11) (Mycket fint och nyanserat resonemang mot slutet om att ”ingen människa är sin diagnos”. Per Magnus Johansson och Lotta Borg Skoglund problematiserar också kring den psykiatriska diagnostiken och resonerar kring vem som egentligen äger diagnosen? Dessutom diskuterar de ett aktuellt ämne mot bakgrund av att exempelvis pojkar i färre utsträckning uppnår gymnasiebehörighet än flickor: ett resonemang som handlar om att pojkar utvecklas senare än flickor.)

Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Förlaget Carlsson.

Cecilia Riving. 2016. Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva. Respons 6/2015.

Elisabeth Punzi. The art activities at Lillhagen and their relevance for current psychiatry. Outsider Inpatient. Reflections on art as therapy. 2021-01-01. Stockholm.Trapart Books

Elisabeth Punzi. Creative writing at a Swedish psychiatric inpatient clinic. perspectives from the authors who guided the patients. An interview study. Journal of Poetry Therapy. 2021-01-01. se här

http://tidskriftenrespons.se/recension/oklart-vilka-slutsatser-som-bygger-pa-forskning-och-vilka-som (Hämtad: 22-01-11)

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0GrEOJ/forskare-gar-till-botten-med-massdoden. 2020-11-06. (hämtad: 22-01-11)

Ida Lundqvist. 2010. Producent. Vipeholmsexperimenten. P3 Dokumentär. Sveriges Radio. 2010-10-05. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/6524

Randi Mossige-Norheim. 2020.Vipeholms anstalten – Min farbrors hjärna. Del 1/5. P1 Dokumentär. Sveriges radio. 2020-10-25. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/vipeholmsanstalten-del-1-min-farbrors-hjarna-p1-dokumentar

Charlotte Wiberg. 2021. Varför lossnar tabut runt psykoser först nu? Expressen. 2021-12-25. se här

Anna-Lena Haverdal. 2007. Var sjätte dog efter lobotomi. Svenska Dagbladet. 2007-04-30. (Hämtad: 2022-01-12) se här

Psykiatriska museet, Gertrudsvik, Västervik: Ny miniutställning: Lobotomi – farlig behandling. 2012-02-01. Behandlingar, Utställningar. (Hämtad: 22-01-12)

Youbtube channel: Columbia University Press. Bernard E. Harcourt. Bernard E. Harcourt Asks, Can Critical Theory Change the World? 2020-09-10. se här

(Bernard E. Harcort, professor i både juridik och statsvetenskap vid Columbiauniversitet presenterar sin bok ”Critique & Praxis” i det här youtubeinslaget; Harcourt tycks ha förlorat hoppet om ett ”helt och helande samhälle” kanske också mot bakgrund av den politiska oron i USA och till och med oro för inbördeskrig, se här. Själva boken är till stor del självreflexiv, och sprungen ur hans egen kamp. Bernard E. Harcourt frågar sig: Vad kan jag mer göra? Bland annat efter att ha följt ”Gula västarna” som observator. Han är ”lösningsfokuserad” och uppmanar oss att påminna (recall) oss om historien, Han tror på, och uttrycker, att det finns ett pressande behov för långsiktiga investeringar i nätverk, ideer och institutioner som främjar humana värderingar som jämlikhet, medkänsla och solidaritet. (s. 529, fri översättning) Harcourt hänvisar till Foucault och menar att han med rätta betonade hur seriös en politisk kamp är. Youtubeinslaget är bara en försmak på ett mycket rikt, lärt och genomtänkt bokligt innehållmed Hartcourt’s minst tio böcker bakom sig. Men jag känner inte riktigt igen hans redogörelse för tyskarnas eustanasiprogram och eugenik i boken, sidorna 480-483, som handlar om Nazityskland och Förintelsen. Det står om ”mentally ill och handicapped” som om de vore ”huvudsaken”, men då är jag rädd för att för att man blundar för att Nazitysklands främsta måltavla, sedan början av 1930-talet var judarna. Enligt min bild grep kyrkorna in å de funktionsnedsatttas och funktionshindrades vägnar, och stoppade ”dödshjälpen” till dessa. Men massmorden på judar, romer och andra misshagliga personer skedde i stort sätt utan vädjanden och protester. Jag tror att jag behöver göra ett nytt inlägg om detta då detta inlägg annars svället över alla bräddar.)

Karin Henriksson. 2021. Ska Trump stjäla makten? Oron ökar i USA. Utrikesmagasinet, Utrikespolitiska institutets nättidning. 21-10-19. (Hämtad: 22-01-13)

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2021/oktober/ska-trump-stjala-makten-oron-okar-i-usa/

Rangan Chatterjee. Pod. Acast. Feel better, Live more with Dr Rangan Chatterjee. #210. How to Rewrite Your life Story with John McAvoy. se här. 2021-10-20. Om John MvAvoy, se här. (Drabbande! Aldrig förut har jag träffats så hårt när någon säger att livet är kort. Detta mot bakgrund av att John McAvoy suttit många år i fängelse. Hårdbevakad, inom fyra väggar och endast ett litet utrymme. Han insåg att han ville ha ett meningsfullt liv, och ville bortf från den kriminella banan. När en av hans bästa vänner dog insåg han: Nu måste det ske. Dr Rangan Chatterjee är genuint nyfiken, insiktsfull och en medmänniska i sin roll som intervjuare.)

Böcker och artiklar av psykiatern, författaren och forskaren Sami Timimi finns bland annat på researchgate: https://www.researchgate.net/publication/233743432_Naughty_Boys_Anti-social_Behaviour_ADHD_and_the_Role_of_Culture

Carl-Einar Binder et al., Bergens universitet. Forskning kring barn, ”restless boys” i förskolan under musikterapin:

https://www.researchgate.net/publication/317124811_Is_restlessness_best_understood_as_a_process_Reflecting_on_four_boys’_restlessness_during_music_therapy_in_kindergarten

Fakta självmord: ”Under 2019 dog 1269 personer av självmord (säkra) i Sverige. Av dessa var 873 män 0ch 396 kvinnor.
Ytterligare 319 fall registrerades där det fanns misstanke om suicid men avsikten inte kunnat styrkas. Av de
som dog av suicid under 2019 var fem barn under 15.”
Källa:https://www.folkhalsomyndigheten.se/suicidprevention/statistik-om-suicid.

Bild: AH & Mustafa

”Serotonin” – en roman som närmar sig naturen.

Huvudperson i Michel Houellebecqs roman Serotonin, (2019) är Florent-Claude Labrouste. Det är också han som är berättarjag i första person.  En man som närmar sig de femtio och som efter kaffet på morgonen, och ett par-tre cigaretter, tar Captorix. De senare med störst sannolikhet tillsammans med mineralvattnet Volveric.

Läsaren invigs i Captorixs verkningar: ett antidepressivt läkemedel som underlättar för patienterna att anpassa sig till de dagliga rutinerna, eller viktigaste ritualerna, som berättarjaget, beskriver det, utan att avvika alltför mycket från vad som räknas som ett normalt i det samhälle som de lever i.

Dessutom tycks Captorix vara fri från att ge upphov till ökade tendenser till självmord och självskadebeteende. Men det innebär inte att det inte finns biverkningar.

De vanligaste oönskade biverkningarna som observerades vid användandet av Captorix var illamående, förlorad libido och impotens.”

Jag har aldrig lidit av illamående.” (s. 8)

Florent-Claude Labrouste lever tillsammans med Yuzu, en japanska, i Paris och beskrivningarna av Yuzu som antagonist i romanen närmar hon sig karaktären Mildred i ”Människans slaveri” av Somerset Maugham i styrka. Hon har nämligen råkat ”trigga” eller öppnat upp mot någon form av mer eller mindre omedvetet ”traumahål” inom honom. Och detta får Labrouste att vilja hämnas på henne.  (om trauma, se här)

Det finns något inom psykologin som beskrivs som ”namnlös fasa”. Och det är barnets namnlösa fasa för barn kan inte uttrycka sig, de har inte utvecklat någon begreppsapparat och kan inte täcka in alla upplevelser, erfarenheter och företeelser med ord.  Så det namnlösa är som en ”ficka” i det inre, utan kontakt med det (be)greppbara. Det kan i princip bara förstås och bearbetas genom terapi hos en utbildad psykolog och psykoterapeut. Kanske det vara något sådant som döljer sig inom Labrouste, något outhärdligt som gör att han måste bedöva sig och få livets ritualer att fungera? Något som uttrycker sig genom depression?

Jag får själv lägga pussel. Jag får bara reda på, alldeles i början av boken, att han avskyr sina båda förnamn som kommer sig av, så vitt han vet, från två familjemedlemmar som hans föräldrar ville hedra. I övrigt har han inget att beskylla sin tidiga omgivning och sina föräldrar. Hans mamma och pappa har varit utmärkta föräldrar och gett honom allt som man behöver rustas med inför livet. Och han vill poängtera att han själv ytterst har ansvar för sitt liv, att han inte kan beskylla sina föräldrar för eventuella misslyckanden eller om det gått snett.

Subjektet som skrivs fram är en person som vill ta ansvar för sitt liv, vara ”accountable”. Och det är att vara människa, det är agens, det är något som man inte vill bli fråntagen, och det är ett av litteraturens stora teman, människor som utvecklas, växer och utvecklas trots hinder och svårigheter.

Men så dör huvudpersonen Florent-Claude Labroustes föräldrar. Det visar sig att pappan led av obotlig cancer och båda föräldrarna begår självmord tillsammans.  De till och med begravs i samma kista.  Och deras son får inget veta. Han konfronteras med deras självmord, och det blir en chock av guds nåde.

När Labrouste överhör ett samtal mellan Yuzu och föräldrarna i Japan, detta handlar om att när den tjugo år äldre Labrouste en gång dör, tjugo-trettio år fram i tiden, kommer hon att resa hem till Japan. Och han förstod omedelbart, som genom en uppenbarelse, att deras förhållande var över. Han ville bara ut ur det.

Som läsare undrar jag om Labrouste verkligen har uppfattat samtalet korrekt, eftersom han inte tycks behärska japanska språket, utan har en mer en rudimentär kännedom. Han kan mycket väl ha blandat ihop olika ljudstavelser här, även om huvudpersonen själv anger att så inte är fallet . Men ”uppenbarelsen” leder till att han iscensätter ett försvinnande från Yuzu, och säger upp lägenheten. Inte ens lägenheten ska Yuzu få förfoga över.  

”…besatt som jag var av Yuzus outtalade likgiltighet för min död, för några minuter hade glömt omständigheterna omkring mina föräldrars död.” (s. 70)

Han planerar ett liknande försvinnande som hans föräldrar, men utan någon verklig kontakt med sitt inre. I nedanstående citat kan det tyckas så, men det är bara en intellektualisering – med mina ögon sett:

”…människorna hade verkligen inte lierat sig mot mig, det var bara det att jag inte hade haft något riktigt fäste i världen, och mitt redan från början begränsade engagemang hade avtagit alltmer, tills det inte längre fanns någonting kvar som kunde hindra nedåtglidandet.” (s. 249–250)

Visserligen vill han ropa ”håll käften” till prästen under begravningen när denne talar om äkta kärlek, för han menar att prästen inte förstod sig på hans föräldrars kärlek, han gjorde det knappt själv, så varför skulle då prästen göra det?

Minnen sipprar fram, och han medger att han alltid anat något uteslutande och privat föräldrarnas gester och leenden. Och han konstaterar klarsynt att han aldrig riktigt hade tillgång till det kroppsspråket. Det var mer för inbördes beundran, för föräldrarnas tvåsamhet. Men som han har behov av att förklara:

Med det vill jag inte säga att inte älskade mig, de älskade mig tveklöst och var ur alla aspekter förträffliga föräldrar, uppmärksamma, närvarande utan att överdriva, generösa när det var nödvändigt, men det var inte samma kärlek och jag skulle alltid stå utanför den magiska, övernaturliga cirkeln som de utgjorde tillsammans.” (s. 73)

 Föräldrahemmet är beläget i Senlis, en stad med många tinnar och torn, och omgiven av skog.  Ungefär fyra mils väg från huvudstaden. För att ha nära till skolan i Paris efter den förberedande jordbrukskursen på gymnasiet får han en liten lägenhet av sina lättade och förtjusta föräldrar. Nu har Labrouse bara fem minuters gångväg till skolan. Och föräldrarna ska få ännu mer tid över för att investera känslomässigt i varandra. För de har ingen förståelse för att sonen behöver känslomässig näring, att de i själva verket undandrog honom den och fokuserade enbart på att investera ekonomiskt i sitt barn.

Sonen måste ha sett det, upplevt det, men det är som om han inte orkar förnimma, se det. Det som var glasklart, är klart, sjunker undan, omges med ett dunkel, förvirring. Handlar boken rentav om missbruk? Självmedicinering av antidepressiva som övergår i missbruk av antidepressiva? Och sexmissbruk? Inte minst med tanke på tidelaget. Spekulationerna är min obekvämhet som spökar. Eller är denna skildring framsprungen ur Labroustes hämndlystna fantasi, rasande sorg och fasa?

Sonen måste ha sett det, upplevt det, men det är som om han inte orkar förnimma, se det. Det som var glasklart, är klart, sjunker undan, omges med ett dunkel, förvirring. Handlar boken rentav om missbruk? Självmedicinering av antidepressiva som övergår i missbruk av antidepressiva? Och sexmissbruk? Inte minst med tanke på tidelaget. Eller är denna skildring framsprungen ur Labroustes hämndlystna fantasi, rasande sorg och fasa? Spekulationerna är min obekvämhet som spökar. Hursomhelst, Yuzu har råkat vidröra något på djupet hos Labrouste, som kanske handlar om ”övergivenhetstrauma”?  Som gör att Labrouste iscensätter ett försvinnande från en del av Paris till en annan där han kalkylerar med att Yuzu aldrig kommer att sätta sin fot.

Yuzu har, oavsett, råkat vidröra något på djupet hos Labrouste, som kanske handlar om ”övergivenhetstrauma”?  Som gör att Labrouste iscensätter ett försvinnande från en del av Paris till en annan där han kalkylerar med att Yuzu aldrig kommer att sätta sin fot.

Det är också här han inleder en ”resa” i yttre mening för att försöka komma i kontakt med ett tidigare jag, ett starkare och lyckligare jag. Det går via hans bästa kamrat, Aymeric d’ Harcourt- Olonde, och de två C:na, Claire och Camille.

Aymeric d’Harcourt- Olonde, adelsman som namnet antyder, och Labrouste träffades på universitetet, närmare bestämt på ”Agronomen”. De har hängt ihop lite som ler- och långhalm under studietiden. Labrouste föll för d’Harcourt- Olondes rättframma och ärliga blick, och vi förstår att d’Harcourt- Olonde lyssnar på Labrouste som få, och litar på hans ord. Och mycket riktigt sminkar inte Labrouste böndernas situation, utan redogör för hur hopplös han finner situationen. Jordbruksnedläggelsen fortsätter, de jordbruk som inte redan lagts ner går på knäna. Och det finns inga omställningsåtgärder i sikte. Labrouste reflekterar också mycket i ensamheten kring olika detaljer, som genmodifierade grödor, GMO, och så vidare. Det är inga ”föreläsningssjok”, utan väl integrerat i texten. Berättarjaget bekänner att han står på statens sida mot bönderna, att det inte finns ett finger som han kan lyfta för sin vän på slottet. Han har redan misslyckats med att göra Roquefortosten stor runt om i världen, och har sagt upp sig från sitt jobb för att politikerna och EU-byråkratin i synnerhet, är ”opåverkbar”, lyssnar inte. Självmordvågen bland bönder tycks gå dem ljudlöst förbi.

Det är också ungefär här, när Labrouste tar avsked från jobbet, som han inleder sitt ”återvändande” till det förflutna som samtidigt utgör ett avsked av människor och platser inför hans frånfälle, som en miniceremoni, tillägnad människorna och libidon. För ett ”frånfälle” planeras, men tiden är ännu inte inne: han är medveten om att han än så länge har pengar och status att hålla sig uppe.  Och han uppsöker läkare som ”enables”, möjliggör hans fortsatta intagande av Captorix, i stället för att hjälpa honom med hans psykiska lidande. Det är som om de är oförmögna att möta någons inre lidande.

 Bönderna begår självmord, och till sin fasa ser Labrouste sin vän Aymeric d’Harcourt- Olonde, skjuta sig själv mitt under en stor demonstration. Det drabbar Labrouste på ett sådant sätt att han aldrig kommer igen, återhämtar sig. Hans bästa vän tar livet av sig och lämnar honom kvar, hans enda manliga vän är borta.  Och han tar sitt liv mitt upp i en kamp, en kamp för de bonde ättlingar som hans anfäder längre tillbaka varit feodalherrar över och därmed beskyddat, om det så rörde sig om ett minimum av hjälp med tanke på livegenskap och statartid.

Det får Labrouste tänka på hur ”fattig” han är i jämförelse med Aymeric d’Harcourt- Olondes, släkten är aristokrati på riktigt (liksom en gren av Bernadottarna, Meriadec de Vernier de Byans; jag vet det för en av mina två systrar var au-pair i Arbonne), nämligen och har anor som sträcker sig bakåt genom medeltiden och över engelska kanalen. I jämförelse har han ingenting. Han har inte fäste i något släktträd.

 Hans föräldrar tycks vara de enda han hade, och så de båda, närmast mytiska stamfäderna, Florent och Claude som han fått sitt namn efter. Vid närmare eftertanke kan det vara äldre syskon som han aldrig fick uppleva, som dog, och det i sin tur kan förklara föräldrarnas ”avstängdhet” mot Labrouste….

De två C:na är tidigare sambos till Labrouste och hans minnen av Camille utvecklas till en slags ”rescuefantasi”, där de ska bli ihop igen. Men först träffar han Claire, också en presumtiv partner igen.  Men han inser snabbt att hon är alkoholiserad och under en natt på samma soffa vänder han sig i avsmak ifrån henne för hon speglar så väl det missbruk han själv sitter fast i.

Men när han ska ta kontakt med Camille, veterinären, som också varit hans kollega, som praktikant, under första tiden av deras bekantskap, vågar han inte. Och han upptäcker också i sitt ”stalkande” av henne att hon har en son. Här inträder en besatthet. Återigen är det barndomens trauma som ger sig till känna: han vill döda sonen för denne står i vägen för Camille och hans lycka. De utgör den magiska cirkeln, och enligt det mönster som går igen hos Florent-Claude, vad hans ”sanning” är, måste han bryta cirkeln och sedan se till att det är han som kommer att bilda den på nytt tillsammans med Camille.

När han har handen på avtryckaren och pojken i kikarsiktet darrar handen. Han klarar det inte. Tanken kommer före (begets) handlingen, hans uppfostran, värderingar sitter i vägen för att trycka av. Han går inte över gränsen, han trycker av mot ett panoramafönster i stället på det för säsongen nedstängda hotellet. Det är en lättnad för mig som läsare. För scenen är skickligt uppbyggd. Samma lättnad som inföll när han skulle skjuta en strandfågel med långa ben. Varje fiber i hans kropp tycktes säga nej. Han kan inte döda levande varelser, trots att han försöker komma dithän genom att intala sig själv att, ungefär, ”har man inte modet att döda, har man inte modet att leva”. Men det som i själva verket har en ”dödande effekt” på honom är tablettmissbruket, ”hålet” som uppstått genom att hans föräldrar ignorerat hans känslomässiga behov. Säkert omedvetet.

En återkommande metafor är just ”dimma” för detta ”tablett töckniga tillstånd” och förvirring som huvudpersonen befinner sig i:

”Från en dimbank till nästa utan att en enda gång kunna urskilja havet.

 Resten av dagen promenerade jag längs kustvägen i en vadderad och fullständig tystnad.” (. 220)

Men det finns också ögonblick av klarhet, av hallucinatorisk klarhet.

Hans promenader är de mest vilsamma partierna i boken, förutom när han använder sig av kikaren under dessa vandringar.  Labrouste stirrar annars ofta in i skärmen, och drar sig inte för att gå in i andras datorer, det är i datorns sekundärkällor, fotosamlingar exempelvis, som han hämtar information. Också om den pedofil som vistas i samma bungalowby som Labrouste på d’Harcourt- Olondes ägor. Och genom det lyckas han jaga i väg pedofilen, men reflekterar samtidigt att det enda som händer är pedofilen ger sig av till en ny plats och binder till sig nya offer. För Labrouste blev påkommen vid pedofilens dator och blev rädd för sitt eget skinn och skrek och mer eller mindre lovade att inte polisanmäla honom.

Som läsare önskar jag romanfiguren Labrouste bättre självkännedom. Hade han det skulle han skulle få en helt annan frihet, ett meningsfullt liv. Men först skulle han förmodligen behöva hjälp med sitt tillstånd, sina självmordstankar, och sedan etappvis gå av den antidepressiva medicinen och lära sig leva utan den. Närma sig den ”namnlösa fasan” med professionellt stöd. 

Det tar dessutom tid att läka, och det måste få ta tid. Om förtroende för och tillit till andra människor har grusats, kan det ta tid att bygga upp. Och framför allt kräver det tålamod. Jag lyssnade på en Youtube föreläsning om tålamod häromdagen, det var den tibetanska buddhistmunken och läraren, Pema Wangdak som höll den på ”Union Theological Seminary” i New York, och han har många intressanta aspekter på tålamod, (se här).

Det är lätt att ha åsikter om vad andra människor behöver, men i praktiken är det vi människor själva som individer som måste lära oss att uttrycka våra behov, också våra djupaste.

Labrouste uttrycker en längtan efter ett slags helande som har med naturen och barndomen att göra, i samband med hur han ”kontemplaterar” hämndfantasin i första akten, hur det skulle vara att begå ett brott, och hamna i fängelse” – utan att förstå att han redan är fånge i ”barndomens järnbur”, för att vara övertydlig. Men det är absolut inget som är ”spikat”, det finns hopp:

Å andra sidan finns det ändå saker som jag gillade här ute, till exempel en liten sväng till G20, de hade fjorton olika sorters hummus, eller en skogspromenad, när jag var barn älskade jag att gå i skogen, jag borde ha gjort det oftare, jag hade tappat kontakten med min barndom alltför mycket, hur som helst var en lång fängelsedom kanske inte den bästa lösningen, men jag tror att det var hummusen som avgjorde saken.  Vid sidan av de moraliska aspekterna av ett mord förstås.” (s. 48–49)

Och han ger uttryck för, i sista akten, hur han skulle ha kunnat leva ett lugnt, fint och stilla liv med Camille i skogen, år efter år.  Men det är en dröm som måste få sitt slut, och han drar sig tillbaka till ett höghustorn i Paris, som ett elfenbenstorn, en eremitboning eller en slags frivillig ”inspärrning”. Jag väljer att läsa slutet symboliskt: En man som störtar/faller från den ”fallocentriska”cirkeln, och återuppstår, i det ekocentriska. Borde vi inte alla söka vår hemvist där?

För en helhetssyn på romanen hänvisar jag till den fina intervjun på Youtube med översättaren Sara Gordon, som översatt Serotonin till svenska, se här.

Slutligen vill jag lägga till och uppdatera (21-12-27) att i dag talar man huvudsakligen om beroendesjukdomar, se här. Förklaringen på missbruk enligt wikipedia, se här.

/Helena Maria

Referenser och länkar och tips:

Michel Houellebecq. 2019. Serotonin. Stockholm. Albert

Bonniers förlag.

W Somerset Maugham. 2015. Of Human Bondage. Everyman’s Library. (gavs ut första gången 1915)

Fanny Boethius. 2020. Serotonin: Ett samtal om Michel Houllebecq med Sara Gordon och Stefan Lindberg. Youbtube kanalen Kulturhuset Stadsteatern. 2020-4-11. se här

Khenpo Pema Wangdak. 2019. Exploring Patience and it’s Strength. Youtube kanalen Union Theological Seminary, New York. 2019 ( för ca två år sedan),

se här

Gabor Maté. The Root Cause of Suffering. Youtube kanal Motivation Thrive. (publicerat för 3 veckor sedan) https://www.youtube.com/watch?v=5uhwZmtXO7Y&ab_channel=MotivationThrive

Isobel Hadly-Kamptz. 2021. Det är så sorgligt att världen redan har förlorat bell hooks. Ledare. Dagens Nyheter. 2021-12-16.

https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-det-ar-sa-sorgligt-att-varlden-redan-har-forlorat-bell-hooks/ (hämtad: 2021-12-23).

Roland Paulsen. Varför är det så svårt att förebygga depression? Kultur. Dagens Nyheter. 2019-08-05.

https://www.dn.se/kultur-noje/roland-paulsen-varfor-ar-det-sa-svart-att-forebygga-depression/ (hämtad: 2021-12-23)

Agri Ismail. 2022. Det blir aldrig värre än en incestuös avsugning. Recension. Text Kultur. Expressen. 2022-01-14.

https://www.expressen.se/kultur/bocker/det-blir-aldrig-varre-an-en-incestuos-avsugning/ (Hämtad: 2022-01-14)

Johan Webber. 2011. Boksoppa Igelkottens elegans. Eskilstunas bibliotek. 2011-04-14. se här (Hämtad: 22-01-14)

The Oprah Conversation – Will Smith Revisits His ”Rock Bottom”/ Apple Tv. 2021-11-08.

https:/apple.co/Apple Tv.

Ann Söderlund och Sanna Lundell. 2022. Inte din morsa. No more bad sex to give. Poddtoppen.se/podcast. (talar bland annat om begreppet sexmissbruk, och en podd som överhuvudtaget talar mycket om trauma och beroendesjukdomar och medberoende på ett sakligt sätt)

https://poddtoppen.se/podcast/1455969311/inte-din-morsa/inte-din-morsa (Hämtad: 22-01-15)

YouTube channel Crappy Childhood Fairy. Anna Runkle. 2022. Don’t Let TRAUMA-DRIVEN DECISIONS Keep Ruining Your Life. 2021-o1-26. se här

David Grohl. The Storyteller. Tales of Life and Music. Simon Schuster Ltd. Ljud-bok. (själva språket sjunger) se här

https://www.adlibris.com/se/bok/the-storyteller-9781398503700 (Hämtad: 22-01-15)

Ramani Durvasula. 2013. You are Why you Eat. Change your food attitude, change your life. Skirt. Guilford, Connecticut. An imprint of Globe Pequot Press. se här

Om behovet av ”psykiatrisk ambulans” för barn som mår dåligt.

Man ska bli bemött av den profession som man kan begära”. Den säger Fredrik Bengtsson till journalisten Viviana Canoilas, i ett angeläget DN-reportage (se här) där hon följt med en Pam-ambulans (psykiatrisk akut mobilitet) ut på ett arbetspass. Under sitt ”journalistiska fältarbete” intervjuar hon bland annat Madeleine Kyrk, specialist sjuksköterska som säger i DN-reportaget att hon och hennes kollegor inte varit beredda på att det fanns så många barn som mår så väldigt dåligt i Sverige. Och inte heller så många barnfamiljer som mår dåligt .

Reportern Viviana Canoilas skildrar exempelvis en utryckning där en pojke behöver hjälp. Jag kan bara önska att det fanns ”barnambulanser” i alla regioner efter att ha läst om den insatsen och andra insatser som teamet gör.

Fredrik Bengtsson, dåvarande enhetschef inom psykiatrin i Stockholm, var på ett studiebesök med Östeuropeiska kommitten i i St. Petersburg, 1998, och ville hitta nya sätt att förbättra den psykiatriska akutvården, berättar han för Viviana Canoilas. Det besöket ledde till Pam-ambulansen.

Pam bildades 2015. Två år senare blev den en del av ambulanssjukvården i Region Stockholm, och drivs av vårdgivaren Aisab. 2020 blev det en psykiatrisk ambulans till. Men det är ovisst i nu-läget om den senare får finnas kvar. Det borde vara självklart , alla argumenten finns i artikeln.

Till sist vill jag uppmärksamma ett ”De 1000 första dagarna”, som är gemensamt för de nordiska länderna och som startades under Islands ordförandeskap för Nordiska Ministerrådet, 2019, och som leds av folkhälsomyndigheten på Island. Det ska bli intressant att se vad det projektet kommer att mynna ut. (se här och här) Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att barn får en bra start i livet, inte minst vad det gäller anknytning. (se tidgare inlägg här)

(Sedan inlägget skrevs har jag uppmärksammat att det finns psykiatri ambulanser eller liknande på fler håll. Toppen! Se länkar nedan)

/Helena Maria

Referenser och länkar och tips:

Viviana Canoilas. 2021. Vi var inte beredda på att möta så många barn som mår dåligt. Dagens nyheter. 21-11-26.

https:/www. norrastockholmspsykiatri. se/vard-hos-oss/akut-hjalp/akutpsykiatriska-bedomning-utanfor-sjukhuset-pam-enheten/

https://www.mynewsdesk.com/se/region_skane/pressreleases/region-skaanes-psykiatriambulans-faar-stoerre-upptagningsomraade-3043799 (hämtad: 21-12-09)

https://www.dagensmedicin.se/alla-nyheter/nyheter/mycket-att-gora-for-landets-psykiatriambulanser/ (hämtad: 21-12-09)

https://www.vardfokus.se/yrkesroller/sjukskoterska/battre-hjalp-med-psykiatrisk-akutbil-2/ (hämtad: 21-12-09)

Peter Jarnvall. kaffemedhopp 11.I samarbete med Dramalogen. se Poddsamtal med gästen Christian Dahlström. Okt., 2020.

youtube channel Bioneers. Dr. Gabor Mate – Toxic Culture. Publicerat för 6 år sedan.

”Identitetsbedrägerier” och självbedrägeri.

Det har blivit inne de senaste fem-tio åren att tillhöra eller ha rötter i en urbefolkning. Det har inneburit att faran för identitetsbedrägerier ökat. Om detta talar författaren, programledaren och journalisten Angela Sterritt, se här) i podden ”Front Burner”, och avsnittet ”Carrie Bourassa and false claims of Indigeneity”, publicerat den 5 november, 2021. (lyssna här) Det är CBC´s undersökande senior reporter Geoff Leo som har gjort undersökningen.

Avsnittet är centrerat kring avslöjandet av en lärare vid Saskatchewan universitetet i Kanada och ”The Canadian Institutes of Health Research”, Carrie Bourassa. Det har ganska nyligen visat sig att hennes anspråk på att vara del av en ursprungsbefolkning anses falska, men Carrie Bourassa tillbakavisar anklagelserna och har jobbat tillsammans med en genealog för att vidare undersöka sina rötter.  Angela Sterritt betonar att man inte tillskriver Carrie Bourassa intentioner, eftersom man inte vet något om dem. Medan jag lyssnar drar jag paralleller till SvD:s podd om ”Medicinmannen” som jag lyssnade på för några månader sedan, en serie i fem delar skriven och berättad av journalisten Lars Berge, se här. Inslagen om ”Medicinmannen” är ett skrämmande exempel på hur en ursprungsbefolknings identitet kan missbrukas och användas för ohederliga syften.

Angela Sterrit intervjuar, förutom Geoff Leo, författaren och professorn i ”Indigenous Studies” vid Ottawa-universitetet, Veldon Coburn, se här, om detta och säger till honom att det mycket väl kan finnas några vita vuxna kanadensare i olika åldrar utspridda i landet och med varierande ålder som säger ungefär att jag fick nyss reda på att jag har rötter inom ursprungsbefolkningen och det är någons farmor tre eller fyra generationer tillbaka, en person som är väldigt entusiastisk och som checkar upp det hela med en DNA-test. Hon vänder sig till Coburn och frågar hur han ser på ett sådant fall?

Hans syn är mindre akademiskt, säger han och framhåller att han tycker sig se en oärlighet i det hela fast han samtidigt kan tycka att det är fantastiskt. Men själva kärnfrågan, sättet att se på det, menar han, helt krass, är om personen som har gjort DNA-testet har någon levande förbindelse med sitt släktskap. Han ser det som avgörande. Han förtydligar att det handlar om man faktiskt lever i samma livstid som den här individen, för det är viktigt om det finns en ”community”-kontinuitet mellan dem och inte.  Finns den inte, så betyder det att det ”community” som den släktforskande söker efter finns på kyrkogården, han går vidare genom att säga att han antar att vara ”viss om sin historia”, ha kunskap om den är ok, men att personen i fråga kanske borde lämna den åt det förflutna därför att vi, (som ursprungsfolk och medlemmar i en ”nation”, min anmärkning), inte är en död nation, utan levande och lever i dag och har en framtid. (Jag rekommenderar besökaren att lyssna på poddinslaget, så alla nyanser och helheten i resonemanget, kommer fram)

Coburn får frågan vad han skulle säga om någon kom fram till honom och sa ungefär ”Hej, som professor till professor, jag tror att jag har delvis släktskap med ursprungsbefolkningen, jag har talat med en släkting och sett foton på denna, och jag kommer att identifiera mig med det släktskapet från och med i dag”?

Coburn svarar Angela Sterritt:

It is not hypothetically, because it has happened a few times, and I take a deep breathe, clench my teeth a little bit, and I don’t give them a whole lot of assistance in it.  If they are becoming a kind of racial identity tourist, I am not going to be the travel agent”. (Transkriberat ungefärligt från poddinslaget, lyssna här)

Tidigare var det myndigheterna som ”fastställde” vem som var inuit eller cherokee och så vidare.  Ursprungsbefolkningen själva, påpekar Coburn, tillämpade ett slags ”överinkludering” till en början, alla som ville ”återconnecta” var välkomna fram till den punkt där urinvånare blev varse att det skedde till priset av deras egen ”inklusivitet.” De såg att det i själva verket ledde till att tjänster som mer eller mindre byggde på medlemskap i en ”Nation” (se https://en.m.wikipedia.org/wiki/First_Nations) gick dem förbi, de blev exkluderade medan de som ”reconnectat” på svaga (bevis) grunder så att säga, blev de som knep jobben, medan de som fötts in i urbefolkningens ”community” och ”nation” och med ”levd erfarenhet” och ”förkroppsligad kunskap” exkluderades.

Det finns väldigt dyrköpta erfarenheter och kunskap bakom det som Veldon Coburn berättar, inte minst ett folkmord på urbefolkningarna, ett mer eller mindre pågående folkmord eftersom deras rättigheter inte beaktas, som exempelvis i förhållande till dem som exploaterar/vill exploatera deras land.  Men också rätten att bli lyssnad på. Som Ellen Gabriel påpekar har ursprungsfolken för decennier sedan talat om den annalkande klimatkris som vi står mitt upp i, men det har varit få människor som har varit hörsamma. Och det gäller även oss här i Norden i förhållande till samer och de grönländska inuiterna.

Och hon säger något som får mig att lystra till lite extra:

” But I think that the strongest tool we have is our own mind and being able to process what’s going on, and express it to the people who don’t know what we’re feeling  and the suffering we going through”.

Ett uttryck, ”mind as tool” som jag tror att många av oss kan skriva under på, utifrån våra olika utgångspunkter. Inte minst vi som går i terapi, eller gått i terapi. Men det betyder inte att jag vet vad det innebär att vara urinvånare. Ellen Gabriel säger vidare i nätartikeln:

What we really need to do is start getting Canadians to get up off their hands and work alongside us. Because the word reconciliation is a shallow word right now.  It’s very hollow, frankly, because there is no reconciliation right now. It doesn’t matter how many times Justin Trudeau, Marc Miller, or Carolyn Bennett cries it – reconciliation is not happening for reconciliation goes far beyond just monetary compensation for the genocide that was inflicted upon and is still being inflicted upon Indigenous Peoples”.

Jag tror det är viktigt, rentav livsviktigt ”to work alongside”, som Ellen Gabriel manar till, men också författaren Sheila Watt-Cloutier i sin betoning på ”connection” och samarbete, globalt och lokalt, se tidigare inlägg här. Men att vi som majoritetsamhälle (n) och individer gör det med respekt och en villighet att lära, tänker jag. För Angela Sterritt pekar på att ”who gets to govern indigenous identity, it was the goal of the Indian Act” och nu använder sig människor som är potentiellt vita av ”raceshifting” eller skiftar sin identitet till att bli urinvånare och utvecklar tillsammans med den identiteten ett ”stereotypt narrativ” som ofta bara handlar om problem och misär. Angela Sterritt ser det som en form av paternalistiskt styre som återkommer och som åter igen vill bestämma deras identitet för dem. Det säger Angela Sterritt och frågar Veldon Coburn om han finner det ironiskt eller ser något värde i det.

”Absolut”, svarar han, och menar att det finns en hög halt av ironi i det. Det började med att det att vara urinvånare var någon som man ville utplåna, men nu så är det ett litet segment av befolkningen som fetishiserar urinvånare och blir ”identitetsturister; och vill identifiera sig med och i slutändan helhjärtat adoptera urinvånaridentiteten.

I samtalet med Angela Sterritt förklarar han att de här människorna bestämmer godtyckligt, att det är deras rättighet att bestämma vem som är urinvånare eller inte för att de säger att de är det. Och om de ifrågasätts blir de defensiva och bemöter med en slags ”inlärd” argumentering.

De tar också upp i intervjun/samtalet de flesta att människor som inte tillhör en ursprungsbefolkning lämnar de allra bästa aspekterna av vad det innebär att vara urinvånare därhän, ”avfärdar” de aspekterna och istället utgår från vad den allra tidigaste researchen om urbefolkningar handlade om, ” a deficit in the genes” ungefär, och i den andan helst vill se dem som ”vandrande sår”, bara se dem genom det trauma de genomgått, och som människor med ”skadade identiteter”, vilket från dessa människors sida bara handlar om misrepresentation från början till slut.

Han menar, om jag uppfattat det rätt, att narrativ som bara tillför lite skada, (harmful narratives) överdrivs och bildar ”standarden” för urinvånarna, och han understryker att de skadliga och felaktiga berättelserna måste korrigeras (be corrected) så att de inte lever kvar. Vi har mycket att lära här, som individer och som samhälle, oavsett hur vår relation till Svenska kyrkan ser ut. Och inte bara vad gäller samer och inuiter och andra ursprungsbefolkningar, jag tänker exempelvis på antisemitismen, se här och här. Vi behöver rikta om vår blick. Det handlar inte bara om ”försoningar” för förtryck i historien, som är nog så viktigt, men det får inte bli något att bara lägga till handlingarna, som när Svenska Kyrkan ber samerna om ursäkt, se här och här. Vi måste lära oss någonting också, och fortsätta minnas och kritiskt granska vår governmentalitet, (se här) och ”governance”, (se här), och beskrivningar av människor och den verklighet vi förmår uppfatta, enskilt och som samhälle. ”Stämpla ut” de ”inkorrekta beskrivningarna”, och rasismerna, också afrofobi, islamofobi et cetera, för gott.

För dem förutan, (de inkorrekta beskrivningarna, min anm.) säger Veldon Coburn att han och hans folk i stort

live fairly beautiful lives, in beautiful communities . They are doing all right, they are getting by”.

Kan vi se den skönheten?

/ Helena Maria

(inlägget updaterat 21-12-04)

Referenser och länkar:

Angela Sterritt. 2021. Carrie Bourassa and false claims of Indigeneity. Front Burner. 21-11-05.

https://www.cbc.ca/radio/frontburner/carrie-bourassa-and-false-claims-of-indigeneity-1.6237698.

Emilee Gilpin. 2021. “I stand with the Wet´suwetén´: Kanehsatake activist Ellen Gabriel has a message for land and water protectors.” IndigiNews. Aptn. National News. 2021-11-27.

‘I stand with the Wet’suwet’en’: Kanehsatake activist Ellen Gabriel has a message for land and water protectors

Amira Benjamin. 2021.” Harm comes from deception´: Why do white people pretend to be a race they aren´t?” FULCRUM. The University of Ottawa’s Independent News Outlet.  2021.-11-28.

https://thefulcrum.ca/features/harm-comes-from-deception-why-do-white-people-pretend-to-be-a-race-they-arent/

Lars Berge. Vem är den mystiske medicinmannen? Del 1. Undergången är nära. Svenska Dagbladets podd. Publicerad 2021-07-06.

se gärna också

Sravasti Dasgupta. 2021. Inuits taken from Greenland for ”social experiment ” in Denmark seek compensation from the State. Independent. 2021-11-23. (Hämtad: 21-12-04) se här

Via AP news wire. 2021. Pope to meet with Canada indigenous amid demands for apology. Independent. 2021-06-30. (hämtad: 21-12-04) se här

bbc.com 2021. Greenland´s Inuit seek Denmark kompensation over failed social experiment. BBC News. 21-11-23. se länken nedan.

https://www.bbc.com/news/world-europe-59382793 (hämtad: 21-12-04)

TT. 2021. Nekas ersättning efter socialt experiment. Aftonbladet. Publicerad: 21-12-27

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OreAbl/nekas-ersattning-efter-socialt-experiment (hämtad: 21-12-27)

se gärna också på opencanada.org:

A Movement Rises

Hur ser Hälso- och sjukvården ut i framtiden?

Förändringsarbetet inom Hälso- och sjukvården måste bygga på att vårdens viktigaste resurs, personalen, är med i utformningen av framtidens hälso- och sjukvård i alla led.

Det slås fast i en långtidsutredning gällande Region Stockholm, delrapporten som rör finansiering, framtagen av Birger Forsberg och Yvonne Lettermark, projektledare, Hälso- och sjukvårdsförvaltningen.

Det poängteras att Hälso- och sjukvårdskostnaderna har ökat mer än den ekonomiska tillväxten i länet de senaste 20 åren, och att det finns anledning att tro att det blir så framöver. Det gör det än mer angeläget anser rapportförfattarna att rikta strålkastarna på frågor om hälso- och sjukvårdens långsiktiga finansiering och dess prioriteringar.  Exempelvis startade Region Stockholm 2020 ett projekt enligt rapporten om att eventuellt skapa samarbete mellan offentliga och privata aktörer till stöd för nya arbetsformer och sociala innovationer. Sådana fonder kan, menar man, ge viktiga om än begränsade bidrag till sjukvårdens ekonomi. Det understryks att deras för- och nackdelar måste dock bedömas betydligt bredare än ur ett rent ekonomiskt perspektiv.  Ett projekt i den här riktningen startade nyligen inom Region Stockholm och rapporten beskriver hur en privat finansiär gått in med en investering på 30 miljoner kronor i ett diabetesförebyggande projekt i utbyte mot överenskommen positiv avkastning, förutsatt att projektet uppnår vissa överenskomna mål.

I första hand handlar Region Stockholms rapport om den egna regionen, men jämförelser görs dels med hela landet dels med Region Skåne och Västra Götaland, så den är lång ifrån ointressant för andra än boende i Stockholms län. Mycket av det som tas upp speglar förmodligen Hälso- och sjukvården som helhet i landet. Exempelvis betoningen på förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete.  I rapporten från Region Stockholm trycks det på att det förebyggande arbetet främst kommer att vända sig till dem med störst vårdbehov, äldre och socioekonomiskt utsatta. De grupperna framhålls som särskilt värdefulla när det gäller att arbeta förebyggande.

Det var den 22 maj, 2018, som Hälso- och sjukvårdsnämnden beslutade om utredningsdirektiv för hälso- och sjukvårdens utveckling fram till 2040, i dialog med professionen, patienter och andra intressenter. (HSN 2018–0387) Utredningens fokus beskrivs vara att utifrån ett framtidsperspektiv, nulägesbeskrivningar och fakta, identifiera behov och utmaningar samt visa på hur dessa kan mötas.

De två mest resurskrävande diagnoserna i Region Stockholm, enligt rapporten, är vaginal förlossning (3, 9 procent av totala kostnaden och lunginflammation (2,6 procent av den totala kostnaden) i första hand därför att dessa diagnoser förekommer ofta i vården.  Diagnos här har med DGR att göra, diagnosrelaterade grupper, se här. Det betonas att antalet vårdtillfällen (vårdvolymen) är viktigare för totalkostnaden än kostnaden per vårdtillfälle. Om kostnadseffektiviteten inom sjukvården som helhet ska höjas väger det tungt att påverka incidens och vård av diagnoser som drabbar många individer, beskriver rapporten. Det handlar om genomsnittskostnaderna för de dyraste vårdtillfällena, ytterfallen kallat, har tagits bort för att de inte ska inverka på genomsnittskostnaderna.  Ytterfallen omfattar cirka fem procent av vårdtillfällena, men motsvarar 20 procent av den samlade kostnadsmassan.

Att exempelvis förlossningsvården i Sverige är akut drabbad av brist på platser och barnmorskor torde inte komma som en total överraskning ens med den nyss genomlevda coronapandemin i åtanke.

 En rapport från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) från 2019 visar, enligt rapporten, att hälso- och sjukvårdens långsiktiga utgiftsutveckling påverkas mer av ökningar i befolkningens storlek än av förändringar i åldersstrukturen. För perioden 1980–2016 svarade befolkningsökningen för 71 procent av kostnadsutvecklingen och den förändrade åldersstrukturen för 29 procent. Det har funnits gott om tid att dimensionera för en mer realistisk och verklighetsanpassad vård, särskilt vad det gäller förlossningsvården. Beklagligt är också att Hälso- och sjukvården exempelvis förlorat många sjuksköterskor på grund av dåliga arbetsvillkor och arbetsförutsättningar när de så väl har behövts och behövs.

Enligt en av tabellerna kan jag också se att kostnaderna för psykiatrin, exempelvis, inte rört på sig så väldigt mycket sedan 2003 till 2019. De senaste åren tycks den rentav ligga på en jämn nivå. Detta trots att den psykiska ohälsan har ökat, särskilt bland de unga, men också hos äldre, och att platsbrist ofta framhålls.

Det påpekas att Hälso- och sjukvården i Region Stockholm är relativt kostsam jämfört med andra regioner, men också att produktionen är högre.  Man menar att det samtidigt finns potential att få ut mer av insatta medel, men exakt vad det handlar om redogörs det inte för.

I jämförelse med de andra två stora regionerna ses att Region Stockholm har högst nettokostnad för den samlade hälso- sjukvården och psykiatrin, påpekar man.

Det sägs dock i rapporten att data inte ska övertolkas, då det finns en del felkällor till dessa data, men man noterar att Stockholm tycks ha ett något högre kostnadsläge än övriga stora regioner.

Samtidigt är Region Stockholms kostnadsbild inte anmärkningsvärd jämfört med alla regioner. För variabeln nettokostnad för hälso- och sjukvård ligger Region Stockholm exempelvis endast på 14:e plats vid en jämförelse av landets 21 regioner. Många av de små regionerna har höga kostnader för hälso- och sjukvård, jämfört med storstadsregionerna.”  (s. 17)

Tilläggas bör, att det sägs också i rapporten att Region Stockholm över åren blivit något mer ekonomiskt beroende av staten som finansiär av verksamheten. Dessutom påtalas det att effekterna av pandemin på kostnadsutvecklingen på längre sikt är svår att prognostisera i rådande situation.

Sammanfattningsvis konstaterar rapportförfattarna att kostnaderna för hälso- och sjukvården fortsatt kommer att öka och att Region Stockholms intäktssida är behäftad med osäkerhet.

Det kommer fortlöpande att finnas en konkret risk att kostnaderna överstiger intäkterna och att pengarna inte räcker till i bemärkelsen att alla inte får den vård de behöver. En ökad samverkan mellan alla aktörer är nödvändig för att identifiera vad som behöver utvecklas att kontinuerligt säkra en kostnadseffektiv vård av hög kvalité.  Region Stockholm måste också arbeta aktivt för att minska vårdbehoven genom ökade satsningar på hälsofrämjande och prevention.” (s.17)

Vidare poängteras det i rapporten att den ekonomiska utvecklingen har möjliggjort mycket inom Region Stockholm, bland annat stora investeringar i infrastruktur och mycket hög tillgänglighet. Detta har i sin tur kommit att omfattande driftskostnader för verksamheten, påpekas det.

Investeringar och befolkningens förväntningar kräver fortsatta insatser oavsett ekonomiskt läge för verksamheten.” (sid. 29)

Det tolkar jag som att Region Stockholm kommer att fortsätta att se till att det finns en fungerande Hälso- och sjukvård och att man är beredd att skjuta till de pengar som behövs.  Inte minst till löner, som det betonas i rapporten, är en stor del av driftskostnaderna. Framtidsprognoser talar också för att det kommer att råda personalbrist inom vårdyrkena och att detta i sin tur kommer att driva upp lönerna. Man nämner bland annat att migrationen ska kunna avhjälpa personalbristen, men också innovationer, nya arbetssätt som förbättrar vårdkvalitén, och som underlättar vårdpersonalens arbete. Ny teknik, som AI, och även digitaliseringen finns också med. Det är effektiviteten inte minst, som framhävs, men utan att kvalitén går förlorad, förklaras det. Hållbarhet i lösningarna framhålls och även vikten av att personalen är kompetent och motiverad att driva verksamheten. Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs, betonas det.

I mitt stilla sinne hoppas jag att Hälso- och sjukvården inte kommer att ”avskräcka” från att söka vård överhuvudtaget då det framhålls att efterfrågan på vård också kan påverkas genom information till invånarna om god egenvård och om att söka vård på rätt nivå. Ett sådant förfarande, innebär alltid en risk, hur liten den än bedöms vara. Hur mycket av framtidens hälso- och sjukvård är redan här?

Lägst kostnader för hälso- och sjukvård per invånare 2018 i jämförelse med Region Stockholm och Region Malmö har Västra Götaland. Summan är 25 127 och de båda andra två ligger på 25 229 respektive 26 492 kronor. För Sverige som helhet är siffran 25 479. Men några variabler, som psykiatri, finns inte medräknade i de summorna.

Regionen har också andra utmaningar, utmaningar som man redan börjat jobba med. En utgångspunkt för långtidsutredningen är att ha RUFS 2050 (regional utvecklingsplan för Stockholm, 2050, som lanserades 2015, se här) som grund för att just belysa några av utmaningarna och vad de betyder för hälso- och sjukvården. 

De är som följer:

Möjliggöra befolkningstillväxt och att samtidigt förbättra miljön och invånarnas hälsa.

Att åtgärda kapacitetsbrister samtidigt som behoven växer.

Att vara en internationellt ledande storstadsregion i en växande global konkurrens.

Att minska klimatpåverkan och samtidigt möjliggöra ökad tillgänglighet.

Att ha en fortsatt öppen region och samtidigt stärka inkluderingen.

Att öka tryggheten i regionen samtidigt som världens upplevs som osäker”. (bilaga 2, sid. 33)

Till sist vill jag tipsa om ett intressant inslag från Studio DN, (som jag just lagt till), publicerat 2021-11-15, om den digitala psykologbranschen och en eventuellt chatt med AI-robot när man mår dåligt, se här). Jag kanske också bör understryka att ibland kan säkert en digital kontakt vara bättre än ingen, men leder den ingen vart; inte upplevs meningsfull eller är till hjälp kan den nog också förvärra ens tillstånd. Men vi är alla individer och i olika åldrar, så jag kan bara tala utifrån mig själv och den information jag tagit del av genom Studio DN.

/ Helena Maria,

Referenser och tips:

Forsberg, Birger & Lettermark, Yvonne. 2021. Långtidsutredning, Hälso- och sjukvården 2040.  Delrapport Finansiering. Perspektiv Finansiering. Version. 0.95. Region Stockholm. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, 20210118, se här

Persson, Ingvar. 2021. Vi kommer att få leva med coronaviruset. Ledare. Aftonbladet. 20211122, se här.

Sjödin Öberg, Helena. 2021. Studio DN 15 november: AI-robotar och videosamtal – så fungerar digitala psykologbranschen. 2021-11-15. Programledare: Ülkü Holago.

Gustafsson, Anna.2021. Varannan förlossningsenhet har lagts ner sedan 70-talet. Dagens Nyheter. 2021-11-28, se här (hämtat 2021-11-29)

Läs gärna också det tidigare inlägget på talbart. org.,”Håll ut i mörket, (som Anna-Karin och jag skrev inför jul- och nyårshelgerna för några år sedan, men vars innehåll är aktuellt oavsett tidpunkt på året) för dem som mår dåligt psykiskt, se här.

Att ”stirra” makten i ögonen.

Det är en tanke som slår mig efter att ha lagt ifrån mig Amitav Ghosh bok, Den stora galenskapen, (se föregående inlägg), och den är ungefär: En diktator exempelvis, som Hitler eller Stalin … Bara någon viskat något negativt om denne eller dennes styre, så dröjde det inte länge förrän ”maktens öra” fångat upp viskningen och den som viskat spärrats in eller likviderats.  Det var bara en fråga om tid.  Oavsett om kritiken uttalats i maktens centrum eller i dess yttersta periferi så fångades vederbörandes viskning mest sannolikt upp av maktens hantlangare.

Inte många vågar ta sig ända fram till diktatorn och stirra den rakt i ögonen, eller framsäga sin kritik. Och oftast når man inte så långt. Jag har varken stått inför tornados eller tigrar, men jag har en kuslig känsla av att det som jag själv skräms av är det omänskliga hos människan, hos mig själv. Och det är ett ”egenarbete” såväl som ett arbete som vi måste göra tillsammans som samhälle att jobba med våra skuggsidor. Vi lever i en demokrati i Sverige och bör ta väl vara på den chansen. Alla har den inte, om man ser sig om i världen. Och det finns fortfarande länder som låser in psykiskt sjuka och kedjar fast dem. (Se här: https://sverigesradio.se/artikel/7568464)

Och det finns människor som tar sig ända fram till makten och ”stirrar” den i ögonen. Och det kan ta sig olika uttryck. Jag tänker exempelvis på Gandhi och hans icke-våldsfilosofi. Den nådde inte bara fram till makten, den har nått fram till världen, och in i ett flertal som blivit utövare och som inkarnerar ahimsa, icke-våldsprincipen, som exempelvis Hans Helighet Dalai Lama.

Jag har läst ett exempel på två bröder som tidigt vägrade att ansluta sig till Hitler och nazismen. De ville inte vara ”villiga tyskar”, utföra meningslöst dödande, och låtsas tro på någonting som var tvärt emot det som de stod för och höll heligt. Jag har letat efter källan, men har tyvärr inte hittat den. Men det är ett exempel, enligt min tolkning, på människor som ”stirrat döden i ögonen” för att sedan dö. Och efter lite googlande hittar jag ett exempel på history.com, (2017-10-27) vad jag vill illustrera.  Det är en artikel av författaren Erin Blakemore, ”Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis” som skriver om trettonåringen som lämnade hitlerjugend under Kristallnatten för han vägrade att låna sig till något sådant som under den natten ägde rum: attacken på judar. Han började stå emot nazismen med kropp, själ och sinne, för Blakemore skriver att när Helmuth Hubener förstod sanningen om Nazityskland så började han sprida den, och fick betala med sitt liv:

Sixteen-year- old Helmuth Hubener couldnt´t believe his ears. As he crouched in a closet in Hamburg, secretly listening to his brother´s forbidden short-wave radio, the voice of the BBC announcer painted a picture of Nazi Germany that was dramatically different from the one he had been told to believe.” (https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for)

Det dröjde inte många månader förrän Helmuth Hubener var död:

[] “the youngest-ever victim of the Third Reich´s infamous People´s Court.” (ibid)

Kanske drar jag för stora växlar på Ghosh’s bok, men jag anar en parallell här. Det finns enskilda människor som sitter på en enorm makt till förändring genom enbart sin namnteckning: att underteckna ett skövlande av en regnskog eller inte, exempelvis. Eller avvärja ett krig. Men det finns också människor som Helmuth Hubener, som använde den makt han hade: Sitt hjärta, kritiska tänkande och förmåga till handling.

Det här inlägget har blivit mer av ”fritt associerande”. En författare, som Amitav Ghosh, som öser från så många källor och traditioner, inte minst hans egna böcker, (som jag tyvärr inte läst ännu), skakar om mig för han påminner om vikten av att hålla intresset för världen och historien vid liv, och alla de ”närvaroer”, mer eller mindre sannolika, som finns i vårt universum, som han skriver.

Ghosh menar att våra ackumulerade handlingar nu, som lett fram till klimatförändringarna, ligger så tätt uppradade framför oss som på ett radband att vi inte kan missa dess närvaro eller inflytande. (ibid:39) Och här ser jag ännu en parallell till Nazityskland och Holocaust. I ”The Path to Genocide”, (1992) ,betonar Christopher R. Browning att människor inte fick ihop det som skett, inte med tanke på människans natur och framstegstanken och allt annat som framhållits som enbart positivt. (Browning:1992: ix) För att klara av att förhålla sig till det som hänt överhuvudtaget var man tvungen att se det som en ”avvikelse”, något vi människor normalt sett inte var i stånd till att åstadkomma eller blunda för. (ibid).  Browning skriver att uttryck som en ”underlig och oförklarlig händelse” fick beskriva Förintelsen. (ibid)

[] – not to be analyzed in the same way historians’ approach other occurrences and not to be assimilated into our self-understanding.

Gradually, this situation has changed. In the past twenty years in particular, increasing numbers of historians have sought to study the Holocaust not as an impenetrable mystery, (min emfas), but rather as a man-made catastrophe, to be approached with the same tools of historical research and analysis that are applied to other events in our past. (ibid: ix-x)

När Ghosh nämner professorn i antropologi, Eduardo Kohns bok ”How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human”, (2013), och skriver om ”en indikation på att det finns entiteter i världen, som skogar, som är fullt kapabla att infoga sig själva i våra tankeprocesser”, (Ghosh: ibid:38) så vill jag ta det till mig, och förstå närmare.

Eduardo Kohn skriver i” How Forests Think” om syftet med sina fältstudier i Amazonas i Ecuador:” My own ethnographic meditation has been an attempt to liberate our thinking.” (Kohn: 2013:228)

Jag spekulerar i om det kanske är det Kohns bok som fått Ghosh att äntligen skriva ner sin upplevelse av att befinna sig mitt i tornadons centrum – även om det inte blev i romanform?  Fortfarande i ”berättelsedelen” skriver Amitav Ghosh att de första människorna i Yukon ser glaciärerna som om de vore människor som du och jag. För dem har glaciärerna sinnesstämningar och känslor, kan vara sura eller glada, gillande eller ogillande. (ibid:67).

Och han fortsätter:

”Dessa föreställningar skulle inte heller ha varit otänkbara för en vetenskapsman som Sir Jagadish Chandra Bose, som tillskrev grönsaker och även metaller inslag av medvetande, eller för primatologen Imanishi Kinji som hävdade ”alla elements endräkt på planeten jorden – levande eller icke-levande”. (ibid) ( inlägget har varit publicerat tidigare)

/Helena Maria

Referenser:

Blakemore, Erin. 2017. Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis. history.com, https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for) [2017-10-27].

Browning, Christopher, R. 1995. The Path to Genocide. Cambridge University Press.

Ghosh, Amitav. 2020.  Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara.  Lund. Palaver Press.

Kohn, Eduardo. 2013. How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human. University of California Press.

Transformerande möte med en tornado.

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press. Översättare Roy Isaksson.

Amitav Ghosh, författare och doktor i socialantropologi,  och har skrivit boken ”Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Boken är uppdelad i tre delar: Litteratur, Historia och Politik. Det som är kännetecknade för delarnas beteckningar är att både historia och politik till viss del handlar om berättelser, ett narrativ.  Boken kan ses som en essaisamling, som också innehåller många referenser till, och utdrag ur hans tidigare böcker,

Bakom bokens tillkomst ligger ett Amitav Ghosh eget möte med en tornado i Delhi i slutet av 1970-talet.  Han lyckades komma under skydd, men såg tornadons framfart och kunde inte riktigt bli kvitt vad han upplevt.  

Det var så här som jag blev medveten om den viktiga närheten av ickemänsklig närvaro, genom ögonblick av igenkänning som påtvingades mig av min omgivning. (ibid:15)

Flera gånger försökte han att skriva om händelsen i romanform, men den undflydde honom.  I ”Den stora galenskapen”, finns den emellertid med, men också den familjehistoria som förbinder Ghosh med naturkatastrofer och på senare årtionden, de enorma klimatförändringarna.

Konsekvensen av en naturkatastrof finns med i Amitav Ghosh släkts minne, delar av den var ekologiska flyktingar långt innan begreppet myntades. (Ghosh:2020:13) Efter det att floden Padma ändrade sitt lopp översvämmades byn, i dåvarande Bangla Desh, där hans förfäder bodde, och nästan alla invånarna dog. (ibid) Hans släktingar överlevde, men rycktes upp med rötterna.   De flyttade till Bihar, till en plats vid floden Ganges. (ibid:13-14).

Det finns en igenkänning, en förförståelse i släkten som Ghosh menar gjort honom mer lyhörd och uppmärksam på naturkatastrofer. (ibid: 14).

Som författare frågar han sig varför inte klimatförändringarna gör sig mer påminda i den fiktiva litteraturen:

Är strömmarna av global uppvärmning för vilda för att kunna navigeras med berättandets sedvanliga skutor?

Någon brist på information kan det inte bero på, konstaterar han. Han berättar om sina försök att skriva om tornadon som ”kom som ett piskrapp ner till jorden, på väg mot ”, (ibid; 21), honom den 17 mars, 1978.  Han menar att författare oundvikligen bearbetar sina egna erfarenheter i sina romaner, men när han själv skulle försöka sig på det gick han bet. Han refererar till händelsen bland annat med ordet kuslig, i den mening som Freud och Heidegger la in i ordet.

Det finns böcker som tar upp klimatförändringarna, understryker han dock, och nämner bland annat Barbara Kingsolvers roman ”Flight Behaviour” och Liz Jensens ”Rapture”, en del av det som kallas ekolitteratur.

I hans egna romaner har han skrivit enbart indirekt om klimatförändringarna fast han sysslat med klimatförändringarna under lång tid, framhåller han.

När jag tänker på den dåliga överensstämmelsen mellan min personliga oro och innehållet i mina publicerade verk, har jag kommit att bli övertygad om att diskrepansen inte är resultatet av personliga förkärlekar: den kommer ur de märkliga former av motstånd som klimatförändringen uppvisar mot det som nu betraktas som seriös skönlitteratur. (ibid:18).

Ett motstånd som Ghosh menar de flesta författare ger prov på. Och kanske är det så feel-good romanen uppstått, eller så är det vi läsare som efterfrågar något ”mer lättsamt” och marknaden erbjuder oss det. Ghosh menar att Antropocen ”innebär en utmaning inte bara för konsterna och humaniora, utan också för vårt sunda förnufts förståelse och bortom det till nutida kultur i allmänhet.”

Det är inte vidare smickrande att läsa om vårt kulturella, i förlängningen materiella, begär: 

Kultur skapar längtan – efter fordon och apparater, efter vissa sorts trädgårdar och bostäder – den är bland de främsta pådrivarna i kolekonomin. (ibid:19).

Ghohs menar till och med att blotta omnämnandet av klimatförändringarna kan leda till förvisning från den seriösa litteraurens reservat och frågar sig varför?

Han berör något som kan vara ett skäl när han framför att kostnaderna bakom de kulturella begär som gestaltas är väldigt stora, men att dessa konstander inte framträder, utan hålls dolda.

Han ser undvikandet som ett större undvikande: undvikandet av det icke-mänskliga.  För upplevelsen med tornadon i Delhi blev för Amitav Ghosh ett laddat möte i dubbel bemärkelse.  Han skriver att han både beskådade och blev beskådad. Och han liknar det vid ett möte med en tiger; har man en gång sett en tiger i ögonen är något i en från det ögonblicket som för alltid har förändrats. Det handlar om förnyad medvetenhet, hävdar Ghosh, och berättar om att när han skriver om Sundarban så möter han just människor som har denna medvetenhet, vars medvetenhet inte behöver någon förnyelse, som aldrig tvivlat på att tigrar och många andra djur besitter intelligens och handlingskraft. (ibid:67) 

Så här beskriver Ghosh sin upplevelse av tornadon: Och i det ögonblick av kontakt planterades något djupt i mitt inre, någonting oreducerbart mystiskt, någonting helt skilt från faran jag hade befunnit mig i och förstörelsen som jag hade bevittnat; någonting som inte var en egenskap hos saken själv utan hos det sätt på vilken den hade korsat mitt liv.” (ibid:23)

Ghosh var med om en osannolik händelse, skriver han. Han betonar att den tidiga litteraturen, som de forntida hinduiska byggde på osannolika händelser. Men de osannolika händelserna försvann.

 [   ] Istället för att få berättat vad som hände får vi veta vad som iakttogs. (Ibid:27) (och genom vems öga).

Det mest slående med romanformen, enligt Ghosh är allt som inte får plats innanför dess ”inramning”; att ”inramningen” och ”känslan av plats” som måste finnas i en roman, mer eller mindre kapar av rottrådarna till den större världen. Han tar Jane Austens romaner som exempel, och menar att de drar sig undan imperiets nätverk. (ibid:67) Sedan finns det också det som tar Jane Austen i ”försvar”. Författaren Carol Shields är en av dem som vill påminna om att Austens värld trots allt inte var så snäv som en del läsare velat få den till:

Genom antaganden, genom att inte tolka det inte klart utsagda, kan vi bakom Austens romaner finna ett sansat, intelligent vittne till en värld stadd i snabb omvandling. Bakom varje Austensamtal, varje slumpartat möte på en lerig väg, varje kortspelskväll framför brasan, varje framfusig, störande milissoldat finns det historiska undermeningar.” (Shields:2002:10).

Men Ghosh är ute efter något annat, något mer radikalt, vittomfattande. En text som har med både det mänskliga och icke-mänskliga, det ominösa och kusliga, och där natur och kultur matchar, inte är tudelat. Något som har med alla de världar, som han rör sig emellan, inte minst kunskapsmässigt, men också generationers efter generationers erfarenheter av hur naturen kan drabba människorna. En passion, eller besatthet, eller djupt rotad insikt, om man så vill, som har sin upprinnelse i familjeerfarenheten från den gången vid Padmafloden, och som kommer till uttryck också i hans ängslan för mamman i Kolkata, som han vill flytta därifrån, därför att mångmiljonstaden Kolkata lever under ett ständigt hot från klimatförändringen, trots att den inte är belägen vid havet. (ibid:57) Denna vetskap fick han genom att läsa en rapport från Världsbanken. (ibid)

När han försökte framföra till henne att han ansåg att hon borde flytta såg hon på honom som om han förlorat förståndet, berättar Amitav Ghosh. (ibid:58)

Det är den här berättelsen med sina historiska och politiska dimensioner och framtida implikationer som Ghosh menar att han hittills inte klarat av att anpassa till romanformat. Att de egna erfarenheterna utgör drivkraften bakom det han skriver gör allt intressant och jag läser ivrigt. Också om kolet och oljan och Asiens roll eller roller i ”den stora galenskapen”.

 Själva den materiella beskaffenheten hos kol är sådan att den möjliggör och främjar motstånd mot den etablerade ordningen, skriver Ghosh och forsätter med att beskriva hur själva processen av brytningen och sedan transporten, upp från gruvan till jordytan, skapar vad han kallar en ovanlig autonomi för gruvarbetare. (ibid:76) Gosh citerar därefter professorn och författaren Timothy Mitchell som skrivit ”Carbone Democracy. Political Power in the Age of Oil”, (2011),:

[  ] stridbarheten som utvecklades på dessa arbetsplatser var typiskt nog en strävan att försvara denna autonomi”. (ibid:76)

Det är tack vare gruvarbetarna, och därför själva kolekonomin, förtydligar Ghosh, som de demokratiska rättigheterna utvidgades så enormt mellan 1870 och första världskriget, och Ghosh fortsätter med att betona att det inte var någon tillfällighet att gruvarbetarna stod i främsta ledet i den demokratiska rättighetskampen. 

Efter kolet följer bland annat berättelsen om oljeekonomin, och om Burma, världens första oljeproducent, men att britterna såg till att lägga beslag på den burmesiska oljan under kolonialismen.

(Inlägget har varit publicerat tidigare på annan plats).

/Helena Maria

Referenser och länkar:

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press.

Shields, Carol. 2002. Jane Austen. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Ojämlik spädbarnsvård nationellt

Konferensen ”Värna våra yngsta- Späda barns Rätt till Hälsa och Utveckling”, arrangerades 2018 gemensamt av Folkhälsomyndigheten, Linnéuniversitetet och Socialstyrelsen.

Bland annat framkom det att det råder ojämlika förutsättningar i hälsa nationellt.

Kerstin Petersson, barnmorska och konsult, Sveriges kommuner och landsting, SKL, påpekade exempelvis att det råder stora skillnader mellan länen i vilken mån det sker hembesök efter förlossningen, enligt Agneta Berghamre -Heins och anhorig. se.  Göteborg har lägst antal hembesök medan Skaraborgs län uppvisar det högsta antalet hembesök i landet, se här.

Kerstin Petersson redogjorde också för en rapport från Stockholms län, SLL 2017, enligt anhorig.se.  Rubriken på rapporten lyder ”Barns ojämlika förutsättningar för hälsa i Stockholms län”.  Vad det gäller tandhälsa, fetma och amningsfrekvens uppenbaras stora variationer.

Den övergripande rubriken på föredraget var ”Trygg före, under och efter graviditet, och en barnhälsovård som når alla – Nationella satsningar på föräldrar och barn.”

2015 ingick SKL och regeringen en överenskommelse som handlar om just det som titeln på föredraget slår fast ovan och där ledordet är trygghet.  Kerstin Petersson betonade vikten av att det finns ett förtroende för varandra inom vårdkedjan och att den tryggheten förmedlas till föräldrarna.  (Och enligt anhorig.se är överenskommelsen är förlängd och pågår fram till 2022).

Det finns också många andra projekt inom SKL som pågår runt omkring i Sverige. Bland annat samspelsbehandling till familjer med barn i åldern 0-5 år. Se också mer om regeringens nya strategi, (2018) till stöttning till föräldrar i föräldraskap här.

Barn har ojämlika förutsättningar konstateras det på konferensen, och docent Pia Risholm Mothander, Stockholms universitet, som avslutningstalade, gjorde det med en kravlista som innefattade en gemensam utvecklingspsykologisk kunskapsbas, och engagemang på alla nivåer från politiker, beslutsfattare, klinikchefer och medarbetare samt att skapa avgörande förutsättningar i samhället, se här.

Jag lyssnade på hennes inspelade föredrag och där tar hon även upp hur emotionell svält påverkar barn, ur epigenetiskt perspektiv. Hon nämnde också i förbigående om ”cold face” och ”still face” och hur det skrämmer, förvirrar och inverkar på barn, exempel finns på youtube. Även för en vuxen är ett ”cold face” olustigt och obehagligt, tänker jag. Det här med ”emotionell svält”knyter också tillbaka till inlägget om institutioner och anknytning, se här.   

I boken ”Att älska. Om kärlekens natur” av vetenskapsjournalisten, neurobiologen och författaren Lone Frank läser jag bland annat:

Anknytning har långverkande betydelse för barns socioemotionella utveckling.’ Den slutsatsen drar en grupp amerikanska, brittiska och holländska forskare i den hittills största analysen som lades fram i ”Child Development Perspectives 2017”. De konstaterar samtidigt att man måste frikänna föräldrarna från den absolut största delen av skulden för anknytningsmönstret”. (s. 53)

Lone Frank betonar att det inte är de känslor som utspelar sig djupt inne i en föräldrars huvud som räknas för barnet utan de handlingar som föräldrar utför.  Hon pekar på det här med en ”trygg bas”, att barnet är tryggt i att det finns någon där som tar sig an dess behov, och som finns där även när det visar rädsla, smärta och andra besvärliga sidor.  Att barnet får utforska dessa sidor hos sig utan att bli bortstött av föräldrar.

Lone Frank tillbringar tid med och intervjuar psykolog Mette Skovgaard Vaever, som leder Köpenhamns Universitets Babylab och som föreläste på Värna våra yngsta-konferensen 2018. Hon säger till Lone Frank att de vet att aknytningsmönstret är fastlagt vid ett års ålder. Frank är noggrann med att peka att i forskningen kring anknytning har vissa forskare klagat på att det tvärkulturella perspektivet lyser med sin frånvaro. Fenomenet anknytning ingår i ett västerländskt teoribygge, understryks.

När Lone Frank frågar om vilken inverkan deras egen kultur har förklarar Mette Skovgaard Vaever att man ser fler relativt otrygga-undflyende barn i Skandinavien jämfört med USA:

”Forskare hävdar att det kan ha att göra med att vi väldigt tidigt skickar våra barn på institutioner där mor och far inte finns närvarande. Ute i institutionsvärlden kan det löna sig med en skenbart självständig stil där man trots stress och utmaningar klarar sig själv i krissituationer.” (s. 50)

För att återanknyta till anhorig.se.  Det finns mycket att hämta där. Fler konferenser och dess material att titta på, inte minst av ”Värna våra yngsta”, som är en årlig konferens.

Det redogörs för många projekt, bland annat ett som handlar om unga omsorgsgivare, och där forskarna betonar vikten av förebyggande arbete. Unga omsorgsgivare, som exempelvis kanske tar hand om en förälder, har hittills varit mer eller mindre ”bortglömda”. Projektet är ett EU-projekt som heter ”ME-WE-Psykosocialt stöd för att främja psykisk hälsa och välbefinnande bland unga omsorgsgivare”. Det presenteras av professor och FoU- ledare Elizabeth Hanson, Linnèuniversitetet, se här. Det påbörjades den förste januari 2018 och avslutades 2021. Webbinarien från den konferensen leds av författaren Mark Levengood.

Till sist vill jag bara understryka vikten av att hjälpen och insatserna fördelas jämlikt nationellt, att alla som behöver hjälp får det. Hälsa, inte minst psykisk hälsa, börjar med en trygg bas. Har man en trygg bas står man starkare mot påfrestningar. Ett system som ”svajar” är en grogrund för oro. Den oron finns här redan. Att läsa om tillståndet för förlossnings- och spädbarnsvården är närmast kusligt. Ge vården ”pengarna.nu” politiker! Spara inte in på framtiden.

/Helena Maria

Referenser:

Frank, Lone. 2021. Att älska. Om kärlekens natur. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Youtube, Cappelen Damm. Lone Frank om foreldrekjaerlighet. 2021-03-11, se här

youtube. Science University of Copenhagen:Forskere underviser sundhedsplejersker i at opdage mistrivsel hos babyer. 2019-10-31, se här

Broheden, Tove & Hannah Dahlbäck. 2021. Förlossningsvården i Stockholm snart utom all räddning. 2021-10-28. DN Debatt. Dagens Nyheter.

https://www.dn.se/debatt/forlossningsvarden-i-stockholm-snart-utom-all-raddning/

Sjögren, Anna.2021. Vårdförbundets om förlossningskrisen: Risk att det sprider sig. 2021-11-01. Aftonbladet, se här.

anhoriga.se

http://www.anhoriga.se/publicerat/nyheter-reportage/reportage/alla-barns-ratt-till-en-bra-start-i-livet/tog-kerstin-petersson-barnmorska-och-konsult-sveriges-kommuner-och-landsting-skl/

epigenetik, se här

%d bloggare gillar detta: