”Historien på tapeten”.

Jag har den senaste tiden stött på två oberoende artiklar, en kulturdebattartikel i DN den 23 augusti, den andra en gästkolumn i GP från början av september, som lite godtyckligt gör uttalanden om historien, som förefaller mig något olyckliga. Detta mot bakgrund av de inlägg jag skrivit om de så kallade sinnesslöa, numera människor med intellektuella funktionsnedsättningar, och tvångsteriliseringar i Sverige.

Det går inte enligt min åsikt att ”lämna konflikten om arv och miljö åt historieböckerna” som Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi och Patrik Magnusson, chef för Tvillingregistret, skriver lite lättvindigt i sin debattartikel, en replik till sociologen Johan Alfonsson.

Det är en olycklig formulering för historien bär vi alltid med oss, inte minst de som blev utsatta för tvångsterilisering. Historien sätter spår.

Även om forskarsamhället i dag har konsensus kring genetikens respektive miljöns roll i våra liv, så betyder inte det att forskningssamhället, eller delar av det, inte har varit, eller skulle kunna vara, påverkbara för ideologiska eller politiska strömningar. Det har inte minst klimatfrågan visat. Och vad det gäller genernas betydelse i våra liv så har det funnits en pendelrörelse över tid, ibland mindre emfas, ibland större – det kan gå trender i allt. Att det finns konsensus nu behöver inte betyda att det kommer att vara så för all framtid, som också poängteras.

Det jag också vänder mig mot är att om historien ”avvisas” så avvisar man också vetenskapshistorien, och all annan historia, den är bara för historieböckerna. Som om vi växt ur historien.

I det här inlägget vill jag peka på ett sätt att se, och kanske lära av historien, som diskuterades i det senaste programmet av Filosofiska rummet i P1. Programledaren Cecilia Strömberg bjöd in tre gäster för att diskutera de här frågorna: Hans Ruin, professor i historia på Södertörns högskola, författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink, och professor i historia vid Lunds universitet, Klas-Göran Karlsson.

De belyser just de tankegångar som jag efterlyser för att ge perspektiv på ovan nämnda formulering om att så att säga ”lämna historien åt historieböckerna”, men också om en formulering i en gästkolumn i GP av Jan Emanuel Johansson, som jag kommer att återkomma till längre ned i texten.

Hans Ruin säger bland annat i Filosofiska rummet att det förflutna blir tillgängligt och begripligt utifrån de situationer vi står i, men att historia också handlar om vad människor har gjort, liv som levts, och handlingar som har utförts, och att det i det här finns en ömsesidighet i det här. Ruin menar att genom den handlar det om att öppna så att säga nuets blick för det som varit och i den meningen släppa in historien genom våra egna erfarenheter. Han säger vidare att det som är så fascinerande och som kan vara så genomgripande med historiska studier är just att vid någon punkt i den ”ömsesidiga dialogen” när vi öppnar oss för det förflutna, så kan det påverka oss, trots att det inte finns, bara är rester av något etc. Genom att det kan öppna förståelserum hos oss själva som vi inte tidigare kände till, menar Hans Ruin.

Elisabeth Åsbrink har ofta mötts av attityden ”låt det förflutna vara, gräv inte i det”, berättar hon. Men hon framhåller då att hon drivs av en syn på tiden att att ”dået är bara en del av nuet, det är bara lite längre bort i rummet. Men hon betonar att det påverkar oss, och att om vi inte får syn på det då, om vi inte utforskar det, då vet vi inte vad som påverkar oss. Åsbrink exemplifierar med handfallenhet inför tankar och rörelser, att vi inte förstår var de kommer ifrån och vi tror kanske att de är nya. Det är ett av de perspektiv som Elisabeth Åsbrink håller fram.

Hans Ruin menar att ett djupt utforskande av en traumatisk historia kan faktiskt öppna blicken för något helt annat och att man då kan prata om att studiet av historien, både den egna och någon annans, kan få en humaniserande effekt. Det vill säga, förtydligar han, man ökar sin repetoir av att förstå.

Cecilia Strömberg tar upp Nietzsche som menade att samhällen även behöver glömma och inte fastna i oförrätter utan gå vidare.

Hans Ruin ger exempel på hur det kan handla om att inte just glömma, men kanske att lägga förbrytelser bakom sig. Ibland genom sanningskommissioner, påpekar han. Som i Sydafrika. Ruin berättar hur man där försökte att lägga förbrytelserna bakom sig, men att det gick för snabbt, att den levande smärtan i historien någonstans fortfarande krävde ett rättsligt efterspel.

Men det finns också glömska i en annan mening, framhåller Hans Ruin. Den glömskan som sjunker bort så att vi klarar att gå vidare som samhälle. Om alla oförrätter skulle leva kvar på samma nivå då skulle den mänskliga gemenskapen fullständigt kollapsa, understryker Ruin.

Klas-Göran Karlsson understryker också att det finns olika slags glömska. En han nämner är den mer ideologiska glömskan som bygger upp en ideologisk berättelse, men som inser att det finns delar av den där berättelsen som inte passar in utan som man då glömmer bort, nästan förtränger. Han benämner också den glömskan som tonar bort, och en tredje variant som mera handlar om att ”lägga historien till rätta”. Sätten kan, enligt Karlsson, vara olika försoningsåtgärder, genom erkännanden, genom förlåtelse och många ord som ofta dyker upp till exempel när man diskuterar historiekommissioner och deras arbeten.

Elisabeth Åsbrink ger också exempel från Sydafrika, där hon var strax före pandemin bröt ut, och varnar för att lägga locket” på och det alldeles för tidigt, vilket skedde i Sydafrika när ”försoningstanken” blev pålagd allt. Hon menar att det som hände var att ingen tog ansvar, ingen avkrävdes ansvar, och därför lämnades människor åt sin vrede, berättar hon och hänvisar till samtal med både svarta och vita sydafrikaner.

Nu kommer jag till det andra uttalandet om historia. Så här skriver Jan Emanuel Johansson som slutkläm i en gästkolumn i GP den 4 september:

”Många partiet har en mörk historia, men nutiden blir inte ljusare av att vi smutsar ner politiken med det förflutna på det sättet.”

För att förstå kolumnen bör man givetvis läsa den i sin helhet, men återigen, historien påverkar nuet, det går inte att ”lägga locket” på eller ”mörka”, den finns där, outtalad eller inte. Utan bearbetning ”fastnar” vi. Och förnekar vi den kanaliseras den underjordiskt, i vårt privata liv som i det samhälleliga. Genom att tala om mörkret tar vi fram spökena ur garderoberna, vädrar vi och lämnar plats för nya tankar et cetera.

Ofta är det blicken utifrån som förmått fokusera på sådant i vår historia som vi som samhälle låtit bli att bearbeta, inte uppmärksammat eller förmått att se. Jag tänker exempelvis på Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, ”Den dagen jag blir fri” och boken ”De rena och de andra” från 1999 av Maciej Zaremba. För att förtydliga vad jag menar, vad en bok kan betyda, vill jag citera ett omdöme om en annan bok, en bok av författaren Jonathan Goldhagen.

”…helped sharpen public understanding about the past during a radical period of change …” ( Källa: se här)

Att hylla Per Albin Hanssons ”folkhem” på det sättet som Jan Emanuel Johansson gör skaver mot bakgrund av att ”folkhemmet” inte var välkomnande mot alla: Vissa gruppers DNA ville man inte veta av, människor skulle tvångssteriliseras, och helst ”utgå” ur folkmaterialet. Inte minst fattiga människor, svaga grupper överhuvudtaget. Människor lätta att sparka på. Dessutom rådde inte religionsfrihet, vilket är lätt att glömma. Det är bara ”Konung” som måste vara ”av den rena evangeliska läran” enligt successionsordningen. ( se här )

Ska det åter ”sorteras” och ”avskiljas”? På vilket/vilka sätt? Vad betyder exempelvis ”nåbar tillhörighet”?

/ H-M

Referenser:

Frans, Emma & Magnusson, Patrik. 2021. Lämna konflikten mellan arv och miljö åt historieböckerna. Kulturdebatt. Dagens Nyheter. 202108-23.

P1. Filosofiska rummet. Kan vi lära av historien? Programledare Cecilia Strömberg. 2021-09-05.

https://sverigesradio.se/filosofiskarummet

Johansson,Jan Emanuel. 2021. Sluta bråka om partiers historia-se framåt istället. Gästkolumn. Göteborgsposten. 2021-09-04.

https://www.gp.se/ledare/sluta-br%C3%A5ka-om-partiers-historia-se-fram%C3%A5t-i-st%C3%A4llet-1.54109963

Lyssna gärna också på Dr. Gabor Mate, speciellt åtta minuter in i youtubeinslaget ”Why you are haunted by the past1”, om ”brain development”. Inslaget publicerades för två veckor sedan på youtubekanalen ”Motivation Thrive”, se här.

”Motkraft”.

Man kan behöva lite ”motkraft” i vardagen: Känna igen sig i andra, dra paralleller.

Motkraft när människor projicerar, ser ner på eller bär på fördomar och förutfattade meningar om en själv och andra.

En som ger motkraft, som i Sommar i P1 och alldeles nyligen i en DN-krönika, är författaren och journalisten Patrik Lundberg. I den senare skriver han om diktsamlingen ”Var vänlig och bygg inga berg – betraktelser från kassan” av författaren och kassörskan på en Ica-butik i Malmö, Lina Arvidsson, (utgiven på Konsai förlag).

Lundbergs kritik mot klassamhället – begreppet känns närmast på utdöende av det skälet att det förekommer sällan i debatten- är lågmäld, intensiv och skoningslös.

I DN lyfter han fram Lina Arvidsson, som ”med poesins hjälp vill vrida på perspektivet” och visa upp det ”låglöneland” som många ser som tillfälliga stationer, som något man inte ”blir någonting” på. Som är utbytbara i samma stund som den ”orkeslösa armen” med handledsstöd och skena inte förmår gripa eller lyfta ens ett mjölkpaket.

/H-M.

Vem vill leva i ett ”luftslott” till samhälle?
Om inte ett samhälle är varsamt med sitt ”golv” finns det heller inget ”tak”, för att travestera C. S. Lewis liknelse om ljus och mörker. Bild: H-M.

Referenser:

Lundberg, Patrik. 2021. Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare. Böcker/Krönika. Dagens Nyheter. 2021-09-01.

https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-jag-drommer-om-en-varld-dar-kassorskor-inte-ses-som-forlorare/

Lundberg, Patrik. Sommar & Vinter i P1. 2020-08-06.

Läs gärna också (nytillagt):

Lundberg, Patrik. 2021. Arbetarnas samlade värk blir ingen valfråga. Böcker/Krönika. Dagens Nyheter. 2021-09-15.

https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-arbetarnas-samlade-vark-blir-ingen-valfraga/

Levin, Amat. 2021. Satiren i ”Parlamentet” visar varför vapenvåldet inte ses som den nationella kris den är. Kultur/Krönika, Dagens Nyheter. 2021-09-15.

https://www.dn.se/kultur/amat-levin-satiren-i-parlamentet-visar-varfor-vapenvaldet-inte-ses-som-den-nationella-kris-det-ar/

”Föräldrar kan inte bara lämna bort sina barn och glömma dem”.

Anknytningsteorin kom som en chock för föräldrar som tvingats avskilja sina barn till anstalter.

När föräldrar till barn med funktionsnedsättning/hinder fick höra talas om tidig anknytning och att deras barn har samma behov som alla andra barn, blev de chockade, framhåller barnpsykiatrikern och professorn, (se här), Karl Grunewald i sin bok ”Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia”, 2008, (s. 228) De hade ju enbart följt läkarnas råd att lämna bort sina barn till ett vårdhem.

Det här var en av de mest laddade frågorna under 1960-talet, understryker Grunewald.

Diskussioner med föräldrar visade honom att de hade en stark vilja att behålla sitt barn hemma, om samhället bara stöttade dem tillräckligt. Det var inte alls som många barnläkare trodde, att man kunde lämna bort sitt barn och glömma dem. (s. 227)

”Läkarna såg mer till vad de trodde var föräldrarnas bästa än till barnets behov.  Det visade sig att föräldrarnas och barnets behov sammanfaller: blir föräldrarna stöttade, och kan man förmedla en tro på barnets utveckling, så orkade de md i en utsträckning som man tidigare inte anade. Vad mer är: de är öppna och kapabla till att ta emot råd och handledning och har egna kunskaper och erfarenheter. Men vägen till en allmän acceptans av dessa insikter var lång.” (s. 228)

 I ett tidigare inlägg, (se här), skrev jag lite om föräldrarnas motstånd mot att lämna bort sina barn till de så kallade sinnesslöskolorna, vilket blev obligatoriskt för bildbara sinnesslöa i och med 1944 års lag.

Men det fanns också föräldrar som medvetet valde att lämna bort sina barn. Grunewald fick ett brev från en kollega som var läkare på ett privat vårdhem för barn i Skåne året 1960. Kollegan hade fått ett brev från en förälder som lämnat bort sitt barn med Downs syndrom och istället tagit ett adoptivbarn. (s. 231) Kollegan gör antagandet att ingen i släkten eller bekantskapskretsen känner till det här barnet som lämnats bort. Nu är det emellertid så att barnet med Down’ s syndrom skickat en julhälsning till sina föräldrar, vilket väckt stor oro i familjen, meddelar kollegan till Grunewald i brevet.

”Kan du ordna så att föräldrarna i fortsättningen slipper dessa livstecken från … är de mycket tacksamma”. (s. 231)

Grunewald understryker att barn med Downs syndrom var den grupp som föräldrarna först behöll hemma, om de bara fick rätt information och stöd från början. (s. 455)

Innan jag går vidare vill jag passa på att referera till det föregående inlägget, se här, där forskaren Sara Hansson i sin avhandling ”Den goda vården”, bland annat betonar att man måste försöka förstå, även om man inte gillar en handling. (s. 20) Eller till och med avskyr den, fasar. Och vem hade jag varit om jag varit i en liknande situation som paret ovan som Grunewald beskriver? Det är lätt att slå in öppna dörrar från en utkikspunkt på betryggande avstånd från dessa årtionden, med nuvarande människosyn och lagstiftning.  Men trots att allt blivit bättre för dem som tidigare varit anstaltsbundna exempelvis, så är allt inte är så ”fullkomligt” som det kanske ser ut .

När omsorgslagen av ”Lag om Särskilt Stöd”, (LSS), kom (som rör bland annat personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd) så handlar rättigheterna om boendeform, daglig verksamhet et cetera, läser jag i läkemedelsboken.se under rubriken ”Läkemedel hos personer med utvecklingsstörning.” Men den ger ingen rätt till speciella läkare eller sjuksköterskor, skriver de båda författarna, Inger Näslund, Vuxenhabiliteringen, Karlstad och Sten Björkman, Habiliteringen, Blekingesjukhuset, Karlshamn.  I dag är det primärvården som har hand om de här patienterna, och Näslund och Björkman påpekar att det är svårt att ställa diagnos på grund av de kommunikationsproblem som föreligger. Därför menar de att personer med utvecklingsstörning bör ha förtur till fast läkarkontakt i primärvården så att patient och läkare/ sjuksköterskor lär känna varandras sätt att fungera.

”Om man setts förut är möjligheten att senare korrekt bedöma ett akut tillstånd betydligt bättre. Läkarbesök bör om möjligt planeras till ordinarie läkare”. (lakemedelsboken.se, se här, uppdaterat senast 2015-08-27)

”Barn och ungdomar har god tillgång till sjukvård vid barnklinikerna, men efter 18 års ålder saknas för närvarande ett system i Sverige som garanterar att vuxna med utvecklingsstörning får kontakt med läkare med specifik kompetens rörande funktionshinder.”  (lakemedelsboken.se, se här)

Grunewald berättar i sin bok att psykologen Inga Sommarström i Stockholm var den första psykologen som förde systematiska personliga samtal med vuxna utvecklingsstörda i syfte att de skulle lära sig förstå sig på sig själva.  (s. 453) Han framhåller vidare att det bröt med den tidigare rådande inställningen att man inte skulle prata med personen om hans eller hennes funktionhinder. Sommarström introducerade även begreppet handikappmedvetande.

”Genom förstående samtal, pröva-på-träning och nya upplevelser ville Sommarström skapa ett positivt handikappmedvetande.” (s. 453)

 Grunewald beskriver hur begreppet blev allmänt erkänt och skapade en syn på vikten av att ta hänsyn till den enskildes personlighet och tidiga upplevelser. (s. 453) Det var som om de utvecklingsstörda äntligen fick bli subjekt. Han beskriver också hur det påverkade innehållet i fortbildningen för personalen och diskuterades i många FUB-sammanhang, (FUB, se här)

Grunewald som bland annat var medicinalråd och byråchef vid Socialstyrelsen 1968 och var chef för byrån vid handikappfrågor 1981-86, skriver i sin bok:

”Ännu på 1950-talet var vården av ”de obildbara” barnen mer isolerade och fattigare än någon annan vård i vårt land. Det härskade en kategorisk ”annorlundasyn” på dessa barn. ’Det lönar sig inte’, sa man.” (s. 375)

Men med experter och utbildad personal och nybyggda vårdhem hoppades man ändra på det här synsättet, skriver Grunewald.  (s. 375) Men resultaten av förändringarna uteblev, och det som visade ge bättre resultat och dessutom var billigare, enligt Grunewald var hemmavård för barn med stöd och undervisning.  Det inledde nedläggningen av vårdhemmen på 1980-talet. (s. 375)

Vid en inspektion 1973 vid institutionen Jättunahemmet i Flen visade det sig släpa efter i standard, påpekar Grunewald. Den uppgjorda femårsplaneringen följdes inte.  Vid en inspektion tre år senare kvarstod bristerna. Underbemanningen var extrem med 176 anställda på nästan trehundra barn och vuxna. (s. 397)

”Följden var bl. a att läggningen av barnen måste börja redan kl. 15.00 och att bara hälften av de vuxna fick någon sysselsättning.  De två planerade vårdhemmen för barn och ungdomar som skulle ha byggts i städerna med barnklinik hade inte kommit till stånd. Läkar- och tandläkarinsatserna var helt otillräckliga.” (s. 397)

Grunewald och skolinspektören som samtidigt gått igenom särskolan i länet hade bokat in ett möte med förvaltningsutskottets ordförande dagen därpå för att gå igenom sina iakttagelser och redovisa sina förslag till ändringar. En stab på åtta personer väntade honom och skolinspektören och de möttes med orden att de inte var välkommen till detta landsting. De meddelade helt sonika att de hade egna sakkunniga. Det blev en ”strid” där Jättetunahemmets föreståndare instämde med Grunewalds kritik, och det visade sig att både föräldrar och anhöriga hade krävt bättre förhållanden, men landstinget hade valt att slå dövörat till.

Vipeholms sjukhus öppnades 1935 för så kallat svårskötta sinnesslöa personer. (428). Grunewald beskriver hur sjukhuset var en nybyggd kasernbyggnad kompletterad med för ändamålet uppförda byggnader på två och en halv kilometers avstånd från stadskärnan i Lund. Sjukhuset började med 600 platser för män och det byggdes till och med ett järnvägsspår på området så att man lätt kunde forsla in patienter från hela Sverige.  (s. 428) Ganska snart byggdes Vipeholm till med en paviljong för 150 kvinnor, och det dröjde inte länge förrän man även skrev in barn, berättar Grunewald.  Han tar upp att dödligheten var hög på Vipeholm under de första åren. (s. 433) Till stor del berodde det på att kosten var dålig, särskilt under krigsåren, förklarar han. 1942 dog 88 av de 813 patienterna påpekar han, men redan året därpå ska dödstalen ha sjunkit. (s. 433) Om inte anhöriga hade råd att ta hem dem, begravdes de döda i Lund:

”Begravningsakten hölls i kapellet på sjukhuset med två skötare som vittnen, klädda i sina mörka vinteruniformer. Jordfästningen ägde rum på Norra kyrkogården. Där ligger nu barn, kvinnor och män från hela Sverige begravda, men endast några få fick en egen gravsten. ” (s. 433)

Det är Sveriges största massgrav i modern tid, med 560 personer, glömda i livet och glömda i döden, skriver Grunewald.   Det har skrivits om, och bland annat gjorts radioreportage om sockerförsöken på Vipeholms sjukhus, (se här och här).  När försöken på dessa personer med sinnesslöhet blev kända besökta statsrådet Gunnar Hedlund Vipeholm, berättar Grunewald och beskriver hur Hedlund uttalade sig om hur förvånad han var över att ingen enda av ”de sinnesslöa experimentbarnen” beklagade sig över den behandling de fått.

Hedlund fick ett svar i form av en dikt från författaren Stig Dagerman, se här.

Grunewald skriver också i sin bok att svåra former av fattigdom hos familjer, som bland annat barnpsykiatrikern Alfhild Tamm, vittnade om, började försvinna under 1940-talet och var rena undantaget efter 1950-talet. Därmed försvann även mängden av understimulerade och undernärda barn och antalet lindrigt utvecklingsstörda minskade, påpekar han.

Men på vårdhemmen var förhållandena fortfarande ibland oerhört torftiga, som på det privata vårdhemmet utanför Enköping, som Grunewald berättar om, bland annat refererande också till reportage i Dagens Nyheter och Expressen 1961. (s. 390) Grunewald beskriver att antalet platser var närmare hundra.  Endast en personal fanns tillgänglig under natten, och personalen flydde från vårdhemmet på grund av de långa arbetstiderna och den låga lönen.

”Personalen använde samma badvatten för upp till tio kvinnor. En, eventuellt flera, personer fick sitta fastbundna på toalettstolen i timmar.  På en avdelning för 20 personer diskades porslinet i det kombinerade tvätt- och toalettrummet. Tio fysiskt funktionshindrade kunde sitta uppe, men inte gå själva. De tillbringade hela dygnet i sina sovrum och utförde sina behov på hink eller bäcken. Endast vid lämplig väderlek fick de komma ut på en terrass. Barn vårdades tillsammans med vuxna. Barnens leksaker rymdes i en pappkartong.” (s. 390-391)

Detta var alltså 1961, fast forskningen visste bättre, och Sverige var i färd med att bekämpa fattigdomen, sedan mer än ett årtionde, som Grunewald redogör för ovan.

”Forskningen kring barn som växer upp i fattigdom tog fart efter andra världskriget. Den visade att orsak till begåvningsbristen var främst bristen på protein i kosten i kombination med psykologisk-pedagogisk understimulans. Därtill kom att dessa barn drabbas av infektioner och hjärnskador oftare än andra barn. Tidiga insatser hos små barn kunde i stor utsträckning häva tillståndet, men hos några år gamla barn gav dessa insatser inte samma resultat. ( s. 289-290)

Grunewald refererar också till vad en s-politiker, som var ordförande i Omsorgsdelegationen gav uttryck för i en intervju i ”Pockettidningen R”:

”Jag brukar säga att man kan tänka sej att de utvecklingsstörda grupperade utefter en stege. Med de bäst utvecklade på översta steget och de mest lågstående varelserna längst ner. – Och i en valsituation mellan att sats på de högstående och de lågstående så anser jag nog att vi måste satsa på dem som finns på översta steget. Då först får vi ut mest av pengarna… Det betyder inte så mycket var dom befinner sig, eftersom dom inte uppfattar miljön omkring sig.” (s. 167)

Grunewald skriver i n ”Från idiot till medborgare” att tillhöra kategorin sinnesslö var liktydigt med att i alla juridiska sammanhang saknaderättslig handlingsförmåga. Även om ”bildbara sinnesslöa” kunde tillägna sig kunskaper ansågs de som icke vittnesgilla. (s. 199)

Det rådde en sorts omvänt rättsskydd: medborgaran skyddade sig mot sinnesslöa istället för att skydda dem mot att bli utnyttjade och kränkta. Härtill kom övertron på intelligensmätningens exakthet och beständighet. En intelligenskvot från barndomen fick gälla även som vuxen. Begåvningsnedsättningen ansågs vara ett statiskt tillstånd.” (s. 199-200)

Också enbart grundad på sin efterblivenhet och utan eget medgivande kunde vuxna utvecklingsstörda personer under åren 1950 till 1968 tas in på psykiatriskt sjukhus, skriver Grunewald. (s 203) 1968 togs emellertid ett viktigt steg bort från mentalsjukvården, påpekar han då det krävdes en psykisk sjukdom eller ett jämställt tillstånd för att kunna skrivas in.

De har också medicinerats med neuroleptika, och Näslund och Björkman tar i läkemedelsboken.se upp att senare studier har starkt ifrågasatt användningen av neuroleptika mot aggressivt och utmanande beteende hos patienter med utvecklingsstörning. Det står att osäkerhet föreligger beträffande effekt och säkerhet vid långtidsbehandling. Det finns väldigt många förbehåll och rekommendationer kring den här patientgruppen att inte använda neuroleptika, inte minst för att aggressivitet och beteendestörningar kan ha annan orsak än medicinsk/psykiatriska står det i faktaruta 4, som handlar om ”omprövning av psykofarmaka – behandling”.

Eftersom ”Riksförbundet för Social och Mental Hälsa”,  (RSMH) tillhör paraplyet Funktionsrätt ser jag en väldig fördel, att olika grupper under paraplyet samarbetar kring just psykofarmaka och hur dessa inverkar på individer och hur en vård, för alla individer enligt deras unika behov, skulle kunna se ut utan psykofarmaka eller i alla fall långvariga bruk av densamma. Vidgar man perspektivet och just arbetar tillsammans kan man nå längre. Äldre är också en grupp som ges neuroleptika. demenscentrum.se, (Svenskt Demenscentrum, (SDC), se här, som invigdes 2008) skriver i ett inlägg av Magnus Westlander från 11 juni, 2008, att ”antipsykotiska läkemedel skadar ofta mer än gör nytta” för äldre människor.  Westlander berättar att på brittiska sjukhem använder upp till 60 procent av de boende neuroleptika.  Även i Sverige är det vanligt förekommande står det.  Vidare att i Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer för äldres läkemedel sägs att neuroleptika bör reserveras i första hand för psykotiska tillstånd, till exempel hallucinationer och vanföreställningar.  Men enligt Johan Fastbom, sakkunnig i läkemedelsfrågor på Socialstyrelsen, ordineras de i praktiken även mot andra symptom. 15-25 procent ligger siffran på för dem som får neuroleptika av andra orsaker.

Motivet bakom att ge neuroleptika vid icke-psykotiska tillstånd är när någon äldre är mycket aggressiv i beteendet i en omvårdnadssituation exempelvis. Då blir situationen ohållbar. Men detta bör vara undantagsfall betonas det och Johan Fastbom beskriver varför:

”För det första är neuroleptikans effekt på måttliga beteende störningar helt enkelt dålig (jämför ovan enligt rönen som också påvisats vid utvecklingsstörning, min anm.) För det andra har de biverkningar i form av bland annat Parkinsonliknande symptom och blodtrycksfall. Ofta blir personen ifråga också avtrubbad.” (https://demenscentrum.se/nyheter?nyhet=4224)

Han nämner också i intervjun som görs av Magnus Westlander på demenscentrum.se/ny forskning att ett tredje skäl är att läkemedlen kan hindra ett bättre omhändertagande:

”Det finns mycket man kan göra när en person med demens är orolig. Smärta, förstoppning, svårt att kissa-kroppsliga åkommor kan många gånger yttra sig som beteendestörningar och det kanske man inte upptäcker om personen ifråga ges läkemedel med dämpande effekt.”

I en ingress på demenscentrum.se som också handlar om antipsykotiska läkemedel från den 22 september, 2011, skriven av Magnus Westlander se här, står det att ny forskning ger ytterligare stöd för en restriktiv förskrivning av antipsykotiska läkemedel vid demens. En stor brittisk studie visar på ökad risk för allvarligare biverkningar som blodpropp vid just demens.

Det är också vissa psykiatriker som numera informerar sina psykiatripatienter att om man har behandlats med neuroleptika som Haldol och Mallerol (numera förbjudna, men används ändå) under längre tid så löper man ökad risk för demens. Men hur vanligt det är att psykiatriker informerar om detta vet jag inte.

Jag läser bland annat på ”Statens Beredning för Medicinsk och Social Utveckling”, (SBU), se här, att de skriver, i samarbete med journalisten Vanna Beckman, att vid psykos bör medicineringen inledas först efter en vecka efter att symptomen har börjat, eftersom de kan hinna förbättras av sig själv under tiden. Det här publicerades redan 1998-01-01 (sbu/sv/publikation) som det ombeds läsaren att observera. För mig är faktiskt det där om en ”första vecka” något nytt som jag inte haft någon vetskap om, men som låter väldigt bra: Att psykiatrin inte omedelbart tar till det stora ”artilleriet”, det mest drastiska.

Det som sker kanske mest på reflex, och av personalbrist.

/H-M

Referenser:

Grunewald, Karl och Ingrid Sundqvist, (red). 2008. Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia. Gothia förlag.

Läs gärna också inlägget om psykiatern och psykoanalytikern Frances Tustin och de så kallade ”Frances Tustin-barnen”, se här.

och här:

Insidan. 2021. Barns anknytning – här är de största missuppfattningarna. Dagens nyheter. 2021-05-26.

https://www.dn.se/insidan/barns-anknytning-har-ar-de-storsta-missuppfattningarna

”Arkiverat motstånd”.

I avhandlingen ”I den goda vårdens namn. I sinnesslövård i 1950-talets Sverige”, 2007, av forskaren Sara Hansson berör hon inledningsvis bland annat sitt förhållningssätt till ett ”känsligt källmaterial”. Men jag ska börja med att ta upp hennes förhållningssätt till begreppet sinnesslö et cetera.  Hansson förklarar att när det gäller språket i källmaterialet som en historiker ställs inför så är situationen lite speciell. (s. 21)

Begreppen sinnesslö, sinnesslöanstalt och sinnesslövård ingår som bekant inte längre i dagens språkbruk. Under årens lopp har inte bara ny terminologi växt fram som ersatt uttryck vilka upplevs som uttjänta: själva principerna för kategorisering har förändrats. Eftersom man inte bara använder andra ord utan också ser annorlunda på normalitet och avvikelse jämfört med för femtio år sedan, så kan inte dagens begrepp användas. I den här avhandlingen används därför de samtida källornas språkbruk, trots att det med dagens värderingar uppfattas som nedsättande.” (s. 21)

 Hansson noterar också att många redan under 1950-talet, årtiondet som hon ägnar sin avhandling åt, gav uttryck för uppfattningen att sinnesslö begreppet hade en negativ klang och därför i 1954 års lag om psykiskt efterblivna.

Även anstaltsbegreppet genomgick en liknande förändring. ( s.21) Begreppet i sig började ses som en typisk representant för icke-önskvärda aspekter av vården och kom gradvis att ersättas av begreppet institution istället, skriver Hansson. ( s. 21)

Men det finns andra viktiga aspekter av avhandlingsarbetet gällande de sinnesslöa som Sara Hansson tar upp och problematiserar, vilket är väldigt förtjänstfullt, och en lektion i sig. Förutom att följa sekretesslagstiftningen, betonar hon att hennes uppfattning är att forskarens respektfulla förhållningssätt även bör omfatta personer som förekommer i källmaterialet men som formellt sett inte omfattas av sekretesslagstiftningen.

Som exempel nämner Sara Hansson myndighetspersoner, läkare, anstaltsföreståndare och övrig personal på sinnesslöanstalterna. (s. 20) Som historiker pekar hon pekar på att normer och värderingar har förändrats sedan 1950-talet.

”Handlingar som under tidigare decennier hade ett brett stöd, både i lag och i den allmänna opinionen, kan i dag uppfattas som kränkande. Min ambition är inte att hänga ut personer mot bakgrund av deras handlingar i förfluten tid. På motsvarande är meningen heller inte att lyfta fram eller upphöja individer som handlar mer i enlighet med dagens lagstiftning, normer och värderingar.” (S.21)

Nu betonar dock Hansson att det inte är fullt så enkelt som hon kanske får det att låta. Hon understryker det faktum att man inte kan bortse från att all historieskrivning präglas av forskarens egna erfarenheter och ideal såväl som forskningens förutsättningar och läge.

”Samtidigt finns i etiken sällan allmängiltiga svar, varje situation måste bedömas för sig och även då kan det vara svårt att tvärsäkert peka ut vad som är rätt respektive fel. Reflektion kring forskningens etiska problematik kan därför vara ett steg, inte nödvändigtvis det ”rätta” förhållningssättet, men mot en mer genomtänkt syn. ”( s. 20)

 Hansson fäster också uppmärksamheten vid att ämnen som rör svaga gruppers åsidosättande väcker starka känslor. Hon går in på vad som ligger i forskarrollen; att kunna kontrollera sina känslor och istället för att fördöma försöka förstå varför det blev som det är. (min kursivering) (s. 20) Hon refererar till den danska historikern Lene Koch som i ”Tvångssterilisation i Danmark 1929-67” skriver om riskerna med att dela in världen i ont och gott, svart och vitt.  (s. 20) Sara Hansson framhåller att konsekvensen kan bli att forskaren då hamnar i en ”Indignationens historiografi” där forskaren blir advokaten som ska försvara en klient. (s. 20-21)

 ”När historia skrivs med svaga gruppers situation som utgångspunkt och med målet att synliggöra oförätter som riktats mot dessa grupper, finns risk att historikern projicerar sina egna fördomar på det förflutna och söker bekräfta redan fastslagna tolkningar kring ett problem.” (s. 20-21)

Även Tomas Kullshage i sin uppsats ”Det efterblivna skolbarnet” tar upp sina etiska reflektioner och skriver bland annat att sinnesslöundervisningen som ämne bör behandlas med stor respekt och varsamhet eftersom många individer som klassificerades som efterblivna, abnorma och sinnesslöa fortfarande är i livet. ( s. 15) Han poängterar också att det är ett historiskt känsloladdat material i flera avseenden. Utgångspunkten för Kullshages uppsats är antagandet att klassificeringar av individer i olika kategorier kan tolkas i termer av makt, skriver han och han utgår bland annat från Foucault.(s. 8) Han framhåller att begrepp som sinnesslö, idiot eller abnorm inte är tagna ur luften utan har växt fram i en diskurs där de fått ett innehåll som möjliggjort en differentiering för det som ansetts normalt. (s. 8)

”Att människor klassificerades som sinnesslöa innebär således att det fanns en maktaspekt inblandad eftersom de sinnesslöa själva knappast skapade denna kategori”. (s. 8)

Resonemangen ovan ser jag som viktigt att ha med mig på färden i vidare inlägg om ”de sinnesslöa” och som jag menar har intresse för alla som på något sätt varit på anstalt/ institution eller varit ”institutionsbundna”.

Boken ”När det stör”, (2017) av kommunikationsstrategen och projektledaren Anna Furumark och etnologen och forskaren Mikael Eivergård, (2017), sammanfattar projektet ”Att störa homogenitet” och ”Norm, Nation, och Kultur” som drevs av Örebro läns museum mellan 2010 och 2014. I en bildtext i boken står det följande:

”Det framväxande folkhemmet hade liten plats för dem som ansågs annorlunda eller föll utanför normen. Omhändertagandet på anstalt har aldrig varit så omfattande som vid mitten av 1900-talet. Enbart sinnessjukhusen hade då plats för drygt 35 000 personer. ” (s. 56)

Funkofobin  (Funktionsrätt Sverige är exempelvis ett stort antal funktionsrättsförbund som slutit sig samman, se här) finns med i boken ”När det stör” och beskrivs som grundad i föreställningen om den funktions- och produktionsdugliga människan utgör det normala och mot den måttstocken sorteras och avskiljs sedan de som avviker ut.  (s. 55) I boken ”De rena och de andra” skriver idéhistorikern, författaren och journalisten Maciej Zaremba om Sveriges samlade studieförbunds handledning som i sina cirklar via sitt material ”lärde ut” hur man kunde se/känna igen avvikande. (s. 165) Vad det gällde avsnittet ”steriliseringsfrågan” löd anvisningen:

”Försök belysa frågan med fall ur Er egen erfarenhet inom kommunen eller utom densamma”. (s. 165)

Projekten som ”När det stör” berättar om, och lägger betoningen på, är vikten av ett öppet kulturarv. (Om kulturarv, se här och tidigare inlägg här)

Projektet har sett hur olika rasismer som antiziganism, afrofobi, islamofobi och antisemitism, men också funkofobi och homofobi hämtat ideologisk näring ur mytiska föreställningar om enhetlighet, renhet och ett alltigenom homogent kulturarv. (s. 25) Och bara för att understryka, även om det närmast är ”tårta på tårta”: En föreställning om homogenitet som är humbug, för varför mättes annars skallar på samer, resande, tornedalingar och valloner exempelvis?

I boken finns det också en ”svarsappell” under rubriken ”För en fri kultur där alla får plats” som är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, moderata ungdomsförbundet i Örebro.

Jag citerar den i hela sin längd:

”Vi är för en fri och öppen debatt inom kulturen där alla får lov att uttrycka sig och göra konst av sitt liv oavsett om de tillhör majoriteten eller en minoritet.  Detta gäller alla människor oavsett kön, genus, sexualitet, etnicitet, religion, funktion eller andra kategoriseringar av människor.

Det har alltid funnits olika typer av människor i samhället och alla har rätt till kulturlivet. Kulturlivet behöver också problematisera frågor kring samhället. Vart är vi på väg? Är det åt rätt håll eller bör vi gå åt ett annat håll? Då konsten inte får problematisera världen är vi på väg från demokratisk grund och på väg in i ett totalitärt samhälle. Det är en utveckling vi inte vill se!

Vi vill istället arbeta för en öppen och modig scen för konsten, där alla människor känner sig välkomna och delaktiga! Vi vill arbeta för en scen där människor får utforska världen, samhället och sig själva samtidigt som de driver samhället framåt.

Med detta i åtanke tar vi starkt avstånd från Sverigedemokraternas interpellation till landstingsfullmäktige, där de vill styra kulturen så att den endast ska visa en påhittad monokultur. Människor i Sverige har alltid varit olika, det är inget nytt! Genom projekt som ”Att störa homogenitet” får fler människor representeras, vilket gör att likvärdheten inför lagen och samhället ökar! (s. 94-95) (Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, moderata ungdomsförbundet i Örebro)

Jag skulle vilja utvidga appellen till ”För en fri kultur där alla får plats” till att också innefatta ”för en demokrati som alla har tillgång till”, (det som appellen ovan gällde var kulturlivet, som ett direkt svar på en interpellation).  Det är lätt att få känslan av att reduceras till en röstboskap när de förebyggande insatserna uteblivit år efter år inom sjuk- och hälsovården och hela det sociala fältet. När bristen på socialarbetare och psykologer, sjuksköterskor och läkare och extra stödpersonal i skolan med mera är skriande. Därmed inte sagt att ens röst inte spelar roll, den kan rentav vara avgörande…

 Maciej Zaremba påpekar i ”De rena och de andra” att den ”likställdhet i rättigheter” som Per Albin Hansson talade om inte fanns för de allra fattigaste vid rösträttsreformen. ( s. 301) De utestängdes från medborgarskapet, enligt Zaremba, och det med socialdemokraternas goda minne.  (s. 301).

”Den allmänna och lika rösträtten infördes i Sverige först 1945 då även de som levde på fattighjälp förlänades fullt medborgarskap.” (s. 301-302)

Och intressant är att Zaremba tar upp att det fanns ett motstånd mot tvångssteriliseringslagarna i Sverige, bland både allmänhet och läkare, men som aldrig materialiserades.  Detta berodde bland annat på den hårda toppstyrningen och ”munkavlepolitik”, om jag förstått det rätt.  (s. 324) Men också på rättsväsendets och läkarnas förhållande till staten.  (s. 322) Dessa expertgrupper stod inte fria i sin roll, skriver Zaremba. (s. 322) Det verkade också som om politikerna lyckades kringgå rättsväsendet.  (s. 228)

Zaremba citerar bland annat historikern Maija Runcis som har berättat om unga läkare som brast i gråt när de insåg att operationen inte var frivillig. (s. 324)

”Andra läkare har vittnat om sin vämjelse inför denna hantering, som de emellertid aldrig vågat kritisera inför sina överordnade. Ingen biskop eller förbundsordförande har någonsin invänt mot steriliseringsverksamheten. Men i Riksarkivet vilar protestbrev från bypräster och lokala fackklubbar. Ett fall är särskilt upplysande: på en namnlista hade två arbetsgivare och femton arbetare krävt att deras steriliserade kamrat skall få se på vilka grunder som han befunnits vara sinnesslö”. (s. 324)

Så blir inte fallet. Ansvarige läkaren, Medicinalstyrelsen och Regeringsrätten var eniga i sitt svar, och det ger bland annat uttryck för att man inte vill att fallet ska dra till sig mer onödig publicitet än det som två arbetsgivare och femton arbetskamrater redan gett det. (s. 324)

Zaremba understryker dock att hans hypoteser, resonemang eller ”indicier” som han framför boken behöver prövas, och att det behöver forskas mer om detta. (s. 266) (Riksdagen tillsatte en utredning med anledning av Zarembas artikelserie i DN om steriliseringarna som föregick boken, se här) Om exempelvis den eventuella religiösa klangbottnen i det hela. Zaremba varnar bland annat för faran med avsaknad av maktpluralism (s. 325) och citerar från sociologen Zygmunt Bauman:

Det individuella moraliska samvetets röst hörs bäst i larmet av politisk och social oenighet. ” (s. 327)

I ett totalitärt samhälle tystnar alla röster utom diktaturens, och även om människor vet inom sig hur snubblande nära det kan vara att bli dess megafoner, så vet en genom historien hur det ändå oftast blir så, för det är bara så dess makt kan vidmakthållas, att majoriteten ”förgiftas” i sina sinnen. Författaren Ronald Fangen som upplevde tyskockupationen i Norge beskrev nazismen som en ”andemakt”; som att bli ”besatt” av dess ideologi, i en av sina romaner ”En lysets engel”, från 1946, utgiven på Gyldendals.

Kunskap och åter kunskap, debatter och diskussioner, högt i tak, är en väsentlig del av motgiftet . (Här har jag inte minst Jean Jaures i åtanke, som var en av dem som försökte förhindra första världskriget, genom att också försöka få den tidens övriga socialistledare, och opinionen, att kompromissa och följa hans och hans anhängares antikrigslinje), en ”inte utan ‘de'” överlevandes berättelser och erfarenheter; de som överlevt Förintelsen, och de som lyckats fly från, och undkomma diktaturer och folkmord. Eller lyckats bekämpa dem inifrån och se den totalitära statens byggen raseras, som när muren föll och satellitstaterna vacklade och började försöka stå på egna ben). Sådana böcker är en del av en demokratis blodomlopp och hjärtslag. Och skulle den litteraturen på något sätt begränsas eller ”åderlåtas” är det riktigt illa ute. Och precis som svarsappellen ovan säger; kulturen måste få problematisera världen. Och inför hot om monokultur och stängda kulturarv är minsta motståndshandling viktig, också de arkiverade. Vi måste fråga oss själva och varandra varför vi, som samhälle och enskilda, var så tysta inför steriliseringslagarna och antisemitismen som präglade 1930- och 1940- talen så starkt? Enligt forskarna Gunnar Broberg & Mattias Tyden som skrivit boken ”Oönskade i folkhemmet” är inte rashygien ensidigt knuten till nazism. (s. 11) Den har en längre och vidare historia än vad som brukar framhållas, skriver de båda författarna. ( s. 10) Och den har sitt nära släktskap med rasbiologin och kolonialismen.

Jag tror på bearbetning, själv och tillsammans med andra. Förståelse har alltid med relationen till en själv att göra; behöver förankras i en själv, den är inget som är ”out there”. Men det förutsätter att en tillerkänns ett själv, eller en förmåga till att tänka och känna et cetera . Att inte fråntas sin mänsklighet. Just det som hände med dem på Vipeholms sjukhus, exempelvis.

I romanen ”Ditt liv och mitt” låter författaren Majgull Axelsson sin huvudperson föra ett samtal/diskurs i sitt huvud med ”Den andra”, (se tidigare inlägg här).

”Jo, vi får visst döma dem som gick före oss’, säger jag med dämpad röst.  ’Vi bör till och med göra det. Annars skulle vi ju alla kunna lägga huvudet på sned och le överseende mot historiens alla rasister och nazister, mot kolonialherrar och fältherrar, mot bödlar och torterare, mot tjuvar och bedragare, mot hustruplågare och barnmisshandlare, mot alla stollar, stora som små, som har hävdat den vite mannens överlägsenhet gentemot alla andra varelser… Och sedan skulle vi kunna trösta oss med att hävda att de faktiskt inte förstod vad det gjorde. Men vårt överseende gör inte deras skuld mindre. Domarna står fast.’

’Herrejösses, suckar Den Andra. Din sketna moralist! Du är ju själv skyldig. Minns det. Du är faktiskt skyldig.” (s. 171)

Lars, också från Axelssons roman ”Mitt liv och ditt”, får illustrera hur snabbt det går att reduceras som människa, att bli ett ”vårdpaket” när vården varit i det närmaste obefintlig. Han som inte alltför avlägset i tiden varit familjemedlem och gudabenådad tecknare, men som fördes till Vipeholms sjukhus:

”Han brukar inte vara fastspänd’, sa sköterskan bakom min rygg. ’Det är bara för att han skulle få besök. För det mesta har vi honom bara inlåst’.

’Jag svalde och tog ett steg närmare min bror. ( )

Han knep ihop ögonen under nästan hela mitt två minuter långa besök, öppnade dem bara som hastigast och såg på mig under några sekunder. Jag läste förvåning, förvirring och främlingskap i hans ögon. Han kände inte igen mig. Min bror visste inte längre vem jag var. Det fick mig att ta ett steg tillbaka. Jag skulle gå, för det var ju ingen mening att vara kvar, och ju fortare jag gick desto fortare skulle Lars slippa vara bunden, hoppades jag, men mitt i rörelsen mindes jag chokladkakan. (s 210-211)

Märta, huvudpersonen i romanen, lägger chokladkakan nedanför hans fötter och högen med de tilltrasslade lakanen och filten. Sköterskan ber henne ta av pappret så att inte Lars äter det också. (s. 211) Hon nickade stumt och följde instruktionen, och stod sedan och såg på honom. Därefter gick hon fram och stoppade in en chokladbit i hans mun som en oblat, just innan han gav till ett vrål. När chokladen nådde hans sinnen stillnade han. (s. 212)

”Under några sekunder såg han nästan fridfull ut.” (s. 212)

Nästa gång Märta såg Lars låg han på en bår.

Lars är en romanfigur, men många var de som sveks och som det begicks orätt mot. (Går det att gestalta historia i romanform mycket bättre?)

Det har säkert funnits en hel del som Lars i verkliga livet också. Men det går att göra rätt, det är aldrig försent. Med förebyggande åtgärder och rätt stöd går det att komma långt, och det finns så mycket att göra! Och därmed lämnar man inte människor, varken i nöd eller åt självuppfyllande profetior; i något slags deterministiskt tänkande.

/H-M

Referenser:

Axelsson, Majgull. 2018. Ditt liv och mitt. Stockholm. Brombergs förlag.

Broberg, Gunnar & Tyden, Mattias. 1991. Oönskade i folkhemmet. Rashygien och steriliseringar i Sverige. Stocholm. Gidlunds förlag.

Furumark, Anna & Eivergård, Mikael. 2017. När det stör. Örebro Läns museum.

Hansson, Sara. 2007. I den goda vårdens namn. Sinnesslövård i 1950-talets Sverige. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Historica Upsaliensia. Utgiven av Historiska Institutionen vid Uppsala universitet genom Torkel Jansson, Jan Lindegren och Maria Ågren.

Kullshage, Tomas. 2011. Det ”efterblivna” skolbarnet: Attityder kring sinnesslöa skolbarn och deras undervisning inom Sveriges allmänna folkskolärarförenings tidskrifter 1920-1956. Examensarbete i utbildningsvetenskap inom allmänt utbildningsområde, 15 hp. Rapport 2011vt4794. Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Uppsala universitet.

Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra.  Stockholm. Forum förlag.

Se vidare här och läs gärna

Sveriges riksdag. Steriliseringar Kommittédirektiv 1997:100;

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/kommittedirektiv/steriliseringar_GLB1100, se här

Zaremba, Maciej. 2020. Varför fick de äldre dö utan läkarvård? Kulturdebatt. 2020-10-13. Dagens Nyheter, se här.

Bratt, Johan & Eriksson, Björn. 2020. Zaremba har fel om äldrevården. Kulturdebatt. Replik. 2020-08-18.

https://www.dn.se/kultur/replik-zaremba-har-fel-om-aldrevarden/ se här

Zaremba, Maciej. 2020. De hänvisar inte till det dokument jag skrivit om. Kulturdebatt. Svar Direkt. Dagens Nyheter. 2020-10-18.

https://www.dn.se/kultur/svar-direkt-de-hanvisar-inte-till-det-dokument-jag-har-skrivit-om/ se här

Svenska Dagbladet. Ledarredaktionen. Podd. 2020-10-13.

https://www.svd.se/maciej-zaremba-om-de-aldre-som-lamnades-att-do, se här

Läs gärna också

Alfonsson, Johan.2021. Genetikvurmen överskuggar den sociala kraften. Kulturdebatt/Kommentar, Dagens Nyheter. 2021-08-19.

https://www.dn.se/kultur/johan-alfonsson-genetikvurmen-overskuggar-den-sociala-kraften/

Frans, Emma & Magnusson, Patrik. 2021. Konflikten mellan arv och miljö hör hemma i historieböckerna. Kulturdebatt/Kommentar. Dagens Nyheter. 2021-08-23. https://www.dn.se/kultur/kulturdebatt-konflikten-mellan-arv-och-miljo-hor-hemma-i-historiebockerna/ se här

Alfonsson, Johan. 2021. Dags att granska tvillingstudiens metod. Kulturdebatt. Replik. Dagens Nyheter. 2021-08-26.

https://www.dn.se/kultur/johan-alfonsson-dags-att-granska-tvillingstudiernas-metod/

Blicken som observerade och det ”rationella ordnandet” i de så kallade bildbara sinnesslöa barnens liv.

Hur argumenterades det i den professionella debatten för att sinnesslöundervisningen (för de bildbara sinnesslöa) skulle bedrivas på anstalt? är en av de frågor som forskaren Judith Areschoug ställer i sin avhandling från år 2000, ”Det sinnesslöa barnet”. Hon pekar bland annat på skolplikten. (se tidigare inlägg i ämnet här)

Skolplikten banade vägen för institutionaliseringen av de bildbara sinnesslöa barnen. Ett instrument om man så vill. Och för sinnesslöa överhuvudtaget. Judith Areschoug skriver att vid organisationen av sinnesslöundervisningen framfördes att centralisering var nödvändig eftersom de barn som kategoriserades som sinnesslöa var för få på varje mindre ort för att det skulle kunna ordnas skola för dem. (s.138) Därför måste de ofta långväga hemifrån vilket omöjliggjorde dagskola.  Ändå, påpekar Judith Areschoug, beskrev Alfred Petrén på 1924 års sinnesslövårdsmöte och i flera artiklar på 1930-talet undervisningen för de så kallade sinnesslöa som tämligen decentraliserad, det vill säga flera mindre anstalter och skolor spridda över landet istället för ett fåtal stora.

Men det fanns även andra argument för den institutionsbundna sinnesslöundervisningen, understryker Areschoug:

 ”Dessa handlade i huvudsak om de eventuella nackdelarna med att barnen bodde i sitt föräldrahem och på så vis kunde sinnesslöanstalten lanseras även som en lösning på andra problem utöver de sinnesslöa barnens närvaro i folkskolan.” (s.138)

En som diskuterade ämnet var barnpsykologen merit Hertzman-Ericson, berättar Areschoug.  Året var 1954 och hon ägnade sig främst åt de emotionella aspekterna för frågan under rubriken ”Vad gör du om ditt barn inte är som andra barn”? (s. 138) Och det rörde hur de övriga i familjen påverkades av det sinnesslöa barnets närvaro. Hon beskriver enligt Areschoug hur föräldrarna inte sällan hade svårt att hantera situationen med ett sinnesslött barn i hemmet:

”… varvid ’modern till det enda skadade barnet (blir) helt fixerad till problemet på grund av skuldkänsla och går utplånande och uppoffrande inför sitt barn, vilket ofta leder till att äktenskapet och gemenskapen hotas’”. ( s.138)

Detta i sin tur påstods ha en negativ inverkan på eventuella syskons utveckling, skriver Areschoug vidare och berättar hur Hugo Fröderberg, överläkare vid Vipeholms sjukhus, intog ett liknande synsätt. Han menade på att det var i det närmaste patologisk, när den sinnesslöe gjordes till centrum och dominerade i familjen. För att göra bilden tydligare beskriver han det som en ringdans där till och med pappan till och med dras med. (för en nutida romanbeskrivning av en familj med ett funktionsnedsatt barn, ”Chocken efter fallet” se här)

En annan professionell debattör i frågan var Signe Elgenström-Borgström, om vilken Areschoug skriver att hon också i en artikel drygt tjugo år tidigare hade haft frågan om hur det ”sinnesslöa barnet” påverkade övriga familjen:

”Det kan ”finnas normalt begåvade men nervöst belastade småsyskon, för vilka samvaron med den äldre sinnesslöa brodern eller systern kan vara farlig och framkalla psykopatiska eller andra årslånga nervösa lidanden.’” (s. 139)

Areschoug sammanfattar att genom att ta barnen från hemmet och föra det till en sinnesslöanstalt räddades stabiliteten i hemmet och de normalbegåvade syskonens uppväxt säkrades. (s. 139) Enligt riksdagsmannen Carl Hoppe saknade många föräldrar förmågan att fostra sitt sinnesslöa barn, och enligt Areschoug är det argumentet som återkommer och ges emfas i 1943 års betänkande, SOU 1943:29, s. 23:

Då vidare föräldrar inte sällan sakna förmåga att uppfostra ett sinnesslött barn och ett sådant därför i hemmet ofta blir indisciplinärt och självsvåldigt, medan det i sinnesslöskolan snart nog brukar kunna bibringa discplin och ordning, är det även av detta skäl av största vikt att, att de sinnesslöa barnen vid inträde i skolåldern överlämnas till en för sådant barn avsedd internatskola. ” (s. 139).

En av remisserna angående betänkandet rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga  (nödvändiga, min anm.) åtgärder för beredande av skolundervisning av bildbara sinnesslöa barn kom från stadsfullmäktige i Stockholm, (1944, nr 32). (Betänkandet som de svarade på var skrivet av professor emeritus Alfred Petrèn och barnpsykiatern och sinnesslövårdsinspektören Anna-Lisa Annell)

Redogörelsen har utarbetats av inom svenska stadsförbundet. Det framgår bland annat att skolhemmen tar emot bildbara sinnesslöa barn i åldern 6-12. (s.135) Sedan fortsätter elevernas fostran i arbetshemmen tills de eventuellt kan försörja sig eller kan tas över av familjevården. Vidare redogörs det för att obildbara sinnesslöa i behov av anstaltsvård livet igenom tas om hand av vårdhemmen. Vårdhemmens småbarnsavdelningar är observationsavdelningar (min kursivering) för vård av både bildbara och obildbara.

Här vill jag bara infoga vad som menas med anstalt och jag citerar från Karl Grunewalds begreppsförklaringslista i hans bok ”Från idiot till medborgare (2008):

”Anstalt har ingen enhetlig innebörd. I denna bok används det för en eller flera byggnader för dygnetruntboende. Även ett skolhem kallas för anstalt. Undervisning av barn som bor hemma kallas för externatundervisning, senare för specialundervisning. Inrättning används synonymt med anstalt, men avses oftast ett flertal byggnader på samma område. (s.15)

Man hänför också till att åtskilliga brister i organisationen har påtalats.  Frånvaron av exempelvis vårdhem vid en sinnesslöskola med tillräckligt antal platser för hela upptagningsområdet medför ofta att unga sinnesslöa behålls i hemmen till förfång för dem själva, för modern och friska syskon tas upp.  ( s. 135) Som vi ser rör det sig om varianter på samma tema som Areschoug visat på. Något som repeteras om och om igen slår lätt rot, blir droppen som urholkar stenen. Budskapet internaliseras av dem som det gäller, riktas mot.

 Ifråga om de äldre obildbara sinnesslöa anför man att det betyder mindre om de vårdas på längre avstånd från föräldrahemmet. En utrensning av alla till vuxen ålder komna obildbara sinnesslöa från de vid sinnesslöskolorna belägna vårdhemmen och dessas förvandling till småbarnshem skulle i hög grad underlätta genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa. För andra kategorier av sinnesslöa är platstillgången ännu otillräcklig betonas det, och därför måste anstaltsväsendet byggas ut. Hittills har utbyggnaden hämmats av osäkerheten kring skolpliktens genomförande eller inte för de sinnesslöa, understryks det i remissen.

De ekonomiska frågorna kring sinnesslövårdens olika aspekter och konsekvenser av eventuellt genomförande av lagen diskuteras.  Man resonerar bland annat som så att billigast blir undervisningsformen vid externatskolor.  ( s 136) Men, betonas det, denna undervisningsform kan användas endast i begränsad omfattning.  Inte så få av barnen kommer från sådana hem att den allmänna omvårdnaden är närmast viktigare än undervisningen och då passar det utmärkt med internat resoneras det. Intressant är att i förslaget till lag om skolplikt för bildbara sinnesslöa så är ändå skolundervisningen underordnad, får stå tillbaka för ”omvårdnad” som faktiskt till en del tycks gå ut på ”observerande”.  Rationellt ordnande tycks vara ledordet.

”För bildbara sinnesslöa barn däremot, som kommer från goda hem, vore det en fördel, om de även under skoltiden kunde få stanna hemma. ” (s. 136 )

Det betonas dock att för större delen av landsbygden är detta omöjligt på grund av befolkningens gleshet och de långa avstånden. (s. 136)

Det finns en tydlig distinktion i stycket ovan som rör ”goda hem”, vilket då följdriktigen måste peka på att det finns något som heter ”onda hem också.  Maija Runcis påpekar i sin avhandling och bok ”Steriliseringar i folkhemmet” från 1998 att i 1920- och 1930-talets steriliseringsdebatt så delades individerna oftast upp i motsatspar, som exempelvis bättre och sämre rustade, högvärdiga och mindervärdiga, livsdugliga och livsodugliga, närande och tärande eller produktiva och improduktiva. (s. 47)

Enligt Maija Runcis kännetecknades den ideala bilden av individen av fysisk och psykisk styrka samt hygien och renhet, både beträffande utseende och den sociala miljön.  Idealet slog därför exempelvis mot människor som kanske inte hade möjlighet att tvätta vare sig själva eller sina kläder för de saknade faciliteter eller saknade tillgång till sådana faciliteter. Det slog i regel mot människor som var fattiga. Runcis skriver att om inte normerna uppfylldes eller människor inte motsvarade idealbilden riskerade enskilda individer att steriliseras enligt lagens indikationer, så att samhället kunde skyddas från det avvikande och oönskade beteendet. (s. 211) Här vill jag bara inflika att Maija Runcis tar upp, i samband med att hon skriver om anstaltsplacering av barnavårdsfall eller frihetsberövande i annan form, uttrycket sämre hemmiljö.  Hon betonar att ju sämre hemmiljön var, desto strängare ingripanden eftersom hembakgrunden avspeglade både klasstillhörighet, fattigdom och bristande möjligheter att vidta andra, mindre drastiska åtgärder för att förbättra den egna situationen. ( s. 258) Steriliseringslagarna och barnavårdslagen hade många gemensamma beröringspunkter, påpekar Maija Runcis.

Ord som förfång används; det sinnesslöa barnet är både till förfång för sig själv och sin mor och sina syskon, som det uttrycks. När jag letar efter synonymer till förfång dyker ordet skada upp, det är också det ordet som jag hänvisas till i synonymordboken. Synonymer till förfång är exempelvis, förutom skada, men, nackdel, förtret, avbräck, fördärv, ofärd, men också olägenhet, björntjänst, otjänst, ogagn, onytta, ont. Förfång används också i betydelsen göra någon till förfång.

”En av dessa var att de innefattade en människosyn där individen betraktades utifrån ett socialt  sammanhang.  Centrala kriterier i denna syn, som också var grunden för en gemensam samhällsnorm, var individens sociala anpassning och ansvar för sig själv. De som föll utanför dessa ramar blev betraktad som mindervärdiga.” (s. 258)

Det blir tydligt hur den människosynen drabbar de sinnesslöa barnen och deras föräldrar. Jag ska bara tillägga  i det här sammanhanget att Runcis tar upp att noteringar om olika typer av lyten förekom i församlingsböckerna  i Sverige från slutet av 1700-talet till mitten av 1930-talet.  De här noteringarna glesade ut i slutet av nämnda tidsperiod. (s. 105) Däremot fanns det inte några närmare riktlinjer om vilka som var att betrakta som sinnesslöa eller idioter, skriver hon. (s.  105)

Remissen fortsätter och konstaterar att det är uppenbart att de sinnesslöa barnen inte kan tillgodogöra sig undervisningen i folkskolan och att de där inte kan erhålla en för dem lämplig uppfostran. (s. 139)

”Lika tydligt är, att deras närvaro i de vanliga skolklasserna i hög grad tynger ner och hämmar undervisningen liksom att de normalt utrustade barnen kommer att utsättas för allvarliga skador genom det dagliga umgänget med psykiskt undermåliga kamrater”. (s. 139)

Det påpekas att det behövs pedagogisk erfarenhet och sakkunskap vid dessa skolor, (skolorna för de så kallade sinnesslöa). Enligt direktionens uppfattning, skriver man, borde därför i varje fall de skolor som inte är förenade med vårdhem, närmast stå under skolöverstyrelsens överinseende. Direktionen motsättsäter sig med andra ord ”medikaliseringen” av sinnesslövården.  Det betonas att de sakkunniga vid sitt utredande sett frågan ur synpunkten av sinnesslövårdens rationella ordnande, (min kursivering). Tomas Kullshage skriver i en uppsats från 2011 följande om lärarnas syn på sinnesslöa barn och deras undervisning mellan 1920 och 1956:

”Kritiken var således starkt mot betänkandet (1946 års hjälp- och särklassutrednings betänkande, min anm.) ) Att beblanda sinnesslöa och elever i hjälpklasserna framstod som helt otänkbart, då uppdelningen i Lärartidningens perspektiv var en självklarhet. Hjälpklasserna skulle inte inhysa sinnesslöa elever. Man sträckte sig så långt att man hävdade att det var en artskillnad, (min kursivering i fetstil), och inte en gradskillnad som skilde kategorierna åt, trots att det fanns gränsfall. Det framgår inte vilka ”undersökningar” man grundade sina argument på, men ett antagande är att intelligensundersökningar är en del av förklaringarna”. ( s. 25)

Medikaliseringsperspektivet fick träda tillbaka för sinneslövårdens pedagogiska uppgift, som enligt Areschoug under 1940- och 50-talen sägas ha fått en mer framträdande roll. (s. 61) Riksdagen beslutade att Skolöverstyrelsen skulle ha huvudansvaret över centralanstalterna ”i Lag om vård och undervisning av bildbara sinnesslöa” som trädde i kraft 1945, och professor Karl Grunewald påpekar i sin bok ”Från idiot till medborgare” att genom att Medicinalstyrelsen fråntogs detta ansvar bröt man mot en ingrodd föreställning om sinnesslöhet som ett psykiatriskt tillstånd. (s.129) Apropå medikalisering skriver Runcis om medikaliseringen av socialt avvikande beteenden och sjukdomstillstånd och hur den förändrade inte bara attityder och uppfattningar om samhällets svagare grupper. (s. 39) Den kom också att ge näring åt föreställningen att hela samhället kunde förändras och förbättras med hjälp av vetenskapen, betonar Runcis.  Medicinen framstod vid sekelskiftet som en mönstervetenskap som fick stor betydelse för den tidiga samhällsvetenskapen och psykologin, skriver hon.

Även Fattigvårdsnämnden kom in med en skrivelse. Det gjorde den den förste februari 1944 och åberopade fattigvårdsdirektörens i ärendet angivna tjänsteutlåtande, som följer. (s 142) Det börjar med att konstatera att frågan om de sinnesslöas skolundervisning inte kan lösas isolerad då den står i direkt samband med ordnandet av sinnesslövården i övrigt, varför de som också framgår av betänkandet varför de sakkunniga förordat en rätt genomgripande omläggning av hela sinnesslövårdens organisation.

Noteras bör att fattigvårdsnämnden i remissen är motståndare mot att enskilda personer såsom levebröd driver privata sinnesslöanstalter. (s. 142) Man vill se ett upphörande av privata vinstintressen, eller åtminstone en inskränkning av omfattningen.  Istället ser man positivt på att ideella föreningar driver sinnesslövård; den verksamheten anser man kan jämställas med vård. (s. 142) Grunewald kommenterar ägandefrågan i sin ovan nämnda bok och skriver att det fanns en oenighet kring alla de enskilt ägda anstalterna. (s. 133)

”Vem skulle besluta om om in- och utskrivningar där? Vem skulle betala? Detta tvingade regeringen till ytterligare en utredning”. (s. 133)

Maija Runci har med ett debattinlägg av Alva Myrdal i sin bok som var infört i en tidskrift för barnavård och ungdomsskydd år 1946. (s. 51):   

”I artikeln diskuterades den mycket aktuella frågan om välfärden ska fördelas lika mellan alla samhällsmedborgare. I detta fall rörde det kontanta bidrag barnbidrag.” (s. 51)

Alva Myrdal gör förbehållet, beskriver Runcis, att den största samhällsfaran skulle vara trots allt, att bidragen skulle möjliggöra för fler sinnesslöa att skaffa barn. (s. 52)

Vad antogs orsaka barnens sinneslöshet?   Areschoug hämtar exempel från den professionella debatten där orsaksfaktorer som bristande uppväxtförhållanden och ärftlighet sattes i samband med de lindrigare graderna av efterblivenhet. (s. 197) Dess allvarligare former påstods däremot huvudsakligen vara orsakade av sjukdomar eller komplikationer vid förlossningen, skriver Judith Areschoug.   Det formulerades också ett samband mellan vissa orsaksfaktorer och familjens klasstillhörighet eller ställning i samhället, framhåller Areschoug och som fick relevans i diskussionen om hjälpklassmässighetens eller sinnesslöhetens orsaker.  ( s. 197-198)

”Sinnesslöheten i sig definierades i 1944 års lagstiftning som en oförmåga att tillgodogöra sig folkskolans undervisning, till följd av en, vad man kallade, bristande förståndsutveckling.  Denna påstods yttra sig bland annat genom en svårväckt och flyktig uppmärksamhet, svagt minne och svårighet att associera kunskap till varandra. ” (s. 336)

Men inte enbart detta, utan de tillskrevs också andra brister, som främst förknippades med känslo-, vilje- och driftlivet vilket, utmålade dem som oförmögna till bland annat medkänsla och tyglande av de sexuella begären, enligt Areschoug. (s. 336)

De associerades också med en rad samhällsproblem, skriver Areschoug och hänvisar till Maija Runcis som också gjort samma iakttagelse, samhällsproblem som fattigdom, arbetslöshet och asocialitet. (s. 336)

”Sinnesslöhet påstods på så vis vara vanligare i de lägre samhällsklasserna, bland landsbygdens befolkning och etniska minoritetet. Det var med andra ord inte vem som helst som kategoriserades som sinnesslö”. ( s. 336-337)

Areschoug ser flera beröringspunkter mellan sinnesslöundervisningen och steriliseringslagarna.   Hon nämner att Sveriges första steriliseringslag antogs 1934. Och hon understryker att 1941, det vill säga tre år innan den särskilda skolplikten för bildbara sinnesslöa barn lagstiftades, trädde en förnyad steriliseringslag i kraft. ( s. 235)

I tillämpningen av steriliseringslagarna delades människor upp i önskade respektive önskade samhällsmedlemmar, varvid de senare fråntogs möjligheten till föräldraskap, förtydligar Areschoug.  Skolplikten för de bildbara barnen, en åtgärd som gav utbildning och möjligheter, var på sätt och vis ”villkorad” menar Areschoug, eftersom det fanns ett inbyggt tvång, som möjliggjorde både ingrepp i familjelivet och fysiska kränkningar.

”… exkluderades sinnesslöa barn uttryckligen från den vanliga undervisningen genom deras deltagande i folkskole-undervisningen i samband med den särskilda skolpliktens införande förbjöds. Eftersom sinnesslöundervisningen dessutom huvudsakligen var ordnad i anstaltsform exkluderades dessa elever också från deltagande i samhällslivet utanför anstalten. Undervisningen i sig kan alltså sägas ha bidragit till att inkludera den sinneslöe i ett socialt medborgarskap. Det civila medborgarskapet, i form av den individuella friheten och rättssäkerheten däremot, kan anses ha blivit försvagat genom tvånget, anstaltsbundenheten och framför allt sinnesslöundervisningens nära koppling till steriliseringslagarna och dess stillämpning. ” (s. 346)

Ett partiellt medborgarskap beskriver Areschoug det träffande som:

”Efter separation, undervisning, uppfostran, och inte i sällsynta fall, sterilisering, kunde en sinnesslö elev återvända till samhället som en medborgare, men bara i vissa avseenden.” (s.359) (min översättning)

Vilka ekon och ”återbruk” och återspeglingar av olika argument som användes om och kring de sinnesslöa och deras familjer och fler än så, finns i omlopp i dag? Vad finns kvar av det här språkbruket i journaler eller dylikt exempelvis? Eller dog det ut i och med nedläggningarna av anstaltsväsendet och de stora psykiatriska sjukhusen som också hörde dit?

Eller som författaren och läraren Kjell Sundstedt frågar sig i slutet av boken ”En berättelse om tvångssteriliseringar i Sverige. Till Gertrude”, från 2009:

Hur ser Sverige ut i dag? Finns det fattiga och utsatta barn som mina släktingar? (s. 170)

Han skriver också:

Hade jag fått någon sorts stämpling i pannan hade jag troligen gått under.  (s.170)

Jag ska återkomma till Kjell Sundstedts bok vid tillfälle.

/ H-M

Referenser:

Areschoug, Judith. 2000.Det sinnesslöa barnet. Undervisning tvång och medborgarskap 1925-1954. Tema barn, Linköpings universitet, Institutionen för tema, Tema Barn. Linköpings universitetet, Filosofiska fakulteten.

Kullshage, Tomas. 2011. Det ”efterblivna” skolbarnet: Attityder kring sinnesslöa skolbarn och deras undervisning inom Sveriges allmänna folkskollärarförenings tidskrifter 1920-1956. Examensarbete i utbildningsvetenskap inom allmänt utbildningsområde, 15 hp. Rapport 2011vt4794. Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Uppsala universitet.

Runcis, Maija. 1998. Steriliseringar i folkhemmet. Stockholm. Ordfront.

Statens offentliga utredning. 1943:29. Socialdepartementet.

Sundstedt, Kjell. 2009. En berättelse om tvångssteriliseringar i Sverige. Till Gertrude. Stockholm. Frank förlag.

Läs gärna också:

Fahlén, Åsa och Nilsson, Matz. 2021. Grundskolan blir mer och mer uppdelad. Svd debatt. Svenska dagbladet. Publicerad den 5 jul i.2021. https://www.svd.se/grundskolan-blir-mer-och-mer-uppdelad, se här.

Läs hela rapporten från Lärarnas Riksförbund ”Grundskolan blir mer och mer uppdelad. Det krävs mod och ansvarstagande för genomgripande reformer”, se här.

talarforum.se. kjell.sundstedt. Det får inte finnas fler av mig! (se här)

Hur institutioner berövar barn, a l l a barn, känslomässig kontakt och närhet.

I det här inlägget ska jag främst ta upp de så kallade ”sinnesslöa barnen” (ordet sinnesslö användes i princip under första hälften av 1900-talet, källa Judith Areschoug, se nedan) och då lite utifrån en anknytnings- och närhetsaspekt generellt sett. Generellt sätt för att det i betänkande, (Betänkande rörande Sinnesslövårdens organisation, 1943 exempelvis, se referenslistan) och så vidare understryks hur viktigt det var att de sinnesslöa avskildes, togs bort från hemmet och iväg från syskon och föräldrar och skrevs in på anstalter som arbetshem, (de som var äldre och vuxna och inte var bildbara) och skolhem (bildbara).

Jag ska också mer utförligt förklara begreppet sinnesslö, ungefär när begreppet användes och vad som stoppades in i det, samt vilka begrepp som ersatt det, men i ett kommande inlägg. Här nöjer jag mig med att göra ett utdrag ur barnpsykiatern, medicinalråd och professorn Karl Grunewalds begreppsförklaring i början av hans bok ”Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia” från 2008. Karl Grunewald var före sin tid i sin syn på sin nästa, omvittnat av många , se exempelvis här. Nu till begreppet:

”Begreppet sinnesslö introducerades i vårt land då Föreningen för Sinnesslöa Barns Vård bildades 1868. … och var en välkommen motvikt till de medicinska beteckningarna, men kom till att börja med att gälla enbart de bildbara barnen. Avgränsningen mot de normalbegåvade barn var högst osäker och tillfällig. Begreppet kom att omfatta även vuxna bildbara och slutligen – in på 1900-talet – även de så kallade obildbara barnen och vuxna. Sinnesslö ersattes av psykiskt efterbliven 1955 och det av psykisk utvecklingsstörd 1968.

Sinnesslövård blev den officiella beteckningen för hela området ända fram till 1955. Sinnesslö ersattes av psykiskt efterbliven 1955 och det av psykisk utvecklingsstörd 1968.” ( s. 16)

I dag talar man oftast om funktionsnedsättningar, och det betyder att man har en nedsatt förmåga att fungera fysiskt, psykiskt eller intellektuellt, se här.

I sin avhandling ”Det sinnesslöa skolbarnet”, (2000), påpekar Judith Areschoug att samtidigt som den nya skolplikten integrerade de bildbara sinnesslöa barnen, både i undervisningssystemet och det gällande barndomsidealet, exkluderade den samma barn från normalskolan, samhällslivet och en uppväxt i familjen genom att avskilja dem till institutioner. (s. 3)

Areschoug skriver att skolplikten för bildbara sinnesslöa barn kom att förändra förhållandet mellan barn och stat i flera bemärkelser. Skolplikten infördes 1944 och benämndes ”särskild skolplikt”. (s.2)

Den förändrade den tidigare frivilliga och avgiftsbelagda sinnesslöundervisningens status, berättar Areschoug.  De bildbara sinnesslöa hade rätt till undervisning, men också skyldighet att delta i den, understryker hon. Eftersom undervisningen oftast skedde i anstaltsform, medförde detta ett anstaltstvång och därmed en institutionalisering.

Ansvaret för barnens dagliga vård och uppfostran, som tidigare innehades av föräldrarna, överfördes därigenom vid skolstarten till sinnesslöanstalten. ” (s. 3)

Areschoug pekar på att frågan är komplex och det följer av nödtvång att jag förenklar resonemangen. Hennes studie riktar in sig på tiden 1925-54, en tid under vilken den svenska välfärdspolitiken utvecklades och etablerades. (s.6) Här refererar Areschoug bland annat till forskaren och professorn Bo Rothstein som menar att samhället strävade efter att komma bort från fattigvårdens stigmatiserande stämpel genom att ersätta den med mer generella bidrag och rättigheter. (s. 7) Men samtidigt låg det en fara i detta visar Areschoug genom att hänvisa till Mathew Thomson, en brittisk forskare vars bok ”The problem of Mental Deficiency. Eugenics, Democracy, and Social Policy in Britain c. 1870-1959”, gavs ut1998.  Mathew Thomson, menade, utifrån brittiska förhållanden, att det just var de demokratiska strävandena att inkludera fler i medborgarskapet som ökade behovet av nya kriterier, enligt vilka de socialt oförmögna och icke ansvarstagande kunde uteslutas.

Intellektuell efterblivenhet kom härvid enligt honom att användas som en på biologisk grund dragen gräns mellan de ansvarsfulla och goda medborgarna respektive de socialt, moraliskt och intellektuellt inkompetenta. Det faktum att en sådan exkludering kunde legitimeras genom vetenskaperna, gjorde d en enligt Thomson till en i ett demokratiskt samhälle acceptabel gränsdragning.” s. 8)

Steriliseringspolitiken kan ses som ett utslag av en gränsdragning, framhåller Areschoug, och menar att det är av största vikt att forskare har ett förhållningssätt där man tittar på hur interventioner i enskilda människors liv och uteslutande av vissa grupper från de medborgerliga rättigheterna slår och lyfter fram det och belyser det i all dess komplexitet.  (s. 7)

I en studie på barn i ”residential war nurseries” under andra världskriget och blitzen i Storbritannien fann Anna Freud och hennes kollegor att även den bästa institutionella approachen till de här barnen och vården av dem inte kunde ersätta bandet mellan barn och till en förälder.  Det här skriver Anne Harrington om i sin bok ”The Cure Within” från 2009. (s. 190)

På grund av vad som framkom ur forskningen uppmuntrade Anna Freud föräldrarna, som var engagerade i krigsinsatsen, att besöka sina barn så mycket som möjligt. För trots att barnen fick väldigt mycket uppmärksamhet, omsorg och tillgivenhet så började barnen som var iväg från sina föräldrar att hamna efter vad det gällde sitt tal och andra milstolpar i ett barns utveckling som toalett träning.(s.190) Harrington refererar:

Some became listless or showed other signs of emotional dysfunction. Only when Anna Freud created artificial”family groups”, in which three or four children were cared for exclusively by a single parental figure did things –slowly-improve.” (s. 190)

Krigstidserfarenheter som dessa hjälpte till att solidifiera ett konsensus inom i synnerhet den psykoanalytiska psykiatrin att varje störning i mamma-barnets anknytning, även om det inte var ett uppenbart övergrepp eller en uppenbar försummelse som på annat sätt kunde inverka försämrande på den normala utvecklingsprocessen menade man på, skriver Harrington. Pådrivande i denna samstämmighet kring vad som var viktigt för spädbarnet och dess första år var den brittiska psykoanalytikern John Bowlby. (s. 190)

I USA blev den psykoanalytiske psykiatern René Spitz känd med sin ”1945”- studie. (s 190) Spitz studie gällde hittebarn som togs om hand exemplariskt på ett hem. Det var utmärkt fysisk omvårdnad i en noggrann hygienisk omgivning noterade Spitz, enligt Harrington och hon tillägger att god hygien ansågs vara nyckeln till god hälsa. Men Spitz lade märke till att något annat fattades, nämligen kärleksfullhet och uppmärksamhet riktad till individen. Det gick bara en sköterska på åtta barn och den fysiska kontakten var begränsad till kortvarig matning och till blöjbyten.  (s.191) Resten av tiden låg de i sina vaggor och de var övertäckta för att förhindra spridningen av infektioner, skriver Harrington.

Instead of keeping the infants healthy, however, this regime had produced a collection of physically stunted, cognitively retarded, and emotionally damaged children.” (s. 191)

Harrington beskriver hur studien pågick flera år, barnen observerades under långa intervaller upp till fyraårsåldern och resultatet var ödesdigert: med få undantag var det inga av barnen som kunde sitta, stå, gå eller prata. Dessutom, inom två år dog 37 procent av barnen i infektioner trots den rigorösa hygienen. (s.191)

Jag vill passa på att påpeka att enligt en studie ledd av Frederik Kamps; Emory-universitetet, USA, är nyföddas hjärnor ”hardwired for faces and places”, se här. Med andra ord, de behöver stimulans, se nya människor och omgivningar, inte bara oklanderlig skötsel och sterila och monotona omgivningar, som korridorrer och salar.

I en jämförelse med ett hem för barn i anslutning till ett fängelse noterade Spitz att barnen där inte for illa och de utsattes inte för några infektioner trots att hygienen där var sämre än på barnhemmet för hittebarn och att det var mindre uppstyrt. Däremot var deras mödrar välkomna att besöka dem under flera timmar varje dag vilket gjorde att de blev överrösta med tillgivenhet och kärlek.

Resultatet? frågar Harrington och fortsätter sin berättelse:

”…in spite of the dirt, in spite of the relative chaos of the prison nursery, not a single one of the second group of children succumbed to infection during the five-year period of Spitz´s study. The mothers’ love had proven a better deterrent to infection than the most conscientious of good hygiene practices.”  (s. 191)

Harrington pekar också på att det från denna tid också fanns en viss evidens som indikerade att inte bara spädbarn men också äldre barn kunde skadas av känslomässig inkonsekvent omsorg eller otillräcklig näring.

Det tar hon upp i en studie som utfördes av den brittiska dietläkaren Elsie Widdowson, (1906-2000).  Widdowson beskrev sin studie 1951 i The Lancet och handlade om effekterna av krigsransonerna på barns hälsa i Tyskland. (s. 191) Studien utfördes vid två kommunala barnhem för föräldralösa barn i en av de brittisk – ockuperade zonerna i Tyskland. Varje barnhem hyste omkring femtio barn mellan fyra och fjorton år, berättar Harrington. Var annan vecka vägdes barnen och deras längd mättes. Under studiens första sex månader fick varje pojke och flicka exakt likastora portioner. (s. 193) Det därefter följande halvåret fick barnen på ett av barnhemmen ett tillskott av bröd, marmelad och juice.  Widdowson ville se hur mycket barnen drog fördel av det extra tillskottet av kalorier, enligt Harrington. (s. 193)

Efter det första halvåret, när barnen hade ätit identiska ransoner så hade barnen i ett av barnhemmen ökat betydligt mer i vikt och också ökat sin längd. Detta förbryllade Widdowson, påpekar Harrington. Det här barnhemmet utvaldes slumpmässigt också till att få utökade ransoner, och Harrington inflikar att förväntningen då borde vara att barnen ökat ytterligare i vikt och också vuxit på höjden. Men något inträffade. Istället började barnen plötsligt tyna, och vid slutet av studien så vägde de här barnen knappt mer än barnen på det andra barnhemmet som hela tiden fått det som var standard krigsransoner. (s. 193)

Widdowson fann en förklaring, inte i kvantiteten av mat utan i kvaliteten av hur de ”styrande husmödrarna”, såg efter och passade barnen på de båda barnhemmen. (s. 193) Det visade sig, skriver Harrington, att den chefande husmodern som tog hand om barnhemmet där barnen till en början ökade i vikt var en moderlig kvinna som helt klart gillade sina ”skyddslingar”. I kontrast till henne var husmodern som styrde över det andra barnhemmet som:

Was run, in Widdowsons words, by ”an erratic martinet” who was ”stern and forbidding, ruling the house with a will of iron. Children and staff lived in constant fear of her reprimands and criticisms, which were often quite unreasonable”. (s. 193)

Harrington berättar därefter att något oväntat inträffade.  Den moderliga chefande husmodern sa upp sig, och den andra husmodern sökte och fick hennes plats. Barnen som förut trivts och utvecklats var nu berövade tillgivenhet och kärleksfull omvårdnad och tvingades att leva i skräck.  (s. 193)

And the result- at least as Widdowson saw it-was that they stopped growing properly.” (s. 193)

Det fans ett förenklat resonemang under den här tiden, inflikar Harrington, och menar att det utmynnade i ett tänkande där modern antingen var god eller ond och ”samtalet” om anknytning och ”caregiving” avstannade. Men Harrington skriver att diskussionen återkom på 1990-talet, aktualiserat av 150 000 rumänska föräldralösa barnhemsbarn som upptäcktes av läkare i kollapsen efter Ceausescu- diktaturen. Dessa barn hade förtvinat genom utebliven tillgivenhet och kroppskontakt. Likheterna med hittebarnen i Spitz´s studie är slående. Deras lidande var oerhört.

All were physically stunted and were both cognitively and emotionally impaired. Stress seemed to be at least part of the physiological explanation for this: researchers found that the children´s cortisol levels were grossly skewed”. (s. 194)

Svenska Dagbladet ger i sommar utdrag ur vetenskapsjournalistens och doktor i neurobiologi, författaren Lone Franks bok ”Att älska: Om kärlekens natur” som kommer ut på Bonniers förlag i höst. Avsnittet ”Hur viktig är förälderns kärlek för ett barn”, del 2 av 14 publicerades den 10 juli, se här. Lone Frank skriver att:

 ”Det finns något i vår allra första anknytning som ligger som ett snigelspår hela vägen upp genom våra liv. ”

Vidare att om det är någon plikt som föräldrar har så är det att älska sina barn och visa det, men hon berättar också att föräldrakärlek som begrepp och som avgörande för barns utveckling kom in i den moderna psykologin först i början av 1960-talet.

Lone Frank beskriver hur man långt in på 1900-talet ansåg att barn skulle tränas och formas med belöning och lägger till, precis som med husdjur.  Hon tar som exempel John Boradus Watson, inflytelserik amerikansk psykolog och behaviorist var fokus snävade in på observerbart beteende.  Enligt Frank menade han att det inte gick att förhålla sig till barns känslor och emotioner, dess inre liv var i det stora hela en svart låda man inte kunde uttala sig om. Och skriver att det för Watson handlade om att klarlägga vilka stimuli som gav en önskad beteendemässig respons.

Det här är viktigt att ha i åtanke, tänker jag, när en ser tillbaka på de människor som tvingades växa upp på institutioner som barnhem eller som tillbringade nästan hela sina liv på anstalter eller sjukhus, Och det att undvika att hamna där igen. Och förstå varför. Förstå baksidorna och varför det är viktigt att aldrig hålla barn och föräldrar åtskilda, om det inte finns mycket tvingande orsaker därtill. Och det problematiska med exempelvis ”ensamkommande barn”, som trots att deras föräldrar och syskon lever, på grund av asylregler inte har tillgång till sina föräldrar och syskon. Stat och myndigheter kan inte och bör inte, utöva föräldraskap. Det visar forskningen ovan på, den sitter redan med facit i hand. Och historien lär en. Både Danmark och Sverige har under 2000-talet offentligt gett barnhemsbarn en ursäkt för vanvård, som försummelse och utsatta för övergrepp, på hem i statlig regi.

Och det är vidare en forskning som vuxit och växer med tiden precis som forskningen vad det gäller hjärnan, neurologin. På 1990-talet kom som bekant rönen om hjärnans plasticitet.

Det här inlägget blev kanske lite mer generellt än jag tänkt mig, men det ovan skrivna bildar ett bra sammanhang till fortsatt inlägg på samma tema, om de sinnesslöa barnen, som de kallades, i 1944 års lag exempelvis, se Areschoug, s. 2).

Kanske kan en till sist konstatera att ”barnperspektivet” måste börja med mamman, och givetvis med rimlig närhet till ett BB. Ett BB som har plats för mammorna. De ska inte behöva inleda sitt mammaskap (som egentligen inleds med början av graviditeten, ja, redan vid tillblivelsen) med oro inför eventuell platsbrist, eller oro hos förstföderskor om de får stanna kvar på BB eller inte om det behövs, (en oro som jag förutsätter pappan/hen i de allra flesta fall delar; på sitt sätt väger pappaskapet lika tungt), om det finns behov av det, se artikel här.

/H-M

Referenser:

Areschoug, Judith. 2000. Det sinnesslöa barnet. Undervisning tvång och medborgarskap 1925-1954. Tema barn, Linköpings universitet, Institutionen för tema, Tema Barn. Linköpings universitetet, Filosofiska fakulteten.

Bowlby, John. 2010. En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm. Natur och kultur.

Clark, Carol. 2020. Baby brains are hardwired to see faces within days of birth. Emory. Publicerad 2020-03-03. https://www.futurity.org/baby-brains-faces-2295502/

Grunewald, Karl. 2008. Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia. Gothia Förlag AB.

Frank, Lone. 2021. Hur viktig är förälderns kärlek för ett barn”, del 2 av 14, publicerad i Svenska Dagbladet, 2021-07-10. (utges hösten 2021 i bokform på Bonniers förlag under titeln ”Att älska: Om kärlekens natur”)

Harrington, Anne. 2009. The Cure Within. A History of Mind-Body Medicine. New York. London. W.W Norton & Company.

Petrén, Alfred & Annell, Anna-Lisa. 1943. Betänkande Rörande Sinnesslövårdens Organisation. Med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn.  Stockholm. Statens Offentliga Utredningar 1943:29. Socialdepartementet.

Somnell. Mikaela. 2021. Larmet: Förstföderskor tvingas hem för tidigt. 2021-07-14. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5nnVaX/larmet-forstfoderskor-tvingas-hem-for-tidigt

Några tankar kring romanen ”Ditt liv och mitt” av Majgull Axelsson.

Boken, ”Ditt liv och mitt”, (2018), av Majgull Axelsson, är fylld av kraschar och konfrontationer – eller uteblivna konfrontationer på olika nivåer i vardagen. Mycket av det som sker talas det inte om. Som övergreppet huvudpersonen Märit genomgår, och hennes bästis Kajsas ovilja, och kanske oförmåga, att inte vilja prata om sin mamma under deras skoltid.

Romanen handlar också om nålsticken som vi ger varandra i vardagen, de verbala nålsticken.  De flesta av persongalleriet i boken känner varandra och vet varandras ömma punkter. När det gör ont inombords hos Märit lättar det lite för henne när hon kan sticka till, borra lite i Kajsas sår. Den ömma punkten är mamman som åker ut och in på mentalsjukhus och som fött en ”oäkting”.

Märits mormor som är stadgad, gift och med barn födda inom äktenskapet har levt upp till samhällets norm, men också tagit åt sig dess föraktfulla och nervärderande attityd mot mammor som inte är gifta. Att hon lever i ett dåligt äktenskap, med en make som ständigt nervärderar henne, och som är tyrannisk och föraktfullt är inget som det tas notis om, det är i alla fall inget som man förfasar sig över eller talar om. Äktenskapet är åtråvärt bara genom den oantastlighet och legitimitet (och ekonomiska trygghet) det skänker kvinnorna och därmed barnen.

Det finns emellertid en annan punkt, en svag punkt i familjen, denna fler generationsfamilj, och det är mormoderns dotter som fött Lars, som är sinnesslö. Han är inte oäkta, men inte heller han är ansedd eller respekterad i folkhemmet. Inte heller han välkomnas in med öppna armar.

Kajsa ser nyktert på vännens dysfunktionella familj i vuxen ålder och som utbildad på Socialinstitutet. I romanen skiljer sig dock antalet barn i familjen Johansson åt beroende på vem av dem man frågar. ( s.19)

För Märit, är det fyra. För hennes tvillingbror Jonas är antalet detsamma som för mormodern och morfadern, det vill säga två. Tre barn enligt mamman och pappan. De sistnämnda, liksom Märit, räknar också med Lars, som betecknades som sinnesslö (intellektuell funktionsnedsättning) och som dagen när mamman dog hämtades av poliser och fördes till anstalt.

 Så är det tvillingsystern som dog och vars existens vi får bekanta oss med hos psykologen som Märit söker upp i för att berätta om. ”Den Andra”, det fjärde barnet, vars existens får Märit att tro att hon lider av personlighetsklyvning.

”Vi var ju enäggstvillingar. En gång var vi faktiskt samma person! Samma människa! Och så dog hon när vi skulle födas… Det måste ha varit Jonas fel, jo det var det, det är jag säker på! Han trängde sig före, han tränger sig alltid före, han ska alltid ha först och mest, för han är ju alltid störst och viktigast. Och så råkade hon, min syster få sin navelsträng om halsen och det gick inte att få loss den och så dog hon… Hon dog redan innan hon kom till världen”. (s. 20-21)

Hon tillägger att tvillingsystern egentligen inte dog, utan snarare flyttade in i hennes huvud. För hon förknippar henne med sin ”motvallsröst”, en ifrågasättande och lite krass röst inom sig. Tvillingsystern, som ”Den Andra”. Tvillingssystern som inte är medräknad i familjen, som det inte talas om. Det är bara Märit som bär på henne på samma sätt som hon kommer att ”bära” på Lars när han försvinner in i en polisbil och aldrig mer återvänder till hemmet.  I och med hans försvinnande dör han, i någon mening, också bort för det talas aldrig mer om honom. Och då är det som han upphör att existera, utom för Märit.  Hon kan inte förlika sig med det som hände, kan inte bara ”begrava” hans minne och inte låtsas om sin saknad.

Märit bär också på ett övergreppstrauma, där hennes bror Jonas var en av dem som ”faciliterade”, var med och möjliggjorde övergreppet och därmed sällade sig till förövarna. Ett övergrepp som Märit inte ens talar med sin bästis Kajsa om, och som gjorde att hon inte kunde gå på sin studentbal fast den magnifika klänningen hängde färdigsydd i garderoben.

Mammans död och Lars bortförande överskuggade allt annat och Märit söker jobb på sinnesslöanstalten Värnhem. Alla tror att hon jobbar på stadens sjukhus för hon vet att Kajsa inte orkar bära mer än sin egen sorg och hon och Jonas talar inte med varandra sedan övergreppet och mormodern…

…”mormor skulle omedelbart ha vrängt alltihop ut och in och fått det hela att handla om hur synd det var om henne som först hade fått en idiot till barnbarn och sedan en annan idiot som aldrig kunde låta bli att rota i det förflutna…(s. 127)

Den sorgliga slutsatsen är att ingen i flergenerationsfamiljen var intresserad av att göra det som hände i familjen talbart. Morfadern var exempelvis överhuvudtaget oförmögen att lyssna på någon som inte hade penis och pappan…? Märit vågade inte tänka kring pappan, kunde inte formulera i ord vad hon kände inför honom. Den Andre däremot väste att han var feg…

Det är en intressant bok på många sätt, och tidstypisk, kanske. För när romanen tar sin början är det år 2013 och Märit och hennes tvillingbror ska fylla sjuttio. De föddes in i folkhemmet 1943, ett folkhem om vilket berättarjaget skriver:

”Tiden betyder mycket lite i det här landet. I Sverige är somliga delar av det förflutna verkligen så förflutet, nedkämpat och övervunnet att man låtsas att man inte känner igen det om det ändå skulle tvinga sig på. Ingenting att verkligen ta på allvar alltså. Om man trots allt måste bry sig om det, så får man väl ta och snygga till det lite grand…” (s. 16)

Sedan kommer ett tillägg, av Den Andra.  Den Andra har återigen, tvingat fram en tanke som inte borde ha släppts fram:

Som man gjorde med minnet av folkhemmets idiotanstalter”. (sid. 16)

Sådana tankar är potentiellt förrädiska; de tvingar i regel fram nya tankar och frågor.  Jaget får mycket att ta ställning till och samvetet vaknar och blir alert; och undrar om det inte möjligtvis berör ”det” också?  Hade Märit levt i ett annat samhällssystem hade hon kanske inte ens kunnat härbärgeraDen Andra” utan hade skoningslöst måst tysta all ”opposition” och inte släppa fram minsta reflektion…Jag tänker på dissidenter i Sovjet exempelvis under 1960- och 1970-talet som Anne Applebaum skrivit om i sin bok ”Gulag. De sovjetiska lägrens historia” från 2004.

 Det är lätt att ”tänka jämsides” en roman som ”Ditt liv och mitt” , den  är skickligt skriven för den föder tankar och får en att vilja ta reda på mer, för romanen är allt annat än föreläsande.  Samtidigt finns det något som skaver, stör, nästan från sidan ett. Det är något som ligger på lur, nästan som ”Den Andra” tar gestalt av ens egen skugga, (men är så mycket mer än det, vilket jag ska återkomma till) det som en inte vill kännas vid själv och därmed projicerar på eller förlägger hos ”de andra”. De som görs till syndabockarna.  Det är en uppfordrande bok på så sätt. Jag tänker på nålsticken om ursprung och härkomst, när de glider över i rasism, som exempelvis antisemitism och islamofobi. (om rasismer se här) Axelsson tar exempelvis inte upp andra världskriget explicit, det räcker med rasbiologin och eugeniken för att nittonhundratals historien ska anmäla sig själv och det som följt i spåren av förra seklet. Men hon manar också fram världshistorien genom ett ”tal”, som hon håller för sig själv, en diskurs som hon för, egentligen ett ”genmäle” till Den Andre, den inre dialogen är så högljudd att orden kommer ut och Märit får låtsas tala till någon i mobiltelefonen. ( s. 171)

 Kajsa bär också på en historia. Det är Märits mormor som ”sätter fingret” på den.  Det gör hon genom att kalla Kajsas mamma ”ett riktigt skarn”. (s.55) Märit, som överhört sin mormor säga ordet skarn, frågar vad det betyder. Mamman som är med mormodern i köket suckar djupt. Mormodern berättar att skarn är ett fruntimmer som får barn utan att vara gift…

Märits mamma blir arg, tycker inte om att den föraktfulla tonen som hennes mamma använder, och men mormodern fortsätter, och så kommer det fram att Kajsas mamma inte är på det vanliga sjukhuset utan på ett mentalsjukhus som heter St. Birgittas i Vadstena. Märit hade hört talas om det, dårhuset. Dårhuset kan sätta skräck i vem som helst.

För att återknyta till det här med verbala nålstick. Ett exempel på ett nålstick är när Märit säger till Kajsa:

”Det säger du… Och jag som trodde att galenskap var ärftligt.” (s.122)

Till saken hör att Märit ångrade sig bittert redan nästa dag när hon stod utanför Värnhems vaktkur efter första dagen på sinnesslöanstalten. (s. 122-123) Märit skyndade hem till Kajsa för att be om förlåtelse.

Märit sökte sommarjobb på Värnhem efter studenten. I ansökan skrev hon att hon ville bli läkare, men det tvingande skälet var att hon ville ta reda på om Lars fanns där. Hon såg inte till honom någonstans, men lärde sig snabbt att tycka om nästan alla patienterna på anstalten. (s.137)

Det är vårt folk, sa Den Andra en dag när vi gick hem. Jag nickade stumt. Det lilla monstret hade rätt. Det var vårt folk. Mitt folk. Och det inte bara för att jag hade eller – det isade till av fruktan inom mig – hade haft en bror som Tok-Lars. ” (s.137)

Märit konfronterar sin pappa och får reda på att Lars är på Vipeholms sjukhus i Lund.

Märits mamma försummade övriga barnen för Lars, menar Kajsa. Jonas, Märits tvillingbror som hon har gift sig med, har lidit av, och lider av detta, menar hon. Märit fick i alla fall sin pappas uppmärksamhet, påpekar hon för henne.

Det är en överraskande scen och vändpunkt, när Märit ska dissekera sin egen bror som ett led i sin läkarutbildning. Dessförinnan har hon varit och hälsat på honom, och sett hur han låg fastbunden i en säng på ett eget rum. Det egna rummet, som hon förmodar, inte är någon förmån, utan något annat. (s. 209) När hon går genom korridorerna på Vipeholm för att besöka Lars, med en chokladkaka gömd i ena fickan, tänker hon att Värnhem borde ha förberett henne på det hon ser och hör och luktar, men det har det inte, tvingas hon konstatera. (s. 208) Nu har han, jämte några andra, anlänt som ”dissektionsobjekt” för förstaårsstudenterna på läkarlinjen för det finns inga andra lik att tillgå än idioterna från Vipeholm. Lars, som var en konstnärlig begåvning som alltid ville ha ritpapper och pennor till hands. Som inte fick teckna sedan den dagen han fördes bort till sinnesslöanstalt.

Märit försöker säga till den ansvarige professorn att det är hennes bror, men han uppfattar bara hennes motstånd, handfallenhet och illamående och ser henne som sjåpig.  Hon har inget att göra på läkarlinjen, hon förstår det själv och skyndar ut.

Genom återblickarna i den intelligent sammansatta kompositionen nystas allt upp, som läsare förstår jag mer av Märit och hennes drivkrafter och hon som huvudperson i en roman förstår sig själv bättre och bättre.  Hon förstår i sinom tid att ”Den Andra” är en aspekt av henne själv, en aspekt bland andra aspekter, och som faller på plats av sig själv, mer eller mindre.

Här kommer jag att tänka på Will Storrs bok ”Selfie” (2018).  I den skriver Storr bland annat att många av dagens experter hävdar att det inte finns något autentiskt själv och beskriver deras antaganden: (s.142)

”Rather than there being a pure and godlike centre to us all, we actually contain a collection of bickering and competing selves, some of whom, as we´ll see, are quite disgusting. Different versions of ”us” become dominant in different environments. It´s now often claimed that the human self cannot be reduced to some “innermost core”. The “I” is not one, it is many”.  (s. 142)

I sammanhanget tar Storr också upp en intervju med professor Bruce Hood, utvecklingspsykolog vid Bristol University, som medverkade på vetenskapsfestivalen i Göteborg, för ett tiotal år sedan. Bruce  Hood säger om självet:

At its very simplest, a self is a way that we can make sense of the things that happen to us. You have to have a sense of self to organize your life events into a meaningful story” (s. 142)

 Märit och Kajsa bär på en gemensam historia. Visserligen har deras vägar skiljts sedan Märit började studera i Lund och Kajsa i Stockholm, men de har hörts via brev. Efter dissektionen som knappt påbörjades far Märit raka vägen till Kajsa i Stockholm. Men eftersom Kajsa inte var hemma när Märit ringde på blev det journalisten Solveig och hennes hund Pricken som ”fångade” upp henne.  Det är nu som Märit växlar spår och bestämmer sig för att bli journalist. Hon berättar allt för Solveig innan Kajsa får höra vad som hänt Lars. Solveig blir Märits viktigaste förebild.

Av Märits berättelse förstår Kajsa att Lars blivit misshandlad och vill att Märit ska det anmäla det. Men Märit vill inte det. Kajsa i sin tur berättar för Märit att hon är ihop med hennes bror.  Tillsammans reser de till Norrköping. Där berättar Kajsa för Märits mormor att hon är gravid och att pappan är Jonas – mormoderns favorit. Mormodern känns inte vid barnbarnets faderskap. Scenen är sedd ur Märits synvinkel.

”Mormor skrattade till:

– Vad var det jag sa. Ensam med en oäkting. Du går verkligen i din mammas fotspår…”(s. 253)

Märit i sin tur vill berätta för mormodern och hela familjen om Lars död, det hon sett och upplevt. Men mormodern vill bara duka fram kaffe och gå och hämta konserverade päron i källaren.

Märit blir påstridig. Hon vill ha fram sanningen på bordet. Mormodern vill fortfarande inte höra på det örat. Det ska handla om konserverade päron och grädde. Märit pratar om Lars, om hans död.

Mormodern undrar om Märit hör dåligt och går mot dörren som leder ner i källaren. Märit är vred, och tar henne i axeln och börjar tala om dissekeringen. Det slutade med att mormodern sa:

Nämen så bra. Det var väl tur att idioten äntligen kom till någon nytta…

I tre sekunder stillnade världen. Kajsa frös fast där hon stod.” (s.344)

Det som hände sedan var att Märit gav sin mormor en knuff i ryggen. Hon föll huvudstupa utför 23 trappsteg. Kajsa sprang efter henne och dunkade hennes huvud mot källargolvet.

2013, dagen före sin sjuttioårsdag anländer Märit till Kajsa och Jonas. Kajsa har propsat på att de båda tvillingarna ska fira sin födelsedag ihop och förhoppningsvis försonas. Jonas har haft en stroke och sitter i rullstol.

Det Märit vill prata om 2013 är vad hon och Kajsa gjorde mot mormodern.

Kajsa, ovetandes om Märits övergrepp, har bjudit in Jonas kamratkrets, samma kamratkrets som stod för övergreppet, till födelsedagsfesten. När Märit hör det förstummas hon. Kajsa reagerar:

”Det är faktiskt tillåtet att prata”, säger hon irriterat. ”Jag vill bara inte prata om det där hela tiden”. (s. 354)

Det Kajsa syftar på är Märits mormor och händelsen i källaren. Men Märit v i l l prata om mormodern, hur de skadade henne så att hon dog tre dagar senare.  Döden hade med hjärnan att göra, traumabetingad hjärnblödning. (s. 329) Och som en röd tråd löper hjärnan genom boken. Det påpekar Kajsa:

”Ni har haft lite otur med hjärnorna i er familj…”, säger hon sedan.” (s.328)

Kajsa utgjuter sig, försöker förklara varför hon inte vill prata om händelsen. Hur trött hon är på människor som tycker synd om sig själv efter ett helt yrkesliv som socionom. Sedan ber hon om förlåtelse för vad hon sa och säger till Märit att hon inte orkar älta det som ligger femtio år tillbaka i tiden.

Märit däremot har behov av att dra fram mormodern ur skuggorna igen. 

Hon stänger dörren bakom sig till föräldrahemmet där Kajsa och Jonas nu bor. Hon är beredd att möta det förflutnas skuggor, som mormodern och det som hon gjorde mot henne, men inte gänget som nästintill våldtog henne efter studenten och fläckade ner hennes studentmössa.

Hon söker uppriktigheten, och ångern som följer på den. Och hon behöver inte längre ”Den Andra”, hon är införlivad. Och hon vill ta itu med det som annars kan löpa/”ärvas” som ”intergenerationssmärta/trauma”, se Mark Wolynn här.

”Hon tystnar. Den Andra tystnar faktiskt…  Långsamt sjunker mina axlar, lika långsamt öppnar sig mina händer, musklerna i min rygg ger efter och jag kan känna hur mitt ansikte mjuknar. Bara mig själv. Alldeles hel.  Vad var det jag tänkte alldeles nyss?

Att Den Andra inte finns. Att hon bara är en aspekt av mitt eget jag.” (s. 184)

Och jag kan inte låta bli att lägga till ytterligare en synvinkel på det här med ”Den Andra” eller ”Andra” relaterat till utvecklingspsykologin.

Enligt psykologen, författaren och Senior Fellow at UC Berkeley´s Greater Good Science Center, Rick Hanson, så i termer av utvecklingspsykologi har vi redan som spädbarn inbyggt, inbakat i oss att ha en kapacitet för att ha en ”internaliserad andra, ”a sense of an internalised other” som börjar med den tidigaste mest fundamentala omsorgsgivande, (caregiving), erfarenheten som vi har och som handlar om fysiska förnimmelser, trygghet, (comfort), och matning genom munnen. ( ca 36-38 minuter in i ett ”youtubetalk, se här) Det här ansluter till anknytningen och ”de betydelsefulla andra”. Det finns också ett begrepp av psykologen G. H Mead den generaliserade andre, som har utvecklats av honom, se Psykologiguiden här.

Boken avslutas med ett tack bland annat till Karl Grunewald svensk barnpsykiater, professor, verksam vid Socialstyrelsen med mera, se här. Majgull Axelsson skriver att vi är honom alla stort tack skyldig för att han fick det svenska samhället att riva institutionerna. Hon visar därmed vad en enda enskild människa kan betyda för många, för hela samhället.

Det finns fler tack i boken, bland annat till Axelssons egen förebild, men jag stannar här. Men de många tacken visar bland annat hur grundligt Majgull Axelsson jobbat med researchen inför romanen; hur hon verkligen velat sätta sig in i de intellektuellt funktionsnedsattas situation!

Jag hoppas kunna återkomma med ännu ett inlägg på samma tema, de sinnesslöa, eller andesvaga, som var en term som användes ännu tidigare, i mitten-slutet av 1800-talet. Det vill säga, fortsätta anknyta till tiden då begreppet de sinnesslöa fortfarande användes.

Som en person som varit ”kemiskt lobotomerad”, (för att använda ett uttryck av psykiatern Heinz Lehman, återgivet av vetenskapshistorikern och författaren Anne Harrington i ”Mindfixers” sid. 101) är steget inte långt till att känna affinitet med, närhet till de sinnesslöa och ett intresse för ”institutionernas historia. Inte minst för att de sinnesslöa också fanns på mentalsjukhusen. Och med den ”kemiska psykiatrin” skapades egentligen en ny slags grupp sinnesslöa, fast de styrande egentligen hade velat bli av med de sinnesslöa, de ”undermåliga” genom sterilisering. En kemisk psykiatri som bortsåg från samtal. Som i stort sett såg samtal och samtalsterapi som något överflödigt, något som inte gjorde någon nytta för patienten.

/H-M

Referenser:

Applebaum, Anne. 2004. Gulag. De sovjetiska lägrens historia. Stockholm. Norstedts.

Axelsson, Majgull. 2018. Ditt liv och Mitt. Stockholm. Brombergs förlag.

Forum för Levande historia: Material om rasism. https://www.levandehistoria.se/klassrummet/om-rasism/material-om-rasism, se här.

Harrington, Anne. 2019. Mindfixers. Psychiatry’s Troubled Search for the Biology of Mental Illness. W.W Norton & Company.

Storr, Will. 2018. How We Became So Self-Obsessed and What It´s Doing to Us. New York. The Overlook Press.

Wolynn, Mark. 2017. It Didn’t Start with You. How Inherited Family Trauma Shapes Who We Are and How to End the Cycle. Penguin USA.

Rick Hanson youtube channel: A Powerful Simple way to Stay Rested in the Heart. Talk with Rick Hanson. December, 16. 2020.

”Det sociala perspektivet behöver komma i jämnhöjd med det medicinska”.

Det sociala perspektivet behöver jämställas med övriga perspektiv, som det medicinska och psykologiska, menar Nika Söderlund, psykoskurator på Sahlgrenska universitetssjukhuset och doktorand och lärare på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

I en föreläsning under rubriken ”Socionomens roll i psykisk ohälsa”, inspelad på Stockholmsmässan den 21 november 2018, se här, och arrangerad av Akademikerförbundet SSR, tar hon upp kuratorsrollen från olika utgångspunkter och erfarenheter.

Bland annat gör hon en återblick till den första kuratorn i Sverige, slöjdlärarinnan Gertrude Rohde. Hon började arbeta redan 1914 som kurator för de sinnessjuka i Stockholm. Man hade sett att det behövdes något mer än bara det medicinska, påpekar Söderlund.  Det som behövdes ytterligare var ”råd och dåd” som det stod i arbetsbeskrivningen, (för bland annat Göteborgs- och lundakuratorn, enligt Nika Söderström) hjälp till självhjälp och hembesök. Mottagningen fanns i Rodhes bostad, och på den här tiden fanns det ännu ingen grundutbildning, påpekar Söderlund.

Söderlund berättar också att den andra kuratorstjänsten inrättades i Göteborg 1923. Det var sjuksköterskan Matilda Pålsson som innehade den, och även hon hade mottagning i sitt hem till en början.

Nika Söderlund visar på de starka beröringspunkterna mellan den tidens kuratorer och vår tids. Bland annat hade de första kuratorerna också att bevaka patienternas rättigheter och intressen, exempelvis gentemot arbetsgivaren, berättar Söderlund, som forskar i ämnet. De övervakade försöksutskrivningar, var med vid utskrivning och efterarbete och såg till patienternas egendom och deras bostadsförhållanden, när de var inskrivna, fortsätter Söderlund. Kuratorn var med och ”ordnade” patientens tillvaro.

Den speciella kompetens som är kuratorns har med samverkan att göra. Kuratorn kan samarbeta med många olika professioner och gå ihop med andra i olika frågor. Kuratorn enligt Nika Söderlund är den som tar in flest personer i rummet, som familjen, närstående och andra som har anknytning till klientens eller patientens nätverk.  När hon jobbar exempelvis med unga nyinsjuknande i psykos, som är en av de grupper som Nika Söderlund brinner för och har stor erfarenhet av, så handlar det inte bara om människan i kris, det vill säga personen som insjuknat i psykos, utan även de runtomkring, poängterar hon.  Något som Nika Söderlund ser som viktigt är att patienten eller klienten själv får problemformulera och ge sin berättelse och syn. Ingen annan kan ta sig den rätten, menar hon.

Söderlund menar att det är så lätt att tänka att psykos och schizofreni är något som man inte kan göra något åt.  Så är det inte, framhåller Nika Söderlund, men betonar att det betyder att de som kuratorer behöver vara där ute och jobba förebyggande. Och det med ungas hälsa överhuvudtaget. Men det innebär att kuratorerna måste ges plats och får ta utrymme. De ska inte ständigt behöva motivera sin existens inom vården.

Det här är bara en bråkdel av det som Nika Söderlund tar upp i föreläsningen. Det finns så mycket att ta fasta på i den, inte bara för socionomer och socionomstudenter, utan exempelvis anhöriga. De anhöriga kan spela en stor roll i att vara med och lyfta kuratorernas arbete och det sociala perspektivet. Inte minst genom att kräva mer av förebyggande arbete från psykiatrin i form av vad kuratorerna kan göra för barn och unga.

Nika Söderlund var tidigt ute med erfarenhetsgrupper inom psykiatrin, som rösthörargrupper, paranoiagrupper och mer allmänt kring psykos och egenerfarenhet. Talbart.org har växt fram ur en sådan erfarenhetsgrupp med Nika Söderlund som samtalsledare.

/H-M

Referenser och tips:

Ur Samtiden-Socionomdagarna :https://urplay.se/program/210351-ur-samtiden-socionomdagarna-2018-socionomens-roll-i-psykisk-ohalsa

Ulrika Hjalmarson-Neideman.2019. Höra röster. Sveriges radio, P1. Kropp och själ, publicerat den 4 juni, 2019, se här.

Lyckad intrig med ”Tollundmannen” i centrum.

Vi möts på museet”  – en bok av Anne Youngson, (2018) [etta] SEKWA FÖRLAG.

Handlingen i boken utgörs först av brevväxlingen, och sedan mejlväxlingen, mellan den engelska lantbrukarhustrun Tina Hopgood och museiintendent Anders Larsen vid Silkeborgs museum. De är i övre medelåldern och berättar om sina liv och livserfarenheter för varandra.  Kontakten kommer till genom en slump. Fast en förhistoria finns. Arkeologiprofessorn Globe tillägnade bland annat Tina Hopgood och hennes klasskamrater sin bok ”Mossarnas folk” – till vilka Tollundmannen till hör, se här.

Att boken tillägnades Tina Hopgood och hennes klasskamrater berodde på att de kontaktat honom angående nyligen gjorda upptäckter i East Anglia.  De fick också ett senkommet svar från honom, i vilket han förklarade att hans tid var knapp. Han såg emellertid en poäng med att svaret dröjt, och det var att Tina Hopgood och hennes klasskamrater hade blivit äldre, och att de därmed kanske bättre skulle kunna förstå vad det var han ville ha sagt med sin bok.

Femtio år senare skriver hon ett brev till honom med funderingar och frågor och ett avslöjande: Att hon hade lovat sig själv att hon skulle besöka Tollundmannen i Danmark. Ett ansikte som för övrigt pryder bokomslaget, och som hon berättar att hon målat upp och fäst upp på sin vägg.  Hon beskriver hur det talar till henne, och hur det påminner henne om hennes nu döda mormor.

Funderingarna – och kanske också ett slags önsketänkande – rör planer som aldrig förverkligats. Och om hon eventuellt kan vara besläktad med Tollundmannen?  Hon vill också så gärna att bandet som skapades mellan henne, professor Globe och Tollundmannen ska vara betydelsefullt, trots att det skapades för flera årtionden sedan.

Det visar sig att professor Globe är död. Det vänliga påpekandet gör museiintendent Larsen vid Silkeborgs museum. Han har uppfattat två angelägna frågor i Tina Hopgoods brev, frågor som han också besvarar. Dessutom uppmuntrar han henne att besöka museet i Danmark.

Hopgood skriver tillbaka. Hon berättar att hon skriver för att få klarhet i sina egna tankar. Egentligen har Hopgood aldrig haft för avsikt att besöka museet ensam.  Hennes bästa kamrat från skoltiden, Bella, skulle ha följt med.  Livet igenom fantiserade och pratade de om resan till Silkeborg och Tollundmannen.  När Bella flyttade hem från Italien där hon bott i årtionden, aktualiserades åter Danmarksresan. Men Bella blev sjuk och avled.  Det är i efterbearbetningen av sorgen som Tina Hopgood tar till pennan. Deras klasskamrater besökte museet i Silkeborg ganska omedelbart, men Tina och Bella hade skjutit på det. Resan till Danmark hade levt i dem som ett hopp.

En brevväxlingen tar vid mellan lantbrukarhustrun och museiintendenten, som efter ett par brevvändor berättar att han är änkling. Det dröjer innan han delger Tina Hopgood omständigheterna kring sin änklingsstatus. Men breven blir så småningom alltmer personliga och nära, vilket inte minst visar sig i de fraser som de avslutar sina brev med. Anders Larsen ber också Tina Hopgood att övergå till e-post, vilket hon går med på. De förändras och förändrar varandra genom utbytet. Inte minst genom de bekymmersamma passager som uppstår i deras liv i Bury St Edmunds respektive Silkeborg, och som de delger varandra.

Men något stoppar upp utbytet. Tina Hopgood dröjer ovanligt länge med sitt mejl. Så länge att Anders Larsen undrar om något i innehållet har gjort Tina Hopgood upprörd eller om det har hänt något?  I svaret skriver hon att hon inte vill belasta honom med sin tragedi, och menar att brevväxlingen borde upphöra.

I svarsmejlet förklarar museiintendenten hur mycket ”brevväxlingen” betyder för honom; han gått från sorg till glädje genom den. Han vill verkligen veta vad som hänt lantbrukarhustrun.

Utan att gå närmare in på vad som har hänt för att inte förta läsupplevelsen så lämnar Tina Hopgood gården i Bury St. Edmunds. Första anhalten blir Bellas gamla lägenhet, som dottern har kvar. Därefter till en stuga i Skottland där närmsta affär ligger kilometrar bort. Från den stugan skriver hon också sitt sista mejl. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan hon skrev till museet i Silkeborg för första gången. Hon berättar för Anders Larsen att hon gjort ett val, men att flera beslut återstår.  Hon skriver att hon läser om ”Mossarnas folk”. Och jag kommer på mig själv med att tänka att Tollundmannen kanske har tjänat ut sitt syfte för Tina Hopgood.

Sista ordet får emellertid museiintendenten genom sitt brev.

Jag ska inte avslöja mer. Romanen har ett öppet slut, och det är genialiskt. Vi får själva fylla i utifrån eget önsketänkande, egna erfarenheter och fantasi.

/H-M

Referenser och tips:

Youngson, Anne. 2018. Vi möts på museet. Sekwa förlag, se här

Meet the author: Anne Youngson. suffolklibraries.co.uk/posts/meet-the -author/meet-the-author- anne- youngson

http://www.nationaltrust.org.uk: Digging the dirt on archaeology in East Anglia, https://www.nationaltrust.org.uk/features/digging-the-dirt-on-archaeology-in-east-anglia

Museum Silkeborg, se här

”Mötet med Greta Ahrbom”, forts.

”Välkommen”,

Greta. (s. 20)

Så stod det i svarsbrevet Torleif Ingelög fick från sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom. Det var 34 år efter ”kakincidenten”, då han fortfarande levde i tron att Greta var hans moster. (se tidigare inlägg ”Levande begravd på mentalsjukhus”, här)

Brevet till sin mormor Greta Ahrbom, var ett av hans livs svåraste brev att skriva, berättar Torleif Ingelög.  (s. 19) Via ett brev som han hittade i kvarlåtenskapen efter sin mamma kunde han spåra en kurator som haft kontakt med hans mormor. (s. 17)

Kuratorn hänvisade honom i sin tur till den pensionerade överläkaren i psykiatri, Aina Versteegh-Lind, som var god vän med Greta. (s. 17) Författaren och biologen Ingelög och den pensionerade psykiatrikern Versteegh-Lind, (1908-1989) träffades på konditori Storken i Stockholm och funderade på hur ett första möte med Greta skulle kunna äga rum. (s. 18)

Versteegh-Lind föreslog att Ingelög skulle börja med att bara se sin mormor på avstånd i samband med att hon och Greta tog sin sedvanliga torsdagsfika på Storken.

Sagt och gjort. Ingelög observerade mormodern och hennes gamla psykiater och vän från bilen när de arm i arm kom promenerandes från Norrtulls sjukhus till konditoriet. (s. 19)

Jag kände lycka. Nu visste jag verkligen att hon fanns. Nu ville jag mer än någonsin träffa henne”. (s.19)

Nästa steg blev brevet. Och sedan blev äntligen mötet av. Det skulle ske på ett vilohem där Greta skulle vistas en månad. (s. 19)

Vi visste och kände båda att vi hörde ihop. Det var längesedan hon hade hört ihop med någon. Det var flera decennier sedan. Inte minns jag hur jag tog mig hem genom Stockholm och norrut till Sigtuna, totalt omtumlad som jag var.  Jag hade plötsligt, som en skänk från ovan, fått en alldeles förtjusande och fantastiks mormor. Och som det snart skulle visa sig, en kär vän.” (s.22-23)

Andra mötet skulle äga rum på Norrtulls sjukhus där Greta bodde i många år, berättar Ingelög. Han pekar på att hon onekligen var en ovanlig patient med både eget rum och telefon, och egna nycklar till ytterdörren. (s. 24) Övriga patienter bodde i salar om sex eller åtta personer och för dem var Greta ”hon med nycklarna”.

Ingelög och hans mormor gick först arm i arm i parken runt Norrtulls sjukhus . När det blev kyligare i luften var det dags att gå in. Ingelögs mormor bad honom att inte bli chockad över vad han fick se. (s. 25) Det var många moment med dörrar att öppna och en halvtrappa innan de kom ut i en lång korridor som också användes som sällskapsrum och matrum. Då hade Greta släppt hans arm.

Torleif Ingelög ger en väldigt levande beskrivning av vad som mötte honom i korridoren med de breda fönstren ut mot gården.  Han skriver att efteråt kom han på att han inte sett några leenden alls, bara allvarliga ansikten eller ansikten helt utan uttryck.

”Jag kom ihåg vad Aina Versteegh-Lind hade berättat för mig. Att här på sjukhuset fanns åtskilliga patienter som inte var patienter i vanlig mening. Det var människor som hamnat fel från början och blivit kvar. Eller sådana som helt enkelt inte passade in någonstans”. (s. 27)

 Men det var också sådana som blivit intagna efter en tillfällig depression eller psykos som inte kunde släppas ut, berättar han.  Förklaringen som han fick var att det var lätt att bli hospitaliserad i en miljö som denna. Särskilt som man inte hade något kvar på utsidan kvar, kanske bara släktingar som inte ville veta av en. (s. 27)

Torleif Ingelög blev presenterad för den personal de träffade på som ”en släkting”. (s. 27) Inte ens för Versteegh-Lind, numera en mångårig vän hade Greta berättat om flygaren som störtat med sitt plan och hur hon vid hans död varit gravid med deras gemensamma barn, och hur de ännu inte hunnit eklatera sin förlovning.  (s. 231, 41)

För Ingelög var det något liknande ett elddop att ta in alla nya intryck. Han skriver också att det var en befrielse att få träda in i mormoderns rum. (s. 28) Därinne drack de te och åt kakor i lugn och ro.

Allt stod på en vacker ljus duk. På bordet låg också en bok av författarinnan Zenta Maurina, (1897-1978). Henne hade jag aldrig hört talas om. Boken hette ”Det sköna vågspelet”. Jag tog boken i min hand och bläddrade i den.” (s. 28)

Han betonar också den starka upplevelsen av att komma innanför väggarna på ett psykiatriskt sjukhus. Han skriver att han kanske anat något vad som dolde sig där innanför, men aldrig kunnat föreställa sig vad han där mötte i hela sin vidd. Ingelög beskriver det slående som

” [  ] en förvaringsplats, ett levande arkiv med människor som inte passade in någon annanstans. Där levde de sina liv i väntan på att samhället skulle befrias från dem. I denna miljö hade min mormor blivit kvar sedan hon togs in för vård efter sitt sammanbrott på femtiotalet”. ( s. 29)

Även som konstnär har Greta Ahrbom varit bortglömd, poängterar Ingelög, men inte helt. (s. 231) På Designmuseet i Nybro finns det en stor dokumentation av hennes konstnärliga verksamhet, skriver han. Hon finns också omnämnd i böcker och tidningsurklipp från utställningar under 1920- och 30-talen, som hon medverkat i. (s. 231) I boken finns också med skisser på vävunderlag till mattor och kreationer.

Jag skulle vilja påstå att Torleif Ingelög kommer med en välbehövlig och delvis ny syn på de psykiatriska sjukhusen och dess patienter. Vi får följa Greta Ahrbom i spåren efter den tragiska olycka då hennes fästman flygaren Fritz Netzler omkom, och hon själv utan tvekan traumatiserats svårt.  Inte minst genom hur hon bemöttes av den närmaste omgivningen.

Aldrig hade hon kunnat förställa sig att det skulle kunna bli så här. Att Fritz var borta och att hon själv bar på hans barn – ett barn oönskat av alla utom av henne själv”. ( s. 53)

Efter det att Fritz hade försvunnit i havet stannade Greta kvar på pensionatet som de båda bott på.  Hon väntade på ett under, berättar Ingelög eftersom hon bara hade fått veta att han var saknad, inte att han omkommit.  Tiden gick, och i denna ovisshet befann sig denna chockade unga gravida kvinna, Greta Ahrbom, utan någon människa i sin närhet att ty sig till.  Den fasa och förtvivlan hon måste ha upplevt är inte lätt att föreställa sig. (s. 45)

När hon skulle kasta sin bukett i havet vid minnesceremonin kunde hon nästan inte lossa handen från den. Knogarna hade vitnat, skriver Ingelög. (s.47)

Han skildrar hur Greta efter detta aldrig ingick äktenskap.

Hon vågade inte ge sig hän igen – hon var rädd för den outhärdliga smärtan att återigen kanske tvingas förlora en älskad man. Samtidigt mådde hon sämre och sämre. Sakta gick hon mot katastrofen.” (s. 89)

Ingelög berättar också om dokumentärfilmaren Nina Hedenius tre filmer om svenskt mentalsjukhus. Han tar upp en kvinna som intervjuades av Hedenius och som blev psykiskt dålig och hamnade på Beckomberga, (lades ned 1995, enligt Wikipedia) på grund av att hon inte lyckades bli med barn.  Ingelög betonar att ingen på sjukhuset någonsin hade frågat henne varför hon mådde så dåligt. ( s. 134) Frågan om denna kvinnas barnlöshet togs aldrig upp, påpekar han och understryker att det var samma sak i fallet med hans mormor. Ingen frågade Greta om någonting hade hänt i hennes liv, frågade efter något som kunde orsaka att hon led och mådde så psykiskt dåligt. (s. 134)

Och Ingelög beskriver hur det från Beckomberga, ett av Sveriges största mentalsjukhus en gång i tiden, berättas gång på gång samma hemska historier.

”Ingen frågade efter patienternas bakgrund och historia. Ingen frågade vad de varit med om och varför de mådde dåligt. Man kunde dag efter dag behandla dem med elchocker utan att bry sig om orsaken till deras tillstånd.  Ibland, men långtifrån alltid, undersöktes deras symptom när de skrevs in. Dessa skrevs in i sjukjournalen. Sedan kunde det gå åratal, ja till och med decennier, innan man skrev något i journalen nästa gång”. ( s. 129)

Han berättar vidare att Gretas sjukjournal för tiden på Beckomberga är försvunnen. Idehistorikern Karin Johannisson har i sin bok ”Den mörka kontinenten”, framhåller han, berättat att journaler ibland togs bort efter begäran av anhöriga, och spekulerar om det kan ha varit så i Gretas fall? (s. 129)

Med ”Hon kysste havet” ger Ingelög en ovärderlig skildring av psykiatrin genom sin mormor Greta Ahrbom, men också hennes psykiatriker och vän, den pensionerade överläkaren Aina Versteegh-Lind, som visste att sammanföra Torleif Ingelög med sin mormor. Men kanske framför allt om hur nära anhöriga, omgivningen och samhället i stort tillsammans kunde agera i en människas kris för den enskildas bästa, och samhällsgemenskapens. Även om det innebar att det fanns människor som så gott som blev ”dödförklarade” och sedan levande begravda i decennier, som Greta Ahrbom.

/H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26. (se här)

Film från Stockholms stad. Hon kysste havet – berättelsen om Greta Ahrbom. Föredrag av författaren Torleif Ingelög. Stockholms stad, ”Onsdagshistorier” – ett samarbete mellan Stadsarkivet & Stockholms universitet. 22 september, 2020. se här.