”Serotonin” – en roman som närmar sig naturen.

Huvudperson i Michel Houellebecqs roman Serotonin, (2019) är Florent-Claude Labrouste. Det är också han som är berättarjag i första person.  En man som närmar sig de femtio och som efter kaffet på morgonen, och ett par-tre cigaretter, tar Captorix. De senare med störst sannolikhet tillsammans med mineralvattnet Volveric.

Läsaren invigs i Captorixs verkningar: ett antidepressivt läkemedel som underlättar för patienterna att anpassa sig till de dagliga rutinerna, eller viktigaste ritualerna, som berättarjaget, beskriver det, utan att avvika alltför mycket från vad som räknas som ett normalt i det samhälle som de lever i.

Dessutom tycks Captorix vara fri från att ge upphov till ökade tendenser till självmord och självskadebeteende. Men det innebär inte att det inte finns biverkningar.

De vanligaste oönskade biverkningarna som observerades vid användandet av Captorix var illamående, förlorad libido och impotens.”

Jag har aldrig lidit av illamående.” (s. 8)

Florent-Claude Labrouste lever tillsammans med Yuzu, en japanska, i Paris och beskrivningarna av Yuzu som antagonist i romanen närmar hon sig karaktären Mildred i ”Människans slaveri” av Somerset Maugham i styrka. Hon har nämligen råkat ”trigga” eller öppnat upp mot någon form av mer eller mindre omedvetet ”traumahål” inom honom. Och detta får Labrouste att vilja hämnas på henne.  (om trauma, se här)

Det finns något inom psykologin som beskrivs som ”namnlös fasa”. Och det är barnets namnlösa fasa för barn kan inte uttrycka sig, de har inte utvecklat någon begreppsapparat och kan inte täcka in alla upplevelser, erfarenheter och företeelser med ord.  Så det namnlösa är som en ”ficka” i det inre, utan kontakt med det (be)greppbara. Det kan i princip bara förstås och bearbetas genom terapi hos en utbildad psykolog och psykoterapeut. Kanske det vara något sådant som döljer sig inom Labrouste, något outhärdligt som gör att han måste bedöva sig och få livets ritualer att fungera? Något som uttrycker sig genom depression?

Jag får själv lägga pussel. Jag får bara reda på, alldeles i början av boken, att han avskyr sina båda förnamn som kommer sig av, så vitt han vet, från två familjemedlemmar som hans föräldrar ville hedra. I övrigt har han inget att beskylla sin tidiga omgivning och sina föräldrar. Hans mamma och pappa har varit utmärkta föräldrar och gett honom allt som man behöver rustas med inför livet. Och han vill poängtera att han själv ytterst har ansvar för sitt liv, att han inte kan beskylla sina föräldrar för eventuella misslyckanden eller om det gått snett.

Subjektet som skrivs fram är en person som vill ta ansvar för sitt liv, vara ”accountable”. Och det är att vara människa, det är agens, det är något som man inte vill bli fråntagen, och det är ett av litteraturens stora teman, människor som utvecklas, växer och utvecklas trots hinder och svårigheter.

Men så dör huvudpersonen Florent-Claude Labroustes föräldrar. Det visar sig att pappan led av obotlig cancer och båda föräldrarna begår självmord tillsammans.  De till och med begravs i samma kista.  Och deras son får inget veta. Han konfronteras med deras självmord, och det blir en chock av guds nåde.

När Labrouste överhör ett samtal mellan Yuzu och föräldrarna i Japan, detta handlar om att när den tjugo år äldre Labrouste en gång dör, tjugo-trettio år fram i tiden, kommer hon att resa hem till Japan. Och han förstod omedelbart, som genom en uppenbarelse, att deras förhållande var över. Han ville bara ut ur det.

Som läsare undrar jag om Labrouste verkligen har uppfattat samtalet korrekt, eftersom han inte tycks behärska japanska språket, utan har en mer en rudimentär kännedom. Han kan mycket väl ha blandat ihop olika ljudstavelser här, även om huvudpersonen själv anger att så inte är fallet . Men ”uppenbarelsen” leder till att han iscensätter ett försvinnande från Yuzu, och säger upp lägenheten. Inte ens lägenheten ska Yuzu få förfoga över.  

”…besatt som jag var av Yuzus outtalade likgiltighet för min död, för några minuter hade glömt omständigheterna omkring mina föräldrars död.” (s. 70)

Han planerar ett liknande försvinnande som hans föräldrar, men utan någon verklig kontakt med sitt inre. I nedanstående citat kan det tyckas så, men det är bara en intellektualisering – med mina ögon sett:

”…människorna hade verkligen inte lierat sig mot mig, det var bara det att jag inte hade haft något riktigt fäste i världen, och mitt redan från början begränsade engagemang hade avtagit alltmer, tills det inte längre fanns någonting kvar som kunde hindra nedåtglidandet.” (s. 249–250)

Visserligen vill han ropa ”håll käften” till prästen under begravningen när denne talar om äkta kärlek, för han menar att prästen inte förstod sig på hans föräldrars kärlek, han gjorde det knappt själv, så varför skulle då prästen göra det?

Minnen sipprar fram, och han medger att han alltid anat något uteslutande och privat föräldrarnas gester och leenden. Och han konstaterar klarsynt att han aldrig riktigt hade tillgång till det kroppsspråket. Det var mer för inbördes beundran, för föräldrarnas tvåsamhet. Men som han har behov av att förklara:

Med det vill jag inte säga att inte älskade mig, de älskade mig tveklöst och var ur alla aspekter förträffliga föräldrar, uppmärksamma, närvarande utan att överdriva, generösa när det var nödvändigt, men det var inte samma kärlek och jag skulle alltid stå utanför den magiska, övernaturliga cirkeln som de utgjorde tillsammans.” (s. 73)

 Föräldrahemmet är beläget i Senlis, en stad med många tinnar och torn, och omgiven av skog.  Ungefär fyra mils väg från huvudstaden. För att ha nära till skolan i Paris efter den förberedande jordbrukskursen på gymnasiet får han en liten lägenhet av sina lättade och förtjusta föräldrar. Nu har Labrouse bara fem minuters gångväg till skolan. Och föräldrarna ska få ännu mer tid över för att investera känslomässigt i varandra. För de har ingen förståelse för att sonen behöver känslomässig näring, att de i själva verket undandrog honom den och fokuserade enbart på att investera ekonomiskt i sitt barn.

Sonen måste ha sett det, upplevt det, men det är som om han inte orkar förnimma, se det. Det som var glasklart, är klart, sjunker undan, omges med ett dunkel, förvirring. Handlar boken rentav om missbruk? Självmedicinering av antidepressiva som övergår i missbruk av antidepressiva? Och sexmissbruk? Inte minst med tanke på tidelaget. Spekulationerna är min obekvämhet som spökar. Eller är denna skildring framsprungen ur Labroustes hämndlystna fantasi, rasande sorg och fasa?

Sonen måste ha sett det, upplevt det, men det är som om han inte orkar förnimma, se det. Det som var glasklart, är klart, sjunker undan, omges med ett dunkel, förvirring. Handlar boken rentav om missbruk? Självmedicinering av antidepressiva som övergår i missbruk av antidepressiva? Och sexmissbruk? Inte minst med tanke på tidelaget. Eller är denna skildring framsprungen ur Labroustes hämndlystna fantasi, rasande sorg och fasa? Spekulationerna är min obekvämhet som spökar. Hursomhelst, Yuzu har råkat vidröra något på djupet hos Labrouste, som kanske handlar om ”övergivenhetstrauma”?  Som gör att Labrouste iscensätter ett försvinnande från en del av Paris till en annan där han kalkylerar med att Yuzu aldrig kommer att sätta sin fot.

Yuzu har, oavsett, råkat vidröra något på djupet hos Labrouste, som kanske handlar om ”övergivenhetstrauma”?  Som gör att Labrouste iscensätter ett försvinnande från en del av Paris till en annan där han kalkylerar med att Yuzu aldrig kommer att sätta sin fot.

Det är också här han inleder en ”resa” i yttre mening för att försöka komma i kontakt med ett tidigare jag, ett starkare och lyckligare jag. Det går via hans bästa kamrat, Aymeric d’ Harcourt- Olonde, och de två C:na, Claire och Camille.

Aymeric d’Harcourt- Olonde, adelsman som namnet antyder, och Labrouste träffades på universitetet, närmare bestämt på ”Agronomen”. De har hängt ihop lite som ler- och långhalm under studietiden. Labrouste föll för d’Harcourt- Olondes rättframma och ärliga blick, och vi förstår att d’Harcourt- Olonde lyssnar på Labrouste som få, och litar på hans ord. Och mycket riktigt sminkar inte Labrouste böndernas situation, utan redogör för hur hopplös han finner situationen. Jordbruksnedläggelsen fortsätter, de jordbruk som inte redan lagts ner går på knäna. Och det finns inga omställningsåtgärder i sikte. Labrouste reflekterar också mycket i ensamheten kring olika detaljer, som genmodifierade grödor, GMO, och så vidare. Det är inga ”föreläsningssjok”, utan väl integrerat i texten. Berättarjaget bekänner att han står på statens sida mot bönderna, att det inte finns ett finger som han kan lyfta för sin vän på slottet. Han har redan misslyckats med att göra Roquefortosten stor runt om i världen, och har sagt upp sig från sitt jobb för att politikerna och EU-byråkratin i synnerhet, är ”opåverkbar”, lyssnar inte. Självmordvågen bland bönder tycks gå dem ljudlöst förbi.

Det är också ungefär här, när Labrouste tar avsked från jobbet, som han inleder sitt ”återvändande” till det förflutna som samtidigt utgör ett avsked av människor och platser inför hans frånfälle, som en miniceremoni, tillägnad människorna och libidon. För ett ”frånfälle” planeras, men tiden är ännu inte inne: han är medveten om att han än så länge har pengar och status att hålla sig uppe.  Och han uppsöker läkare som ”enables”, möjliggör hans fortsatta intagande av Captorix, i stället för att hjälpa honom med hans psykiska lidande. Det är som om de är oförmögna att möta någons inre lidande.

 Bönderna begår självmord, och till sin fasa ser Labrouste sin vän Aymeric d’Harcourt- Olonde, skjuta sig själv mitt under en stor demonstration. Det drabbar Labrouste på ett sådant sätt att han aldrig kommer igen, återhämtar sig. Hans bästa vän tar livet av sig och lämnar honom kvar, hans enda manliga vän är borta.  Och han tar sitt liv mitt upp i en kamp, en kamp för de bonde ättlingar som hans anfäder längre tillbaka varit feodalherrar över och därmed beskyddat, om det så rörde sig om ett minimum av hjälp med tanke på livegenskap och statartid.

Det får Labrouste tänka på hur ”fattig” han är i jämförelse med Aymeric d’Harcourt- Olondes, släkten är aristokrati på riktigt (liksom en gren av Bernadottarna, Meriadec de Vernier de Byans; jag vet det för en av mina två systrar var au-pair i Arbonne), nämligen och har anor som sträcker sig bakåt genom medeltiden och över engelska kanalen. I jämförelse har han ingenting. Han har inte fäste i något släktträd.

 Hans föräldrar tycks vara de enda han hade, och så de båda, närmast mytiska stamfäderna, Florent och Claude som han fått sitt namn efter. Vid närmare eftertanke kan det vara äldre syskon som han aldrig fick uppleva, som dog, och det i sin tur kan förklara föräldrarnas ”avstängdhet” mot Labrouste….

De två C:na är tidigare sambos till Labrouste och hans minnen av Camille utvecklas till en slags ”rescuefantasi”, där de ska bli ihop igen. Men först träffar han Claire, också en presumtiv partner igen.  Men han inser snabbt att hon är alkoholiserad och under en natt på samma soffa vänder han sig i avsmak ifrån henne för hon speglar så väl det missbruk han själv sitter fast i.

Men när han ska ta kontakt med Camille, veterinären, som också varit hans kollega, som praktikant, under första tiden av deras bekantskap, vågar han inte. Och han upptäcker också i sitt ”stalkande” av henne att hon har en son. Här inträder en besatthet. Återigen är det barndomens trauma som ger sig till känna: han vill döda sonen för denne står i vägen för Camille och hans lycka. De utgör den magiska cirkeln, och enligt det mönster som går igen hos Florent-Claude, vad hans ”sanning” är, måste han bryta cirkeln och sedan se till att det är han som kommer att bilda den på nytt tillsammans med Camille.

När han har handen på avtryckaren och pojken i kikarsiktet darrar handen. Han klarar det inte. Tanken kommer före (begets) handlingen, hans uppfostran, värderingar sitter i vägen för att trycka av. Han går inte över gränsen, han trycker av mot ett panoramafönster i stället på det för säsongen nedstängda hotellet. Det är en lättnad för mig som läsare. För scenen är skickligt uppbyggd. Samma lättnad som inföll när han skulle skjuta en strandfågel med långa ben. Varje fiber i hans kropp tycktes säga nej. Han kan inte döda levande varelser, trots att han försöker komma dithän genom att intala sig själv att, ungefär, ”har man inte modet att döda, har man inte modet att leva”. Men det som i själva verket har en ”dödande effekt” på honom är tablettmissbruket, ”hålet” som uppstått genom att hans föräldrar ignorerat hans känslomässiga behov. Säkert omedvetet.

En återkommande metafor är just ”dimma” för detta ”tablett töckniga tillstånd” och förvirring som huvudpersonen befinner sig i:

”Från en dimbank till nästa utan att en enda gång kunna urskilja havet.

 Resten av dagen promenerade jag längs kustvägen i en vadderad och fullständig tystnad.” (. 220)

Men det finns också ögonblick av klarhet, av hallucinatorisk klarhet.

Hans promenader är de mest vilsamma partierna i boken, förutom när han använder sig av kikaren under dessa vandringar.  Labrouste stirrar annars ofta in i skärmen, och drar sig inte för att gå in i andras datorer, det är i datorns sekundärkällor, fotosamlingar exempelvis, som han hämtar information. Också om den pedofil som vistas i samma bungalowby som Labrouste på d’Harcourt- Olondes ägor. Och genom det lyckas han jaga i väg pedofilen, men reflekterar samtidigt att det enda som händer är pedofilen ger sig av till en ny plats och binder till sig nya offer. För Labrouste blev påkommen vid pedofilens dator och blev rädd för sitt eget skinn och skrek och mer eller mindre lovade att inte polisanmäla honom.

Som läsare önskar jag romanfiguren Labrouste bättre självkännedom. Hade han det skulle han skulle få en helt annan frihet, ett meningsfullt liv. Men först skulle han förmodligen behöva hjälp med sitt tillstånd, sina självmordstankar, och sedan etappvis gå av den antidepressiva medicinen och lära sig leva utan den. Närma sig den ”namnlösa fasan” med professionellt stöd. 

Det tar dessutom tid att läka, och det måste få ta tid. Om förtroende för och tillit till andra människor har grusats, kan det ta tid att bygga upp. Och framför allt kräver det tålamod. Jag lyssnade på en Youtube föreläsning om tålamod häromdagen, det var den tibetanska buddhistmunken och läraren, Pema Wangdak som höll den på ”Union Theological Seminary” i New York, och han har många intressanta aspekter på tålamod, (se här).

Det är lätt att ha åsikter om vad andra människor behöver, men i praktiken är det vi människor själva som individer som måste lära oss att uttrycka våra behov, också våra djupaste.

Labrouste uttrycker en längtan efter ett slags helande som har med naturen och barndomen att göra, i samband med hur han ”kontemplaterar” hämndfantasin i första akten, hur det skulle vara att begå ett brott, och hamna i fängelse” – utan att förstå att han redan är fånge i ”barndomens järnbur”, för att vara övertydlig. Men det är absolut inget som är ”spikat”, det finns hopp:

Å andra sidan finns det ändå saker som jag gillade här ute, till exempel en liten sväng till G20, de hade fjorton olika sorters hummus, eller en skogspromenad, när jag var barn älskade jag att gå i skogen, jag borde ha gjort det oftare, jag hade tappat kontakten med min barndom alltför mycket, hur som helst var en lång fängelsedom kanske inte den bästa lösningen, men jag tror att det var hummusen som avgjorde saken.  Vid sidan av de moraliska aspekterna av ett mord förstås.” (s. 48–49)

Och han ger uttryck för, i sista akten, hur han skulle ha kunnat leva ett lugnt, fint och stilla liv med Camille i skogen, år efter år.  Men det är en dröm som måste få sitt slut, och han drar sig tillbaka till ett höghustorn i Paris, som ett elfenbenstorn, en eremitboning eller en slags frivillig ”inspärrning”. Jag väljer att läsa slutet symboliskt: En man som störtar/faller från den ”fallocentriska”cirkeln, och återuppstår, i det ekocentriska. Borde vi inte alla söka vår hemvist där?

För en helhetssyn på romanen hänvisar jag till den fina intervjun på Youtube med översättaren Sara Gordon, som översatt Serotonin till svenska, se här.

Slutligen vill jag lägga till och uppdatera (21-12-27) att i dag talar man huvudsakligen om beroendesjukdomar, se här. Förklaringen på missbruk enligt wikipedia, se här.

/Helena Maria

Referenser och länkar och tips:

Michel Houellebecq. 2019. Serotonin. Stockholm. Albert

Bonniers förlag.

W Somerset Maugham. 2015. Of Human Bondage. Everyman’s Library. (gavs ut första gången 1915)

Fanny Boethius. 2020. Serotonin: Ett samtal om Michel Houllebecq med Sara Gordon och Stefan Lindberg. Youbtube kanalen Kulturhuset Stadsteatern. 2020-4-11. se här

Khenpo Pema Wangdak. 2019. Exploring Patience and it’s Strength. Youtube kanalen Union Theological Seminary, New York. 2019 ( för ca två år sedan),

se här

Gabor Maté. The Root Cause of Suffering. Youtube kanal Motivation Thrive. (publicerat för 3 veckor sedan) https://www.youtube.com/watch?v=5uhwZmtXO7Y&ab_channel=MotivationThrive

Isobel Hadly-Kamptz. 2021. Det är så sorgligt att världen redan har förlorat bell hooks. Ledare. Dagens Nyheter. 2021-12-16.

https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-det-ar-sa-sorgligt-att-varlden-redan-har-forlorat-bell-hooks/ (hämtad: 2021-12-23).

Roland Paulsen. Varför är det så svårt att förebygga depression? Kultur. Dagens Nyheter. 2019-08-05.

https://www.dn.se/kultur-noje/roland-paulsen-varfor-ar-det-sa-svart-att-forebygga-depression/ (hämtad: 2021-12-23)

Agri Ismail. 2022. Det blir aldrig värre än en incestuös avsugning. Recension. Text Kultur. Expressen. 2022-01-14.

https://www.expressen.se/kultur/bocker/det-blir-aldrig-varre-an-en-incestuos-avsugning/ (Hämtad: 2022-01-14)

Johan Webber. 2011. Boksoppa Igelkottens elegans. Eskilstunas bibliotek. 2011-04-14. se här (Hämtad: 22-01-14)

The Oprah Conversation – Will Smith Revisits His ”Rock Bottom”/ Apple Tv. 2021-11-08.

https:/apple.co/Apple Tv.

Ann Söderlund och Sanna Lundell. 2022. Inte din morsa. No more bad sex to give. Poddtoppen.se/podcast. (talar bland annat om begreppet sexmissbruk, och en podd som överhuvudtaget talar mycket om trauma och beroendesjukdomar och medberoende på ett sakligt sätt)

https://poddtoppen.se/podcast/1455969311/inte-din-morsa/inte-din-morsa (Hämtad: 22-01-15)

YouTube channel Crappy Childhood Fairy. Anna Runkle. 2022. Don’t Let TRAUMA-DRIVEN DECISIONS Keep Ruining Your Life. 2021-o1-26. se här

David Grohl. The Storyteller. Tales of Life and Music. Simon Schuster Ltd. Ljud-bok. (själva språket sjunger) se här

https://www.adlibris.com/se/bok/the-storyteller-9781398503700 (Hämtad: 22-01-15)

Ramani Durvasula. 2013. You are Why you Eat. Change your food attitude, change your life. Skirt. Guilford, Connecticut. An imprint of Globe Pequot Press. se här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: