”Identitetsbedrägerier” och självbedrägeri.

Det har blivit inne de senaste fem-tio åren att tillhöra eller ha rötter i en urbefolkning. Det har inneburit att faran för identitetsbedrägerier ökat. Om detta talar författaren, programledaren och journalisten Angela Sterritt, se här) i podden ”Front Burner”, och avsnittet ”Carrie Bourassa and false claims of Indigeneity”, publicerat den 5 november, 2021. (lyssna här) Det är CBC´s undersökande senior reporter Geoff Leo som har gjort undersökningen.

Avsnittet är centrerat kring avslöjandet av en lärare vid Saskatchewan universitetet i Kanada och ”The Canadian Institutes of Health Research”, Carrie Bourassa. Det har ganska nyligen visat sig att hennes anspråk på att vara del av en ursprungsbefolkning anses falska, men Carrie Bourassa tillbakavisar anklagelserna och har jobbat tillsammans med en genealog för att vidare undersöka sina rötter.  Angela Sterritt betonar att man inte tillskriver Carrie Bourassa intentioner, eftersom man inte vet något om dem. Medan jag lyssnar drar jag paralleller till SvD:s podd om ”Medicinmannen” som jag lyssnade på för några månader sedan, en serie i fem delar skriven och berättad av journalisten Lars Berge, se här. Inslagen om ”Medicinmannen” är ett skrämmande exempel på hur en ursprungsbefolknings identitet kan missbrukas och användas för ohederliga syften.

Angela Sterrit intervjuar, förutom Geoff Leo, författaren och professorn i ”Indigenous Studies” vid Ottawa-universitetet, Veldon Coburn, se här, om detta och säger till honom att det mycket väl kan finnas några vita vuxna kanadensare i olika åldrar utspridda i landet och med varierande ålder som säger ungefär att jag fick nyss reda på att jag har rötter inom ursprungsbefolkningen och det är någons farmor tre eller fyra generationer tillbaka, en person som är väldigt entusiastisk och som checkar upp det hela med en DNA-test. Hon vänder sig till Coburn och frågar hur han ser på ett sådant fall?

Hans syn är mindre akademiskt, säger han och framhåller att han tycker sig se en oärlighet i det hela fast han samtidigt kan tycka att det är fantastiskt. Men själva kärnfrågan, sättet att se på det, menar han, helt krass, är om personen som har gjort DNA-testet har någon levande förbindelse med sitt släktskap. Han ser det som avgörande. Han förtydligar att det handlar om man faktiskt lever i samma livstid som den här individen, för det är viktigt om det finns en ”community”-kontinuitet mellan dem och inte.  Finns den inte, så betyder det att det ”community” som den släktforskande söker efter finns på kyrkogården, han går vidare genom att säga att han antar att vara ”viss om sin historia”, ha kunskap om den är ok, men att personen i fråga kanske borde lämna den åt det förflutna därför att vi, (som ursprungsfolk och medlemmar i en ”nation”, min anmärkning), inte är en död nation, utan levande och lever i dag och har en framtid. (Jag rekommenderar besökaren att lyssna på poddinslaget, så alla nyanser och helheten i resonemanget, kommer fram)

Coburn får frågan vad han skulle säga om någon kom fram till honom och sa ungefär ”Hej, som professor till professor, jag tror att jag har delvis släktskap med ursprungsbefolkningen, jag har talat med en släkting och sett foton på denna, och jag kommer att identifiera mig med det släktskapet från och med i dag”?

Coburn svarar Angela Sterritt:

It is not hypothetically, because it has happened a few times, and I take a deep breathe, clench my teeth a little bit, and I don’t give them a whole lot of assistance in it.  If they are becoming a kind of racial identity tourist, I am not going to be the travel agent”. (Transkriberat ungefärligt från poddinslaget, lyssna här)

Tidigare var det myndigheterna som ”fastställde” vem som var inuit eller cherokee och så vidare.  Ursprungsbefolkningen själva, påpekar Coburn, tillämpade ett slags ”överinkludering” till en början, alla som ville ”återconnecta” var välkomna fram till den punkt där urinvånare blev varse att det skedde till priset av deras egen ”inklusivitet.” De såg att det i själva verket ledde till att tjänster som mer eller mindre byggde på medlemskap i en ”Nation” (se https://en.m.wikipedia.org/wiki/First_Nations) gick dem förbi, de blev exkluderade medan de som ”reconnectat” på svaga (bevis) grunder så att säga, blev de som knep jobben, medan de som fötts in i urbefolkningens ”community” och ”nation” och med ”levd erfarenhet” och ”förkroppsligad kunskap” exkluderades.

Det finns väldigt dyrköpta erfarenheter och kunskap bakom det som Veldon Coburn berättar, inte minst ett folkmord på urbefolkningarna, ett mer eller mindre pågående folkmord eftersom deras rättigheter inte beaktas, som exempelvis i förhållande till dem som exploaterar/vill exploatera deras land.  Men också rätten att bli lyssnad på. Som Ellen Gabriel påpekar har ursprungsfolken för decennier sedan talat om den annalkande klimatkris som vi står mitt upp i, men det har varit få människor som har varit hörsamma. Och det gäller även oss här i Norden i förhållande till samer och de grönländska inuiterna.

Och hon säger något som får mig att lystra till lite extra:

” But I think that the strongest tool we have is our own mind and being able to process what’s going on, and express it to the people who don’t know what we’re feeling  and the suffering we going through”.

Ett uttryck, ”mind as tool” som jag tror att många av oss kan skriva under på, utifrån våra olika utgångspunkter. Inte minst vi som går i terapi, eller gått i terapi. Men det betyder inte att jag vet vad det innebär att vara urinvånare. Ellen Gabriel säger vidare i nätartikeln:

What we really need to do is start getting Canadians to get up off their hands and work alongside us. Because the word reconciliation is a shallow word right now.  It’s very hollow, frankly, because there is no reconciliation right now. It doesn’t matter how many times Justin Trudeau, Marc Miller, or Carolyn Bennett cries it – reconciliation is not happening for reconciliation goes far beyond just monetary compensation for the genocide that was inflicted upon and is still being inflicted upon Indigenous Peoples”.

Jag tror det är viktigt, rentav livsviktigt ”to work alongside”, som Ellen Gabriel manar till, men också författaren Sheila Watt-Cloutier i sin betoning på ”connection” och samarbete, globalt och lokalt, se tidigare inlägg här. Men att vi som majoritetsamhälle (n) och individer gör det med respekt och en villighet att lära, tänker jag. För Angela Sterritt pekar på att ”who gets to govern indigenous identity, it was the goal of the Indian Act” och nu använder sig människor som är potentiellt vita av ”raceshifting” eller skiftar sin identitet till att bli urinvånare och utvecklar tillsammans med den identiteten ett ”stereotypt narrativ” som ofta bara handlar om problem och misär. Angela Sterritt ser det som en form av paternalistiskt styre som återkommer och som åter igen vill bestämma deras identitet för dem. Det säger Angela Sterritt och frågar Veldon Coburn om han finner det ironiskt eller ser något värde i det.

”Absolut”, svarar han, och menar att det finns en hög halt av ironi i det. Det började med att det att vara urinvånare var någon som man ville utplåna, men nu så är det ett litet segment av befolkningen som fetishiserar urinvånare och blir ”identitetsturister; och vill identifiera sig med och i slutändan helhjärtat adoptera urinvånaridentiteten.

I samtalet med Angela Sterritt förklarar han att de här människorna bestämmer godtyckligt, att det är deras rättighet att bestämma vem som är urinvånare eller inte för att de säger att de är det. Och om de ifrågasätts blir de defensiva och bemöter med en slags ”inlärd” argumentering.

De tar också upp i intervjun/samtalet de flesta att människor som inte tillhör en ursprungsbefolkning lämnar de allra bästa aspekterna av vad det innebär att vara urinvånare därhän, ”avfärdar” de aspekterna och istället utgår från vad den allra tidigaste researchen om urbefolkningar handlade om, ” a deficit in the genes” ungefär, och i den andan helst vill se dem som ”vandrande sår”, bara se dem genom det trauma de genomgått, och som människor med ”skadade identiteter”, vilket från dessa människors sida bara handlar om misrepresentation från början till slut.

Han menar, om jag uppfattat det rätt, att narrativ som bara tillför lite skada, (harmful narratives) överdrivs och bildar ”standarden” för urinvånarna, och han understryker att de skadliga och felaktiga berättelserna måste korrigeras (be corrected) så att de inte lever kvar. Vi har mycket att lära här, som individer och som samhälle, oavsett hur vår relation till Svenska kyrkan ser ut. Och inte bara vad gäller samer och inuiter och andra ursprungsbefolkningar, jag tänker exempelvis på antisemitismen, se här och här. Vi behöver rikta om vår blick. Det handlar inte bara om ”försoningar” för förtryck i historien, som är nog så viktigt, men det får inte bli något att bara lägga till handlingarna, som när Svenska Kyrkan ber samerna om ursäkt, se här och här. Vi måste lära oss någonting också, och fortsätta minnas och kritiskt granska vår governmentalitet, (se här) och ”governance”, (se här), och beskrivningar av människor och den verklighet vi förmår uppfatta, enskilt och som samhälle. ”Stämpla ut” de ”inkorrekta beskrivningarna”, och rasismerna, också afrofobi, islamofobi et cetera, för gott.

För dem förutan, (de inkorrekta beskrivningarna, min anm.) säger Veldon Coburn att han och hans folk i stort

live fairly beautiful lives, in beautiful communities . They are doing all right, they are getting by”.

Kan vi se den skönheten?

/ Helena Maria

(inlägget updaterat 21-12-04)

Referenser och länkar:

Angela Sterritt. 2021. Carrie Bourassa and false claims of Indigeneity. Front Burner. 21-11-05.

https://www.cbc.ca/radio/frontburner/carrie-bourassa-and-false-claims-of-indigeneity-1.6237698.

Emilee Gilpin. 2021. “I stand with the Wet´suwetén´: Kanehsatake activist Ellen Gabriel has a message for land and water protectors.” IndigiNews. Aptn. National News. 2021-11-27.

‘I stand with the Wet’suwet’en’: Kanehsatake activist Ellen Gabriel has a message for land and water protectors

Amira Benjamin. 2021.” Harm comes from deception´: Why do white people pretend to be a race they aren´t?” FULCRUM. The University of Ottawa’s Independent News Outlet.  2021.-11-28.

https://thefulcrum.ca/features/harm-comes-from-deception-why-do-white-people-pretend-to-be-a-race-they-arent/

Lars Berge. Vem är den mystiske medicinmannen? Del 1. Undergången är nära. Svenska Dagbladets podd. Publicerad 2021-07-06.

se gärna också

Sravasti Dasgupta. 2021. Inuits taken from Greenland for ”social experiment ” in Denmark seek compensation from the State. Independent. 2021-11-23. (Hämtad: 21-12-04) se här

Via AP news wire. 2021. Pope to meet with Canada indigenous amid demands for apology. Independent. 2021-06-30. (hämtad: 21-12-04) se här

bbc.com 2021. Greenland´s Inuit seek Denmark kompensation over failed social experiment. BBC News. 21-11-23. se länken nedan.

https://www.bbc.com/news/world-europe-59382793 (hämtad: 21-12-04)

TT. 2021. Nekas ersättning efter socialt experiment. Aftonbladet. Publicerad: 21-12-27

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OreAbl/nekas-ersattning-efter-socialt-experiment (hämtad: 21-12-27)

se gärna också på opencanada.org:

A Movement Rises

5 reaktioner till “”Identitetsbedrägerier” och självbedrägeri.”

  1. Tack för en mkt intressant artikel. Jag associerar till den trend som visar sig i identitetspolitik, ”smörgåsbordsreligion” ( där man plockar utan hänsyn till etablerade begrepp och trosuttryck) , de allt smalare sexuella identitetsgrupperna
    ( hbtqia) och en allmän vilsenhet, rotlöshet och misstro mot staten. Tänker också på Doktor Glas: ”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna ngt slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
    Men när man inte respekterar den grupp man vill tillhöra, inte förstår sammanhang och delade villkor…
    Jag tänker vi måste hitta mer av de gemensamma mänskliga villkoren, det som förenar oss oavsett grupptillhörigheter. Se bakom det som åtskiljer. Men en nära grupp behöver nog vi alla.

  2. Tack Birgitta! Du fångar väldigt bra det du skriver om! Jag håller med i stort, inte minst vikten av en nära grupp och och sammanhang.

  3. Hej igen!
    Ja jag känner igen resonans-begreppet. Det är ju ibland förvånande att känna igen sig i andra åldrar och bakgrunder, att få en god kontakt där man inte väntat det. Vilket visar att vi aldrig kan uttömma möjligheterna . Tänker t ex på små barn med litet ordförråd, men uttrycksfullt kroppsspråk el en dement person där man ändå kan nå varann. Och vänner från andra länder och kulturer. När jag 2016 reste till Vita havet, Solovetskij-öarna fick vi sällskap på båten av en grupp högstadie-ungdomar, som ville testa sin engelska. De var så allmänbildade, historiskt kunniga och trevliga. Undrade bl a hur vi såg på ryska folket som valt en ledare som Putin.

    1. Hej Birgitta! Tack för responsen! Roligt att få ta del av dina fina erfarenheter! Jag ska länka till ”Läsarpoddens” resonemang kring den tyska sociologen Hartmut Rosas begrepp resonans. Jag har kortat min kommentar, men jag ska länka igen för dem som är vill veta mer för det är intressanta samtal om våra relationer och det samhälle vi lever i – och vill leva i! Och teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman är bra på att tillgängliggöra de böcker de tar upp i sin pod och bokklubb. Deras samtal kring sociologen Roland Paulsens senaste bok ”Tänk om” är väldigt belysande, och även i samtalet om kring Hartmut Rosas begrepp och ideer dyker Roland Paulsens namn upp, och Joel Halldorf och Patrik Hagman drar paralleller mellan de båda sociologerna.
      Också https://www.youtube.com/watch?v=6RWfad60fmM&ab_channel=scienceandnonduality

      Här kommer länkar:
      Sommarspecial, del två.
      https://poddtoppen.se/podcast/1037377838/lasarpodden: del. 2. Hartmut Rosa om resonans. publ. 2021-08-03. Första delen tar upp begreppet acceleration och tredje innehåller en intervju med Hartmut Rosa om bland annat politik och resonans.
      Den 22 november i år skriver Joel Halldorf bland annat om fyra dagars vecka och livskvalite utifrån Hartmut Rosas ideer. (Bland annat efterlyser han en politik iväg från ”dansen kring guldkalven”) :
      https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/nu-maste-vi-prata-om-4-dagars-arbetsvecka/
      ”Tänk om” av Roland Paulsen:https://poddtoppen.se/podcast/1037377838/lasarpodden, publ. 2020-08-31.

      1. Tack Helena Maria!
        Jag ska kolla länkarna. Jag har lyssnat till Läsarpodden några ggr. Alltid matnyttigt och utan det trams som finns i en del andra poddar. Man känner sig delaktig i resonemang, det är en konst. En helt annan podd känns som att tjuvlyssna på två medelålders småpojkar som retas med varann. Joel o Patrik är vuxna och står för det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: