Att ”stirra” makten i ögonen.

Det är en tanke som slår mig efter att ha lagt ifrån mig Amitav Ghosh bok, Den stora galenskapen, (se föregående inlägg), och den är ungefär: En diktator exempelvis, som Hitler eller Stalin … Bara någon viskat något negativt om denne eller dennes styre, så dröjde det inte länge förrän ”maktens öra” fångat upp viskningen och den som viskat spärrats in eller likviderats.  Det var bara en fråga om tid.  Oavsett om kritiken uttalats i maktens centrum eller i dess yttersta periferi så fångades vederbörandes viskning mest sannolikt upp av maktens hantlangare.

Inte många vågar ta sig ända fram till diktatorn och stirra den rakt i ögonen, eller framsäga sin kritik. Och oftast når man inte så långt. Jag har varken stått inför tornados eller tigrar, men jag har en kuslig känsla av att det som jag själv skräms av är det omänskliga hos människan, hos mig själv. Och det är ett ”egenarbete” såväl som ett arbete som vi måste göra tillsammans som samhälle att jobba med våra skuggsidor. Vi lever i en demokrati i Sverige och bör ta väl vara på den chansen. Alla har den inte, om man ser sig om i världen. Och det finns fortfarande länder som låser in psykiskt sjuka och kedjar fast dem. (Se här: https://sverigesradio.se/artikel/7568464)

Och det finns människor som tar sig ända fram till makten och ”stirrar” den i ögonen. Och det kan ta sig olika uttryck. Jag tänker exempelvis på Gandhi och hans icke-våldsfilosofi. Den nådde inte bara fram till makten, den har nått fram till världen, och in i ett flertal som blivit utövare och som inkarnerar ahimsa, icke-våldsprincipen, som exempelvis Hans Helighet Dalai Lama.

Jag har läst ett exempel på två bröder som tidigt vägrade att ansluta sig till Hitler och nazismen. De ville inte vara ”villiga tyskar”, utföra meningslöst dödande, och låtsas tro på någonting som var tvärt emot det som de stod för och höll heligt. Jag har letat efter källan, men har tyvärr inte hittat den. Men det är ett exempel, enligt min tolkning, på människor som ”stirrat döden i ögonen” för att sedan dö. Och efter lite googlande hittar jag ett exempel på history.com, (2017-10-27) vad jag vill illustrera.  Det är en artikel av författaren Erin Blakemore, ”Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis” som skriver om trettonåringen som lämnade hitlerjugend under Kristallnatten för han vägrade att låna sig till något sådant som under den natten ägde rum: attacken på judar. Han började stå emot nazismen med kropp, själ och sinne, för Blakemore skriver att när Helmuth Hubener förstod sanningen om Nazityskland så började han sprida den, och fick betala med sitt liv:

Sixteen-year- old Helmuth Hubener couldnt´t believe his ears. As he crouched in a closet in Hamburg, secretly listening to his brother´s forbidden short-wave radio, the voice of the BBC announcer painted a picture of Nazi Germany that was dramatically different from the one he had been told to believe.” (https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for)

Det dröjde inte många månader förrän Helmuth Hubener var död:

[] “the youngest-ever victim of the Third Reich´s infamous People´s Court.” (ibid)

Kanske drar jag för stora växlar på Ghosh’s bok, men jag anar en parallell här. Det finns enskilda människor som sitter på en enorm makt till förändring genom enbart sin namnteckning: att underteckna ett skövlande av en regnskog eller inte, exempelvis. Eller avvärja ett krig. Men det finns också människor som Helmuth Hubener, som använde den makt han hade: Sitt hjärta, kritiska tänkande och förmåga till handling.

Det här inlägget har blivit mer av ”fritt associerande”. En författare, som Amitav Ghosh, som öser från så många källor och traditioner, inte minst hans egna böcker, (som jag tyvärr inte läst ännu), skakar om mig för han påminner om vikten av att hålla intresset för världen och historien vid liv, och alla de ”närvaroer”, mer eller mindre sannolika, som finns i vårt universum, som han skriver.

Ghosh menar att våra ackumulerade handlingar nu, som lett fram till klimatförändringarna, ligger så tätt uppradade framför oss som på ett radband att vi inte kan missa dess närvaro eller inflytande. (ibid:39) Och här ser jag ännu en parallell till Nazityskland och Holocaust. I ”The Path to Genocide”, (1992) ,betonar Christopher R. Browning att människor inte fick ihop det som skett, inte med tanke på människans natur och framstegstanken och allt annat som framhållits som enbart positivt. (Browning:1992: ix) För att klara av att förhålla sig till det som hänt överhuvudtaget var man tvungen att se det som en ”avvikelse”, något vi människor normalt sett inte var i stånd till att åstadkomma eller blunda för. (ibid).  Browning skriver att uttryck som en ”underlig och oförklarlig händelse” fick beskriva Förintelsen. (ibid)

[] – not to be analyzed in the same way historians’ approach other occurrences and not to be assimilated into our self-understanding.

Gradually, this situation has changed. In the past twenty years in particular, increasing numbers of historians have sought to study the Holocaust not as an impenetrable mystery, (min emfas), but rather as a man-made catastrophe, to be approached with the same tools of historical research and analysis that are applied to other events in our past. (ibid: ix-x)

När Ghosh nämner professorn i antropologi, Eduardo Kohns bok ”How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human”, (2013), och skriver om ”en indikation på att det finns entiteter i världen, som skogar, som är fullt kapabla att infoga sig själva i våra tankeprocesser”, (Ghosh: ibid:38) så vill jag ta det till mig, och förstå närmare.

Eduardo Kohn skriver i” How Forests Think” om syftet med sina fältstudier i Amazonas i Ecuador:” My own ethnographic meditation has been an attempt to liberate our thinking.” (Kohn: 2013:228)

Jag spekulerar i om det kanske är det Kohns bok som fått Ghosh att äntligen skriva ner sin upplevelse av att befinna sig mitt i tornadons centrum – även om det inte blev i romanform?  Fortfarande i ”berättelsedelen” skriver Amitav Ghosh att de första människorna i Yukon ser glaciärerna som om de vore människor som du och jag. För dem har glaciärerna sinnesstämningar och känslor, kan vara sura eller glada, gillande eller ogillande. (ibid:67).

Och han fortsätter:

”Dessa föreställningar skulle inte heller ha varit otänkbara för en vetenskapsman som Sir Jagadish Chandra Bose, som tillskrev grönsaker och även metaller inslag av medvetande, eller för primatologen Imanishi Kinji som hävdade ”alla elements endräkt på planeten jorden – levande eller icke-levande”. (ibid) ( inlägget har varit publicerat tidigare)

/Helena Maria

Referenser:

Blakemore, Erin. 2017. Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis. history.com, https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for) [2017-10-27].

Browning, Christopher, R. 1995. The Path to Genocide. Cambridge University Press.

Ghosh, Amitav. 2020.  Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara.  Lund. Palaver Press.

Kohn, Eduardo. 2013. How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human. University of California Press.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: