Transformerande möte med en tornado.

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press. Översättare Roy Isaksson.

Amitav Ghosh, författare och doktor i socialantropologi,  och har skrivit boken ”Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Boken är uppdelad i tre delar: Litteratur, Historia och Politik. Det som är kännetecknade för delarnas beteckningar är att både historia och politik till viss del handlar om berättelser, ett narrativ.  Boken kan ses som en essaisamling, som också innehåller många referenser till, och utdrag ur hans tidigare böcker,

Bakom bokens tillkomst ligger ett Amitav Ghosh eget möte med en tornado i Delhi i slutet av 1970-talet.  Han lyckades komma under skydd, men såg tornadons framfart och kunde inte riktigt bli kvitt vad han upplevt.  

Det var så här som jag blev medveten om den viktiga närheten av ickemänsklig närvaro, genom ögonblick av igenkänning som påtvingades mig av min omgivning. (ibid:15)

Flera gånger försökte han att skriva om händelsen i romanform, men den undflydde honom.  I ”Den stora galenskapen”, finns den emellertid med, men också den familjehistoria som förbinder Ghosh med naturkatastrofer och på senare årtionden, de enorma klimatförändringarna.

Konsekvensen av en naturkatastrof finns med i Amitav Ghosh släkts minne, delar av den var ekologiska flyktingar långt innan begreppet myntades. (Ghosh:2020:13) Efter det att floden Padma ändrade sitt lopp översvämmades byn, i dåvarande Bangla Desh, där hans förfäder bodde, och nästan alla invånarna dog. (ibid) Hans släktingar överlevde, men rycktes upp med rötterna.   De flyttade till Bihar, till en plats vid floden Ganges. (ibid:13-14).

Det finns en igenkänning, en förförståelse i släkten som Ghosh menar gjort honom mer lyhörd och uppmärksam på naturkatastrofer. (ibid: 14).

Som författare frågar han sig varför inte klimatförändringarna gör sig mer påminda i den fiktiva litteraturen:

Är strömmarna av global uppvärmning för vilda för att kunna navigeras med berättandets sedvanliga skutor?

Någon brist på information kan det inte bero på, konstaterar han. Han berättar om sina försök att skriva om tornadon som ”kom som ett piskrapp ner till jorden, på väg mot ”, (ibid; 21), honom den 17 mars, 1978.  Han menar att författare oundvikligen bearbetar sina egna erfarenheter i sina romaner, men när han själv skulle försöka sig på det gick han bet. Han refererar till händelsen bland annat med ordet kuslig, i den mening som Freud och Heidegger la in i ordet.

Det finns böcker som tar upp klimatförändringarna, understryker han dock, och nämner bland annat Barbara Kingsolvers roman ”Flight Behaviour” och Liz Jensens ”Rapture”, en del av det som kallas ekolitteratur.

I hans egna romaner har han skrivit enbart indirekt om klimatförändringarna fast han sysslat med klimatförändringarna under lång tid, framhåller han.

När jag tänker på den dåliga överensstämmelsen mellan min personliga oro och innehållet i mina publicerade verk, har jag kommit att bli övertygad om att diskrepansen inte är resultatet av personliga förkärlekar: den kommer ur de märkliga former av motstånd som klimatförändringen uppvisar mot det som nu betraktas som seriös skönlitteratur. (ibid:18).

Ett motstånd som Ghosh menar de flesta författare ger prov på. Och kanske är det så feel-good romanen uppstått, eller så är det vi läsare som efterfrågar något ”mer lättsamt” och marknaden erbjuder oss det. Ghosh menar att Antropocen ”innebär en utmaning inte bara för konsterna och humaniora, utan också för vårt sunda förnufts förståelse och bortom det till nutida kultur i allmänhet.”

Det är inte vidare smickrande att läsa om vårt kulturella, i förlängningen materiella, begär: 

Kultur skapar längtan – efter fordon och apparater, efter vissa sorts trädgårdar och bostäder – den är bland de främsta pådrivarna i kolekonomin. (ibid:19).

Ghohs menar till och med att blotta omnämnandet av klimatförändringarna kan leda till förvisning från den seriösa litteraurens reservat och frågar sig varför?

Han berör något som kan vara ett skäl när han framför att kostnaderna bakom de kulturella begär som gestaltas är väldigt stora, men att dessa konstander inte framträder, utan hålls dolda.

Han ser undvikandet som ett större undvikande: undvikandet av det icke-mänskliga.  För upplevelsen med tornadon i Delhi blev för Amitav Ghosh ett laddat möte i dubbel bemärkelse.  Han skriver att han både beskådade och blev beskådad. Och han liknar det vid ett möte med en tiger; har man en gång sett en tiger i ögonen är något i en från det ögonblicket som för alltid har förändrats. Det handlar om förnyad medvetenhet, hävdar Ghosh, och berättar om att när han skriver om Sundarban så möter han just människor som har denna medvetenhet, vars medvetenhet inte behöver någon förnyelse, som aldrig tvivlat på att tigrar och många andra djur besitter intelligens och handlingskraft. (ibid:67) 

Så här beskriver Ghosh sin upplevelse av tornadon: Och i det ögonblick av kontakt planterades något djupt i mitt inre, någonting oreducerbart mystiskt, någonting helt skilt från faran jag hade befunnit mig i och förstörelsen som jag hade bevittnat; någonting som inte var en egenskap hos saken själv utan hos det sätt på vilken den hade korsat mitt liv.” (ibid:23)

Ghosh var med om en osannolik händelse, skriver han. Han betonar att den tidiga litteraturen, som de forntida hinduiska byggde på osannolika händelser. Men de osannolika händelserna försvann.

 [   ] Istället för att få berättat vad som hände får vi veta vad som iakttogs. (Ibid:27) (och genom vems öga).

Det mest slående med romanformen, enligt Ghosh är allt som inte får plats innanför dess ”inramning”; att ”inramningen” och ”känslan av plats” som måste finnas i en roman, mer eller mindre kapar av rottrådarna till den större världen. Han tar Jane Austens romaner som exempel, och menar att de drar sig undan imperiets nätverk. (ibid:67) Sedan finns det också det som tar Jane Austen i ”försvar”. Författaren Carol Shields är en av dem som vill påminna om att Austens värld trots allt inte var så snäv som en del läsare velat få den till:

Genom antaganden, genom att inte tolka det inte klart utsagda, kan vi bakom Austens romaner finna ett sansat, intelligent vittne till en värld stadd i snabb omvandling. Bakom varje Austensamtal, varje slumpartat möte på en lerig väg, varje kortspelskväll framför brasan, varje framfusig, störande milissoldat finns det historiska undermeningar.” (Shields:2002:10).

Men Ghosh är ute efter något annat, något mer radikalt, vittomfattande. En text som har med både det mänskliga och icke-mänskliga, det ominösa och kusliga, och där natur och kultur matchar, inte är tudelat. Något som har med alla de världar, som han rör sig emellan, inte minst kunskapsmässigt, men också generationers efter generationers erfarenheter av hur naturen kan drabba människorna. En passion, eller besatthet, eller djupt rotad insikt, om man så vill, som har sin upprinnelse i familjeerfarenheten från den gången vid Padmafloden, och som kommer till uttryck också i hans ängslan för mamman i Kolkata, som han vill flytta därifrån, därför att mångmiljonstaden Kolkata lever under ett ständigt hot från klimatförändringen, trots att den inte är belägen vid havet. (ibid:57) Denna vetskap fick han genom att läsa en rapport från Världsbanken. (ibid)

När han försökte framföra till henne att han ansåg att hon borde flytta såg hon på honom som om han förlorat förståndet, berättar Amitav Ghosh. (ibid:58)

Det är den här berättelsen med sina historiska och politiska dimensioner och framtida implikationer som Ghosh menar att han hittills inte klarat av att anpassa till romanformat. Att de egna erfarenheterna utgör drivkraften bakom det han skriver gör allt intressant och jag läser ivrigt. Också om kolet och oljan och Asiens roll eller roller i ”den stora galenskapen”.

 Själva den materiella beskaffenheten hos kol är sådan att den möjliggör och främjar motstånd mot den etablerade ordningen, skriver Ghosh och forsätter med att beskriva hur själva processen av brytningen och sedan transporten, upp från gruvan till jordytan, skapar vad han kallar en ovanlig autonomi för gruvarbetare. (ibid:76) Gosh citerar därefter professorn och författaren Timothy Mitchell som skrivit ”Carbone Democracy. Political Power in the Age of Oil”, (2011),:

[  ] stridbarheten som utvecklades på dessa arbetsplatser var typiskt nog en strävan att försvara denna autonomi”. (ibid:76)

Det är tack vare gruvarbetarna, och därför själva kolekonomin, förtydligar Ghosh, som de demokratiska rättigheterna utvidgades så enormt mellan 1870 och första världskriget, och Ghosh fortsätter med att betona att det inte var någon tillfällighet att gruvarbetarna stod i främsta ledet i den demokratiska rättighetskampen. 

Efter kolet följer bland annat berättelsen om oljeekonomin, och om Burma, världens första oljeproducent, men att britterna såg till att lägga beslag på den burmesiska oljan under kolonialismen.

(Inlägget har varit publicerat tidigare på annan plats).

/Helena Maria

Referenser och länkar:

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press.

Shields, Carol. 2002. Jane Austen. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

2 reaktioner till “Transformerande möte med en tornado.”

  1. Hej Helena Maria! Så intressant att läsa! Är det uttrycket unheimlich du tänker på? Vi är verkligen inbilska i vår ”framstegssträvan på hela naturens bekostnad. I Gamla testamentet ryter floderna, vindarna viskar, bergen slår på puka m m, dvs hela skapelsen lever. Vi har verkligen gjort oss blinda och döva. En författare jag kom att tänka på Jonathan Franzen har i flera böcker tagit upp hur t ex kolbrytning, ”fracking” förstör miljön för lång tid. Han är fågelskådare och blåfinkens (?) miljö krymper alltmer. han illustrerar hur olika intressen ställs mot varandra och splittrar familjer och älskande utifrån vad de väljer. I hans senaste Crossroads, Vägskäl, (utspelar sig på 70-talet)finns Navajo-indianernas krympande livsmiljö med i ett tema, när den kristna ungdomsgruppen Crossroads ska hjälpa till i indianreservatet. Vad är att hjälpa? Vem ska man lyssna till? JF problematiserar och berättar historien via fyra olika familjemedlemmar.

    1. Hej Birgitta!
      Fint med din kommentar!😊 Jag fick något att tänka på… Jo, unheimlich är nog ordet. Det kusliga eller skrämmande i att uppleva naturens obändiga kraft när den är bortom den ”idyll, det skådespel och den förundran” som brukar beigestra oss. När naturen är okontrollerad och rasande och mer likt ett väsen, som Gosh beskriver. Ett väsen som blickar tillbaka, och som fascinerar mitt i stormens öga.
      Ditt inlägg får mig också att tänka på ideal som asketism, eller snarare, asketisk, eller i alla fall spartansk, livsföring. Så långt ifrån en sådan livsföring, även många troende, oavsett tro, har kommit i tanke och handling, medan andra fortfarande praktiskt taget ingenting har. Men vi lever ju i samhällen, de flesta av oss, som uppmuntrar till konsumtion. Vi som konsumenter har ”krav” på oss att handla, handla, så hjulen rullar. Det är ju en ekonomi som är självmotsägande i alla fall om den ska vara hållbar och vi alla ska ta klimatkrisen på allvar och göra ett så litet
      klimatpåverkande avtryck i negativ riktning som möjligt.
      Du får mig att vilja läsa Franzens bok! Jag ska skriva upp den på min läslista.
      Väldigt bra fråga vad det innebär att hjälpa! Även vem man ska lyssna på..
      Tack Birgitta, för tips och tankar!

      / Helena Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: