”Vi är här, vi måste ta itu med det”.

I föregående inlägg om vattenkrisen i Iqaluit säger en av de intervjuade, ungefär: Vi är här, vi måste ta itu med det.  Det handlar om något så essentiellt som vatten. Ursprungsbefolkningen i Nunavut levt med klimatförändringarna i årtionden. De är i framkant, de har slagit larm gång på gång, och behöver ett nytt vattensystem på systemisk nivå, enligt podcasten Front Burner (se förra inlägget här).

CBC-journalisten Pauline Pemik, refererad till ovan, berättar mer utförligt att det goda med att befinna sig i Nunavut och dess territorium är att när det händer saker, som det här med vattenkontaminationen, så hur upprörda och arga de än är så måste de ändå försöka hitta en lösning, om än temporär, för ”we are the ones who are here and we have to deal with it”.

 Och det är det jag tänker på när jag hör Pauline Pemik och hennes kollega Jackie McKay i podcasten, att det är uthållighet som det handlar om. Om att orka. Och i slutändan behöver det koka ner till att bli lyssnade på, att Nunavut får det nya vattenförsörjningssystem som det så väl behöver. Att pengarna skjuts till och att klyftan mellan ursprungsbefolkningen och den övriga befolkningen vad det gäller tillgång till rent vatten, bostäder, utbildning och sjukvård krymper ihop.

Det bör tilläggas att det inte är alla som orkar, och skälen kan vara många. Enligt forskaren Arnt Ove Eikeland, på forskningscentret Sámi Instituhta, är självmord och psykisk ohälsa ett arktiskt problem. (se här) Han har bland annat gjort undersökningar i Skandinavien, Nunavut i Kanada och på Grönland. En orsak som anges i samer.se är stressen som uppstår är hur man ska kunna fortsätta leva av naturen samtidigt som man ska hitta en ekonomisk bärkraft. Jag vill förtydliga att man kan vara väldigt stark, men är oddsen för höga emot en och traumatiseringen djup, kan det bli övermäktigt om det inte finns hjälp eller stöttning inom räckhåll. Trakasserier, rasism, och duster med myndigheter och byråkrati kan nöta ner den bästa, om det får hålla på tillräckligt länge. Särskilt om det pågått i generationer. (se Sheila Watt-Cloutier, referenser)

Författaren Sheila Watt-Cloutier pekar i en Tedx talk på Youtube under rubriken ”Human Trauma and Climate Trauma as One” från 2016 på att ”det som händer i Arktis stannar inte i Arktisk.” Allt i vår värld är beroende av vartannat och hänger ihop.  Hon talar om ”tumultartad” förändring och frågar sig hur man som inuiter kunde tappa bort sig, förlora vägen ur sikte under bara en livstid? När man kommer från en sådan kraftfull, uthållig och genial kultur, som hade sina egna system på plats och som på kraftfulla sätt undervisade barnen om möjligheter och utmaningar i livet.  Hur kom vi till den punkt där vi befinner oss, så beroende av institutioner, processer och substanser? Och hon betonar att de har tänkt djupt kring de här frågorna, för det har inte alltid varit så i det inuitiska samhället. Hon berättar exempelvis att det första självmordet där hon bodde skedde när hon var arton år, och det var ovanligt då. I dag är det ingen ovanlig företeelse. Men när de ska sträcka sig efter lösningarna, det som ska hela, beläringarna som är förknippade med snö och is, så smälter de senare. Is handlar inte bara om ursprungsbefolkningens rörlighet och transportmöjligheter, utan om en stor del av deras identitet. Den är deras livskraft, den är ” the highway” som för dem ut i omgivningarna, i landskapet varifrån de får sin organiska föda. Sheila Watt-Courier tar upp mot slutet av sitt tal att vi inte bara kan ”tänka oss igenom” de här ämnena, de här brännande frågorna. Hon menar att vi behöver börja ”feel our way through”. Vi har försökt med politik, ekonomi, teknologi, men det har inte fungerat riktigt, och nu, betonar hon, behöver vi gå tillbaka ”those places” där vi kan finna ” the common ground”. Och kanske till och med, föreslår hon, försöka befinna oss på den platsen där vi förstår att allt har betydelse och att allt är förbundet.  Att återupptäcka, på något vis den magi som hon tidigare i talet talat om, en magi som inte är den som möter oss i sagans värld utan mer den slags ”real connection-kind of way” varvid vi kan nå gemensam grund kring de här frågorna och expandera våra horisonter som en gemensam mänsklighet. Watts-Cloutie inskärper, att om vi kan komma att förstå att Arktisk är levern, är hälsobarometern för resten av planeten,  om vi kan göra de förbindelserna/sammankopplingarna, inte bara i termer av isen och den fysiska aspekten av klimatförändringarna utan som att inuiterna förlorar sin känsla av identitet,  känsla av själv och egenvärde genom allt detta trauma som de gått igenom, och nu också med klimattraumatiken i bilden måste vi inse att deras mänskliga trauma och klimattrauma är ett och detsamma och lösningarna likaså.

Det är att förstå varandra, känna medkänsla med varandra, inte ”othering” varandra, framhåller Sheila Watt-Cloutier.

Enligt mig, poängterar Sheila Watt-Coutier, är det här den väg som vi måste ta för att adressera de här frågorna därför att ”we are in this together. And together we got this. We got this.

Att det tar så lång tid för hur klimatförändringarna et cetera påverkar vår planet att sjunka in hos makthavare och de flesta av oss som inte lever på Arktis exempelvis eller i Sápmi, belyser filosofen, författaren och forskaren Shoshana Zuboff på ett intressant sätt när hon drar en parallell mellan den nya övervakningskapitalismen och hur det var med miljöförändringarna initialt. Det gör hon i en podcast med Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson (se här) Deras samtal tar avstamp i Zuboffs bok ”Övervakningskapitalismen” som nyss kommit ut på svenska, se här.

Shoshana Zuboff resonerar ungefär så här att det här med övervakningskapitalismen o c h miljöförstöringen är så exempellösa att vi inte kan föreställa oss det. Våra sinnen har helt enkelt inga kategorier för att föreställa oss det som aldrig har hänt förut i historien, betonar hon.

Zuboff beskriver hur vi står ansikte mot ansikte med det här problemet med klimatförändringar, med global uppvärmning, och understryker flera gånger att det som händer med vår jord är utan motstycke och att människor som har förstått det har bett och vädjat till oss för årtionden: Snälla, snälla, handla.  Förstå detta. 

Det är så utan motstycke, inpräntar Zuboff, och förtydligar de här krafterna som är igång är svåra att förstå. Så det som sker är att det är först med extremvädret, med översvämningar, vilda bränder, ökenutbredning och höjning av havsnivån som vi börjar förstå för då först erfar vi:

Only when we experience it will we finally imagine it and begin to think forward and begin to mobilize”.

Enligt citatet från FAO i förra inlägget befinner sig ursprungsfolken ”at the forefront”  av utvecklingen. Vad de redan sett och erfarit  och kämpat med sedan årtionden har många av oss svårt att ta in. Speciellt om vi har fjärmat oss från naturen och lever utan förbindelse eller kontinuitet med den. Då är vi närmast blinda för vilka arter som saknas på ängen, fjället, skogen och så vidare. Och vi förstår inte hur ekosystemens olika delar är uppbyggda eller hänger ihop.

Det finns kunskap och erfarenheter som är väldigt sällsynta och dyrköpta, och som väldigt få, som ursprungsbefolkningar, besitter. Lyckosamt för planeten finns det en hel del forskare, inte minst bland urbefolkningarna själva, som är medvetna om detta och som bidrar med kunskap och forskning.  (Inte minst om naturens betydelse för den psykiska hälsan, se här)

 Frågan är hur de flesta andra av oss värderar den kunskapen, eller snarare de människor som förkroppsligar den. Särskilt som våra egna intressen är inblandade, som när vi behöver metaller till våra elektroniska apparater, inte minst våra mobiltelefoner.  

/Helena Maria

Referenser:

Gupta, Sanjay.2021. Keep Sharp. Build a Better Brain at Any Age. Headline. E-bok.

http://www.samer.se/2676

Youtube. Human Trauma and Climate Trauma as One/ Sheila Watt-Cloutier/TEDx Talks. 2016-09-13. se här

Läs och se gärna också:

https://elemental.medium.com/how-to-build-a-more-resilient-brain-5b00785868cc

https://aspenbraininstitute.org/blog-posts/12strategiesforresilience

Tips på en dokumentär om klimatförändringarnas faror från en kommentator:

Fred Hilgemann Films: The Prophecy – A warning of Climate Change in Alaska. 2018. Skriven och regiserad av Dmitry Trakovsky & Paloma Veinstein. Kan ses på vimeo, se här.

Se gärna även den amerikanska dokumentären från 2021 ”Dagen då vattnet tar slut” på Svt Play här. Publicerad tisdagen den 20 juli och kan ses till 31 mars, 2024.

3 reaktioner till “”Vi är här, vi måste ta itu med det”.”

  1. Hej!
    Dina senaste inlägg visar ju på hur det redan är konsekvenser i världen, bara inte så tydligt här i Sverige. Jag tror Canada, Alaska, Grönland och norra Sibirien är de som drabbats tydligast. Jag känner en ung rysk-amerikansk filmare, som skulle göra en film om ”Journey to Orthodox Alaska”, den rysk-talande spillran i Yupik-folket. men det blev en dokumentär om den förändrade miljön, årstider som försvann och jakt och fiske som var förenade med de tiderna. En liten by har drivit iväg bl a. Traditionerna och sammanhållningen har varit starka, berättelserna har också innehållit profetior om framtidens förändringar. Så nu blev det Tne Prophecy, a warning of climate change in Alaska, av Dmitry
    Trakovsky o Paloma Veinstein. Trailer finns på Vimeo.
    Så mkt konsekvenser på flera plan. Tänker att både vatten och tillit mellan människor och till myndigheter är livsviktigt. Kan ta lång tid att bygga tillit igen.

    1. Hej Birgitta!
      Tack för ditt värdefulla bidrag! Det är viktigt med ett helhetsperspektiv i de här frågorna.
      Hälsningar Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: