”Fallet Sinthu”- en tragisk död på sluten psykiatrisk avdelning, 2014.

I slutet av år 2014 avlider patienten Sinthu Selvarajah på Västmanlands sjukhus. Han hade kommit in på psykiatriakuten dagen före på grund av psykos. Sju år tidigare fick han diagnosen bipolär, men hade inte varit sjuk sedan dess.

Ekot granskade ”Fallet Sinthu Selvarajah, och del 1 heter ”Död i Slutet rum” och reportrar var Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco.  (se här) Det har gjorts fler inslag, och jag kommer att länka till dem nedan.

”Jag får intrycket av att han tror att personalen ska förgifta medpatienterna, att det är något sådant psykiatriskt agg hos honom”, förklarar en av personalen i inslaget. ”Det är den enda förklaringen som jag kan få till, men i det blir så himla rädd, han slår på någon då, kanske för att han tror att han ska skydda patienterna. ”

Sinthu blir aggressiv och personalen trycker på larmet, sammanfattas det. En skötare som är en av dem som kommer dit berättar för reportern i fråga:

”Han kommer springande ut i korridoren, vad han ser i sin värld vet inte vi, men han springer mot oss, vi backar, han fortsätter, springer på nästa, den backar också, fortsätter ner i korridorren, det finns också information om att han har vassa föremål, troligtvis rakblad i handen.” Om Sinthu Selvarajah varit med om ett larm på psyket förut vet vi inte.

En av reportrarna berättar att flera personer ser att Sinthu Selvarajah har en penna i handen, en patient trycker sig se att det blänker och tror att det är ett rakblad.  Förklarar att ett sådant aldrig kommer att hittas, men uppgiften om rakbladet gör att personalen snart kommer att ringa polisen.

En ur personalen berättar vidare att Sinthu Selvarajah fortsätter att springa och springer ner på andra delen av avdelningen och in på ett rum. Han springer efter honom, och då säger någon:” Lås dörren så har vi honom säker”.

Fredrik, AT-läkaren på avdelningen, nås av larmet och såg att det var en skötare och en sjuksköterska som stod och höll för dörren. Och någon som försökte komma ut från andra sidan dörren tryckte mot dörren. Någon annan berättar att ”Sedan ringde vi vakten, och sedan var det någon som ringde polisen. Sinthu sparkar först mot dörren men så lugnar han ner sig och han sa därinne: Kan jag få komma ut nu, jag är lugn nu.”

Reportern frågar då: ”Vad hände då?”

”Vi vågade inte släppa ut honom eftersom det var någon som sa att han hade ett rakblad”.

”Ni bestämde att ni ändå ska låta polisen komma dit?”.

”Mm”.

Sedan berättas det att det inte tar särskilt lång tid förrän polisen och en ordningsvakt anländer. Antalet poliser är fem, varav tre civilklädda med någon slags polisväst och två är uniformerade. De civilklädda beskrivs vara klädda i västar, och är polisens specialstyrka GSU, som bland annat får rycka in vid razzior mot Mc-gäng.  Det påpekas också att en av de civilklädda poliserna också har en sköld.

En personal berättar att polisen säger åt oss att backa och öppnar dörren bara lite grand på glänt och tittar in och en av poliserna säger att Sinthu har en penna i handen.  Polisen kommer sedan att skriva i sina rapporter att Sinthu var utåtagerande med ett rakblad i handen mot personalen, sägs i inslaget. Men AT- läkaren Fredrik hör hur poliserna, redan innan de går in i rummet, ser att det är en penna han har i handen och något rakblad kommer aldrig att hittas.

Jag kommer inte att relatera vidare, jag lyssnade på båda inslagen i våras och därefter skrev jag ett inlägg som jag förlorade på grund av en tangentmiss. Men fallet Sinthu har inte lämnat mig. Då som nu, tänker jag tillbaka på alla de gånger som jag själv varit intagen på ett av de stora mentalsjukhusen eller psykiatrisk klinik.  Jag har varit med om larm som gått på andra avdelningar, och personal från ”min avdelning” som rusat dit för att hjälpa sina kollegor. Jag har också varit med om när en patient på avdelningen där jag vistades började ”löpa amok” och hur vi andra beordrades in på våra rum och stänga vår dörr.  Det var ganska skrämmande, milt uttryckt. Men som sagt, på en psykiatrisk avdelning inträffar incidenter och min erfarenhet i allmänhet är att de flesta skötare är erfarna och lugna i de här situationerna.  De är de som jobbar närmast patienterna, och oftast har man som patient numera en eller två kontaktmän bland dem. I ”fallet Sinthu” det finns vittnessmål som tyder på att det i slutändan, när polisen anlänt, sprayades med väldigt mycket pepparspray, ”för det stank ut i korridorren”, och vittnesmål om grepp som inte bör användas.

Men jag skulle ända vilja börja från början, därför det gick snett från början, skulle jag vilja påstå, och helheten är viktig. Och ska man dra någon lärdom från detta måste man börja där, utan att på något sett förbise vad som pågick i det ”slutna rummet”, enligt vittnesmålen.

Jag vet inte vilka slutsatser som dragits internt, och vad man lärt sig av en sådan här ytterligt tragisk händelse – varje dödsfall på en psykiatrisk klinik är ett nederlag inte bara för psykiatrin och de inblandade, utan för hela samhället.

Jag skulle vilja dröja vid det här med vad ”patienten ser i sin värld, för sitt inre öga” och allas vår varseblivning.  Varseblivningen spelar oss alla spratt ibland: hur många av oss har inte misstagit ett rep för en orm, inte minst när det är skymning eller mörkt?

Jag vänder mig lite mot att en skötare pratar om att man inte vet vad Sinthu ser ” i sin värld”; det är ju i och för sig riktigt, vi vet ingenting om vad en annan människa ser eller upplever, vilket också den ”felaktiga perceptionen”, (jag reserverar mig då det inte råder konsensus om det), från en patients sida visar på. En patient som ”tycker att det blänker” och får det till att Sinthu har ett rakblad i handen, det talas till och med om rakblad i pluralis i programmet.

Måste man alltid utgå ifrån att en patient hallucinerar eller ”ser” saker? Uppenbarligen inte.

Varför räckte det inte med att konstatera att Sinthu mådde dåligt, och som någon sa, att han var rädd och stressad.  Enligt min erfarenhet, och den kunskap som jag fått mig förmedlad eller stött på, handlar psykisk sjukdom ytterst om trauma, och då handlar det ofta om något från det förflutna som spelas upp i nuet och det kan ses som något ”hallucinatoriskt”.

Det låter rimligt att Sinthu inte gillade ”medicinutdelningen”. Att han kanske inte gillade neuroleptika; att han inte såg det som en lösning på patienters problem, att han visste att det var bara ett slags ”omplåstring”, att det i sig inte löser det som problematiska eller komplexa som en människa brottas med. Men det är kanske bara något som jag läser in. Däremot vet jag att patienter inom psykiatrin som är negativa mot medicinering överlag ses som besvärliga .

Sinthu var ingenjör, hade studerat matematik och naturvetenskap.  Kanske hade han läst på om litium, neuroleptika över huvud taget. 

Något hände när han såg personalen gå omkring och dela ut medicin. En ritual som kan te sig ganska absurd. Att det är det enda som står till buds, när det jag behöver istället är närhet, omsorg, att prata.  När det enda jag kanske behöver är att ha min mamma hos mig.

Någon såg ett rakblad där det bara fanns en penna, och det utlöste hela kedjan av händelser, om jag förstått det rätt.  Men så enkelt är det inte. Det tycks inte råda något slutgiltigt konsensus bland personalen vad man verkligen såg…Någon ur personalen ringde polisen, säger man i reportaget.

Förutsättningslöst frågat, varför? Vilka rutiner har man kring när man ringer polisen? Vad sades i det här samtalet till polisen?  Det kan vara av värde eftersom hela fem poliser kom till avdelningen, inklusive två från en speciell styrka inom polisen.

Vad fick dem att komma så många?  Vad har polisen för rutiner när personal ringer från en psykiatrisk klinik?  Finns det vissa ”signalord” som gör att det betraktas som extra allvarligt? Som att det involverar rakblad ?  Får de veta att Sinthus kamrater hade ringt till polisen redan dagen tidigare när han gjort motstånd och inte velat följa med till psykakuten?  Vad sades om Sinthu i det samtalet? Helt enkelt, vad var den samlade informationen polisen hade att gå på?

När Sinthu sa att han var lugn igen, och bad om att bli utsläppt från rummet han stängts in på, varför blev han inte utsläppt?

Svaret som ges i programmet är att man trodde att han hade ett rakblad.

Brukar inte patienterna visiteras innan de kommer upp på avdelning, om de kommit akut? Hur sannolikt var det att han hade fått tag i ett rakblad? Man ska definitivt inte ta några risker, men varför valde man att lita på en patients uppgift om ”rakblad” när man i andra fall inte litar på en patient och menar att denne kanske ”ser saker” och antas se personalen som ”monster” et cetera? Varför ifrågasattes inte den patientens uppfattning som såg ett ”rakblad”? Flera personer såg ju att det var en penna, sägs det i programmet.  Att man inte kunde bilda konsensus kring vad Sinthu Selvarajah hade i handen förblir för mig en stor gåta.

Ändå blir det ”rakbladet” som dröjer sig kvar, som blir ”förklaringsmodellen”, till och med i polisrapporterna efter händelsen, enligt Ekots reportage.

Det är oroande, och jag får intrycket att personalen också var stressad och rädd vid tillfället.

Patienter som inte vill ta medicin anses besvärliga, och om Sinthu Selvarajah nu började visa prov på att motsätta sig medicinutdelningen på avdelningen, och till och med råkade slå till en medpatient för att skydda denna från att ta sin kvällsmedicin, och dessutom talade om ”gift” då kan jag förstå att det uppstod ”kaos” på avdelningen. Men att det skulle leda så långt som till att Sinthu drabbades av hjärtstillestånd och att han senare avled?

Jag hoppas att varje steg i händelsekedjan har analyserats, inte minst en personals blick på Sinthu: Ungefär, ”han var rädd, ögonen svarta, otäckt”, och en annan, beskriver det som att ”han var som ett jagat djur” – ändå ”jagades” han så att säga vidare för att sedan när polisen kom, övermannas.

Det handlar inte om att skuldbelägga , utan vissheten om att det är bra att förstå ett förlopp i efterhand, att kunna prata om och diskutera det, och som vårdpersonal förstå sin egen rädsla och oro och hur det kan påverka en situation, och också övriga patienter på avdelningen.

Jag tänker mig att polisen är den instans som man vanligtvis inte ringer till från psykiatriska klinikerna, att det är något man gör mer i nödfall.  Oftast är ju personalen den som bäst förstår sig på patienterna och är utbildade för att ta hand om dem.  Men, å andra sidan, i situationer som bedöms som farliga är det naturligtvis polisen som ska tillkallas, m e n när det kan gå så fel som på avdelning 95 krävs något annat också. Kanske att en psykiatrisjuksköterska, anställd av polisen, alltid bör ingå i teamet som åker på larm från psyket. Just för att göra en första bedömning utifrån sin speciella kunskap och erfarenhet.  Det kan gå fel i all mänsklig verksamhet, men det måste motverkas till varje pris.

I fallet Sinthu Selvarajah blev vårdarna till syvende och sist åskådare, de stod utanför dörren, blev oroliga, någon anar att det sprayas alldeles för mycket pepparspray, och enligt vittnesmål tyder det på att tryck lades mot Sinthus rygg, vilket är totalförbjudet enligt kriminalvårdens samordnare. ( se här) Det finns risk för kvävning i samband med sådana grepp, förklaras det.

Jag är medveten om att det är lätt att ha synpunkter och åsikter efteråt. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om jag varit patient på avdelning 95 på Västmanlands sjukhus den kvällen.  Om jag hade sett ett ”blänk” och vantolkat det jag sett…

Hade jag haft luvjacka som Sinthu hade så hade jag kanske dragit upp luvan som ett symboliskt skydd, och dragit mig tillbaka till mitt rum, en gest om att jag ville vara ifred. Kanske för att jag skämdes för min rädsla för att jag upptäckt i efterhand att det där blänket i själva verket kom från en penna eller ett annat föremål i närheten?

Jag föreställer jag mig att det var så mycket som hängde och hade hängt över Sinthu när han blev sjuk, enligt vad jag lyssnat till i radioinslaget.  

Och mina tankar spinner på: Kanske hade han spänt sig inför jobbintervjun, så som de flesta av oss brukade/brukar göra? Han var 28 år och ville gifta sig och bilda familj, ett jättesteg för de flesta av oss. Och han hade nyligen träffat en tjej som han dejtade. Och förälskelse, inte att förglömma, brukar beskrivas som en psykos i sig, så i den meningen har många människor någon slags erfarenhet av psykos.

Ibland kan det bara bli för mycket.

Sinthu hade kommit efter ett halvår i sina studier efter första inläggningen, men jobbade extra hårt och tog igen det.  Det finns så många förklaringar varför man kan bli sjuk och må dåligt; oavsett om personen ifråga är bipolär eller inte.  Också det att tvingas bryta upp och fly från sin kända miljö med sin familj när man bara är två år…

Jag vet egentligen bara vad som sagts i programmet, allt annat är spekulationer från min sida.  Men jag har tagit fasta på att läkaren som skrev in honom den tionde december sa att han inte var aggressiv, och det fanns heller inget i hans journal som skulle tyda på det, eller att han skulle vara hotfull. Men fallet berör, inte minst för att han frågade efter sin mamma, att han kände att hennes närvaro var det enda som han behövde där och då, och det får mig att önska att de psykiatriska klinikerna ska öppna upp och göra som det övriga sjukhuset, vissa avdelningar i alla fall, att anhöriga till psykiatripatienter kan få bo över på patienthotell och kunna tillkallas, om patienten så önskar.

Det måste vara möjligt.

 Psykiatrin behöver göras mer anhörigvänlig.  Det tar tid att lära känna en människa, även inom psykiatrin, och ibland kan den anhöriga föräldern, eller föräldrarna, vara den genväg som psykiatrin behöver ta.  

Vi måste hjälpas åt att förstå. Och med vi menar jag alla dem som har intresse av psykiatrins patienters mående, att det ska bli så bra som möjligt.

Och ibland kan det vara så enkelt som närheten från en förälder, eller någon annan betydelsefull person i ens omgivning. 

Perceptionen kan leda, och vilseleda oss och hur det ibland kan gå överstyr, och kanske vore det bra om det fanns någon slags ”kontrollfunktion” inne på en psykiatrisk avdelning, även om jag är medveten om att ett ”förlopp” kan gå mycket snabbt, men att ändå försöka hinna stämma av: Vad är det vi ser, egentligen?

Den 25 september 2020 anmäldes svenska staten till justitiekanslern av människorättsorganisationen Civil Rights Defenders och anhöriga till Sinthu Selvarajah, enligt Ekot, se här.

Förundersökningar har gjorts i fallet, men lagts ner igen. Civil Rights Defenders anser att förundersökningen inte gjorts på ett objektivt sätt från början, poängteras det.

/Helena-Maria

Referenser:

Bo-Göran Bodin & Daniel Velasco. 2015. Fallet Sinthu: Död i slutet rum. 26 november, 2015. Ekot, Sveriges radio.

Daniel Velasco. 2016. Fallet Sinthu: Polisens ansvar och missarna i utredningen. 26 december, 2016, (sändes programmet i sin helhet).   P1.  Sveriges Radio. Sändes också i Studio Ett den 15 december, 2016.

Daniel Velasco. 2020. Fallet Sinthu anmäls till justitiekanslern. 25 september, 2020. Ekot, Granskning. Sveriges Radio, P1

Fakta: Här är polisens farliga grepp. 26 november. 2016. Ekot. Sveriges Radio.

Läs gärna också:

Jonas Edberg. 2020. Sinthu-fallet anmäls till JK: ”Brister i utredningen”. 27 september, 2020. Västerås Tidning.

https://www.vasterastidning.se/vasteras/sinthu-fallet-anmals-till-jk-brister-i-utredningen/reptiy!hsJQR4JxskFk1sHiW1Sy9w/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s