”Historien på tapeten”.

Jag har den senaste tiden stött på två oberoende artiklar, en kulturdebattartikel i DN den 23 augusti, den andra en gästkolumn i GP från början av september, som lite godtyckligt gör uttalanden om historien, som förefaller mig något olyckliga. Detta mot bakgrund av de inlägg jag skrivit om de så kallade sinnesslöa, numera människor med intellektuella funktionsnedsättningar, och tvångsteriliseringar i Sverige.

Det går inte enligt min åsikt att ”lämna konflikten om arv och miljö åt historieböckerna” som Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi och Patrik Magnusson, chef för Tvillingregistret, skriver lite lättvindigt i sin debattartikel, en replik till sociologen Johan Alfonsson.

Det är en olycklig formulering för historien bär vi alltid med oss, inte minst de som blev utsatta för tvångsterilisering. Historien sätter spår.

Även om forskarsamhället i dag har konsensus kring genetikens respektive miljöns roll i våra liv, så betyder inte det att forskningssamhället, eller delar av det, inte har varit, eller skulle kunna vara, påverkbara för ideologiska eller politiska strömningar. Det har inte minst klimatfrågan visat. Och vad det gäller genernas betydelse i våra liv så har det funnits en pendelrörelse över tid, ibland mindre emfas, ibland större – det kan gå trender i allt. Att det finns konsensus nu behöver inte betyda att det kommer att vara så för all framtid, som också poängteras.

Det jag också vänder mig mot är att om historien ”avvisas” så avvisar man också vetenskapshistorien, och all annan historia, den är bara för historieböckerna. Som om vi växt ur historien.

I det här inlägget vill jag peka på ett sätt att se, och kanske lära av historien, som diskuterades i det senaste programmet av Filosofiska rummet i P1. Programledaren Cecilia Strömberg bjöd in tre gäster för att diskutera de här frågorna: Hans Ruin, professor i historia på Södertörns högskola, författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink, och professor i historia vid Lunds universitet, Klas-Göran Karlsson.

De belyser just de tankegångar som jag efterlyser för att ge perspektiv på ovan nämnda formulering om att så att säga ”lämna historien åt historieböckerna”, men också om en formulering i en gästkolumn i GP av Jan Emanuel Johansson, som jag kommer att återkomma till längre ned i texten.

Hans Ruin säger bland annat i Filosofiska rummet att det förflutna blir tillgängligt och begripligt utifrån de situationer vi står i, men att historia också handlar om vad människor har gjort, liv som levts, och handlingar som har utförts, och att det i det här finns en ömsesidighet i det här. Ruin menar att genom den handlar det om att öppna så att säga nuets blick för det som varit och i den meningen släppa in historien genom våra egna erfarenheter. Han säger vidare att det som är så fascinerande och som kan vara så genomgripande med historiska studier är just att vid någon punkt i den ”ömsesidiga dialogen” när vi öppnar oss för det förflutna, så kan det påverka oss, trots att det inte finns, bara är rester av något etc. Genom att det kan öppna förståelserum hos oss själva som vi inte tidigare kände till, menar Hans Ruin.

Elisabeth Åsbrink har ofta mötts av attityden ”låt det förflutna vara, gräv inte i det”, berättar hon. Men hon framhåller då att hon drivs av en syn på tiden att att ”då:et är bara en del av nuet, det är bara lite längre bort i rummet”. Men hon betonar att det påverkar oss, och att om vi inte får syn på det då, om vi inte utforskar det, då vet vi inte vad som påverkar oss. Åsbrink exemplifierar med handfallenhet inför tankar och rörelser, att vi inte förstår var de kommer ifrån och vi tror kanske att de är nya. Det är ett av de perspektiv som Elisabeth Åsbrink håller fram.

Hans Ruin menar att ett djupt utforskande av en traumatisk historia kan faktiskt öppna blicken för något helt annat och att man då kan prata om att studiet av historien, både den egna och någon annans, kan få en humaniserande effekt. Det vill säga, förtydligar han, man ökar sin repetoir av att förstå.

Cecilia Strömberg tar upp Nietzsche som menade att samhällen även behöver glömma och inte fastna i oförrätter utan gå vidare.

Hans Ruin ger exempel på hur det kan handla om att inte just glömma, men kanske att lägga förbrytelser bakom sig. Ibland genom sanningskommissioner, påpekar han. Som i Sydafrika. Ruin berättar hur man där försökte att lägga förbrytelserna bakom sig, men att det gick för snabbt, att den levande smärtan i historien någonstans fortfarande krävde ett rättsligt efterspel.

Men det finns också glömska i en annan mening, framhåller Hans Ruin. Den glömskan som sjunker bort så att vi klarar att gå vidare som samhälle. Om alla oförrätter skulle leva kvar på samma nivå då skulle den mänskliga gemenskapen fullständigt kollapsa, understryker Ruin.

Klas-Göran Karlsson understryker också att det finns olika slags glömska. En han nämner är den mer ideologiska glömskan som bygger upp en ideologisk berättelse, men som inser att det finns delar av den där berättelsen som inte passar in utan som man då glömmer bort, nästan förtränger. Han benämner också den glömskan som tonar bort, och en tredje variant som mera handlar om att ”lägga historien till rätta”. Sätten att bekräfta historien i efterhand ”som den är” kan, enligt Karlsson, vara olika försoningsåtgärder, genom erkännanden, genom förlåtelse och många ord som ofta dyker upp till exempel när man diskuterar historiekommissioner och deras arbeten.

Elisabeth Åsbrink ger också exempel från Sydafrika, där hon var strax före pandemin bröt ut, och varnar för att lägga locket” på och det alldeles för tidigt, vilket skedde i Sydafrika när ”försoningstanken” blev pålagd allt. Hon menar att det som hände var att ingen tog ansvar, ingen avkrävdes ansvar, och därför lämnades människor åt sin vrede, berättar hon och hänvisar till samtal med både svarta och vita sydafrikaner.

Nu kommer jag till det andra uttalandet om historia. Så här skriver Jan Emanuel Johansson som slutkläm i en gästkolumn i GP den 4 september:

”Många partiet har en mörk historia, men nutiden blir inte ljusare av att vi smutsar ner politiken med det förflutna på det sättet.”

För att förstå kolumnen bör man givetvis läsa den i sin helhet, men återigen, historien påverkar nuet, det går inte att ”lägga locket” på eller ”mörka”, den finns där, outtalad eller inte. Utan bearbetning ”fastnar” vi. Och förnekar vi den kanaliseras den underjordiskt, i vårt privata liv som i det samhälleliga. Genom att tala om mörkret tar vi fram spökena ur garderoberna, vädrar vi och lämnar plats för nya tankar et cetera.

Ofta är det blicken utifrån som förmått fokusera på sådant i vår historia som vi som samhälle låtit bli att bearbeta, inte uppmärksammat eller förmått att se. Jag tänker exempelvis på Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, ”Den dagen jag blir fri” och boken ”De rena och de andra” från 1999 av Maciej Zaremba. För att förtydliga vad jag menar, vad en bok kan betyda, vill jag citera ett omdöme om en annan bok, en bok av författaren Jonathan Goldhagen.

”…helped sharpen public understanding about the past during a radical period of change …” ( Källa: se här)

Att hylla Per Albin Hanssons ”folkhem” på det sättet som Jan Emanuel Johansson gör skaver mot bakgrund av att ”folkhemmet” inte var välkomnande mot alla: Vissa gruppers DNA ville man inte veta av, människor skulle tvångssteriliseras, och helst ”utgå” ur folkmaterialet. Inte minst fattiga människor, svaga grupper överhuvudtaget. Människor lätta att sparka på. Dessutom rådde inte religionsfrihet, vilket är lätt att glömma. Det är bara ”Konung” som måste vara ”av den rena evangeliska läran” enligt successionsordningen. ( se här )

Ska det åter ”sorteras” och ”avskiljas”? På vilket/vilka sätt? Vad betyder exempelvis ”nåbar tillhörighet”?

/ H-M

Referenser:

Frans, Emma & Magnusson, Patrik. 2021. Lämna konflikten mellan arv och miljö åt historieböckerna. Kulturdebatt. Dagens Nyheter. 202108-23.

P1. Filosofiska rummet. Kan vi lära av historien? Programledare Cecilia Strömberg. 2021-09-05.

https://sverigesradio.se/filosofiskarummet

Johansson,Jan Emanuel. 2021. Sluta bråka om partiers historia-se framåt istället. Gästkolumn. Göteborgsposten. 2021-09-04.

https://www.gp.se/ledare/sluta-br%C3%A5ka-om-partiers-historia-se-fram%C3%A5t-i-st%C3%A4llet-1.54109963

Lyssna gärna också på Dr. Gabor Mate, speciellt åtta minuter in i youtubeinslaget ”Why you are haunted by the past1”, om ”brain development”. Inslaget publicerades för två veckor sedan på youtubekanalen ”Motivation Thrive”, se här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: