”Arkiverat motstånd”.

I avhandlingen ”I den goda vårdens namn. I sinnesslövård i 1950-talets Sverige”, 2007, av forskaren Sara Hansson berör hon inledningsvis bland annat sitt förhållningssätt till ett ”känsligt källmaterial”. Men jag ska börja med att ta upp hennes förhållningssätt till begreppet sinnesslö et cetera.  Hansson förklarar att när det gäller språket i källmaterialet som en historiker ställs inför så är situationen lite speciell. (s. 21)

Begreppen sinnesslö, sinnesslöanstalt och sinnesslövård ingår som bekant inte längre i dagens språkbruk. Under årens lopp har inte bara ny terminologi växt fram som ersatt uttryck vilka upplevs som uttjänta: själva principerna för kategorisering har förändrats. Eftersom man inte bara använder andra ord utan också ser annorlunda på normalitet och avvikelse jämfört med för femtio år sedan, så kan inte dagens begrepp användas. I den här avhandlingen används därför de samtida källornas språkbruk, trots att det med dagens värderingar uppfattas som nedsättande.” (s. 21)

 Hansson noterar också att många redan under 1950-talet, årtiondet som hon ägnar sin avhandling åt, gav uttryck för uppfattningen att sinnesslö begreppet hade en negativ klang och därför i 1954 års lag om psykiskt efterblivna.

Även anstaltsbegreppet genomgick en liknande förändring. ( s.21) Begreppet i sig började ses som en typisk representant för icke-önskvärda aspekter av vården och kom gradvis att ersättas av begreppet institution istället, skriver Hansson. ( s. 21)

Men det finns andra viktiga aspekter av avhandlingsarbetet gällande de sinnesslöa som Sara Hansson tar upp och problematiserar, vilket är väldigt förtjänstfullt, och en lektion i sig. Förutom att följa sekretesslagstiftningen, betonar hon att hennes uppfattning är att forskarens respektfulla förhållningssätt även bör omfatta personer som förekommer i källmaterialet men som formellt sett inte omfattas av sekretesslagstiftningen.

Som exempel nämner Sara Hansson myndighetspersoner, läkare, anstaltsföreståndare och övrig personal på sinnesslöanstalterna. (s. 20) Som historiker pekar hon pekar på att normer och värderingar har förändrats sedan 1950-talet.

”Handlingar som under tidigare decennier hade ett brett stöd, både i lag och i den allmänna opinionen, kan i dag uppfattas som kränkande. Min ambition är inte att hänga ut personer mot bakgrund av deras handlingar i förfluten tid. På motsvarande är meningen heller inte att lyfta fram eller upphöja individer som handlar mer i enlighet med dagens lagstiftning, normer och värderingar.” (S.21)

Nu betonar dock Hansson att det inte är fullt så enkelt som hon kanske får det att låta. Hon understryker det faktum att man inte kan bortse från att all historieskrivning präglas av forskarens egna erfarenheter och ideal såväl som forskningens förutsättningar och läge.

”Samtidigt finns i etiken sällan allmängiltiga svar, varje situation måste bedömas för sig och även då kan det vara svårt att tvärsäkert peka ut vad som är rätt respektive fel. Reflektion kring forskningens etiska problematik kan därför vara ett steg, inte nödvändigtvis det ”rätta” förhållningssättet, men mot en mer genomtänkt syn. ”( s. 20)

 Hansson fäster också uppmärksamheten vid att ämnen som rör svaga gruppers åsidosättande väcker starka känslor. Hon går in på vad som ligger i forskarrollen; att kunna kontrollera sina känslor och istället för att fördöma försöka förstå varför det blev som det är. (min kursivering) (s. 20) Hon refererar till den danska historikern Lene Koch som i ”Tvångssterilisation i Danmark 1929-67” skriver om riskerna med att dela in världen i ont och gott, svart och vitt.  (s. 20) Sara Hansson framhåller att konsekvensen kan bli att forskaren då hamnar i en ”Indignationens historiografi” där forskaren blir advokaten som ska försvara en klient. (s. 20-21)

 ”När historia skrivs med svaga gruppers situation som utgångspunkt och med målet att synliggöra oförätter som riktats mot dessa grupper, finns risk att historikern projicerar sina egna fördomar på det förflutna och söker bekräfta redan fastslagna tolkningar kring ett problem.” (s. 20-21)

Även Tomas Kullshage i sin uppsats ”Det efterblivna skolbarnet” tar upp sina etiska reflektioner och skriver bland annat att sinnesslöundervisningen som ämne bör behandlas med stor respekt och varsamhet eftersom många individer som klassificerades som efterblivna, abnorma och sinnesslöa fortfarande är i livet. ( s. 15) Han poängterar också att det är ett historiskt känsloladdat material i flera avseenden. Utgångspunkten för Kullshages uppsats är antagandet att klassificeringar av individer i olika kategorier kan tolkas i termer av makt, skriver han och han utgår bland annat från Foucault.(s. 8) Han framhåller att begrepp som sinnesslö, idiot eller abnorm inte är tagna ur luften utan har växt fram i en diskurs där de fått ett innehåll som möjliggjort en differentiering för det som ansetts normalt. (s. 8)

”Att människor klassificerades som sinnesslöa innebär således att det fanns en maktaspekt inblandad eftersom de sinnesslöa själva knappast skapade denna kategori”. (s. 8)

Resonemangen ovan ser jag som viktigt att ha med mig på färden i vidare inlägg om ”de sinnesslöa” och som jag menar har intresse för alla som på något sätt varit på anstalt/ institution eller varit ”institutionsbundna”.

Boken ”När det stör”, (2017) av kommunikationsstrategen och projektledaren Anna Furumark och etnologen och forskaren Mikael Eivergård, (2017), sammanfattar projektet ”Att störa homogenitet” och ”Norm, Nation, och Kultur” som drevs av Örebro läns museum mellan 2010 och 2014. I en bildtext i boken står det följande:

”Det framväxande folkhemmet hade liten plats för dem som ansågs annorlunda eller föll utanför normen. Omhändertagandet på anstalt har aldrig varit så omfattande som vid mitten av 1900-talet. Enbart sinnessjukhusen hade då plats för drygt 35 000 personer. ” (s. 56)

Funkofobin  (Funktionsrätt Sverige är exempelvis ett stort antal funktionsrättsförbund som slutit sig samman, se här) finns med i boken ”När det stör” och beskrivs som grundad i föreställningen om den funktions- och produktionsdugliga människan utgör det normala och mot den måttstocken sorteras och avskiljs sedan de som avviker ut.  (s. 55) I boken ”De rena och de andra” skriver idéhistorikern, författaren och journalisten Maciej Zaremba om Sveriges samlade studieförbunds handledning som i sina cirklar via sitt material ”lärde ut” hur man kunde se/känna igen avvikande. (s. 165) Vad det gällde avsnittet ”steriliseringsfrågan” löd anvisningen:

”Försök belysa frågan med fall ur Er egen erfarenhet inom kommunen eller utom densamma”. (s. 165)

Projekten som ”När det stör” berättar om, och lägger betoningen på, är vikten av ett öppet kulturarv. (Om kulturarv, se här och tidigare inlägg här)

Projektet har sett hur olika rasismer som antiziganism, afrofobi, islamofobi och antisemitism, men också funkofobi och homofobi hämtat ideologisk näring ur mytiska föreställningar om enhetlighet, renhet och ett alltigenom homogent kulturarv. (s. 25) Och bara för att understryka, även om det närmast är ”tårta på tårta”: En föreställning om homogenitet som är humbug, för varför mättes annars skallar på samer, resande, tornedalingar och valloner exempelvis?

I boken finns det också en ”svarsappell” under rubriken ”För en fri kultur där alla får plats” som är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, moderata ungdomsförbundet i Örebro.

Jag citerar den i hela sin längd:

”Vi är för en fri och öppen debatt inom kulturen där alla får lov att uttrycka sig och göra konst av sitt liv oavsett om de tillhör majoriteten eller en minoritet.  Detta gäller alla människor oavsett kön, genus, sexualitet, etnicitet, religion, funktion eller andra kategoriseringar av människor.

Det har alltid funnits olika typer av människor i samhället och alla har rätt till kulturlivet. Kulturlivet behöver också problematisera frågor kring samhället. Vart är vi på väg? Är det åt rätt håll eller bör vi gå åt ett annat håll? Då konsten inte får problematisera världen är vi på väg från demokratisk grund och på väg in i ett totalitärt samhälle. Det är en utveckling vi inte vill se!

Vi vill istället arbeta för en öppen och modig scen för konsten, där alla människor känner sig välkomna och delaktiga! Vi vill arbeta för en scen där människor får utforska världen, samhället och sig själva samtidigt som de driver samhället framåt.

Med detta i åtanke tar vi starkt avstånd från Sverigedemokraternas interpellation till landstingsfullmäktige, där de vill styra kulturen så att den endast ska visa en påhittad monokultur. Människor i Sverige har alltid varit olika, det är inget nytt! Genom projekt som ”Att störa homogenitet” får fler människor representeras, vilket gör att likvärdheten inför lagen och samhället ökar! (s. 94-95) (Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, moderata ungdomsförbundet i Örebro)

Jag skulle vilja utvidga appellen till ”För en fri kultur där alla får plats” till att också innefatta ”för en demokrati som alla har tillgång till”, (det som appellen ovan gällde var kulturlivet, som ett direkt svar på en interpellation).  Det är lätt att få känslan av att reduceras till en röstboskap när de förebyggande insatserna uteblivit år efter år inom sjuk- och hälsovården och hela det sociala fältet. När bristen på socialarbetare och psykologer, sjuksköterskor och läkare och extra stödpersonal i skolan med mera är skriande. Därmed inte sagt att ens röst inte spelar roll, den kan rentav vara avgörande…

 Maciej Zaremba påpekar i ”De rena och de andra” att den ”likställdhet i rättigheter” som Per Albin Hansson talade om inte fanns för de allra fattigaste vid rösträttsreformen. ( s. 301) De utestängdes från medborgarskapet, enligt Zaremba, och det med socialdemokraternas goda minne.  (s. 301).

”Den allmänna och lika rösträtten infördes i Sverige först 1945 då även de som levde på fattighjälp förlänades fullt medborgarskap.” (s. 301-302)

Och intressant är att Zaremba tar upp att det fanns ett motstånd mot tvångssteriliseringslagarna i Sverige, bland både allmänhet och läkare, men som aldrig materialiserades.  Detta berodde bland annat på den hårda toppstyrningen och ”munkavlepolitik”, om jag förstått det rätt.  (s. 324) Men också på rättsväsendets och läkarnas förhållande till staten.  (s. 322) Dessa expertgrupper stod inte fria i sin roll, skriver Zaremba. (s. 322) Det verkade också som om politikerna lyckades kringgå rättsväsendet.  (s. 228)

Zaremba citerar bland annat historikern Maija Runcis som har berättat om unga läkare som brast i gråt när de insåg att operationen inte var frivillig. (s. 324)

”Andra läkare har vittnat om sin vämjelse inför denna hantering, som de emellertid aldrig vågat kritisera inför sina överordnade. Ingen biskop eller förbundsordförande har någonsin invänt mot steriliseringsverksamheten. Men i Riksarkivet vilar protestbrev från bypräster och lokala fackklubbar. Ett fall är särskilt upplysande: på en namnlista hade två arbetsgivare och femton arbetare krävt att deras steriliserade kamrat skall få se på vilka grunder som han befunnits vara sinnesslö”. (s. 324)

Så blir inte fallet. Ansvarige läkaren, Medicinalstyrelsen och Regeringsrätten var eniga i sitt svar, och det ger bland annat uttryck för att man inte vill att fallet ska dra till sig mer onödig publicitet än det som två arbetsgivare och femton arbetskamrater redan gett det. (s. 324)

Zaremba understryker dock att hans hypoteser, resonemang eller ”indicier” som han framför boken behöver prövas, och att det behöver forskas mer om detta. (s. 266) (Riksdagen tillsatte en utredning med anledning av Zarembas artikelserie i DN om steriliseringarna som föregick boken, se här) Om exempelvis den eventuella religiösa klangbottnen i det hela. Zaremba varnar bland annat för faran med avsaknad av maktpluralism (s. 325) och citerar från sociologen Zygmunt Bauman:

Det individuella moraliska samvetets röst hörs bäst i larmet av politisk och social oenighet. ” (s. 327)

I ett totalitärt samhälle tystnar alla röster utom diktaturens, och även om människor vet inom sig hur snubblande nära det kan vara att bli dess megafoner, så vet en genom historien hur det ändå oftast blir så, för det är bara så dess makt kan vidmakthållas, att majoriteten ”förgiftas” i sina sinnen. Författaren Ronald Fangen som upplevde tyskockupationen i Norge beskrev nazismen som en ”andemakt”; som att bli ”besatt” av dess ideologi, i en av sina romaner ”En lysets engel”, från 1946, utgiven på Gyldendals.

Kunskap och åter kunskap, debatter och diskussioner, högt i tak, är en väsentlig del av motgiftet . (Här har jag inte minst Jean Jaures i åtanke, som var en av dem som försökte förhindra första världskriget, genom att också försöka få den tidens övriga socialistledare, och opinionen, att kompromissa och följa hans och hans anhängares antikrigslinje), en ”inte utan ‘de'” överlevandes berättelser och erfarenheter; de som överlevt Förintelsen, och de som lyckats fly från, och undkomma diktaturer och folkmord. Eller lyckats bekämpa dem inifrån och se den totalitära statens byggen raseras, som när muren föll och satellitstaterna vacklade och började försöka stå på egna ben). Sådana böcker är en del av en demokratis blodomlopp och hjärtslag. Och skulle den litteraturen på något sätt begränsas eller ”åderlåtas” är det riktigt illa ute. Och precis som svarsappellen ovan säger; kulturen måste få problematisera världen. Och inför hot om monokultur och stängda kulturarv är minsta motståndshandling viktig, också de arkiverade. Vi måste fråga oss själva och varandra varför vi, som samhälle och enskilda, var så tysta inför steriliseringslagarna och antisemitismen som präglade 1930- och 1940- talen så starkt? Enligt forskarna Gunnar Broberg & Mattias Tyden som skrivit boken ”Oönskade i folkhemmet” är inte rashygien ensidigt knuten till nazism. (s. 11) Den har en längre och vidare historia än vad som brukar framhållas, skriver de båda författarna. ( s. 10) Och den har sitt nära släktskap med rasbiologin och kolonialismen.

Jag tror på bearbetning, själv och tillsammans med andra. Förståelse har alltid med relationen till en själv att göra; behöver förankras i en själv, den är inget som är ”out there”. Men det förutsätter att en tillerkänns ett själv, eller en förmåga till att tänka och känna et cetera . Att inte fråntas sin mänsklighet. Just det som hände med dem på Vipeholms sjukhus, exempelvis.

I romanen ”Ditt liv och mitt” låter författaren Majgull Axelsson sin huvudperson föra ett samtal/diskurs i sitt huvud med ”Den andra”, (se tidigare inlägg här).

”Jo, vi får visst döma dem som gick före oss’, säger jag med dämpad röst.  ’Vi bör till och med göra det. Annars skulle vi ju alla kunna lägga huvudet på sned och le överseende mot historiens alla rasister och nazister, mot kolonialherrar och fältherrar, mot bödlar och torterare, mot tjuvar och bedragare, mot hustruplågare och barnmisshandlare, mot alla stollar, stora som små, som har hävdat den vite mannens överlägsenhet gentemot alla andra varelser… Och sedan skulle vi kunna trösta oss med att hävda att de faktiskt inte förstod vad det gjorde. Men vårt överseende gör inte deras skuld mindre. Domarna står fast.’

’Herrejösses, suckar Den Andra. Din sketna moralist! Du är ju själv skyldig. Minns det. Du är faktiskt skyldig.” (s. 171)

Lars, också från Axelssons roman ”Mitt liv och ditt”, får illustrera hur snabbt det går att reduceras som människa, att bli ett ”vårdpaket” när vården varit i det närmaste obefintlig. Han som inte alltför avlägset i tiden varit familjemedlem och gudabenådad tecknare, men som fördes till Vipeholms sjukhus:

”Han brukar inte vara fastspänd’, sa sköterskan bakom min rygg. ’Det är bara för att han skulle få besök. För det mesta har vi honom bara inlåst’.

’Jag svalde och tog ett steg närmare min bror. ( )

Han knep ihop ögonen under nästan hela mitt två minuter långa besök, öppnade dem bara som hastigast och såg på mig under några sekunder. Jag läste förvåning, förvirring och främlingskap i hans ögon. Han kände inte igen mig. Min bror visste inte längre vem jag var. Det fick mig att ta ett steg tillbaka. Jag skulle gå, för det var ju ingen mening att vara kvar, och ju fortare jag gick desto fortare skulle Lars slippa vara bunden, hoppades jag, men mitt i rörelsen mindes jag chokladkakan. (s 210-211)

Märta, huvudpersonen i romanen, lägger chokladkakan nedanför hans fötter och högen med de tilltrasslade lakanen och filten. Sköterskan ber henne ta av pappret så att inte Lars äter det också. (s. 211) Hon nickade stumt och följde instruktionen, och stod sedan och såg på honom. Därefter gick hon fram och stoppade in en chokladbit i hans mun som en oblat, just innan han gav till ett vrål. När chokladen nådde hans sinnen stillnade han. (s. 212)

”Under några sekunder såg han nästan fridfull ut.” (s. 212)

Nästa gång Märta såg Lars låg han på en bår.

Lars är en romanfigur, men många var de som sveks och som det begicks orätt mot. (Går det att gestalta historia i romanform mycket bättre?)

Det har säkert funnits en hel del som Lars i verkliga livet också. Men det går att göra rätt, det är aldrig försent. Med förebyggande åtgärder och rätt stöd går det att komma långt, och det finns så mycket att göra! Och därmed lämnar man inte människor, varken i nöd eller åt självuppfyllande profetior; i något slags deterministiskt tänkande.

/H-M

Referenser:

Axelsson, Majgull. 2018. Ditt liv och mitt. Stockholm. Brombergs förlag.

Broberg, Gunnar & Tyden, Mattias. 1991. Oönskade i folkhemmet. Rashygien och steriliseringar i Sverige. Stocholm. Gidlunds förlag.

Furumark, Anna & Eivergård, Mikael. 2017. När det stör. Örebro Läns museum.

Hansson, Sara. 2007. I den goda vårdens namn. Sinnesslövård i 1950-talets Sverige. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Historica Upsaliensia. Utgiven av Historiska Institutionen vid Uppsala universitet genom Torkel Jansson, Jan Lindegren och Maria Ågren.

Kullshage, Tomas. 2011. Det ”efterblivna” skolbarnet: Attityder kring sinnesslöa skolbarn och deras undervisning inom Sveriges allmänna folkskolärarförenings tidskrifter 1920-1956. Examensarbete i utbildningsvetenskap inom allmänt utbildningsområde, 15 hp. Rapport 2011vt4794. Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Uppsala universitet.

Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra.  Stockholm. Forum förlag.

Se vidare här och läs gärna

Sveriges riksdag. Steriliseringar Kommittédirektiv 1997:100;

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/kommittedirektiv/steriliseringar_GLB1100, se här

Zaremba, Maciej. 2020. Varför fick de äldre dö utan läkarvård? Kulturdebatt. 2020-10-13. Dagens Nyheter, se här.

Bratt, Johan & Eriksson, Björn. 2020. Zaremba har fel om äldrevården. Kulturdebatt. Replik. 2020-08-18.

https://www.dn.se/kultur/replik-zaremba-har-fel-om-aldrevarden/ se här

Zaremba, Maciej. 2020. De hänvisar inte till det dokument jag skrivit om. Kulturdebatt. Svar Direkt. Dagens Nyheter. 2020-10-18.

https://www.dn.se/kultur/svar-direkt-de-hanvisar-inte-till-det-dokument-jag-har-skrivit-om/ se här

Svenska Dagbladet. Ledarredaktionen. Podd. 2020-10-13.

https://www.svd.se/maciej-zaremba-om-de-aldre-som-lamnades-att-do, se här

Läs gärna också

Alfonsson, Johan.2021. Genetikvurmen överskuggar den sociala kraften. Kulturdebatt/Kommentar, Dagens Nyheter. 2021-08-19.

https://www.dn.se/kultur/johan-alfonsson-genetikvurmen-overskuggar-den-sociala-kraften/

Frans, Emma & Magnusson, Patrik. 2021. Konflikten mellan arv och miljö hör hemma i historieböckerna. Kulturdebatt/Kommentar. Dagens Nyheter. 2021-08-23. https://www.dn.se/kultur/kulturdebatt-konflikten-mellan-arv-och-miljo-hor-hemma-i-historiebockerna/ se här

Alfonsson, Johan. 2021. Dags att granska tvillingstudiens metod. Kulturdebatt. Replik. Dagens Nyheter. 2021-08-26.

https://www.dn.se/kultur/johan-alfonsson-dags-att-granska-tvillingstudiernas-metod/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s