Blicken som observerade och det ”rationella ordnandet” i de så kallade bildbara sinnesslöa barnens liv.

Hur argumenterades det i den professionella debatten för att sinnesslöundervisningen (för de bildbara sinnesslöa) skulle bedrivas på anstalt? är en av de frågor som forskaren Judith Areschoug ställer i sin avhandling från år 2000, ”Det sinnesslöa barnet”. Hon pekar bland annat på skolplikten. (se tidigare inlägg i ämnet här)

Skolplikten banade vägen för institutionaliseringen av de bildbara sinnesslöa barnen. Ett instrument om man så vill. Och för sinnesslöa överhuvudtaget. Judith Areschoug skriver att vid organisationen av sinnesslöundervisningen framfördes att centralisering var nödvändig eftersom de barn som kategoriserades som sinnesslöa var för få på varje mindre ort för att det skulle kunna ordnas skola för dem. (s.138) Därför måste de ofta långväga hemifrån vilket omöjliggjorde dagskola.  Ändå, påpekar Judith Areschoug, beskrev Alfred Petrén på 1924 års sinnesslövårdsmöte och i flera artiklar på 1930-talet undervisningen för de så kallade sinnesslöa som tämligen decentraliserad, det vill säga flera mindre anstalter och skolor spridda över landet istället för ett fåtal stora.

Men det fanns även andra argument för den institutionsbundna sinnesslöundervisningen, understryker Areschoug:

 ”Dessa handlade i huvudsak om de eventuella nackdelarna med att barnen bodde i sitt föräldrahem och på så vis kunde sinnesslöanstalten lanseras även som en lösning på andra problem utöver de sinnesslöa barnens närvaro i folkskolan.” (s.138)

En som diskuterade ämnet var barnpsykologen merit Hertzman-Ericson, berättar Areschoug.  Året var 1954 och hon ägnade sig främst åt de emotionella aspekterna för frågan under rubriken ”Vad gör du om ditt barn inte är som andra barn”? (s. 138) Och det rörde hur de övriga i familjen påverkades av det sinnesslöa barnets närvaro. Hon beskriver enligt Areschoug hur föräldrarna inte sällan hade svårt att hantera situationen med ett sinnesslött barn i hemmet:

”… varvid ’modern till det enda skadade barnet (blir) helt fixerad till problemet på grund av skuldkänsla och går utplånande och uppoffrande inför sitt barn, vilket ofta leder till att äktenskapet och gemenskapen hotas’”. ( s.138)

Detta i sin tur påstods ha en negativ inverkan på eventuella syskons utveckling, skriver Areschoug vidare och berättar hur Hugo Fröderberg, överläkare vid Vipeholms sjukhus, intog ett liknande synsätt. Han menade på att det var i det närmaste patologisk, när den sinnesslöe gjordes till centrum och dominerade i familjen. För att göra bilden tydligare beskriver han det som en ringdans där till och med pappan till och med dras med. (för en nutida romanbeskrivning av en familj med ett funktionsnedsatt barn, ”Chocken efter fallet” se här)

En annan professionell debattör i frågan var Signe Elgenström-Borgström, om vilken Areschoug skriver att hon också i en artikel drygt tjugo år tidigare hade haft frågan om hur det ”sinnesslöa barnet” påverkade övriga familjen:

”Det kan ”finnas normalt begåvade men nervöst belastade småsyskon, för vilka samvaron med den äldre sinnesslöa brodern eller systern kan vara farlig och framkalla psykopatiska eller andra årslånga nervösa lidanden.’” (s. 139)

Areschoug sammanfattar att genom att ta barnen från hemmet och föra det till en sinnesslöanstalt räddades stabiliteten i hemmet och de normalbegåvade syskonens uppväxt säkrades. (s. 139) Enligt riksdagsmannen Carl Hoppe saknade många föräldrar förmågan att fostra sitt sinnesslöa barn, och enligt Areschoug är det argumentet som återkommer och ges emfas i 1943 års betänkande, SOU 1943:29, s. 23:

Då vidare föräldrar inte sällan sakna förmåga att uppfostra ett sinnesslött barn och ett sådant därför i hemmet ofta blir indisciplinärt och självsvåldigt, medan det i sinnesslöskolan snart nog brukar kunna bibringa discplin och ordning, är det även av detta skäl av största vikt att, att de sinnesslöa barnen vid inträde i skolåldern överlämnas till en för sådant barn avsedd internatskola. ” (s. 139).

En av remisserna angående betänkandet rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga  (nödvändiga, min anm.) åtgärder för beredande av skolundervisning av bildbara sinnesslöa barn kom från stadsfullmäktige i Stockholm, (1944, nr 32). (Betänkandet som de svarade på var skrivet av professor emeritus Alfred Petrèn och barnpsykiatern och sinnesslövårdsinspektören Anna-Lisa Annell)

Redogörelsen har utarbetats av inom svenska stadsförbundet. Det framgår bland annat att skolhemmen tar emot bildbara sinnesslöa barn i åldern 6-12. (s.135) Sedan fortsätter elevernas fostran i arbetshemmen tills de eventuellt kan försörja sig eller kan tas över av familjevården. Vidare redogörs det för att obildbara sinnesslöa i behov av anstaltsvård livet igenom tas om hand av vårdhemmen. Vårdhemmens småbarnsavdelningar är observationsavdelningar (min kursivering) för vård av både bildbara och obildbara.

Här vill jag bara infoga vad som menas med anstalt och jag citerar från Karl Grunewalds begreppsförklaringslista i hans bok ”Från idiot till medborgare (2008):

”Anstalt har ingen enhetlig innebörd. I denna bok används det för en eller flera byggnader för dygnetruntboende. Även ett skolhem kallas för anstalt. Undervisning av barn som bor hemma kallas för externatundervisning, senare för specialundervisning. Inrättning används synonymt med anstalt, men avses oftast ett flertal byggnader på samma område. (s.15)

Man hänför också till att åtskilliga brister i organisationen har påtalats.  Frånvaron av exempelvis vårdhem vid en sinnesslöskola med tillräckligt antal platser för hela upptagningsområdet medför ofta att unga sinnesslöa behålls i hemmen till förfång för dem själva, för modern och friska syskon tas upp.  ( s. 135) Som vi ser rör det sig om varianter på samma tema som Areschoug visat på. Något som repeteras om och om igen slår lätt rot, blir droppen som urholkar stenen. Budskapet internaliseras av dem som det gäller, riktas mot.

 Ifråga om de äldre obildbara sinnesslöa anför man att det betyder mindre om de vårdas på längre avstånd från föräldrahemmet. En utrensning av alla till vuxen ålder komna obildbara sinnesslöa från de vid sinnesslöskolorna belägna vårdhemmen och dessas förvandling till småbarnshem skulle i hög grad underlätta genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa. För andra kategorier av sinnesslöa är platstillgången ännu otillräcklig betonas det, och därför måste anstaltsväsendet byggas ut. Hittills har utbyggnaden hämmats av osäkerheten kring skolpliktens genomförande eller inte för de sinnesslöa, understryks det i remissen.

De ekonomiska frågorna kring sinnesslövårdens olika aspekter och konsekvenser av eventuellt genomförande av lagen diskuteras.  Man resonerar bland annat som så att billigast blir undervisningsformen vid externatskolor.  ( s 136) Men, betonas det, denna undervisningsform kan användas endast i begränsad omfattning.  Inte så få av barnen kommer från sådana hem att den allmänna omvårdnaden är närmast viktigare än undervisningen och då passar det utmärkt med internat resoneras det. Intressant är att i förslaget till lag om skolplikt för bildbara sinnesslöa så är ändå skolundervisningen underordnad, får stå tillbaka för ”omvårdnad” som faktiskt till en del tycks gå ut på ”observerande”.  Rationellt ordnande tycks vara ledordet.

”För bildbara sinnesslöa barn däremot, som kommer från goda hem, vore det en fördel, om de även under skoltiden kunde få stanna hemma. ” (s. 136 )

Det betonas dock att för större delen av landsbygden är detta omöjligt på grund av befolkningens gleshet och de långa avstånden. (s. 136)

Det finns en tydlig distinktion i stycket ovan som rör ”goda hem”, vilket då följdriktigen måste peka på att det finns något som heter ”onda hem också.  Maija Runcis påpekar i sin avhandling och bok ”Steriliseringar i folkhemmet” från 1998 att i 1920- och 1930-talets steriliseringsdebatt så delades individerna oftast upp i motsatspar, som exempelvis bättre och sämre rustade, högvärdiga och mindervärdiga, livsdugliga och livsodugliga, närande och tärande eller produktiva och improduktiva. (s. 47)

Enligt Maija Runcis kännetecknades den ideala bilden av individen av fysisk och psykisk styrka samt hygien och renhet, både beträffande utseende och den sociala miljön.  Idealet slog därför exempelvis mot människor som kanske inte hade möjlighet att tvätta vare sig själva eller sina kläder för de saknade faciliteter eller saknade tillgång till sådana faciliteter. Det slog i regel mot människor som var fattiga. Runcis skriver att om inte normerna uppfylldes eller människor inte motsvarade idealbilden riskerade enskilda individer att steriliseras enligt lagens indikationer, så att samhället kunde skyddas från det avvikande och oönskade beteendet. (s. 211) Här vill jag bara inflika att Maija Runcis tar upp, i samband med att hon skriver om anstaltsplacering av barnavårdsfall eller frihetsberövande i annan form, uttrycket sämre hemmiljö.  Hon betonar att ju sämre hemmiljön var, desto strängare ingripanden eftersom hembakgrunden avspeglade både klasstillhörighet, fattigdom och bristande möjligheter att vidta andra, mindre drastiska åtgärder för att förbättra den egna situationen. ( s. 258) Steriliseringslagarna och barnavårdslagen hade många gemensamma beröringspunkter, påpekar Maija Runcis.

Ord som förfång används; det sinnesslöa barnet är både till förfång för sig själv och sin mor och sina syskon, som det uttrycks. När jag letar efter synonymer till förfång dyker ordet skada upp, det är också det ordet som jag hänvisas till i synonymordboken. Synonymer till förfång är exempelvis, förutom skada, men, nackdel, förtret, avbräck, fördärv, ofärd, men också olägenhet, björntjänst, otjänst, ogagn, onytta, ont. Förfång används också i betydelsen göra någon till förfång.

”En av dessa var att de innefattade en människosyn där individen betraktades utifrån ett socialt  sammanhang.  Centrala kriterier i denna syn, som också var grunden för en gemensam samhällsnorm, var individens sociala anpassning och ansvar för sig själv. De som föll utanför dessa ramar blev betraktad som mindervärdiga.” (s. 258)

Det blir tydligt hur den människosynen drabbar de sinnesslöa barnen och deras föräldrar. Jag ska bara tillägga  i det här sammanhanget att Runcis tar upp att noteringar om olika typer av lyten förekom i församlingsböckerna  i Sverige från slutet av 1700-talet till mitten av 1930-talet.  De här noteringarna glesade ut i slutet av nämnda tidsperiod. (s. 105) Däremot fanns det inte några närmare riktlinjer om vilka som var att betrakta som sinnesslöa eller idioter, skriver hon. (s.  105)

Remissen fortsätter och konstaterar att det är uppenbart att de sinnesslöa barnen inte kan tillgodogöra sig undervisningen i folkskolan och att de där inte kan erhålla en för dem lämplig uppfostran. (s. 139)

”Lika tydligt är, att deras närvaro i de vanliga skolklasserna i hög grad tynger ner och hämmar undervisningen liksom att de normalt utrustade barnen kommer att utsättas för allvarliga skador genom det dagliga umgänget med psykiskt undermåliga kamrater”. (s. 139)

Det påpekas att det behövs pedagogisk erfarenhet och sakkunskap vid dessa skolor, (skolorna för de så kallade sinnesslöa). Enligt direktionens uppfattning, skriver man, borde därför i varje fall de skolor som inte är förenade med vårdhem, närmast stå under skolöverstyrelsens överinseende. Direktionen motsättsäter sig med andra ord ”medikaliseringen” av sinnesslövården.  Det betonas att de sakkunniga vid sitt utredande sett frågan ur synpunkten av sinnesslövårdens rationella ordnande, (min kursivering). Tomas Kullshage skriver i en uppsats från 2011 följande om lärarnas syn på sinnesslöa barn och deras undervisning mellan 1920 och 1956:

”Kritiken var således starkt mot betänkandet (1946 års hjälp- och särklassutrednings betänkande, min anm.) ) Att beblanda sinnesslöa och elever i hjälpklasserna framstod som helt otänkbart, då uppdelningen i Lärartidningens perspektiv var en självklarhet. Hjälpklasserna skulle inte inhysa sinnesslöa elever. Man sträckte sig så långt att man hävdade att det var en artskillnad, (min kursivering i fetstil), och inte en gradskillnad som skilde kategorierna åt, trots att det fanns gränsfall. Det framgår inte vilka ”undersökningar” man grundade sina argument på, men ett antagande är att intelligensundersökningar är en del av förklaringarna”. ( s. 25)

Medikaliseringsperspektivet fick träda tillbaka för sinneslövårdens pedagogiska uppgift, som enligt Areschoug under 1940- och 50-talen sägas ha fått en mer framträdande roll. (s. 61) Riksdagen beslutade att Skolöverstyrelsen skulle ha huvudansvaret över centralanstalterna ”i Lag om vård och undervisning av bildbara sinnesslöa” som trädde i kraft 1945, och professor Karl Grunewald påpekar i sin bok ”Från idiot till medborgare” att genom att Medicinalstyrelsen fråntogs detta ansvar bröt man mot en ingrodd föreställning om sinnesslöhet som ett psykiatriskt tillstånd. (s.129) Apropå medikalisering skriver Runcis om medikaliseringen av socialt avvikande beteenden och sjukdomstillstånd och hur den förändrade inte bara attityder och uppfattningar om samhällets svagare grupper. (s. 39) Den kom också att ge näring åt föreställningen att hela samhället kunde förändras och förbättras med hjälp av vetenskapen, betonar Runcis.  Medicinen framstod vid sekelskiftet som en mönstervetenskap som fick stor betydelse för den tidiga samhällsvetenskapen och psykologin, skriver hon.

Även Fattigvårdsnämnden kom in med en skrivelse. Det gjorde den den förste februari 1944 och åberopade fattigvårdsdirektörens i ärendet angivna tjänsteutlåtande, som följer. (s 142) Det börjar med att konstatera att frågan om de sinnesslöas skolundervisning inte kan lösas isolerad då den står i direkt samband med ordnandet av sinnesslövården i övrigt, varför de som också framgår av betänkandet varför de sakkunniga förordat en rätt genomgripande omläggning av hela sinnesslövårdens organisation.

Noteras bör att fattigvårdsnämnden i remissen är motståndare mot att enskilda personer såsom levebröd driver privata sinnesslöanstalter. (s. 142) Man vill se ett upphörande av privata vinstintressen, eller åtminstone en inskränkning av omfattningen.  Istället ser man positivt på att ideella föreningar driver sinnesslövård; den verksamheten anser man kan jämställas med vård. (s. 142) Grunewald kommenterar ägandefrågan i sin ovan nämnda bok och skriver att det fanns en oenighet kring alla de enskilt ägda anstalterna. (s. 133)

”Vem skulle besluta om om in- och utskrivningar där? Vem skulle betala? Detta tvingade regeringen till ytterligare en utredning”. (s. 133)

Maija Runci har med ett debattinlägg av Alva Myrdal i sin bok som var infört i en tidskrift för barnavård och ungdomsskydd år 1946. (s. 51):   

”I artikeln diskuterades den mycket aktuella frågan om välfärden ska fördelas lika mellan alla samhällsmedborgare. I detta fall rörde det kontanta bidrag barnbidrag.” (s. 51)

Alva Myrdal gör förbehållet, beskriver Runcis, att den största samhällsfaran skulle vara trots allt, att bidragen skulle möjliggöra för fler sinnesslöa att skaffa barn. (s. 52)

Vad antogs orsaka barnens sinneslöshet?   Areschoug hämtar exempel från den professionella debatten där orsaksfaktorer som bristande uppväxtförhållanden och ärftlighet sattes i samband med de lindrigare graderna av efterblivenhet. (s. 197) Dess allvarligare former påstods däremot huvudsakligen vara orsakade av sjukdomar eller komplikationer vid förlossningen, skriver Judith Areschoug.   Det formulerades också ett samband mellan vissa orsaksfaktorer och familjens klasstillhörighet eller ställning i samhället, framhåller Areschoug och som fick relevans i diskussionen om hjälpklassmässighetens eller sinnesslöhetens orsaker.  ( s. 197-198)

”Sinnesslöheten i sig definierades i 1944 års lagstiftning som en oförmåga att tillgodogöra sig folkskolans undervisning, till följd av en, vad man kallade, bristande förståndsutveckling.  Denna påstods yttra sig bland annat genom en svårväckt och flyktig uppmärksamhet, svagt minne och svårighet att associera kunskap till varandra. ” (s. 336)

Men inte enbart detta, utan de tillskrevs också andra brister, som främst förknippades med känslo-, vilje- och driftlivet vilket, utmålade dem som oförmögna till bland annat medkänsla och tyglande av de sexuella begären, enligt Areschoug. (s. 336)

De associerades också med en rad samhällsproblem, skriver Areschoug och hänvisar till Maija Runcis som också gjort samma iakttagelse, samhällsproblem som fattigdom, arbetslöshet och asocialitet. (s. 336)

”Sinnesslöhet påstods på så vis vara vanligare i de lägre samhällsklasserna, bland landsbygdens befolkning och etniska minoritetet. Det var med andra ord inte vem som helst som kategoriserades som sinnesslö”. ( s. 336-337)

Areschoug ser flera beröringspunkter mellan sinnesslöundervisningen och steriliseringslagarna.   Hon nämner att Sveriges första steriliseringslag antogs 1934. Och hon understryker att 1941, det vill säga tre år innan den särskilda skolplikten för bildbara sinnesslöa barn lagstiftades, trädde en förnyad steriliseringslag i kraft. ( s. 235)

I tillämpningen av steriliseringslagarna delades människor upp i önskade respektive önskade samhällsmedlemmar, varvid de senare fråntogs möjligheten till föräldraskap, förtydligar Areschoug.  Skolplikten för de bildbara barnen, en åtgärd som gav utbildning och möjligheter, var på sätt och vis ”villkorad” menar Areschoug, eftersom det fanns ett inbyggt tvång, som möjliggjorde både ingrepp i familjelivet och fysiska kränkningar.

”… exkluderades sinnesslöa barn uttryckligen från den vanliga undervisningen genom deras deltagande i folkskole-undervisningen i samband med den särskilda skolpliktens införande förbjöds. Eftersom sinnesslöundervisningen dessutom huvudsakligen var ordnad i anstaltsform exkluderades dessa elever också från deltagande i samhällslivet utanför anstalten. Undervisningen i sig kan alltså sägas ha bidragit till att inkludera den sinneslöe i ett socialt medborgarskap. Det civila medborgarskapet, i form av den individuella friheten och rättssäkerheten däremot, kan anses ha blivit försvagat genom tvånget, anstaltsbundenheten och framför allt sinnesslöundervisningens nära koppling till steriliseringslagarna och dess stillämpning. ” (s. 346)

Ett partiellt medborgarskap beskriver Areschoug det träffande som:

”Efter separation, undervisning, uppfostran, och inte i sällsynta fall, sterilisering, kunde en sinnesslö elev återvända till samhället som en medborgare, men bara i vissa avseenden.” (s.359) (min översättning)

Vilka ekon och ”återbruk” och återspeglingar av olika argument som användes om och kring de sinnesslöa och deras familjer och fler än så, finns i omlopp i dag? Vad finns kvar av det här språkbruket i journaler eller dylikt exempelvis? Eller dog det ut i och med nedläggningarna av anstaltsväsendet och de stora psykiatriska sjukhusen som också hörde dit?

Eller som författaren och läraren Kjell Sundstedt frågar sig i slutet av boken ”En berättelse om tvångssteriliseringar i Sverige. Till Gertrude”, från 2009:

Hur ser Sverige ut i dag? Finns det fattiga och utsatta barn som mina släktingar? (s. 170)

Han skriver också:

Hade jag fått någon sorts stämpling i pannan hade jag troligen gått under.  (s.170)

Jag ska återkomma till Kjell Sundstedts bok vid tillfälle.

/ H-M

Referenser:

Areschoug, Judith. 2000.Det sinnesslöa barnet. Undervisning tvång och medborgarskap 1925-1954. Tema barn, Linköpings universitet, Institutionen för tema, Tema Barn. Linköpings universitetet, Filosofiska fakulteten.

Kullshage, Tomas. 2011. Det ”efterblivna” skolbarnet: Attityder kring sinnesslöa skolbarn och deras undervisning inom Sveriges allmänna folkskollärarförenings tidskrifter 1920-1956. Examensarbete i utbildningsvetenskap inom allmänt utbildningsområde, 15 hp. Rapport 2011vt4794. Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Uppsala universitet.

Runcis, Maija. 1998. Steriliseringar i folkhemmet. Stockholm. Ordfront.

Statens offentliga utredning. 1943:29. Socialdepartementet.

Sundstedt, Kjell. 2009. En berättelse om tvångssteriliseringar i Sverige. Till Gertrude. Stockholm. Frank förlag.

Läs gärna också:

Fahlén, Åsa och Nilsson, Matz. 2021. Grundskolan blir mer och mer uppdelad. Svd debatt. Svenska dagbladet. Publicerad den 5 jul i.2021. https://www.svd.se/grundskolan-blir-mer-och-mer-uppdelad, se här.

Läs hela rapporten från Lärarnas Riksförbund ”Grundskolan blir mer och mer uppdelad. Det krävs mod och ansvarstagande för genomgripande reformer”, se här.

talarforum.se. kjell.sundstedt. Det får inte finnas fler av mig! (se här)

En tanke på “Blicken som observerade och det ”rationella ordnandet” i de så kallade bildbara sinnesslöa barnens liv.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: