Hur institutioner berövar barn, a l l a barn, känslomässig kontakt och närhet.

I det här inlägget ska jag främst ta upp de så kallade ”sinnesslöa barnen” (ordet sinnesslö användes i princip under första hälften av 1900-talet, källa Judith Areschoug, se nedan) och då lite utifrån en anknytnings- och närhetsaspekt generellt sett. Generellt sätt för att det i betänkande, (Betänkande rörande Sinnesslövårdens organisation, 1943 exempelvis, se referenslistan) och så vidare understryks hur viktigt det var att de sinnesslöa avskildes, togs bort från hemmet och iväg från syskon och föräldrar och skrevs in på anstalter som arbetshem, (de som var äldre och vuxna och inte var bildbara) och skolhem (bildbara).

Jag ska också mer utförligt förklara begreppet sinnesslö, ungefär när begreppet användes och vad som stoppades in i det, samt vilka begrepp som ersatt det, men i ett kommande inlägg. Här nöjer jag mig med att göra ett utdrag ur barnpsykiatern, medicinalråd och professorn Karl Grunewalds begreppsförklaring i början av hans bok ”Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia” från 2008. Karl Grunewald var före sin tid i sin syn på sin nästa, omvittnat av många , se exempelvis här. Nu till begreppet:

”Begreppet sinnesslö introducerades i vårt land då Föreningen för Sinnesslöa Barns Vård bildades 1868. … och var en välkommen motvikt till de medicinska beteckningarna, men kom till att börja med att gälla enbart de bildbara barnen. Avgränsningen mot de normalbegåvade barn var högst osäker och tillfällig. Begreppet kom att omfatta även vuxna bildbara och slutligen – in på 1900-talet – även de så kallade obildbara barnen och vuxna. Sinnesslö ersattes av psykiskt efterbliven 1955 och det av psykisk utvecklingsstörd 1968.

Sinnesslövård blev den officiella beteckningen för hela området ända fram till 1955. Sinnesslö ersattes av psykiskt efterbliven 1955 och det av psykisk utvecklingsstörd 1968.” ( s. 16)

I dag talar man oftast om funktionsnedsättningar, och det betyder att man har en nedsatt förmåga att fungera fysiskt, psykiskt eller intellektuellt, se här.

I sin avhandling ”Det sinnesslöa skolbarnet”, (2000), påpekar Judith Areschoug att samtidigt som den nya skolplikten integrerade de bildbara sinnesslöa barnen, både i undervisningssystemet och det gällande barndomsidealet, exkluderade den samma barn från normalskolan, samhällslivet och en uppväxt i familjen genom att avskilja dem till institutioner. (s. 3)

Areschoug skriver att skolplikten för bildbara sinnesslöa barn kom att förändra förhållandet mellan barn och stat i flera bemärkelser. Skolplikten infördes 1944 och benämndes ”särskild skolplikt”. (s.2)

Den förändrade den tidigare frivilliga och avgiftsbelagda sinnesslöundervisningens status, berättar Areschoug.  De bildbara sinnesslöa hade rätt till undervisning, men också skyldighet att delta i den, understryker hon. Eftersom undervisningen oftast skedde i anstaltsform, medförde detta ett anstaltstvång och därmed en institutionalisering.

Ansvaret för barnens dagliga vård och uppfostran, som tidigare innehades av föräldrarna, överfördes därigenom vid skolstarten till sinnesslöanstalten. ” (s. 3)

Areschoug pekar på att frågan är komplex och det följer av nödtvång att jag förenklar resonemangen. Hennes studie riktar in sig på tiden 1925-54, en tid under vilken den svenska välfärdspolitiken utvecklades och etablerades. (s.6) Här refererar Areschoug bland annat till forskaren och professorn Bo Rothstein som menar att samhället strävade efter att komma bort från fattigvårdens stigmatiserande stämpel genom att ersätta den med mer generella bidrag och rättigheter. (s. 7) Men samtidigt låg det en fara i detta visar Areschoug genom att hänvisa till Mathew Thomson, en brittisk forskare vars bok ”The problem of Mental Deficiency. Eugenics, Democracy, and Social Policy in Britain c. 1870-1959”, gavs ut1998.  Mathew Thomson, menade, utifrån brittiska förhållanden, att det just var de demokratiska strävandena att inkludera fler i medborgarskapet som ökade behovet av nya kriterier, enligt vilka de socialt oförmögna och icke ansvarstagande kunde uteslutas.

Intellektuell efterblivenhet kom härvid enligt honom att användas som en på biologisk grund dragen gräns mellan de ansvarsfulla och goda medborgarna respektive de socialt, moraliskt och intellektuellt inkompetenta. Det faktum att en sådan exkludering kunde legitimeras genom vetenskaperna, gjorde d en enligt Thomson till en i ett demokratiskt samhälle acceptabel gränsdragning.” s. 8)

Steriliseringspolitiken kan ses som ett utslag av en gränsdragning, framhåller Areschoug, och menar att det är av största vikt att forskare har ett förhållningssätt där man tittar på hur interventioner i enskilda människors liv och uteslutande av vissa grupper från de medborgerliga rättigheterna slår och lyfter fram det och belyser det i all dess komplexitet.  (s. 7)

I en studie på barn i ”residential war nurseries” under andra världskriget och blitzen i Storbritannien fann Anna Freud och hennes kollegor att även den bästa institutionella approachen till de här barnen och vården av dem inte kunde ersätta bandet mellan barn och till en förälder.  Det här skriver Anne Harrington om i sin bok ”The Cure Within” från 2009. (s. 190)

På grund av vad som framkom ur forskningen uppmuntrade Anna Freud föräldrarna, som var engagerade i krigsinsatsen, att besöka sina barn så mycket som möjligt. För trots att barnen fick väldigt mycket uppmärksamhet, omsorg och tillgivenhet så började barnen som var iväg från sina föräldrar att hamna efter vad det gällde sitt tal och andra milstolpar i ett barns utveckling som toalett träning.(s.190) Harrington refererar:

Some became listless or showed other signs of emotional dysfunction. Only when Anna Freud created artificial”family groups”, in which three or four children were cared for exclusively by a single parental figure did things –slowly-improve.” (s. 190)

Krigstidserfarenheter som dessa hjälpte till att solidifiera ett konsensus inom i synnerhet den psykoanalytiska psykiatrin att varje störning i mamma-barnets anknytning, även om det inte var ett uppenbart övergrepp eller en uppenbar försummelse som på annat sätt kunde inverka försämrande på den normala utvecklingsprocessen menade man på, skriver Harrington. Pådrivande i denna samstämmighet kring vad som var viktigt för spädbarnet och dess första år var den brittiska psykoanalytikern John Bowlby. (s. 190)

I USA blev den psykoanalytiske psykiatern René Spitz känd med sin ”1945”- studie. (s 190) Spitz studie gällde hittebarn som togs om hand exemplariskt på ett hem. Det var utmärkt fysisk omvårdnad i en noggrann hygienisk omgivning noterade Spitz, enligt Harrington och hon tillägger att god hygien ansågs vara nyckeln till god hälsa. Men Spitz lade märke till att något annat fattades, nämligen kärleksfullhet och uppmärksamhet riktad till individen. Det gick bara en sköterska på åtta barn och den fysiska kontakten var begränsad till kortvarig matning och till blöjbyten.  (s.191) Resten av tiden låg de i sina vaggor och de var övertäckta för att förhindra spridningen av infektioner, skriver Harrington.

Instead of keeping the infants healthy, however, this regime had produced a collection of physically stunted, cognitively retarded, and emotionally damaged children.” (s. 191)

Harrington beskriver hur studien pågick flera år, barnen observerades under långa intervaller upp till fyraårsåldern och resultatet var ödesdigert: med få undantag var det inga av barnen som kunde sitta, stå, gå eller prata. Dessutom, inom två år dog 37 procent av barnen i infektioner trots den rigorösa hygienen. (s.191)

Jag vill passa på att påpeka att enligt en studie ledd av Frederik Kamps; Emory-universitetet, USA, är nyföddas hjärnor ”hardwired for faces and places”, se här. Med andra ord, de behöver stimulans, se nya människor och omgivningar, inte bara oklanderlig skötsel och sterila och monotona omgivningar, som korridorrer och salar.

I en jämförelse med ett hem för barn i anslutning till ett fängelse noterade Spitz att barnen där inte for illa och de utsattes inte för några infektioner trots att hygienen där var sämre än på barnhemmet för hittebarn och att det var mindre uppstyrt. Däremot var deras mödrar välkomna att besöka dem under flera timmar varje dag vilket gjorde att de blev överrösta med tillgivenhet och kärlek.

Resultatet? frågar Harrington och fortsätter sin berättelse:

”…in spite of the dirt, in spite of the relative chaos of the prison nursery, not a single one of the second group of children succumbed to infection during the five-year period of Spitz´s study. The mothers’ love had proven a better deterrent to infection than the most conscientious of good hygiene practices.”  (s. 191)

Harrington pekar också på att det från denna tid också fanns en viss evidens som indikerade att inte bara spädbarn men också äldre barn kunde skadas av känslomässig inkonsekvent omsorg eller otillräcklig näring.

Det tar hon upp i en studie som utfördes av den brittiska dietläkaren Elsie Widdowson, (1906-2000).  Widdowson beskrev sin studie 1951 i The Lancet och handlade om effekterna av krigsransonerna på barns hälsa i Tyskland. (s. 191) Studien utfördes vid två kommunala barnhem för föräldralösa barn i en av de brittisk – ockuperade zonerna i Tyskland. Varje barnhem hyste omkring femtio barn mellan fyra och fjorton år, berättar Harrington. Var annan vecka vägdes barnen och deras längd mättes. Under studiens första sex månader fick varje pojke och flicka exakt likastora portioner. (s. 193) Det därefter följande halvåret fick barnen på ett av barnhemmen ett tillskott av bröd, marmelad och juice.  Widdowson ville se hur mycket barnen drog fördel av det extra tillskottet av kalorier, enligt Harrington. (s. 193)

Efter det första halvåret, när barnen hade ätit identiska ransoner så hade barnen i ett av barnhemmen ökat betydligt mer i vikt och också ökat sin längd. Detta förbryllade Widdowson, påpekar Harrington. Det här barnhemmet utvaldes slumpmässigt också till att få utökade ransoner, och Harrington inflikar att förväntningen då borde vara att barnen ökat ytterligare i vikt och också vuxit på höjden. Men något inträffade. Istället började barnen plötsligt tyna, och vid slutet av studien så vägde de här barnen knappt mer än barnen på det andra barnhemmet som hela tiden fått det som var standard krigsransoner. (s. 193)

Widdowson fann en förklaring, inte i kvantiteten av mat utan i kvaliteten av hur de ”styrande husmödrarna”, såg efter och passade barnen på de båda barnhemmen. (s. 193) Det visade sig, skriver Harrington, att den chefande husmodern som tog hand om barnhemmet där barnen till en början ökade i vikt var en moderlig kvinna som helt klart gillade sina ”skyddslingar”. I kontrast till henne var husmodern som styrde över det andra barnhemmet som:

Was run, in Widdowsons words, by ”an erratic martinet” who was ”stern and forbidding, ruling the house with a will of iron. Children and staff lived in constant fear of her reprimands and criticisms, which were often quite unreasonable”. (s. 193)

Harrington berättar därefter att något oväntat inträffade.  Den moderliga chefande husmodern sa upp sig, och den andra husmodern sökte och fick hennes plats. Barnen som förut trivts och utvecklats var nu berövade tillgivenhet och kärleksfull omvårdnad och tvingades att leva i skräck.  (s. 193)

And the result- at least as Widdowson saw it-was that they stopped growing properly.” (s. 193)

Det fans ett förenklat resonemang under den här tiden, inflikar Harrington, och menar att det utmynnade i ett tänkande där modern antingen var god eller ond och ”samtalet” om anknytning och ”caregiving” avstannade. Men Harrington skriver att diskussionen återkom på 1990-talet, aktualiserat av 150 000 rumänska föräldralösa barnhemsbarn som upptäcktes av läkare i kollapsen efter Ceausescu- diktaturen. Dessa barn hade förtvinat genom utebliven tillgivenhet och kroppskontakt. Likheterna med hittebarnen i Spitz´s studie är slående. Deras lidande var oerhört.

All were physically stunted and were both cognitively and emotionally impaired. Stress seemed to be at least part of the physiological explanation for this: researchers found that the children´s cortisol levels were grossly skewed”. (s. 194)

Svenska Dagbladet ger i sommar utdrag ur vetenskapsjournalistens och doktor i neurobiologi, författaren Lone Franks bok ”Att älska: Om kärlekens natur” som kommer ut på Bonniers förlag i höst. Avsnittet ”Hur viktig är förälderns kärlek för ett barn”, del 2 av 14 publicerades den 10 juli, se här. Lone Frank skriver att:

 ”Det finns något i vår allra första anknytning som ligger som ett snigelspår hela vägen upp genom våra liv. ”

Vidare att om det är någon plikt som föräldrar har så är det att älska sina barn och visa det, men hon berättar också att föräldrakärlek som begrepp och som avgörande för barns utveckling kom in i den moderna psykologin först i början av 1960-talet.

Lone Frank beskriver hur man långt in på 1900-talet ansåg att barn skulle tränas och formas med belöning och lägger till, precis som med husdjur.  Hon tar som exempel John Boradus Watson, inflytelserik amerikansk psykolog och behaviorist var fokus snävade in på observerbart beteende.  Enligt Frank menade han att det inte gick att förhålla sig till barns känslor och emotioner, dess inre liv var i det stora hela en svart låda man inte kunde uttala sig om. Och skriver att det för Watson handlade om att klarlägga vilka stimuli som gav en önskad beteendemässig respons.

Det här är viktigt att ha i åtanke, tänker jag, när en ser tillbaka på de människor som tvingades växa upp på institutioner som barnhem eller som tillbringade nästan hela sina liv på anstalter eller sjukhus, Och det att undvika att hamna där igen. Och förstå varför. Förstå baksidorna och varför det är viktigt att aldrig hålla barn och föräldrar åtskilda, om det inte finns mycket tvingande orsaker därtill. Och det problematiska med exempelvis ”ensamkommande barn”, som trots att deras föräldrar och syskon lever, på grund av asylregler inte har tillgång till sina föräldrar och syskon. Stat och myndigheter kan inte och bör inte, utöva föräldraskap. Det visar forskningen ovan på, den sitter redan med facit i hand. Och historien lär en. Både Danmark och Sverige har under 2000-talet offentligt gett barnhemsbarn en ursäkt för vanvård, som försummelse och utsatta för övergrepp, på hem i statlig regi.

Och det är vidare en forskning som vuxit och växer med tiden precis som forskningen vad det gäller hjärnan, neurologin. På 1990-talet kom som bekant rönen om hjärnans plasticitet.

Det här inlägget blev kanske lite mer generellt än jag tänkt mig, men det ovan skrivna bildar ett bra sammanhang till fortsatt inlägg på samma tema, om de sinnesslöa barnen, som de kallades, i 1944 års lag exempelvis, se Areschoug, s. 2).

Kanske kan en till sist konstatera att ”barnperspektivet” måste börja med mamman, och givetvis med rimlig närhet till ett BB. Ett BB som har plats för mammorna. De ska inte behöva inleda sitt mammaskap (som egentligen inleds med början av graviditeten, ja, redan vid tillblivelsen) med oro inför eventuell platsbrist, eller oro hos förstföderskor om de får stanna kvar på BB eller inte om det behövs, (en oro som jag förutsätter pappan/hen i de allra flesta fall delar; på sitt sätt väger pappaskapet lika tungt), om det finns behov av det, se artikel här.

/H-M

Referenser:

Areschoug, Judith. 2000. Det sinnesslöa barnet. Undervisning tvång och medborgarskap 1925-1954. Tema barn, Linköpings universitet, Institutionen för tema, Tema Barn. Linköpings universitetet, Filosofiska fakulteten.

Bowlby, John. 2010. En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm. Natur och kultur.

Clark, Carol. 2020. Baby brains are hardwired to see faces within days of birth. Emory. Publicerad 2020-03-03. https://www.futurity.org/baby-brains-faces-2295502/

Grunewald, Karl. 2008. Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia. Gothia Förlag AB.

Frank, Lone. 2021. Hur viktig är förälderns kärlek för ett barn”, del 2 av 14, publicerad i Svenska Dagbladet, 2021-07-10. (utges hösten 2021 i bokform på Bonniers förlag under titeln ”Att älska: Om kärlekens natur”)

Harrington, Anne. 2009. The Cure Within. A History of Mind-Body Medicine. New York. London. W.W Norton & Company.

Petrén, Alfred & Annell, Anna-Lisa. 1943. Betänkande Rörande Sinnesslövårdens Organisation. Med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn.  Stockholm. Statens Offentliga Utredningar 1943:29. Socialdepartementet.

Somnell. Mikaela. 2021. Larmet: Förstföderskor tvingas hem för tidigt. 2021-07-14. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5nnVaX/larmet-forstfoderskor-tvingas-hem-for-tidigt

En tanke på “Hur institutioner berövar barn, a l l a barn, känslomässig kontakt och närhet.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s