Några tankar kring romanen ”Ditt liv och mitt” av Majgull Axelsson.

Boken, ”Ditt liv och mitt”, (2018), av Majgull Axelsson, är fylld av kraschar och konfrontationer – eller uteblivna konfrontationer på olika nivåer i vardagen. Mycket av det som sker talas det inte om. Som övergreppet huvudpersonen Märit genomgår, och hennes bästis Kajsas ovilja, och kanske oförmåga, att inte vilja prata om sin mamma under deras skoltid.

Romanen handlar också om nålsticken som vi ger varandra i vardagen, de verbala nålsticken.  De flesta av persongalleriet i boken känner varandra och vet varandras ömma punkter. När det gör ont inombords hos Märit lättar det lite för henne när hon kan sticka till, borra lite i Kajsas sår. Den ömma punkten är mamman som åker ut och in på mentalsjukhus och som fött en ”oäkting”.

Märits mormor som är stadgad, gift och med barn födda inom äktenskapet har levt upp till samhällets norm, men också tagit åt sig dess föraktfulla och nervärderande attityd mot mammor som inte är gifta. Att hon lever i ett dåligt äktenskap, med en make som ständigt nervärderar henne, och som är tyrannisk och föraktfullt är inget som det tas notis om, det är i alla fall inget som man förfasar sig över eller talar om. Äktenskapet är åtråvärt bara genom den oantastlighet och legitimitet (och ekonomiska trygghet) det skänker kvinnorna och därmed barnen.

Det finns emellertid en annan punkt, en svag punkt i familjen, denna fler generationsfamilj, och det är mormoderns dotter som fött Lars, som är sinnesslö. Han är inte oäkta, men inte heller han är ansedd eller respekterad i folkhemmet. Inte heller han välkomnas in med öppna armar.

Kajsa ser nyktert på vännens dysfunktionella familj i vuxen ålder och som utbildad på Socialinstitutet. I romanen skiljer sig dock antalet barn i familjen Johansson åt beroende på vem av dem man frågar. ( s.19)

För Märit, är det fyra. För hennes tvillingbror Jonas är antalet detsamma som för mormodern och morfadern, det vill säga två. Tre barn enligt mamman och pappan. De sistnämnda, liksom Märit, räknar också med Lars, som betecknades som sinnesslö (intellektuell funktionsnedsättning) och som dagen när mamman dog hämtades av poliser och fördes till anstalt.

 Så är det tvillingsystern som dog och vars existens vi får bekanta oss med hos psykologen som Märit söker upp i för att berätta om. ”Den Andra”, det fjärde barnet, vars existens får Märit att tro att hon lider av personlighetsklyvning.

”Vi var ju enäggstvillingar. En gång var vi faktiskt samma person! Samma människa! Och så dog hon när vi skulle födas… Det måste ha varit Jonas fel, jo det var det, det är jag säker på! Han trängde sig före, han tränger sig alltid före, han ska alltid ha först och mest, för han är ju alltid störst och viktigast. Och så råkade hon, min syster få sin navelsträng om halsen och det gick inte att få loss den och så dog hon… Hon dog redan innan hon kom till världen”. (s. 20-21)

Hon tillägger att tvillingsystern egentligen inte dog, utan snarare flyttade in i hennes huvud. För hon förknippar henne med sin ”motvallsröst”, en ifrågasättande och lite krass röst inom sig. Tvillingsystern, som ”Den Andra”. Tvillingssystern som inte är medräknad i familjen, som det inte talas om. Det är bara Märit som bär på henne på samma sätt som hon kommer att ”bära” på Lars när han försvinner in i en polisbil och aldrig mer återvänder till hemmet.  I och med hans försvinnande dör han, i någon mening, också bort för det talas aldrig mer om honom. Och då är det som han upphör att existera, utom för Märit.  Hon kan inte förlika sig med det som hände, kan inte bara ”begrava” hans minne och inte låtsas om sin saknad.

Märit bär också på ett övergreppstrauma, där hennes bror Jonas var en av dem som ”faciliterade”, var med och möjliggjorde övergreppet och därmed sällade sig till förövarna. Ett övergrepp som Märit inte ens talar med sin bästis Kajsa om, och som gjorde att hon inte kunde gå på sin studentbal fast den magnifika klänningen hängde färdigsydd i garderoben.

Mammans död och Lars bortförande överskuggade allt annat och Märit söker jobb på sinnesslöanstalten Värnhem. Alla tror att hon jobbar på stadens sjukhus för hon vet att Kajsa inte orkar bära mer än sin egen sorg och hon och Jonas talar inte med varandra sedan övergreppet och mormodern…

…”mormor skulle omedelbart ha vrängt alltihop ut och in och fått det hela att handla om hur synd det var om henne som först hade fått en idiot till barnbarn och sedan en annan idiot som aldrig kunde låta bli att rota i det förflutna…(s. 127)

Den sorgliga slutsatsen är att ingen i flergenerationsfamiljen var intresserad av att göra det som hände i familjen talbart. Morfadern var exempelvis överhuvudtaget oförmögen att lyssna på någon som inte hade penis och pappan…? Märit vågade inte tänka kring pappan, kunde inte formulera i ord vad hon kände inför honom. Den Andre däremot väste att han var feg…

Det är en intressant bok på många sätt, och tidstypisk, kanske. För när romanen tar sin början är det år 2013 och Märit och hennes tvillingbror ska fylla sjuttio. De föddes in i folkhemmet 1943, ett folkhem om vilket berättarjaget skriver:

”Tiden betyder mycket lite i det här landet. I Sverige är somliga delar av det förflutna verkligen så förflutet, nedkämpat och övervunnet att man låtsas att man inte känner igen det om det ändå skulle tvinga sig på. Ingenting att verkligen ta på allvar alltså. Om man trots allt måste bry sig om det, så får man väl ta och snygga till det lite grand…” (s. 16)

Sedan kommer ett tillägg, av Den Andra.  Den Andra har återigen, tvingat fram en tanke som inte borde ha släppts fram:

Som man gjorde med minnet av folkhemmets idiotanstalter”. (sid. 16)

Sådana tankar är potentiellt förrädiska; de tvingar i regel fram nya tankar och frågor.  Jaget får mycket att ta ställning till och samvetet vaknar och blir alert; och undrar om det inte möjligtvis berör ”det” också?  Hade Märit levt i ett annat samhällssystem hade hon kanske inte ens kunnat härbärgeraDen Andra” utan hade skoningslöst måst tysta all ”opposition” och inte släppa fram minsta reflektion…Jag tänker på dissidenter i Sovjet exempelvis under 1960- och 1970-talet som Anne Applebaum skrivit om i sin bok ”Gulag. De sovjetiska lägrens historia” från 2004.

 Det är lätt att ”tänka jämsides” en roman som ”Ditt liv och mitt” , den  är skickligt skriven för den föder tankar och får en att vilja ta reda på mer, för romanen är allt annat än föreläsande.  Samtidigt finns det något som skaver, stör, nästan från sidan ett. Det är något som ligger på lur, nästan som ”Den Andra” tar gestalt av ens egen skugga, (men är så mycket mer än det, vilket jag ska återkomma till) det som en inte vill kännas vid själv och därmed projicerar på eller förlägger hos ”de andra”. De som görs till syndabockarna.  Det är en uppfordrande bok på så sätt. Jag tänker på nålsticken om ursprung och härkomst, när de glider över i rasism, som exempelvis antisemitism och islamofobi. (om rasismer se här) Axelsson tar exempelvis inte upp andra världskriget explicit, det räcker med rasbiologin och eugeniken för att nittonhundratals historien ska anmäla sig själv och det som följt i spåren av förra seklet. Men hon manar också fram världshistorien genom ett ”tal”, som hon håller för sig själv, en diskurs som hon för, egentligen ett ”genmäle” till Den Andre, den inre dialogen är så högljudd att orden kommer ut och Märit får låtsas tala till någon i mobiltelefonen. ( s. 171)

 Kajsa bär också på en historia. Det är Märits mormor som ”sätter fingret” på den.  Det gör hon genom att kalla Kajsas mamma ”ett riktigt skarn”. (s.55) Märit, som överhört sin mormor säga ordet skarn, frågar vad det betyder. Mamman som är med mormodern i köket suckar djupt. Mormodern berättar att skarn är ett fruntimmer som får barn utan att vara gift…

Märits mamma blir arg, tycker inte om att den föraktfulla tonen som hennes mamma använder, och men mormodern fortsätter, och så kommer det fram att Kajsas mamma inte är på det vanliga sjukhuset utan på ett mentalsjukhus som heter St. Birgittas i Vadstena. Märit hade hört talas om det, dårhuset. Dårhuset kan sätta skräck i vem som helst.

För att återknyta till det här med verbala nålstick. Ett exempel på ett nålstick är när Märit säger till Kajsa:

”Det säger du… Och jag som trodde att galenskap var ärftligt.” (s.122)

Till saken hör att Märit ångrade sig bittert redan nästa dag när hon stod utanför Värnhems vaktkur efter första dagen på sinnesslöanstalten. (s. 122-123) Märit skyndade hem till Kajsa för att be om förlåtelse.

Märit sökte sommarjobb på Värnhem efter studenten. I ansökan skrev hon att hon ville bli läkare, men det tvingande skälet var att hon ville ta reda på om Lars fanns där. Hon såg inte till honom någonstans, men lärde sig snabbt att tycka om nästan alla patienterna på anstalten. (s.137)

Det är vårt folk, sa Den Andra en dag när vi gick hem. Jag nickade stumt. Det lilla monstret hade rätt. Det var vårt folk. Mitt folk. Och det inte bara för att jag hade eller – det isade till av fruktan inom mig – hade haft en bror som Tok-Lars. ” (s.137)

Märit konfronterar sin pappa och får reda på att Lars är på Vipeholms sjukhus i Lund.

Märits mamma försummade övriga barnen för Lars, menar Kajsa. Jonas, Märits tvillingbror som hon har gift sig med, har lidit av, och lider av detta, menar hon. Märit fick i alla fall sin pappas uppmärksamhet, påpekar hon för henne.

Det är en överraskande scen och vändpunkt, när Märit ska dissekera sin egen bror som ett led i sin läkarutbildning. Dessförinnan har hon varit och hälsat på honom, och sett hur han låg fastbunden i en säng på ett eget rum. Det egna rummet, som hon förmodar, inte är någon förmån, utan något annat. (s. 209) När hon går genom korridorerna på Vipeholm för att besöka Lars, med en chokladkaka gömd i ena fickan, tänker hon att Värnhem borde ha förberett henne på det hon ser och hör och luktar, men det har det inte, tvingas hon konstatera. (s. 208) Nu har han, jämte några andra, anlänt som ”dissektionsobjekt” för förstaårsstudenterna på läkarlinjen för det finns inga andra lik att tillgå än idioterna från Vipeholm. Lars, som var en konstnärlig begåvning som alltid ville ha ritpapper och pennor till hands. Som inte fick teckna sedan den dagen han fördes bort till sinnesslöanstalt.

Märit försöker säga till den ansvarige professorn att det är hennes bror, men han uppfattar bara hennes motstånd, handfallenhet och illamående och ser henne som sjåpig.  Hon har inget att göra på läkarlinjen, hon förstår det själv och skyndar ut.

Genom återblickarna i den intelligent sammansatta kompositionen nystas allt upp, som läsare förstår jag mer av Märit och hennes drivkrafter och hon som huvudperson i en roman förstår sig själv bättre och bättre.  Hon förstår i sinom tid att ”Den Andra” är en aspekt av henne själv, en aspekt bland andra aspekter, och som faller på plats av sig själv, mer eller mindre.

Här kommer jag att tänka på Will Storrs bok ”Selfie” (2018).  I den skriver Storr bland annat att många av dagens experter hävdar att det inte finns något autentiskt själv och beskriver deras antaganden: (s.142)

”Rather than there being a pure and godlike centre to us all, we actually contain a collection of bickering and competing selves, some of whom, as we´ll see, are quite disgusting. Different versions of ”us” become dominant in different environments. It´s now often claimed that the human self cannot be reduced to some “innermost core”. The “I” is not one, it is many”.  (s. 142)

I sammanhanget tar Storr också upp en intervju med professor Bruce Hood, utvecklingspsykolog vid Bristol University, som medverkade på vetenskapsfestivalen i Göteborg, för ett tiotal år sedan. Bruce  Hood säger om självet:

At its very simplest, a self is a way that we can make sense of the things that happen to us. You have to have a sense of self to organize your life events into a meaningful story” (s. 142)

 Märit och Kajsa bär på en gemensam historia. Visserligen har deras vägar skiljts sedan Märit började studera i Lund och Kajsa i Stockholm, men de har hörts via brev. Efter dissektionen som knappt påbörjades far Märit raka vägen till Kajsa i Stockholm. Men eftersom Kajsa inte var hemma när Märit ringde på blev det journalisten Solveig och hennes hund Pricken som ”fångade” upp henne.  Det är nu som Märit växlar spår och bestämmer sig för att bli journalist. Hon berättar allt för Solveig innan Kajsa får höra vad som hänt Lars. Solveig blir Märits viktigaste förebild.

Av Märits berättelse förstår Kajsa att Lars blivit misshandlad och vill att Märit ska det anmäla det. Men Märit vill inte det. Kajsa i sin tur berättar för Märit att hon är ihop med hennes bror.  Tillsammans reser de till Norrköping. Där berättar Kajsa för Märits mormor att hon är gravid och att pappan är Jonas – mormoderns favorit. Mormodern känns inte vid barnbarnets faderskap. Scenen är sedd ur Märits synvinkel.

”Mormor skrattade till:

– Vad var det jag sa. Ensam med en oäkting. Du går verkligen i din mammas fotspår…”(s. 253)

Märit i sin tur vill berätta för mormodern och hela familjen om Lars död, det hon sett och upplevt. Men mormodern vill bara duka fram kaffe och gå och hämta konserverade päron i källaren.

Märit blir påstridig. Hon vill ha fram sanningen på bordet. Mormodern vill fortfarande inte höra på det örat. Det ska handla om konserverade päron och grädde. Märit pratar om Lars, om hans död.

Mormodern undrar om Märit hör dåligt och går mot dörren som leder ner i källaren. Märit är vred, och tar henne i axeln och börjar tala om dissekeringen. Det slutade med att mormodern sa:

Nämen så bra. Det var väl tur att idioten äntligen kom till någon nytta…

I tre sekunder stillnade världen. Kajsa frös fast där hon stod.” (s.344)

Det som hände sedan var att Märit gav sin mormor en knuff i ryggen. Hon föll huvudstupa utför 23 trappsteg. Kajsa sprang efter henne och dunkade hennes huvud mot källargolvet.

2013, dagen före sin sjuttioårsdag anländer Märit till Kajsa och Jonas. Kajsa har propsat på att de båda tvillingarna ska fira sin födelsedag ihop och förhoppningsvis försonas. Jonas har haft en stroke och sitter i rullstol.

Det Märit vill prata om 2013 är vad hon och Kajsa gjorde mot mormodern.

Kajsa, ovetandes om Märits övergrepp, har bjudit in Jonas kamratkrets, samma kamratkrets som stod för övergreppet, till födelsedagsfesten. När Märit hör det förstummas hon. Kajsa reagerar:

”Det är faktiskt tillåtet att prata”, säger hon irriterat. ”Jag vill bara inte prata om det där hela tiden”. (s. 354)

Det Kajsa syftar på är Märits mormor och händelsen i källaren. Men Märit v i l l prata om mormodern, hur de skadade henne så att hon dog tre dagar senare.  Döden hade med hjärnan att göra, traumabetingad hjärnblödning. (s. 329) Och som en röd tråd löper hjärnan genom boken. Det påpekar Kajsa:

”Ni har haft lite otur med hjärnorna i er familj…”, säger hon sedan.” (s.328)

Kajsa utgjuter sig, försöker förklara varför hon inte vill prata om händelsen. Hur trött hon är på människor som tycker synd om sig själv efter ett helt yrkesliv som socionom. Sedan ber hon om förlåtelse för vad hon sa och säger till Märit att hon inte orkar älta det som ligger femtio år tillbaka i tiden.

Märit däremot har behov av att dra fram mormodern ur skuggorna igen. 

Hon stänger dörren bakom sig till föräldrahemmet där Kajsa och Jonas nu bor. Hon är beredd att möta det förflutnas skuggor, som mormodern och det som hon gjorde mot henne, men inte gänget som nästintill våldtog henne efter studenten och fläckade ner hennes studentmössa.

Hon söker uppriktigheten, och ångern som följer på den. Och hon behöver inte längre ”Den Andra”, hon är införlivad. Och hon vill ta itu med det som annars kan löpa/”ärvas” som ”intergenerationssmärta/trauma”, se Mark Wolynn här.

”Hon tystnar. Den Andra tystnar faktiskt…  Långsamt sjunker mina axlar, lika långsamt öppnar sig mina händer, musklerna i min rygg ger efter och jag kan känna hur mitt ansikte mjuknar. Bara mig själv. Alldeles hel.  Vad var det jag tänkte alldeles nyss?

Att Den Andra inte finns. Att hon bara är en aspekt av mitt eget jag.” (s. 184)

Och jag kan inte låta bli att lägga till ytterligare en synvinkel på det här med ”Den Andra” eller ”Andra” relaterat till utvecklingspsykologin.

Enligt psykologen, författaren och Senior Fellow at UC Berkeley´s Greater Good Science Center, Rick Hanson, så i termer av utvecklingspsykologi har vi redan som spädbarn inbyggt, inbakat i oss att ha en kapacitet för att ha en ”internaliserad andra, ”a sense of an internalised other” som börjar med den tidigaste mest fundamentala omsorgsgivande, (caregiving), erfarenheten som vi har och som handlar om fysiska förnimmelser, trygghet, (comfort), och matning genom munnen. ( ca 36-38 minuter in i ett ”youtubetalk, se här) Det här ansluter till anknytningen och ”de betydelsefulla andra”. Det finns också ett begrepp av psykologen G. H Mead den generaliserade andre, som har utvecklats av honom, se Psykologiguiden här.

Boken avslutas med ett tack bland annat till Karl Grunewald svensk barnpsykiater, professor, verksam vid Socialstyrelsen med mera, se här. Majgull Axelsson skriver att vi är honom alla stort tack skyldig för att han fick det svenska samhället att riva institutionerna. Hon visar därmed vad en enda enskild människa kan betyda för många, för hela samhället.

Det finns fler tack i boken, bland annat till Axelssons egen förebild, men jag stannar här. Men de många tacken visar bland annat hur grundligt Majgull Axelsson jobbat med researchen inför romanen; hur hon verkligen velat sätta sig in i de intellektuellt funktionsnedsattas situation!

Jag hoppas kunna återkomma med ännu ett inlägg på samma tema, de sinnesslöa, eller andesvaga, som var en term som användes ännu tidigare, i mitten-slutet av 1800-talet. Det vill säga, fortsätta anknyta till tiden då begreppet de sinnesslöa fortfarande användes.

Som en person som varit ”kemiskt lobotomerad”, (för att använda ett uttryck av psykiatern Heinz Lehman, återgivet av vetenskapshistorikern och författaren Anne Harrington i ”Mindfixers” sid. 101) är steget inte långt till att känna affinitet med, närhet till de sinnesslöa och ett intresse för ”institutionernas historia. Inte minst för att de sinnesslöa också fanns på mentalsjukhusen. Och med den ”kemiska psykiatrin” skapades egentligen en ny slags grupp sinnesslöa, fast de styrande egentligen hade velat bli av med de sinnesslöa, de ”undermåliga” genom sterilisering. En kemisk psykiatri som bortsåg från samtal. Som i stort sett såg samtal och samtalsterapi som något överflödigt, något som inte gjorde någon nytta för patienten.

/H-M

Referenser:

Applebaum, Anne. 2004. Gulag. De sovjetiska lägrens historia. Stockholm. Norstedts.

Axelsson, Majgull. 2018. Ditt liv och Mitt. Stockholm. Brombergs förlag.

Forum för Levande historia: Material om rasism. https://www.levandehistoria.se/klassrummet/om-rasism/material-om-rasism, se här.

Harrington, Anne. 2019. Mindfixers. Psychiatry’s Troubled Search for the Biology of Mental Illness. W.W Norton & Company.

Storr, Will. 2018. How We Became So Self-Obsessed and What It´s Doing to Us. New York. The Overlook Press.

Wolynn, Mark. 2017. It Didn’t Start with You. How Inherited Family Trauma Shapes Who We Are and How to End the Cycle. Penguin USA.

Rick Hanson youtube channel: A Powerful Simple way to Stay Rested in the Heart. Talk with Rick Hanson. December, 16. 2020.

En tanke på “Några tankar kring romanen ”Ditt liv och mitt” av Majgull Axelsson.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s