”Det sociala perspektivet behöver komma i jämnhöjd med det medicinska”.

Det sociala perspektivet behöver jämställas med övriga perspektiv, som det medicinska och psykologiska, menar Nika Söderlund, psykoskurator på Sahlgrenska universitetssjukhuset och doktorand och lärare på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

I en föreläsning under rubriken ”Socionomens roll i psykisk ohälsa”, inspelad på Stockholmsmässan den 21 november 2018, se här, och arrangerad av Akademikerförbundet SSR, tar hon upp kuratorsrollen från olika utgångspunkter och erfarenheter.

Bland annat gör hon en återblick till den första kuratorn i Sverige, slöjdlärarinnan Gertrude Rohde. Hon började arbeta redan 1914 som kurator för de sinnessjuka i Stockholm. Man hade sett att det behövdes något mer än bara det medicinska, påpekar Söderlund.  Det som behövdes ytterligare var ”råd och dåd” som det stod i arbetsbeskrivningen, (för bland annat Göteborgs- och lundakuratorn, enligt Nika Söderström) hjälp till självhjälp och hembesök. Mottagningen fanns i Rodhes bostad, och på den här tiden fanns det ännu ingen grundutbildning, påpekar Söderlund.

Söderlund berättar också att den andra kuratorstjänsten inrättades i Göteborg 1923. Det var sjuksköterskan Matilda Pålsson som innehade den, och även hon hade mottagning i sitt hem till en början.

Nika Söderlund visar på de starka beröringspunkterna mellan den tidens kuratorer och vår tids. Bland annat hade de första kuratorerna också att bevaka patienternas rättigheter och intressen, exempelvis gentemot arbetsgivaren, berättar Söderlund, som forskar i ämnet. De övervakade försöksutskrivningar, var med vid utskrivning och efterarbete och såg till patienternas egendom och deras bostadsförhållanden, när de var inskrivna, fortsätter Söderlund. Kuratorn var med och ”ordnade” patientens tillvaro.

Den speciella kompetens som är kuratorns har med samverkan att göra. Kuratorn kan samarbeta med många olika professioner och gå ihop med andra i olika frågor. Kuratorn enligt Nika Söderlund är den som tar in flest personer i rummet, som familjen, närstående och andra som har anknytning till klientens eller patientens nätverk.  När hon jobbar exempelvis med unga nyinsjuknande i psykos, som är en av de grupper som Nika Söderlund brinner för och har stor erfarenhet av, så handlar det inte bara om människan i kris, det vill säga personen som insjuknat i psykos, utan även de runtomkring, poängterar hon.  Något som Nika Söderlund ser som viktigt är att patienten eller klienten själv får problemformulera och ge sin berättelse och syn. Ingen annan kan ta sig den rätten, menar hon.

Söderlund menar att det är så lätt att tänka att psykos och schizofreni är något som man inte kan göra något åt.  Så är det inte, framhåller Nika Söderlund, men betonar att det betyder att de som kuratorer behöver vara där ute och jobba förebyggande. Och det med ungas hälsa överhuvudtaget. Men det innebär att kuratorerna måste ges plats och får ta utrymme. De ska inte ständigt behöva motivera sin existens inom vården.

Det här är bara en bråkdel av det som Nika Söderlund tar upp i föreläsningen. Det finns så mycket att ta fasta på i den, inte bara för socionomer och socionomstudenter, utan exempelvis anhöriga. De anhöriga kan spela en stor roll i att vara med och lyfta kuratorernas arbete och det sociala perspektivet. Inte minst genom att kräva mer av förebyggande arbete från psykiatrin i form av vad kuratorerna kan göra för barn och unga.

Nika Söderlund var tidigt ute med erfarenhetsgrupper inom psykiatrin, som rösthörargrupper, paranoiagrupper och mer allmänt kring psykos och egenerfarenhet. Talbart.org har växt fram ur en sådan erfarenhetsgrupp med Nika Söderlund som samtalsledare.

/H-M

Referenser och tips:

Ur Samtiden-Socionomdagarna :https://urplay.se/program/210351-ur-samtiden-socionomdagarna-2018-socionomens-roll-i-psykisk-ohalsa

Ulrika Hjalmarson-Neideman.2019. Höra röster. Sveriges radio, P1. Kropp och själ, publicerat den 4 juni, 2019, se här.

4 reaktioner till “”Det sociala perspektivet behöver komma i jämnhöjd med det medicinska”.”

  1. Hej igen. Jag vill återigen tacka för dina nya goda inlägg. Ditt sätt att reflektera, skriva och själv bjuda in i samtal är så tilltalande!
    Väljer att svara på ditt senaste inlägg eftersom jag läst den boken och träffat författaren i ett samtal i Carl Johans kyrka
    för något år sedan. Jag gillar hennes metod att samla på sig skilda, viktiga berättelser och händelser som hon sedan bär med sig och inväntar den berättelse som kan rymma dem på ett bra sätt. Hon upptäckte att skönlitteratur kan nå djupare än ren journalistik. Hon har också släppt den alltigenom sympatiska berättaren. Låter hellre människan få framstå med alla sina olika egenskaper, identiteter och handlingar. Det var många gånger som jag hickade till när jag läste, hon väjer inte för det som chockar. Samtidigt skriver hon med ett sådant framåtdriv att jag bara ville veta mer och mer.
    I all hast,
    Birgitta

    1. Hej Birgitta!
      Tack för dina fina ord!
      Vad intressant att Majgull Axelsson berättade att hon medveter bestämt sig för att inte använda sig av en ”sympatisk” berättare! Det är nog det som gör hennes roman så mångbottnad och huvudkaraktärerna är verkligen intressanta. Bara det här greppet med Den Andra, verkligen suveränt! Håller med dig om hickan, chockeffekten” och framåtdrivet! Det var längesedan jag upplevde något liknande. Det är inte utan en viss lättnad en slår in på ”Solens väg” i fjärde akten, (om jag räknat rätt). Solveig och Pricken blir en slags motkraft inte bara för Märit utan för läsaren! Väldigt fint. Små under händer! Och stora! Vi har nog alla varit med om det, lite till mans!
      Hälsningar Helena

    2. Hej Birgitta!
      Tack för dina fina ord!
      Vad intressant att Majgull Axelsson berättade att hon medvetet bestämt sig för att inte använda sig av en ”sympatisk” berättare! Det är nog det som gör hennes roman så mångbottnad, och huvudkaraktärerna är verkligen intressanta! Bara det här greppet med Den Andra, verkligen suveränt! Håller med dig om hickan, chockeffekten” och framåtdrivet! Det var längesedan jag upplevde något liknande. Det är inte utan en viss lättnad en slår in på ”Solens väg” i fjärde delen. Solveig och Pricken blir en slags motkraft inte bara för Märit utan för läsaren! Väldigt fint. Små under händer! Och stora! Vi har nog alla varit med om det, lite till mans!
      Hälsningar Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s