Lyckad intrig med ”Tollundmannen” i centrum.

Vi möts på museet”  – en bok av Anne Youngson, (2018) [etta] SEKWA FÖRLAG.

Handlingen i boken utgörs först av brevväxlingen, och sedan mejlväxlingen, mellan den engelska lantbrukarhustrun Tina Hopgood och museiintendent Anders Larsen vid Silkeborgs museum. De är i övre medelåldern och berättar om sina liv och livserfarenheter för varandra.  Kontakten kommer till genom en slump. Fast en förhistoria finns. Arkeologiprofessorn Globe tillägnade bland annat Tina Hopgood och hennes klasskamrater sin bok ”Mossarnas folk” – till vilka Tollundmannen till hör, se här.

Att boken tillägnades Tina Hopgood och hennes klasskamrater berodde på att de kontaktat honom angående nyligen gjorda upptäckter i East Anglia.  De fick också ett senkommet svar från honom, i vilket han förklarade att hans tid var knapp. Han såg emellertid en poäng med att svaret dröjt, och det var att Tina Hopgood och hennes klasskamrater hade blivit äldre, och att de därmed kanske bättre skulle kunna förstå vad det var han ville ha sagt med sin bok.

Femtio år senare skriver hon ett brev till honom med funderingar och frågor och ett avslöjande: Att hon hade lovat sig själv att hon skulle besöka Tollundmannen i Danmark. Ett ansikte som för övrigt pryder bokomslaget, och som hon berättar att hon målat upp och fäst upp på sin vägg.  Hon beskriver hur det talar till henne, och hur det påminner henne om hennes nu döda mormor.

Funderingarna – och kanske också ett slags önsketänkande – rör planer som aldrig förverkligats. Och om hon eventuellt kan vara besläktad med Tollundmannen?  Hon vill också så gärna att bandet som skapades mellan henne, professor Globe och Tollundmannen ska vara betydelsefullt, trots att det skapades för flera årtionden sedan.

Det visar sig att professor Globe är död. Det vänliga påpekandet gör museiintendent Larsen vid Silkeborgs museum. Han har uppfattat två angelägna frågor i Tina Hopgoods brev, frågor som han också besvarar. Dessutom uppmuntrar han henne att besöka museet i Danmark.

Hopgood skriver tillbaka. Hon berättar att hon skriver för att få klarhet i sina egna tankar. Egentligen har Hopgood aldrig haft för avsikt att besöka museet ensam.  Hennes bästa kamrat från skoltiden, Bella, skulle ha följt med.  Livet igenom fantiserade och pratade de om resan till Silkeborg och Tollundmannen.  När Bella flyttade hem från Italien där hon bott i årtionden, aktualiserades åter Danmarksresan. Men Bella blev sjuk och avled.  Det är i efterbearbetningen av sorgen som Tina Hopgood tar till pennan. Deras klasskamrater besökte museet i Silkeborg ganska omedelbart, men Tina och Bella hade skjutit på det. Resan till Danmark hade levt i dem som ett hopp.

En brevväxlingen tar vid mellan lantbrukarhustrun och museiintendenten, som efter ett par brevvändor berättar att han är änkling. Det dröjer innan han delger Tina Hopgood omständigheterna kring sin änklingsstatus. Men breven blir så småningom alltmer personliga och nära, vilket inte minst visar sig i de fraser som de avslutar sina brev med. Anders Larsen ber också Tina Hopgood att övergå till e-post, vilket hon går med på. De förändras och förändrar varandra genom utbytet. Inte minst genom de bekymmersamma passager som uppstår i deras liv i Bury St Edmunds respektive Silkeborg, och som de delger varandra.

Men något stoppar upp utbytet. Tina Hopgood dröjer ovanligt länge med sitt mejl. Så länge att Anders Larsen undrar om något i innehållet har gjort Tina Hopgood upprörd eller om det har hänt något?  I svaret skriver hon att hon inte vill belasta honom med sin tragedi, och menar att brevväxlingen borde upphöra.

I svarsmejlet förklarar museiintendenten hur mycket ”brevväxlingen” betyder för honom; han gått från sorg till glädje genom den. Han vill verkligen veta vad som hänt lantbrukarhustrun.

Utan att gå närmare in på vad som har hänt för att inte förta läsupplevelsen så lämnar Tina Hopgood gården i Bury St. Edmunds. Första anhalten blir Bellas gamla lägenhet, som dottern har kvar. Därefter till en stuga i Skottland där närmsta affär ligger kilometrar bort. Från den stugan skriver hon också sitt sista mejl. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan hon skrev till museet i Silkeborg för första gången. Hon berättar för Anders Larsen att hon gjort ett val, men att flera beslut återstår.  Hon skriver att hon läser om ”Mossarnas folk”. Och jag kommer på mig själv med att tänka att Tollundmannen kanske har tjänat ut sitt syfte för Tina Hopgood.

Sista ordet får emellertid museiintendenten genom sitt brev.

Jag ska inte avslöja mer. Romanen har ett öppet slut, och det är genialiskt. Vi får själva fylla i utifrån eget önsketänkande, egna erfarenheter och fantasi.

/H-M

Referenser och tips:

Youngson, Anne. 2018. Vi möts på museet. Sekwa förlag, se här

Meet the author: Anne Youngson. suffolklibraries.co.uk/posts/meet-the -author/meet-the-author- anne- youngson

http://www.nationaltrust.org.uk: Digging the dirt on archaeology in East Anglia, https://www.nationaltrust.org.uk/features/digging-the-dirt-on-archaeology-in-east-anglia

Museum Silkeborg, se här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s