”Mötet med Greta Ahrbom”, forts.

”Välkommen”,

Greta. (s. 20)

Så stod det i svarsbrevet Torleif Ingelög fick från sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom. Det var 34 år efter ”kakincidenten”, då han fortfarande levde i tron att Greta var hans moster. (se tidigare inlägg ”Levande begravd på mentalsjukhus”, här)

Brevet till sin mormor Greta Ahrbom, var ett av hans livs svåraste brev att skriva, berättar Torleif Ingelög.  (s. 19) Via ett brev som han hittade i kvarlåtenskapen efter sin mamma kunde han spåra en kurator som haft kontakt med hans mormor. (s. 17)

Kuratorn hänvisade honom i sin tur till den pensionerade överläkaren i psykiatri, Aina Versteegh-Lind, som var god vän med Greta. (s. 17) Författaren och biologen Ingelög och den pensionerade psykiatrikern Versteegh-Lind, (1908-1989) träffades på konditori Storken i Stockholm och funderade på hur ett första möte med Greta skulle kunna äga rum. (s. 18)

Versteegh-Lind föreslog att Ingelög skulle börja med att bara se sin mormor på avstånd i samband med att hon och Greta tog sin sedvanliga torsdagsfika på Storken.

Sagt och gjort. Ingelög observerade mormodern och hennes gamla psykiater och vän från bilen när de arm i arm kom promenerandes från Norrtulls sjukhus till konditoriet. (s. 19)

Jag kände lycka. Nu visste jag verkligen att hon fanns. Nu ville jag mer än någonsin träffa henne”. (s.19)

Nästa steg blev brevet. Och sedan blev äntligen mötet av. Det skulle ske på ett vilohem där Greta skulle vistas en månad. (s. 19)

Vi visste och kände båda att vi hörde ihop. Det var längesedan hon hade hört ihop med någon. Det var flera decennier sedan. Inte minns jag hur jag tog mig hem genom Stockholm och norrut till Sigtuna, totalt omtumlad som jag var.  Jag hade plötsligt, som en skänk från ovan, fått en alldeles förtjusande och fantastiks mormor. Och som det snart skulle visa sig, en kär vän.” (s.22-23)

Andra mötet skulle äga rum på Norrtulls sjukhus där Greta bodde i många år, berättar Ingelög. Han pekar på att hon onekligen var en ovanlig patient med både eget rum och telefon, och egna nycklar till ytterdörren. (s. 24) Övriga patienter bodde i salar om sex eller åtta personer och för dem var Greta ”hon med nycklarna”.

Ingelög och hans mormor gick först arm i arm i parken runt Norrtulls sjukhus . När det blev kyligare i luften var det dags att gå in. Ingelögs mormor bad honom att inte bli chockad över vad han fick se. (s. 25) Det var många moment med dörrar att öppna och en halvtrappa innan de kom ut i en lång korridor som också användes som sällskapsrum och matrum. Då hade Greta släppt hans arm.

Torleif Ingelög ger en väldigt levande beskrivning av vad som mötte honom i korridoren med de breda fönstren ut mot gården.  Han skriver att efteråt kom han på att han inte sett några leenden alls, bara allvarliga ansikten eller ansikten helt utan uttryck.

”Jag kom ihåg vad Aina Versteegh-Lind hade berättat för mig. Att här på sjukhuset fanns åtskilliga patienter som inte var patienter i vanlig mening. Det var människor som hamnat fel från början och blivit kvar. Eller sådana som helt enkelt inte passade in någonstans”. (s. 27)

 Men det var också sådana som blivit intagna efter en tillfällig depression eller psykos som inte kunde släppas ut, berättar han.  Förklaringen som han fick var att det var lätt att bli hospitaliserad i en miljö som denna. Särskilt som man inte hade något kvar på utsidan kvar, kanske bara släktingar som inte ville veta av en. (s. 27)

Torleif Ingelög blev presenterad för den personal de träffade på som ”en släkting”. (s. 27) Inte ens för Versteegh-Lind, numera en mångårig vän hade Greta berättat om flygaren som störtat med sitt plan och hur hon vid hans död varit gravid med deras gemensamma barn, och hur de ännu inte hunnit eklatera sin förlovning.  (s. 231, 41)

För Ingelög var det något liknande ett elddop att ta in alla nya intryck. Han skriver också att det var en befrielse att få träda in i mormoderns rum. (s. 28) Därinne drack de te och åt kakor i lugn och ro.

Allt stod på en vacker ljus duk. På bordet låg också en bok av författarinnan Zenta Maurina, (1897-1978). Henne hade jag aldrig hört talas om. Boken hette ”Det sköna vågspelet”. Jag tog boken i min hand och bläddrade i den.” (s. 28)

Han betonar också den starka upplevelsen av att komma innanför väggarna på ett psykiatriskt sjukhus. Han skriver att han kanske anat något vad som dolde sig där innanför, men aldrig kunnat föreställa sig vad han där mötte i hela sin vidd. Ingelög beskriver det slående som

” [  ] en förvaringsplats, ett levande arkiv med människor som inte passade in någon annanstans. Där levde de sina liv i väntan på att samhället skulle befrias från dem. I denna miljö hade min mormor blivit kvar sedan hon togs in för vård efter sitt sammanbrott på femtiotalet”. ( s. 29)

Även som konstnär har Greta Ahrbom varit bortglömd, poängterar Ingelög, men inte helt. (s. 231) På Designmuseet i Nybro finns det en stor dokumentation av hennes konstnärliga verksamhet, skriver han. Hon finns också omnämnd i böcker och tidningsurklipp från utställningar under 1920- och 30-talen, som hon medverkat i. (s. 231) I boken finns också med skisser på vävunderlag till mattor och kreationer.

Jag skulle vilja påstå att Torleif Ingelög kommer med en välbehövlig och delvis ny syn på de psykiatriska sjukhusen och dess patienter. Vi får följa Greta Ahrbom i spåren efter den tragiska olycka då hennes fästman flygaren Fritz Netzler omkom, och hon själv utan tvekan traumatiserats svårt.  Inte minst genom hur hon bemöttes av den närmaste omgivningen.

Aldrig hade hon kunnat förställa sig att det skulle kunna bli så här. Att Fritz var borta och att hon själv bar på hans barn – ett barn oönskat av alla utom av henne själv”. ( s. 53)

Efter det att Fritz hade försvunnit i havet stannade Greta kvar på pensionatet som de båda bott på.  Hon väntade på ett under, berättar Ingelög eftersom hon bara hade fått veta att han var saknad, inte att han omkommit.  Tiden gick, och i denna ovisshet befann sig denna chockade unga gravida kvinna, Greta Ahrbom, utan någon människa i sin närhet att ty sig till.  Den fasa och förtvivlan hon måste ha upplevt är inte lätt att föreställa sig. (s. 45)

När hon skulle kasta sin bukett i havet vid minnesceremonin kunde hon nästan inte lossa handen från den. Knogarna hade vitnat, skriver Ingelög. (s.47)

Han skildrar hur Greta efter detta aldrig ingick äktenskap.

Hon vågade inte ge sig hän igen – hon var rädd för den outhärdliga smärtan att återigen kanske tvingas förlora en älskad man. Samtidigt mådde hon sämre och sämre. Sakta gick hon mot katastrofen.” (s. 89)

Ingelög berättar också om dokumentärfilmaren Nina Hedenius tre filmer om svenskt mentalsjukhus. Han tar upp en kvinna som intervjuades av Hedenius och som blev psykiskt dålig och hamnade på Beckomberga, (lades ned 1995, enligt Wikipedia) på grund av att hon inte lyckades bli med barn.  Ingelög betonar att ingen på sjukhuset någonsin hade frågat henne varför hon mådde så dåligt. ( s. 134) Frågan om denna kvinnas barnlöshet togs aldrig upp, påpekar han och understryker att det var samma sak i fallet med hans mormor. Ingen frågade Greta om någonting hade hänt i hennes liv, frågade efter något som kunde orsaka att hon led och mådde så psykiskt dåligt. (s. 134)

Och Ingelög beskriver hur det från Beckomberga, ett av Sveriges största mentalsjukhus en gång i tiden, berättas gång på gång samma hemska historier.

”Ingen frågade efter patienternas bakgrund och historia. Ingen frågade vad de varit med om och varför de mådde dåligt. Man kunde dag efter dag behandla dem med elchocker utan att bry sig om orsaken till deras tillstånd.  Ibland, men långtifrån alltid, undersöktes deras symptom när de skrevs in. Dessa skrevs in i sjukjournalen. Sedan kunde det gå åratal, ja till och med decennier, innan man skrev något i journalen nästa gång”. ( s. 129)

Han berättar vidare att Gretas sjukjournal för tiden på Beckomberga är försvunnen. Idehistorikern Karin Johannisson har i sin bok ”Den mörka kontinenten”, framhåller han, berättat att journaler ibland togs bort efter begäran av anhöriga, och spekulerar om det kan ha varit så i Gretas fall? (s. 129)

Med ”Hon kysste havet” ger Ingelög en ovärderlig skildring av psykiatrin genom sin mormor Greta Ahrbom, men också hennes psykiatriker och vän, den pensionerade överläkaren Aina Versteegh-Lind, som visste att sammanföra Torleif Ingelög med sin mormor. Men kanske framför allt om hur nära anhöriga, omgivningen och samhället i stort tillsammans kunde agera i en människas kris för den enskildas bästa, och samhällsgemenskapens. Även om det innebar att det fanns människor som så gott som blev ”dödförklarade” och sedan levande begravda i decennier, som Greta Ahrbom.

/H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26. (se här)

Film från Stockholms stad. Hon kysste havet – berättelsen om Greta Ahrbom. Föredrag av författaren Torleif Ingelög. Stockholms stad, ”Onsdagshistorier” – ett samarbete mellan Stadsarkivet & Stockholms universitet. 22 september, 2020. se här.

2 reaktioner till “”Mötet med Greta Ahrbom”, forts.”

  1. Vilken livsberättelse! Så sorgligt att hon ej kunde leva ett friare liv. Lyckades hon trots allt fortsätta skapa från sjukhuset? Tänker också på den pensionerade överläkaren som blev hennes vän, så viktigt att hon trädde fram.
    Jag läste på Vadstena hospital att på medeltiden skrevs de flesta patienter ut efter cirka ett halvår , när de tillfrisknat.
    Det måste ju tyda på ett annat synsätt, ett mer välkomnade samhälle , där man kunde återfå sin plats i familj och sammanhang.
    I mitt barndomshem träffade jag under uppväxten flera personer , som i perioder åkte till Ryhov, som då var namnet på mentalsjukhuset i Jönköping ( nu på hela regionsjukhuset). De hade stöttande släktingar, men levde sina liv. En av dem var”lite egen”.
    Denna text väcker mina minnen till liv.

    1. Hej Birgitta! Visst är det fint med böcker och texter som väcker minnen! Ingelög skriver så insiktsfullt och fint om sin mormor. Han berättar att hon vävde i vävstugan i källaren på Norrtull och att hon fick utlopp för sina känslor i sitt konstnärliga skapande. Greta Arhbom vävde tills hon var över nittio. Hon gick även på utställningar. Greta Ahrbom berättar också för Torleif Ingelög, vilket han skildrar i boken, att hon inte kunde gå och rösta på de över tjugo år som hon var omyndigförklarad. Som hon själv förklarade för honom: ”Jag som arbetade så för demokrati och rösträtt åt alla och så tog man ifrån mig möjligheten att att själv rösta”. Ingelög beskriver henne som radikal. Och det är inte tu tal om det.

      Förstår att du har många erfarenheter och mycket att berätta, Birgitta! Skulle vara roligt att höra mer vid något tillfälle/i någon form. Det var roligt när du medverkade här på talbart.org!

      Hälsningar Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s