Blicken som observerade och det ”rationella ordnandet” i de så kallade bildbara sinnesslöa barnens liv.

Hur argumenterades det i den professionella debatten för att sinnesslöundervisningen (för de bildbara sinnesslöa) skulle bedrivas på anstalt? är en av de frågor som forskaren Judith Areschoug ställer i sin avhandling från år 2000, ”Det sinnesslöa barnet”. Hon pekar bland annat på skolplikten. (se tidigare inlägg i ämnet här)

Skolplikten banade vägen för institutionaliseringen av de bildbara sinnesslöa barnen. Ett instrument om man så vill. Och för sinnesslöa överhuvudtaget. Judith Areschoug skriver att vid organisationen av sinnesslöundervisningen framfördes att centralisering var nödvändig eftersom de barn som kategoriserades som sinnesslöa var för få på varje mindre ort för att det skulle kunna ordnas skola för dem. (s.138) Därför måste de ofta långväga hemifrån vilket omöjliggjorde dagskola.  Ändå, påpekar Judith Areschoug, beskrev Alfred Petrén på 1924 års sinnesslövårdsmöte och i flera artiklar på 1930-talet undervisningen för de så kallade sinnesslöa som tämligen decentraliserad, det vill säga flera mindre anstalter och skolor spridda över landet istället för ett fåtal stora.

Men det fanns även andra argument för den institutionsbundna sinnesslöundervisningen, understryker Areschoug:

 ”Dessa handlade i huvudsak om de eventuella nackdelarna med att barnen bodde i sitt föräldrahem och på så vis kunde sinnesslöanstalten lanseras även som en lösning på andra problem utöver de sinnesslöa barnens närvaro i folkskolan.” (s.138)

En som diskuterade ämnet var barnpsykologen merit Hertzman-Ericson, berättar Areschoug.  Året var 1954 och hon ägnade sig främst åt de emotionella aspekterna för frågan under rubriken ”Vad gör du om ditt barn inte är som andra barn”? (s. 138) Och det rörde hur de övriga i familjen påverkades av det sinnesslöa barnets närvaro. Hon beskriver enligt Areschoug hur föräldrarna inte sällan hade svårt att hantera situationen med ett sinnesslött barn i hemmet:

”… varvid ’modern till det enda skadade barnet (blir) helt fixerad till problemet på grund av skuldkänsla och går utplånande och uppoffrande inför sitt barn, vilket ofta leder till att äktenskapet och gemenskapen hotas’”. ( s.138)

Detta i sin tur påstods ha en negativ inverkan på eventuella syskons utveckling, skriver Areschoug vidare och berättar hur Hugo Fröderberg, överläkare vid Vipeholms sjukhus, intog ett liknande synsätt. Han menade på att det var i det närmaste patologisk, när den sinnesslöe gjordes till centrum och dominerade i familjen. För att göra bilden tydligare beskriver han det som en ringdans där till och med pappan till och med dras med. (för en nutida romanbeskrivning av en familj med ett funktionsnedsatt barn, ”Chocken efter fallet” se här)

En annan professionell debattör i frågan var Signe Elgenström-Borgström, om vilken Areschoug skriver att hon också i en artikel drygt tjugo år tidigare hade haft frågan om hur det ”sinnesslöa barnet” påverkade övriga familjen:

”Det kan ”finnas normalt begåvade men nervöst belastade småsyskon, för vilka samvaron med den äldre sinnesslöa brodern eller systern kan vara farlig och framkalla psykopatiska eller andra årslånga nervösa lidanden.’” (s. 139)

Areschoug sammanfattar att genom att ta barnen från hemmet och föra det till en sinnesslöanstalt räddades stabiliteten i hemmet och de normalbegåvade syskonens uppväxt säkrades. (s. 139) Enligt riksdagsmannen Carl Hoppe saknade många föräldrar förmågan att fostra sitt sinnesslöa barn, och enligt Areschoug är det argumentet som återkommer och ges emfas i 1943 års betänkande, SOU 1943:29, s. 23:

Då vidare föräldrar inte sällan sakna förmåga att uppfostra ett sinnesslött barn och ett sådant därför i hemmet ofta blir indisciplinärt och självsvåldigt, medan det i sinnesslöskolan snart nog brukar kunna bibringa discplin och ordning, är det även av detta skäl av största vikt att, att de sinnesslöa barnen vid inträde i skolåldern överlämnas till en för sådant barn avsedd internatskola. ” (s. 139).

En av remisserna angående betänkandet rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga  (nödvändiga, min anm.) åtgärder för beredande av skolundervisning av bildbara sinnesslöa barn kom från stadsfullmäktige i Stockholm, (1944, nr 32). (Betänkandet som de svarade på var skrivet av professor emeritus Alfred Petrèn och barnpsykiatern och sinnesslövårdsinspektören Anna-Lisa Annell)

Redogörelsen har utarbetats av inom svenska stadsförbundet. Det framgår bland annat att skolhemmen tar emot bildbara sinnesslöa barn i åldern 6-12. (s.135) Sedan fortsätter elevernas fostran i arbetshemmen tills de eventuellt kan försörja sig eller kan tas över av familjevården. Vidare redogörs det för att obildbara sinnesslöa i behov av anstaltsvård livet igenom tas om hand av vårdhemmen. Vårdhemmens småbarnsavdelningar är observationsavdelningar (min kursivering) för vård av både bildbara och obildbara.

Här vill jag bara infoga vad som menas med anstalt och jag citerar från Karl Grunewalds begreppsförklaringslista i hans bok ”Från idiot till medborgare (2008):

”Anstalt har ingen enhetlig innebörd. I denna bok används det för en eller flera byggnader för dygnetruntboende. Även ett skolhem kallas för anstalt. Undervisning av barn som bor hemma kallas för externatundervisning, senare för specialundervisning. Inrättning används synonymt med anstalt, men avses oftast ett flertal byggnader på samma område. (s.15)

Man hänför också till att åtskilliga brister i organisationen har påtalats.  Frånvaron av exempelvis vårdhem vid en sinnesslöskola med tillräckligt antal platser för hela upptagningsområdet medför ofta att unga sinnesslöa behålls i hemmen till förfång för dem själva, för modern och friska syskon tas upp.  ( s. 135) Som vi ser rör det sig om varianter på samma tema som Areschoug visat på. Något som repeteras om och om igen slår lätt rot, blir droppen som urholkar stenen. Budskapet internaliseras av dem som det gäller, riktas mot.

 Ifråga om de äldre obildbara sinnesslöa anför man att det betyder mindre om de vårdas på längre avstånd från föräldrahemmet. En utrensning av alla till vuxen ålder komna obildbara sinnesslöa från de vid sinnesslöskolorna belägna vårdhemmen och dessas förvandling till småbarnshem skulle i hög grad underlätta genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa. För andra kategorier av sinnesslöa är platstillgången ännu otillräcklig betonas det, och därför måste anstaltsväsendet byggas ut. Hittills har utbyggnaden hämmats av osäkerheten kring skolpliktens genomförande eller inte för de sinnesslöa, understryks det i remissen.

De ekonomiska frågorna kring sinnesslövårdens olika aspekter och konsekvenser av eventuellt genomförande av lagen diskuteras.  Man resonerar bland annat som så att billigast blir undervisningsformen vid externatskolor.  ( s 136) Men, betonas det, denna undervisningsform kan användas endast i begränsad omfattning.  Inte så få av barnen kommer från sådana hem att den allmänna omvårdnaden är närmast viktigare än undervisningen och då passar det utmärkt med internat resoneras det. Intressant är att i förslaget till lag om skolplikt för bildbara sinnesslöa så är ändå skolundervisningen underordnad, får stå tillbaka för ”omvårdnad” som faktiskt till en del tycks gå ut på ”observerande”.  Rationellt ordnande tycks vara ledordet.

”För bildbara sinnesslöa barn däremot, som kommer från goda hem, vore det en fördel, om de även under skoltiden kunde få stanna hemma. ” (s. 136 )

Det betonas dock att för större delen av landsbygden är detta omöjligt på grund av befolkningens gleshet och de långa avstånden. (s. 136)

Det finns en tydlig distinktion i stycket ovan som rör ”goda hem”, vilket då följdriktigen måste peka på att det finns något som heter ”onda hem också.  Maija Runcis påpekar i sin avhandling och bok ”Steriliseringar i folkhemmet” från 1998 att i 1920- och 1930-talets steriliseringsdebatt så delades individerna oftast upp i motsatspar, som exempelvis bättre och sämre rustade, högvärdiga och mindervärdiga, livsdugliga och livsodugliga, närande och tärande eller produktiva och improduktiva. (s. 47)

Enligt Maija Runcis kännetecknades den ideala bilden av individen av fysisk och psykisk styrka samt hygien och renhet, både beträffande utseende och den sociala miljön.  Idealet slog därför exempelvis mot människor som kanske inte hade möjlighet att tvätta vare sig själva eller sina kläder för de saknade faciliteter eller saknade tillgång till sådana faciliteter. Det slog i regel mot människor som var fattiga. Runcis skriver att om inte normerna uppfylldes eller människor inte motsvarade idealbilden riskerade enskilda individer att steriliseras enligt lagens indikationer, så att samhället kunde skyddas från det avvikande och oönskade beteendet. (s. 211) Här vill jag bara inflika att Maija Runcis tar upp, i samband med att hon skriver om anstaltsplacering av barnavårdsfall eller frihetsberövande i annan form, uttrycket sämre hemmiljö.  Hon betonar att ju sämre hemmiljön var, desto strängare ingripanden eftersom hembakgrunden avspeglade både klasstillhörighet, fattigdom och bristande möjligheter att vidta andra, mindre drastiska åtgärder för att förbättra den egna situationen. ( s. 258) Steriliseringslagarna och barnavårdslagen hade många gemensamma beröringspunkter, påpekar Maija Runcis.

Ord som förfång används; det sinnesslöa barnet är både till förfång för sig själv och sin mor och sina syskon, som det uttrycks. När jag letar efter synonymer till förfång dyker ordet skada upp, det är också det ordet som jag hänvisas till i synonymordboken. Synonymer till förfång är exempelvis, förutom skada, men, nackdel, förtret, avbräck, fördärv, ofärd, men också olägenhet, björntjänst, otjänst, ogagn, onytta, ont. Förfång används också i betydelsen göra någon till förfång.

”En av dessa var att de innefattade en människosyn där individen betraktades utifrån ett socialt  sammanhang.  Centrala kriterier i denna syn, som också var grunden för en gemensam samhällsnorm, var individens sociala anpassning och ansvar för sig själv. De som föll utanför dessa ramar blev betraktad som mindervärdiga.” (s. 258)

Det blir tydligt hur den människosynen drabbar de sinnesslöa barnen och deras föräldrar. Jag ska bara tillägga  i det här sammanhanget att Runcis tar upp att noteringar om olika typer av lyten förekom i församlingsböckerna  i Sverige från slutet av 1700-talet till mitten av 1930-talet.  De här noteringarna glesade ut i slutet av nämnda tidsperiod. (s. 105) Däremot fanns det inte några närmare riktlinjer om vilka som var att betrakta som sinnesslöa eller idioter, skriver hon. (s.  105)

Remissen fortsätter och konstaterar att det är uppenbart att de sinnesslöa barnen inte kan tillgodogöra sig undervisningen i folkskolan och att de där inte kan erhålla en för dem lämplig uppfostran. (s. 139)

”Lika tydligt är, att deras närvaro i de vanliga skolklasserna i hög grad tynger ner och hämmar undervisningen liksom att de normalt utrustade barnen kommer att utsättas för allvarliga skador genom det dagliga umgänget med psykiskt undermåliga kamrater”. (s. 139)

Det påpekas att det behövs pedagogisk erfarenhet och sakkunskap vid dessa skolor, (skolorna för de så kallade sinnesslöa). Enligt direktionens uppfattning, skriver man, borde därför i varje fall de skolor som inte är förenade med vårdhem, närmast stå under skolöverstyrelsens överinseende. Direktionen motsättsäter sig med andra ord ”medikaliseringen” av sinnesslövården.  Det betonas att de sakkunniga vid sitt utredande sett frågan ur synpunkten av sinnesslövårdens rationella ordnande, (min kursivering). Tomas Kullshage skriver i en uppsats från 2011 följande om lärarnas syn på sinnesslöa barn och deras undervisning mellan 1920 och 1956:

”Kritiken var således starkt mot betänkandet (1946 års hjälp- och särklassutrednings betänkande, min anm.) ) Att beblanda sinnesslöa och elever i hjälpklasserna framstod som helt otänkbart, då uppdelningen i Lärartidningens perspektiv var en självklarhet. Hjälpklasserna skulle inte inhysa sinnesslöa elever. Man sträckte sig så långt att man hävdade att det var en artskillnad, (min kursivering i fetstil), och inte en gradskillnad som skilde kategorierna åt, trots att det fanns gränsfall. Det framgår inte vilka ”undersökningar” man grundade sina argument på, men ett antagande är att intelligensundersökningar är en del av förklaringarna”. ( s. 25)

Medikaliseringsperspektivet fick träda tillbaka för sinneslövårdens pedagogiska uppgift, som enligt Areschoug under 1940- och 50-talen sägas ha fått en mer framträdande roll. (s. 61) Riksdagen beslutade att Skolöverstyrelsen skulle ha huvudansvaret över centralanstalterna ”i Lag om vård och undervisning av bildbara sinnesslöa” som trädde i kraft 1945, och professor Karl Grunewald påpekar i sin bok ”Från idiot till medborgare” att genom att Medicinalstyrelsen fråntogs detta ansvar bröt man mot en ingrodd föreställning om sinnesslöhet som ett psykiatriskt tillstånd. (s.129) Apropå medikalisering skriver Runcis om medikaliseringen av socialt avvikande beteenden och sjukdomstillstånd och hur den förändrade inte bara attityder och uppfattningar om samhällets svagare grupper. (s. 39) Den kom också att ge näring åt föreställningen att hela samhället kunde förändras och förbättras med hjälp av vetenskapen, betonar Runcis.  Medicinen framstod vid sekelskiftet som en mönstervetenskap som fick stor betydelse för den tidiga samhällsvetenskapen och psykologin, skriver hon.

Även Fattigvårdsnämnden kom in med en skrivelse. Det gjorde den den förste februari 1944 och åberopade fattigvårdsdirektörens i ärendet angivna tjänsteutlåtande, som följer. (s 142) Det börjar med att konstatera att frågan om de sinnesslöas skolundervisning inte kan lösas isolerad då den står i direkt samband med ordnandet av sinnesslövården i övrigt, varför de som också framgår av betänkandet varför de sakkunniga förordat en rätt genomgripande omläggning av hela sinnesslövårdens organisation.

Noteras bör att fattigvårdsnämnden i remissen är motståndare mot att enskilda personer såsom levebröd driver privata sinnesslöanstalter. (s. 142) Man vill se ett upphörande av privata vinstintressen, eller åtminstone en inskränkning av omfattningen.  Istället ser man positivt på att ideella föreningar driver sinnesslövård; den verksamheten anser man kan jämställas med vård. (s. 142) Grunewald kommenterar ägandefrågan i sin ovan nämnda bok och skriver att det fanns en oenighet kring alla de enskilt ägda anstalterna. (s. 133)

”Vem skulle besluta om om in- och utskrivningar där? Vem skulle betala? Detta tvingade regeringen till ytterligare en utredning”. (s. 133)

Maija Runci har med ett debattinlägg av Alva Myrdal i sin bok som var infört i en tidskrift för barnavård och ungdomsskydd år 1946. (s. 51):   

”I artikeln diskuterades den mycket aktuella frågan om välfärden ska fördelas lika mellan alla samhällsmedborgare. I detta fall rörde det kontanta bidrag barnbidrag.” (s. 51)

Alva Myrdal gör förbehållet, beskriver Runcis, att den största samhällsfaran skulle vara trots allt, att bidragen skulle möjliggöra för fler sinnesslöa att skaffa barn. (s. 52)

Vad antogs orsaka barnens sinneslöshet?   Areschoug hämtar exempel från den professionella debatten där orsaksfaktorer som bristande uppväxtförhållanden och ärftlighet sattes i samband med de lindrigare graderna av efterblivenhet. (s. 197) Dess allvarligare former påstods däremot huvudsakligen vara orsakade av sjukdomar eller komplikationer vid förlossningen, skriver Judith Areschoug.   Det formulerades också ett samband mellan vissa orsaksfaktorer och familjens klasstillhörighet eller ställning i samhället, framhåller Areschoug och som fick relevans i diskussionen om hjälpklassmässighetens eller sinnesslöhetens orsaker.  ( s. 197-198)

”Sinnesslöheten i sig definierades i 1944 års lagstiftning som en oförmåga att tillgodogöra sig folkskolans undervisning, till följd av en, vad man kallade, bristande förståndsutveckling.  Denna påstods yttra sig bland annat genom en svårväckt och flyktig uppmärksamhet, svagt minne och svårighet att associera kunskap till varandra. ” (s. 336)

Men inte enbart detta, utan de tillskrevs också andra brister, som främst förknippades med känslo-, vilje- och driftlivet vilket, utmålade dem som oförmögna till bland annat medkänsla och tyglande av de sexuella begären, enligt Areschoug. (s. 336)

De associerades också med en rad samhällsproblem, skriver Areschoug och hänvisar till Maija Runcis som också gjort samma iakttagelse, samhällsproblem som fattigdom, arbetslöshet och asocialitet. (s. 336)

”Sinnesslöhet påstods på så vis vara vanligare i de lägre samhällsklasserna, bland landsbygdens befolkning och etniska minoritetet. Det var med andra ord inte vem som helst som kategoriserades som sinnesslö”. ( s. 336-337)

Areschoug ser flera beröringspunkter mellan sinnesslöundervisningen och steriliseringslagarna.   Hon nämner att Sveriges första steriliseringslag antogs 1934. Och hon understryker att 1941, det vill säga tre år innan den särskilda skolplikten för bildbara sinnesslöa barn lagstiftades, trädde en förnyad steriliseringslag i kraft. ( s. 235)

I tillämpningen av steriliseringslagarna delades människor upp i önskade respektive önskade samhällsmedlemmar, varvid de senare fråntogs möjligheten till föräldraskap, förtydligar Areschoug.  Skolplikten för de bildbara barnen, en åtgärd som gav utbildning och möjligheter, var på sätt och vis ”villkorad” menar Areschoug, eftersom det fanns ett inbyggt tvång, som möjliggjorde både ingrepp i familjelivet och fysiska kränkningar.

”… exkluderades sinnesslöa barn uttryckligen från den vanliga undervisningen genom deras deltagande i folkskole-undervisningen i samband med den särskilda skolpliktens införande förbjöds. Eftersom sinnesslöundervisningen dessutom huvudsakligen var ordnad i anstaltsform exkluderades dessa elever också från deltagande i samhällslivet utanför anstalten. Undervisningen i sig kan alltså sägas ha bidragit till att inkludera den sinneslöe i ett socialt medborgarskap. Det civila medborgarskapet, i form av den individuella friheten och rättssäkerheten däremot, kan anses ha blivit försvagat genom tvånget, anstaltsbundenheten och framför allt sinnesslöundervisningens nära koppling till steriliseringslagarna och dess stillämpning. ” (s. 346)

Ett partiellt medborgarskap beskriver Areschoug det träffande som:

”Efter separation, undervisning, uppfostran, och inte i sällsynta fall, sterilisering, kunde en sinnesslö elev återvända till samhället som en medborgare, men bara i vissa avseenden.” (s.359) (min översättning)

Vilka ekon och ”återbruk” och återspeglingar av olika argument som användes om och kring de sinnesslöa och deras familjer och fler än så, finns i omlopp i dag? Vad finns kvar av det här språkbruket i journaler eller dylikt exempelvis? Eller dog det ut i och med nedläggningarna av anstaltsväsendet och de stora psykiatriska sjukhusen som också hörde dit?

Eller som författaren och läraren Kjell Sundstedt frågar sig i slutet av boken ”En berättelse om tvångssteriliseringar i Sverige. Till Gertrude”, från 2009:

Hur ser Sverige ut i dag? Finns det fattiga och utsatta barn som mina släktingar? (s. 170)

Han skriver också:

Hade jag fått någon sorts stämpling i pannan hade jag troligen gått under.  (s.170)

Jag ska återkomma till Kjell Sundstedts bok vid tillfälle.

/ H-M

Referenser:

Areschoug, Judith. 2000.Det sinnesslöa barnet. Undervisning tvång och medborgarskap 1925-1954. Tema barn, Linköpings universitet, Institutionen för tema, Tema Barn. Linköpings universitetet, Filosofiska fakulteten.

Kullshage, Tomas. 2011. Det ”efterblivna” skolbarnet: Attityder kring sinnesslöa skolbarn och deras undervisning inom Sveriges allmänna folkskollärarförenings tidskrifter 1920-1956. Examensarbete i utbildningsvetenskap inom allmänt utbildningsområde, 15 hp. Rapport 2011vt4794. Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Uppsala universitet.

Runcis, Maija. 1998. Steriliseringar i folkhemmet. Stockholm. Ordfront.

Statens offentliga utredning. 1943:29. Socialdepartementet.

Sundstedt, Kjell. 2009. En berättelse om tvångssteriliseringar i Sverige. Till Gertrude. Stockholm. Frank förlag.

Läs gärna också:

Fahlén, Åsa och Nilsson, Matz. 2021. Grundskolan blir mer och mer uppdelad. Svd debatt. Svenska dagbladet. Publicerad den 5 jul i.2021. https://www.svd.se/grundskolan-blir-mer-och-mer-uppdelad, se här.

Läs hela rapporten från Lärarnas Riksförbund ”Grundskolan blir mer och mer uppdelad. Det krävs mod och ansvarstagande för genomgripande reformer”, se här.

talarforum.se. kjell.sundstedt. Det får inte finnas fler av mig! (se här)

Hur institutioner berövar barn, a l l a barn, känslomässig kontakt och närhet.

I det här inlägget ska jag främst ta upp de så kallade ”sinnesslöa barnen” (ordet sinnesslö användes i princip under första hälften av 1900-talet, källa Judith Areschoug, se nedan) och då lite utifrån en anknytnings- och närhetsaspekt generellt sett. Generellt sätt för att det i betänkande, (Betänkande rörande Sinnesslövårdens organisation, 1943 exempelvis, se referenslistan) och så vidare understryks hur viktigt det var att de sinnesslöa avskildes, togs bort från hemmet och iväg från syskon och föräldrar och skrevs in på anstalter som arbetshem, (de som var äldre och vuxna och inte var bildbara) och skolhem (bildbara).

Jag ska också mer utförligt förklara begreppet sinnesslö, ungefär när begreppet användes och vad som stoppades in i det, samt vilka begrepp som ersatt det, men i ett kommande inlägg. Här nöjer jag mig med att göra ett utdrag ur barnpsykiatern, medicinalråd och professorn Karl Grunewalds begreppsförklaring i början av hans bok ”Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia” från 2008. Karl Grunewald var före sin tid i sin syn på sin nästa, omvittnat av många , se exempelvis här. Nu till begreppet:

”Begreppet sinnesslö introducerades i vårt land då Föreningen för Sinnesslöa Barns Vård bildades 1868. … och var en välkommen motvikt till de medicinska beteckningarna, men kom till att börja med att gälla enbart de bildbara barnen. Avgränsningen mot de normalbegåvade barn var högst osäker och tillfällig. Begreppet kom att omfatta även vuxna bildbara och slutligen – in på 1900-talet – även de så kallade obildbara barnen och vuxna. Sinnesslö ersattes av psykiskt efterbliven 1955 och det av psykisk utvecklingsstörd 1968.

Sinnesslövård blev den officiella beteckningen för hela området ända fram till 1955. Sinnesslö ersattes av psykiskt efterbliven 1955 och det av psykisk utvecklingsstörd 1968.” ( s. 16)

I dag talar man oftast om funktionsnedsättningar, och det betyder att man har en nedsatt förmåga att fungera fysiskt, psykiskt eller intellektuellt, se här.

I sin avhandling ”Det sinnesslöa skolbarnet”, (2000), påpekar Judith Areschoug att samtidigt som den nya skolplikten integrerade de bildbara sinnesslöa barnen, både i undervisningssystemet och det gällande barndomsidealet, exkluderade den samma barn från normalskolan, samhällslivet och en uppväxt i familjen genom att avskilja dem till institutioner. (s. 3)

Areschoug skriver att skolplikten för bildbara sinnesslöa barn kom att förändra förhållandet mellan barn och stat i flera bemärkelser. Skolplikten infördes 1944 och benämndes ”särskild skolplikt”. (s.2)

Den förändrade den tidigare frivilliga och avgiftsbelagda sinnesslöundervisningens status, berättar Areschoug.  De bildbara sinnesslöa hade rätt till undervisning, men också skyldighet att delta i den, understryker hon. Eftersom undervisningen oftast skedde i anstaltsform, medförde detta ett anstaltstvång och därmed en institutionalisering.

Ansvaret för barnens dagliga vård och uppfostran, som tidigare innehades av föräldrarna, överfördes därigenom vid skolstarten till sinnesslöanstalten. ” (s. 3)

Areschoug pekar på att frågan är komplex och det följer av nödtvång att jag förenklar resonemangen. Hennes studie riktar in sig på tiden 1925-54, en tid under vilken den svenska välfärdspolitiken utvecklades och etablerades. (s.6) Här refererar Areschoug bland annat till forskaren och professorn Bo Rothstein som menar att samhället strävade efter att komma bort från fattigvårdens stigmatiserande stämpel genom att ersätta den med mer generella bidrag och rättigheter. (s. 7) Men samtidigt låg det en fara i detta visar Areschoug genom att hänvisa till Mathew Thomson, en brittisk forskare vars bok ”The problem of Mental Deficiency. Eugenics, Democracy, and Social Policy in Britain c. 1870-1959”, gavs ut1998.  Mathew Thomson, menade, utifrån brittiska förhållanden, att det just var de demokratiska strävandena att inkludera fler i medborgarskapet som ökade behovet av nya kriterier, enligt vilka de socialt oförmögna och icke ansvarstagande kunde uteslutas.

Intellektuell efterblivenhet kom härvid enligt honom att användas som en på biologisk grund dragen gräns mellan de ansvarsfulla och goda medborgarna respektive de socialt, moraliskt och intellektuellt inkompetenta. Det faktum att en sådan exkludering kunde legitimeras genom vetenskaperna, gjorde d en enligt Thomson till en i ett demokratiskt samhälle acceptabel gränsdragning.” s. 8)

Steriliseringspolitiken kan ses som ett utslag av en gränsdragning, framhåller Areschoug, och menar att det är av största vikt att forskare har ett förhållningssätt där man tittar på hur interventioner i enskilda människors liv och uteslutande av vissa grupper från de medborgerliga rättigheterna slår och lyfter fram det och belyser det i all dess komplexitet.  (s. 7)

I en studie på barn i ”residential war nurseries” under andra världskriget och blitzen i Storbritannien fann Anna Freud och hennes kollegor att även den bästa institutionella approachen till de här barnen och vården av dem inte kunde ersätta bandet mellan barn och till en förälder.  Det här skriver Anne Harrington om i sin bok ”The Cure Within” från 2009. (s. 190)

På grund av vad som framkom ur forskningen uppmuntrade Anna Freud föräldrarna, som var engagerade i krigsinsatsen, att besöka sina barn så mycket som möjligt. För trots att barnen fick väldigt mycket uppmärksamhet, omsorg och tillgivenhet så började barnen som var iväg från sina föräldrar att hamna efter vad det gällde sitt tal och andra milstolpar i ett barns utveckling som toalett träning.(s.190) Harrington refererar:

Some became listless or showed other signs of emotional dysfunction. Only when Anna Freud created artificial”family groups”, in which three or four children were cared for exclusively by a single parental figure did things –slowly-improve.” (s. 190)

Krigstidserfarenheter som dessa hjälpte till att solidifiera ett konsensus inom i synnerhet den psykoanalytiska psykiatrin att varje störning i mamma-barnets anknytning, även om det inte var ett uppenbart övergrepp eller en uppenbar försummelse som på annat sätt kunde inverka försämrande på den normala utvecklingsprocessen menade man på, skriver Harrington. Pådrivande i denna samstämmighet kring vad som var viktigt för spädbarnet och dess första år var den brittiska psykoanalytikern John Bowlby. (s. 190)

I USA blev den psykoanalytiske psykiatern René Spitz känd med sin ”1945”- studie. (s 190) Spitz studie gällde hittebarn som togs om hand exemplariskt på ett hem. Det var utmärkt fysisk omvårdnad i en noggrann hygienisk omgivning noterade Spitz, enligt Harrington och hon tillägger att god hygien ansågs vara nyckeln till god hälsa. Men Spitz lade märke till att något annat fattades, nämligen kärleksfullhet och uppmärksamhet riktad till individen. Det gick bara en sköterska på åtta barn och den fysiska kontakten var begränsad till kortvarig matning och till blöjbyten.  (s.191) Resten av tiden låg de i sina vaggor och de var övertäckta för att förhindra spridningen av infektioner, skriver Harrington.

Instead of keeping the infants healthy, however, this regime had produced a collection of physically stunted, cognitively retarded, and emotionally damaged children.” (s. 191)

Harrington beskriver hur studien pågick flera år, barnen observerades under långa intervaller upp till fyraårsåldern och resultatet var ödesdigert: med få undantag var det inga av barnen som kunde sitta, stå, gå eller prata. Dessutom, inom två år dog 37 procent av barnen i infektioner trots den rigorösa hygienen. (s.191)

Jag vill passa på att påpeka att enligt en studie ledd av Frederik Kamps; Emory-universitetet, USA, är nyföddas hjärnor ”hardwired for faces and places”, se här. Med andra ord, de behöver stimulans, se nya människor och omgivningar, inte bara oklanderlig skötsel och sterila och monotona omgivningar, som korridorrer och salar.

I en jämförelse med ett hem för barn i anslutning till ett fängelse noterade Spitz att barnen där inte for illa och de utsattes inte för några infektioner trots att hygienen där var sämre än på barnhemmet för hittebarn och att det var mindre uppstyrt. Däremot var deras mödrar välkomna att besöka dem under flera timmar varje dag vilket gjorde att de blev överrösta med tillgivenhet och kärlek.

Resultatet? frågar Harrington och fortsätter sin berättelse:

”…in spite of the dirt, in spite of the relative chaos of the prison nursery, not a single one of the second group of children succumbed to infection during the five-year period of Spitz´s study. The mothers’ love had proven a better deterrent to infection than the most conscientious of good hygiene practices.”  (s. 191)

Harrington pekar också på att det från denna tid också fanns en viss evidens som indikerade att inte bara spädbarn men också äldre barn kunde skadas av känslomässig inkonsekvent omsorg eller otillräcklig näring.

Det tar hon upp i en studie som utfördes av den brittiska dietläkaren Elsie Widdowson, (1906-2000).  Widdowson beskrev sin studie 1951 i The Lancet och handlade om effekterna av krigsransonerna på barns hälsa i Tyskland. (s. 191) Studien utfördes vid två kommunala barnhem för föräldralösa barn i en av de brittisk – ockuperade zonerna i Tyskland. Varje barnhem hyste omkring femtio barn mellan fyra och fjorton år, berättar Harrington. Var annan vecka vägdes barnen och deras längd mättes. Under studiens första sex månader fick varje pojke och flicka exakt likastora portioner. (s. 193) Det därefter följande halvåret fick barnen på ett av barnhemmen ett tillskott av bröd, marmelad och juice.  Widdowson ville se hur mycket barnen drog fördel av det extra tillskottet av kalorier, enligt Harrington. (s. 193)

Efter det första halvåret, när barnen hade ätit identiska ransoner så hade barnen i ett av barnhemmen ökat betydligt mer i vikt och också ökat sin längd. Detta förbryllade Widdowson, påpekar Harrington. Det här barnhemmet utvaldes slumpmässigt också till att få utökade ransoner, och Harrington inflikar att förväntningen då borde vara att barnen ökat ytterligare i vikt och också vuxit på höjden. Men något inträffade. Istället började barnen plötsligt tyna, och vid slutet av studien så vägde de här barnen knappt mer än barnen på det andra barnhemmet som hela tiden fått det som var standard krigsransoner. (s. 193)

Widdowson fann en förklaring, inte i kvantiteten av mat utan i kvaliteten av hur de ”styrande husmödrarna”, såg efter och passade barnen på de båda barnhemmen. (s. 193) Det visade sig, skriver Harrington, att den chefande husmodern som tog hand om barnhemmet där barnen till en början ökade i vikt var en moderlig kvinna som helt klart gillade sina ”skyddslingar”. I kontrast till henne var husmodern som styrde över det andra barnhemmet som:

Was run, in Widdowsons words, by ”an erratic martinet” who was ”stern and forbidding, ruling the house with a will of iron. Children and staff lived in constant fear of her reprimands and criticisms, which were often quite unreasonable”. (s. 193)

Harrington berättar därefter att något oväntat inträffade.  Den moderliga chefande husmodern sa upp sig, och den andra husmodern sökte och fick hennes plats. Barnen som förut trivts och utvecklats var nu berövade tillgivenhet och kärleksfull omvårdnad och tvingades att leva i skräck.  (s. 193)

And the result- at least as Widdowson saw it-was that they stopped growing properly.” (s. 193)

Det fans ett förenklat resonemang under den här tiden, inflikar Harrington, och menar att det utmynnade i ett tänkande där modern antingen var god eller ond och ”samtalet” om anknytning och ”caregiving” avstannade. Men Harrington skriver att diskussionen återkom på 1990-talet, aktualiserat av 150 000 rumänska föräldralösa barnhemsbarn som upptäcktes av läkare i kollapsen efter Ceausescu- diktaturen. Dessa barn hade förtvinat genom utebliven tillgivenhet och kroppskontakt. Likheterna med hittebarnen i Spitz´s studie är slående. Deras lidande var oerhört.

All were physically stunted and were both cognitively and emotionally impaired. Stress seemed to be at least part of the physiological explanation for this: researchers found that the children´s cortisol levels were grossly skewed”. (s. 194)

Svenska Dagbladet ger i sommar utdrag ur vetenskapsjournalistens och doktor i neurobiologi, författaren Lone Franks bok ”Att älska: Om kärlekens natur” som kommer ut på Bonniers förlag i höst. Avsnittet ”Hur viktig är förälderns kärlek för ett barn”, del 2 av 14 publicerades den 10 juli, se här. Lone Frank skriver att:

 ”Det finns något i vår allra första anknytning som ligger som ett snigelspår hela vägen upp genom våra liv. ”

Vidare att om det är någon plikt som föräldrar har så är det att älska sina barn och visa det, men hon berättar också att föräldrakärlek som begrepp och som avgörande för barns utveckling kom in i den moderna psykologin först i början av 1960-talet.

Lone Frank beskriver hur man långt in på 1900-talet ansåg att barn skulle tränas och formas med belöning och lägger till, precis som med husdjur.  Hon tar som exempel John Boradus Watson, inflytelserik amerikansk psykolog och behaviorist var fokus snävade in på observerbart beteende.  Enligt Frank menade han att det inte gick att förhålla sig till barns känslor och emotioner, dess inre liv var i det stora hela en svart låda man inte kunde uttala sig om. Och skriver att det för Watson handlade om att klarlägga vilka stimuli som gav en önskad beteendemässig respons.

Det här är viktigt att ha i åtanke, tänker jag, när en ser tillbaka på de människor som tvingades växa upp på institutioner som barnhem eller som tillbringade nästan hela sina liv på anstalter eller sjukhus, Och det att undvika att hamna där igen. Och förstå varför. Förstå baksidorna och varför det är viktigt att aldrig hålla barn och föräldrar åtskilda, om det inte finns mycket tvingande orsaker därtill. Och det problematiska med exempelvis ”ensamkommande barn”, som trots att deras föräldrar och syskon lever, på grund av asylregler inte har tillgång till sina föräldrar och syskon. Stat och myndigheter kan inte och bör inte, utöva föräldraskap. Det visar forskningen ovan på, den sitter redan med facit i hand. Och historien lär en. Både Danmark och Sverige har under 2000-talet offentligt gett barnhemsbarn en ursäkt för vanvård, som försummelse och utsatta för övergrepp, på hem i statlig regi.

Och det är vidare en forskning som vuxit och växer med tiden precis som forskningen vad det gäller hjärnan, neurologin. På 1990-talet kom som bekant rönen om hjärnans plasticitet.

Det här inlägget blev kanske lite mer generellt än jag tänkt mig, men det ovan skrivna bildar ett bra sammanhang till fortsatt inlägg på samma tema, om de sinnesslöa barnen, som de kallades, i 1944 års lag exempelvis, se Areschoug, s. 2).

Kanske kan en till sist konstatera att ”barnperspektivet” måste börja med mamman, och givetvis med rimlig närhet till ett BB. Ett BB som har plats för mammorna. De ska inte behöva inleda sitt mammaskap (som egentligen inleds med början av graviditeten, ja, redan vid tillblivelsen) med oro inför eventuell platsbrist, eller oro hos förstföderskor om de får stanna kvar på BB eller inte om det behövs, (en oro som jag förutsätter pappan/hen i de allra flesta fall delar; på sitt sätt väger pappaskapet lika tungt), om det finns behov av det, se artikel här.

/H-M

Referenser:

Areschoug, Judith. 2000. Det sinnesslöa barnet. Undervisning tvång och medborgarskap 1925-1954. Tema barn, Linköpings universitet, Institutionen för tema, Tema Barn. Linköpings universitetet, Filosofiska fakulteten.

Bowlby, John. 2010. En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm. Natur och kultur.

Clark, Carol. 2020. Baby brains are hardwired to see faces within days of birth. Emory. Publicerad 2020-03-03. https://www.futurity.org/baby-brains-faces-2295502/

Grunewald, Karl. 2008. Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia. Gothia Förlag AB.

Frank, Lone. 2021. Hur viktig är förälderns kärlek för ett barn”, del 2 av 14, publicerad i Svenska Dagbladet, 2021-07-10. (utges hösten 2021 i bokform på Bonniers förlag under titeln ”Att älska: Om kärlekens natur”)

Harrington, Anne. 2009. The Cure Within. A History of Mind-Body Medicine. New York. London. W.W Norton & Company.

Petrén, Alfred & Annell, Anna-Lisa. 1943. Betänkande Rörande Sinnesslövårdens Organisation. Med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn.  Stockholm. Statens Offentliga Utredningar 1943:29. Socialdepartementet.

Somnell. Mikaela. 2021. Larmet: Förstföderskor tvingas hem för tidigt. 2021-07-14. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5nnVaX/larmet-forstfoderskor-tvingas-hem-for-tidigt

Några tankar kring romanen ”Ditt liv och mitt” av Majgull Axelsson.

Boken, ”Ditt liv och mitt”, (2018), av Majgull Axelsson, är fylld av kraschar och konfrontationer – eller uteblivna konfrontationer på olika nivåer i vardagen. Mycket av det som sker talas det inte om. Som övergreppet huvudpersonen Märit genomgår, och hennes bästis Kajsas ovilja, och kanske oförmåga, att inte vilja prata om sin mamma under deras skoltid.

Romanen handlar också om nålsticken som vi ger varandra i vardagen, de verbala nålsticken.  De flesta av persongalleriet i boken känner varandra och vet varandras ömma punkter. När det gör ont inombords hos Märit lättar det lite för henne när hon kan sticka till, borra lite i Kajsas sår. Den ömma punkten är mamman som åker ut och in på mentalsjukhus och som fött en ”oäkting”.

Märits mormor som är stadgad, gift och med barn födda inom äktenskapet har levt upp till samhällets norm, men också tagit åt sig dess föraktfulla och nervärderande attityd mot mammor som inte är gifta. Att hon lever i ett dåligt äktenskap, med en make som ständigt nervärderar henne, och som är tyrannisk och föraktfullt är inget som det tas notis om, det är i alla fall inget som man förfasar sig över eller talar om. Äktenskapet är åtråvärt bara genom den oantastlighet och legitimitet (och ekonomiska trygghet) det skänker kvinnorna och därmed barnen.

Det finns emellertid en annan punkt, en svag punkt i familjen, denna fler generationsfamilj, och det är mormoderns dotter som fött Lars, som är sinnesslö. Han är inte oäkta, men inte heller han är ansedd eller respekterad i folkhemmet. Inte heller han välkomnas in med öppna armar.

Kajsa ser nyktert på vännens dysfunktionella familj i vuxen ålder och som utbildad på Socialinstitutet. I romanen skiljer sig dock antalet barn i familjen Johansson åt beroende på vem av dem man frågar. ( s.19)

För Märit, är det fyra. För hennes tvillingbror Jonas är antalet detsamma som för mormodern och morfadern, det vill säga två. Tre barn enligt mamman och pappan. De sistnämnda, liksom Märit, räknar också med Lars, som betecknades som sinnesslö (intellektuell funktionsnedsättning) och som dagen när mamman dog hämtades av poliser och fördes till anstalt.

 Så är det tvillingsystern som dog och vars existens vi får bekanta oss med hos psykologen som Märit söker upp i för att berätta om. ”Den Andra”, det fjärde barnet, vars existens får Märit att tro att hon lider av personlighetsklyvning.

”Vi var ju enäggstvillingar. En gång var vi faktiskt samma person! Samma människa! Och så dog hon när vi skulle födas… Det måste ha varit Jonas fel, jo det var det, det är jag säker på! Han trängde sig före, han tränger sig alltid före, han ska alltid ha först och mest, för han är ju alltid störst och viktigast. Och så råkade hon, min syster få sin navelsträng om halsen och det gick inte att få loss den och så dog hon… Hon dog redan innan hon kom till världen”. (s. 20-21)

Hon tillägger att tvillingsystern egentligen inte dog, utan snarare flyttade in i hennes huvud. För hon förknippar henne med sin ”motvallsröst”, en ifrågasättande och lite krass röst inom sig. Tvillingsystern, som ”Den Andra”. Tvillingssystern som inte är medräknad i familjen, som det inte talas om. Det är bara Märit som bär på henne på samma sätt som hon kommer att ”bära” på Lars när han försvinner in i en polisbil och aldrig mer återvänder till hemmet.  I och med hans försvinnande dör han, i någon mening, också bort för det talas aldrig mer om honom. Och då är det som han upphör att existera, utom för Märit.  Hon kan inte förlika sig med det som hände, kan inte bara ”begrava” hans minne och inte låtsas om sin saknad.

Märit bär också på ett övergreppstrauma, där hennes bror Jonas var en av dem som ”faciliterade”, var med och möjliggjorde övergreppet och därmed sällade sig till förövarna. Ett övergrepp som Märit inte ens talar med sin bästis Kajsa om, och som gjorde att hon inte kunde gå på sin studentbal fast den magnifika klänningen hängde färdigsydd i garderoben.

Mammans död och Lars bortförande överskuggade allt annat och Märit söker jobb på sinnesslöanstalten Värnhem. Alla tror att hon jobbar på stadens sjukhus för hon vet att Kajsa inte orkar bära mer än sin egen sorg och hon och Jonas talar inte med varandra sedan övergreppet och mormodern…

…”mormor skulle omedelbart ha vrängt alltihop ut och in och fått det hela att handla om hur synd det var om henne som först hade fått en idiot till barnbarn och sedan en annan idiot som aldrig kunde låta bli att rota i det förflutna…(s. 127)

Den sorgliga slutsatsen är att ingen i flergenerationsfamiljen var intresserad av att göra det som hände i familjen talbart. Morfadern var exempelvis överhuvudtaget oförmögen att lyssna på någon som inte hade penis och pappan…? Märit vågade inte tänka kring pappan, kunde inte formulera i ord vad hon kände inför honom. Den Andre däremot väste att han var feg…

Det är en intressant bok på många sätt, och tidstypisk, kanske. För när romanen tar sin början är det år 2013 och Märit och hennes tvillingbror ska fylla sjuttio. De föddes in i folkhemmet 1943, ett folkhem om vilket berättarjaget skriver:

”Tiden betyder mycket lite i det här landet. I Sverige är somliga delar av det förflutna verkligen så förflutet, nedkämpat och övervunnet att man låtsas att man inte känner igen det om det ändå skulle tvinga sig på. Ingenting att verkligen ta på allvar alltså. Om man trots allt måste bry sig om det, så får man väl ta och snygga till det lite grand…” (s. 16)

Sedan kommer ett tillägg, av Den Andra.  Den Andra har återigen, tvingat fram en tanke som inte borde ha släppts fram:

Som man gjorde med minnet av folkhemmets idiotanstalter”. (sid. 16)

Sådana tankar är potentiellt förrädiska; de tvingar i regel fram nya tankar och frågor.  Jaget får mycket att ta ställning till och samvetet vaknar och blir alert; och undrar om det inte möjligtvis berör ”det” också?  Hade Märit levt i ett annat samhällssystem hade hon kanske inte ens kunnat härbärgeraDen Andra” utan hade skoningslöst måst tysta all ”opposition” och inte släppa fram minsta reflektion…Jag tänker på dissidenter i Sovjet exempelvis under 1960- och 1970-talet som Anne Applebaum skrivit om i sin bok ”Gulag. De sovjetiska lägrens historia” från 2004.

 Det är lätt att ”tänka jämsides” en roman som ”Ditt liv och mitt” , den  är skickligt skriven för den föder tankar och får en att vilja ta reda på mer, för romanen är allt annat än föreläsande.  Samtidigt finns det något som skaver, stör, nästan från sidan ett. Det är något som ligger på lur, nästan som ”Den Andra” tar gestalt av ens egen skugga, (men är så mycket mer än det, vilket jag ska återkomma till) det som en inte vill kännas vid själv och därmed projicerar på eller förlägger hos ”de andra”. De som görs till syndabockarna.  Det är en uppfordrande bok på så sätt. Jag tänker på nålsticken om ursprung och härkomst, när de glider över i rasism, som exempelvis antisemitism och islamofobi. (om rasismer se här) Axelsson tar exempelvis inte upp andra världskriget explicit, det räcker med rasbiologin och eugeniken för att nittonhundratals historien ska anmäla sig själv och det som följt i spåren av förra seklet. Men hon manar också fram världshistorien genom ett ”tal”, som hon håller för sig själv, en diskurs som hon för, egentligen ett ”genmäle” till Den Andre, den inre dialogen är så högljudd att orden kommer ut och Märit får låtsas tala till någon i mobiltelefonen. ( s. 171)

 Kajsa bär också på en historia. Det är Märits mormor som ”sätter fingret” på den.  Det gör hon genom att kalla Kajsas mamma ”ett riktigt skarn”. (s.55) Märit, som överhört sin mormor säga ordet skarn, frågar vad det betyder. Mamman som är med mormodern i köket suckar djupt. Mormodern berättar att skarn är ett fruntimmer som får barn utan att vara gift…

Märits mamma blir arg, tycker inte om att den föraktfulla tonen som hennes mamma använder, och men mormodern fortsätter, och så kommer det fram att Kajsas mamma inte är på det vanliga sjukhuset utan på ett mentalsjukhus som heter St. Birgittas i Vadstena. Märit hade hört talas om det, dårhuset. Dårhuset kan sätta skräck i vem som helst.

För att återknyta till det här med verbala nålstick. Ett exempel på ett nålstick är när Märit säger till Kajsa:

”Det säger du… Och jag som trodde att galenskap var ärftligt.” (s.122)

Till saken hör att Märit ångrade sig bittert redan nästa dag när hon stod utanför Värnhems vaktkur efter första dagen på sinnesslöanstalten. (s. 122-123) Märit skyndade hem till Kajsa för att be om förlåtelse.

Märit sökte sommarjobb på Värnhem efter studenten. I ansökan skrev hon att hon ville bli läkare, men det tvingande skälet var att hon ville ta reda på om Lars fanns där. Hon såg inte till honom någonstans, men lärde sig snabbt att tycka om nästan alla patienterna på anstalten. (s.137)

Det är vårt folk, sa Den Andra en dag när vi gick hem. Jag nickade stumt. Det lilla monstret hade rätt. Det var vårt folk. Mitt folk. Och det inte bara för att jag hade eller – det isade till av fruktan inom mig – hade haft en bror som Tok-Lars. ” (s.137)

Märit konfronterar sin pappa och får reda på att Lars är på Vipeholms sjukhus i Lund.

Märits mamma försummade övriga barnen för Lars, menar Kajsa. Jonas, Märits tvillingbror som hon har gift sig med, har lidit av, och lider av detta, menar hon. Märit fick i alla fall sin pappas uppmärksamhet, påpekar hon för henne.

Det är en överraskande scen och vändpunkt, när Märit ska dissekera sin egen bror som ett led i sin läkarutbildning. Dessförinnan har hon varit och hälsat på honom, och sett hur han låg fastbunden i en säng på ett eget rum. Det egna rummet, som hon förmodar, inte är någon förmån, utan något annat. (s. 209) När hon går genom korridorerna på Vipeholm för att besöka Lars, med en chokladkaka gömd i ena fickan, tänker hon att Värnhem borde ha förberett henne på det hon ser och hör och luktar, men det har det inte, tvingas hon konstatera. (s. 208) Nu har han, jämte några andra, anlänt som ”dissektionsobjekt” för förstaårsstudenterna på läkarlinjen för det finns inga andra lik att tillgå än idioterna från Vipeholm. Lars, som var en konstnärlig begåvning som alltid ville ha ritpapper och pennor till hands. Som inte fick teckna sedan den dagen han fördes bort till sinnesslöanstalt.

Märit försöker säga till den ansvarige professorn att det är hennes bror, men han uppfattar bara hennes motstånd, handfallenhet och illamående och ser henne som sjåpig.  Hon har inget att göra på läkarlinjen, hon förstår det själv och skyndar ut.

Genom återblickarna i den intelligent sammansatta kompositionen nystas allt upp, som läsare förstår jag mer av Märit och hennes drivkrafter och hon som huvudperson i en roman förstår sig själv bättre och bättre.  Hon förstår i sinom tid att ”Den Andra” är en aspekt av henne själv, en aspekt bland andra aspekter, och som faller på plats av sig själv, mer eller mindre.

Här kommer jag att tänka på Will Storrs bok ”Selfie” (2018).  I den skriver Storr bland annat att många av dagens experter hävdar att det inte finns något autentiskt själv och beskriver deras antaganden: (s.142)

”Rather than there being a pure and godlike centre to us all, we actually contain a collection of bickering and competing selves, some of whom, as we´ll see, are quite disgusting. Different versions of ”us” become dominant in different environments. It´s now often claimed that the human self cannot be reduced to some “innermost core”. The “I” is not one, it is many”.  (s. 142)

I sammanhanget tar Storr också upp en intervju med professor Bruce Hood, utvecklingspsykolog vid Bristol University, som medverkade på vetenskapsfestivalen i Göteborg, för ett tiotal år sedan. Bruce  Hood säger om självet:

At its very simplest, a self is a way that we can make sense of the things that happen to us. You have to have a sense of self to organize your life events into a meaningful story” (s. 142)

 Märit och Kajsa bär på en gemensam historia. Visserligen har deras vägar skiljts sedan Märit började studera i Lund och Kajsa i Stockholm, men de har hörts via brev. Efter dissektionen som knappt påbörjades far Märit raka vägen till Kajsa i Stockholm. Men eftersom Kajsa inte var hemma när Märit ringde på blev det journalisten Solveig och hennes hund Pricken som ”fångade” upp henne.  Det är nu som Märit växlar spår och bestämmer sig för att bli journalist. Hon berättar allt för Solveig innan Kajsa får höra vad som hänt Lars. Solveig blir Märits viktigaste förebild.

Av Märits berättelse förstår Kajsa att Lars blivit misshandlad och vill att Märit ska det anmäla det. Men Märit vill inte det. Kajsa i sin tur berättar för Märit att hon är ihop med hennes bror.  Tillsammans reser de till Norrköping. Där berättar Kajsa för Märits mormor att hon är gravid och att pappan är Jonas – mormoderns favorit. Mormodern känns inte vid barnbarnets faderskap. Scenen är sedd ur Märits synvinkel.

”Mormor skrattade till:

– Vad var det jag sa. Ensam med en oäkting. Du går verkligen i din mammas fotspår…”(s. 253)

Märit i sin tur vill berätta för mormodern och hela familjen om Lars död, det hon sett och upplevt. Men mormodern vill bara duka fram kaffe och gå och hämta konserverade päron i källaren.

Märit blir påstridig. Hon vill ha fram sanningen på bordet. Mormodern vill fortfarande inte höra på det örat. Det ska handla om konserverade päron och grädde. Märit pratar om Lars, om hans död.

Mormodern undrar om Märit hör dåligt och går mot dörren som leder ner i källaren. Märit är vred, och tar henne i axeln och börjar tala om dissekeringen. Det slutade med att mormodern sa:

Nämen så bra. Det var väl tur att idioten äntligen kom till någon nytta…

I tre sekunder stillnade världen. Kajsa frös fast där hon stod.” (s.344)

Det som hände sedan var att Märit gav sin mormor en knuff i ryggen. Hon föll huvudstupa utför 23 trappsteg. Kajsa sprang efter henne och dunkade hennes huvud mot källargolvet.

2013, dagen före sin sjuttioårsdag anländer Märit till Kajsa och Jonas. Kajsa har propsat på att de båda tvillingarna ska fira sin födelsedag ihop och förhoppningsvis försonas. Jonas har haft en stroke och sitter i rullstol.

Det Märit vill prata om 2013 är vad hon och Kajsa gjorde mot mormodern.

Kajsa, ovetandes om Märits övergrepp, har bjudit in Jonas kamratkrets, samma kamratkrets som stod för övergreppet, till födelsedagsfesten. När Märit hör det förstummas hon. Kajsa reagerar:

”Det är faktiskt tillåtet att prata”, säger hon irriterat. ”Jag vill bara inte prata om det där hela tiden”. (s. 354)

Det Kajsa syftar på är Märits mormor och händelsen i källaren. Men Märit v i l l prata om mormodern, hur de skadade henne så att hon dog tre dagar senare.  Döden hade med hjärnan att göra, traumabetingad hjärnblödning. (s. 329) Och som en röd tråd löper hjärnan genom boken. Det påpekar Kajsa:

”Ni har haft lite otur med hjärnorna i er familj…”, säger hon sedan.” (s.328)

Kajsa utgjuter sig, försöker förklara varför hon inte vill prata om händelsen. Hur trött hon är på människor som tycker synd om sig själv efter ett helt yrkesliv som socionom. Sedan ber hon om förlåtelse för vad hon sa och säger till Märit att hon inte orkar älta det som ligger femtio år tillbaka i tiden.

Märit däremot har behov av att dra fram mormodern ur skuggorna igen. 

Hon stänger dörren bakom sig till föräldrahemmet där Kajsa och Jonas nu bor. Hon är beredd att möta det förflutnas skuggor, som mormodern och det som hon gjorde mot henne, men inte gänget som nästintill våldtog henne efter studenten och fläckade ner hennes studentmössa.

Hon söker uppriktigheten, och ångern som följer på den. Och hon behöver inte längre ”Den Andra”, hon är införlivad. Och hon vill ta itu med det som annars kan löpa/”ärvas” som ”intergenerationssmärta/trauma”, se Mark Wolynn här.

”Hon tystnar. Den Andra tystnar faktiskt…  Långsamt sjunker mina axlar, lika långsamt öppnar sig mina händer, musklerna i min rygg ger efter och jag kan känna hur mitt ansikte mjuknar. Bara mig själv. Alldeles hel.  Vad var det jag tänkte alldeles nyss?

Att Den Andra inte finns. Att hon bara är en aspekt av mitt eget jag.” (s. 184)

Och jag kan inte låta bli att lägga till ytterligare en synvinkel på det här med ”Den Andra” eller ”Andra” relaterat till utvecklingspsykologin.

Enligt psykologen, författaren och Senior Fellow at UC Berkeley´s Greater Good Science Center, Rick Hanson, så i termer av utvecklingspsykologi har vi redan som spädbarn inbyggt, inbakat i oss att ha en kapacitet för att ha en ”internaliserad andra, ”a sense of an internalised other” som börjar med den tidigaste mest fundamentala omsorgsgivande, (caregiving), erfarenheten som vi har och som handlar om fysiska förnimmelser, trygghet, (comfort), och matning genom munnen. ( ca 36-38 minuter in i ett ”youtubetalk, se här) Det här ansluter till anknytningen och ”de betydelsefulla andra”. Det finns också ett begrepp av psykologen G. H Mead den generaliserade andre, som har utvecklats av honom, se Psykologiguiden här.

Boken avslutas med ett tack bland annat till Karl Grunewald svensk barnpsykiater, professor, verksam vid Socialstyrelsen med mera, se här. Majgull Axelsson skriver att vi är honom alla stort tack skyldig för att han fick det svenska samhället att riva institutionerna. Hon visar därmed vad en enda enskild människa kan betyda för många, för hela samhället.

Det finns fler tack i boken, bland annat till Axelssons egen förebild, men jag stannar här. Men de många tacken visar bland annat hur grundligt Majgull Axelsson jobbat med researchen inför romanen; hur hon verkligen velat sätta sig in i de intellektuellt funktionsnedsattas situation!

Jag hoppas kunna återkomma med ännu ett inlägg på samma tema, de sinnesslöa, eller andesvaga, som var en term som användes ännu tidigare, i mitten-slutet av 1800-talet. Det vill säga, fortsätta anknyta till tiden då begreppet de sinnesslöa fortfarande användes.

Som en person som varit ”kemiskt lobotomerad”, (för att använda ett uttryck av psykiatern Heinz Lehman, återgivet av vetenskapshistorikern och författaren Anne Harrington i ”Mindfixers” sid. 101) är steget inte långt till att känna affinitet med, närhet till de sinnesslöa och ett intresse för ”institutionernas historia. Inte minst för att de sinnesslöa också fanns på mentalsjukhusen. Och med den ”kemiska psykiatrin” skapades egentligen en ny slags grupp sinnesslöa, fast de styrande egentligen hade velat bli av med de sinnesslöa, de ”undermåliga” genom sterilisering. En kemisk psykiatri som bortsåg från samtal. Som i stort sett såg samtal och samtalsterapi som något överflödigt, något som inte gjorde någon nytta för patienten.

/H-M

Referenser:

Applebaum, Anne. 2004. Gulag. De sovjetiska lägrens historia. Stockholm. Norstedts.

Axelsson, Majgull. 2018. Ditt liv och Mitt. Stockholm. Brombergs förlag.

Forum för Levande historia: Material om rasism. https://www.levandehistoria.se/klassrummet/om-rasism/material-om-rasism, se här.

Harrington, Anne. 2019. Mindfixers. Psychiatry’s Troubled Search for the Biology of Mental Illness. W.W Norton & Company.

Storr, Will. 2018. How We Became So Self-Obsessed and What It´s Doing to Us. New York. The Overlook Press.

Wolynn, Mark. 2017. It Didn’t Start with You. How Inherited Family Trauma Shapes Who We Are and How to End the Cycle. Penguin USA.

Rick Hanson youtube channel: A Powerful Simple way to Stay Rested in the Heart. Talk with Rick Hanson. December, 16. 2020.

”Det sociala perspektivet behöver komma i jämnhöjd med det medicinska”.

Det sociala perspektivet behöver jämställas med övriga perspektiv, som det medicinska och psykologiska, menar Nika Söderlund, psykoskurator på Sahlgrenska universitetssjukhuset och doktorand och lärare på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

I en föreläsning under rubriken ”Socionomens roll i psykisk ohälsa”, inspelad på Stockholmsmässan den 21 november 2018, se här, och arrangerad av Akademikerförbundet SSR, tar hon upp kuratorsrollen från olika utgångspunkter och erfarenheter.

Bland annat gör hon en återblick till den första kuratorn i Sverige, slöjdlärarinnan Gertrude Rohde. Hon började arbeta redan 1914 som kurator för de sinnessjuka i Stockholm. Man hade sett att det behövdes något mer än bara det medicinska, påpekar Söderlund.  Det som behövdes ytterligare var ”råd och dåd” som det stod i arbetsbeskrivningen, (för bland annat Göteborgs- och lundakuratorn, enligt Nika Söderström) hjälp till självhjälp och hembesök. Mottagningen fanns i Rodhes bostad, och på den här tiden fanns det ännu ingen grundutbildning, påpekar Söderlund.

Söderlund berättar också att den andra kuratorstjänsten inrättades i Göteborg 1923. Det var sjuksköterskan Matilda Pålsson som innehade den, och även hon hade mottagning i sitt hem till en början.

Nika Söderlund visar på de starka beröringspunkterna mellan den tidens kuratorer och vår tids. Bland annat hade de första kuratorerna också att bevaka patienternas rättigheter och intressen, exempelvis gentemot arbetsgivaren, berättar Söderlund, som forskar i ämnet. De övervakade försöksutskrivningar, var med vid utskrivning och efterarbete och såg till patienternas egendom och deras bostadsförhållanden, när de var inskrivna, fortsätter Söderlund. Kuratorn var med och ”ordnade” patientens tillvaro.

Den speciella kompetens som är kuratorns har med samverkan att göra. Kuratorn kan samarbeta med många olika professioner och gå ihop med andra i olika frågor. Kuratorn enligt Nika Söderlund är den som tar in flest personer i rummet, som familjen, närstående och andra som har anknytning till klientens eller patientens nätverk.  När hon jobbar exempelvis med unga nyinsjuknande i psykos, som är en av de grupper som Nika Söderlund brinner för och har stor erfarenhet av, så handlar det inte bara om människan i kris, det vill säga personen som insjuknat i psykos, utan även de runtomkring, poängterar hon.  Något som Nika Söderlund ser som viktigt är att patienten eller klienten själv får problemformulera och ge sin berättelse och syn. Ingen annan kan ta sig den rätten, menar hon.

Söderlund menar att det är så lätt att tänka att psykos och schizofreni är något som man inte kan göra något åt.  Så är det inte, framhåller Nika Söderlund, men betonar att det betyder att de som kuratorer behöver vara där ute och jobba förebyggande. Och det med ungas hälsa överhuvudtaget. Men det innebär att kuratorerna måste ges plats och får ta utrymme. De ska inte ständigt behöva motivera sin existens inom vården.

Det här är bara en bråkdel av det som Nika Söderlund tar upp i föreläsningen. Det finns så mycket att ta fasta på i den, inte bara för socionomer och socionomstudenter, utan exempelvis anhöriga. De anhöriga kan spela en stor roll i att vara med och lyfta kuratorernas arbete och det sociala perspektivet. Inte minst genom att kräva mer av förebyggande arbete från psykiatrin i form av vad kuratorerna kan göra för barn och unga.

Nika Söderlund var tidigt ute med erfarenhetsgrupper inom psykiatrin, som rösthörargrupper, paranoiagrupper och mer allmänt kring psykos och egenerfarenhet. Talbart.org har växt fram ur en sådan erfarenhetsgrupp med Nika Söderlund som samtalsledare.

/H-M

Referenser och tips:

Ur Samtiden-Socionomdagarna :https://urplay.se/program/210351-ur-samtiden-socionomdagarna-2018-socionomens-roll-i-psykisk-ohalsa

Ulrika Hjalmarson-Neideman.2019. Höra röster. Sveriges radio, P1. Kropp och själ, publicerat den 4 juni, 2019, se här.

Lyckad intrig med ”Tollundmannen” i centrum.

Vi möts på museet”  – en bok av Anne Youngson, (2018) [etta] SEKWA FÖRLAG.

Handlingen i boken utgörs först av brevväxlingen, och sedan mejlväxlingen, mellan den engelska lantbrukarhustrun Tina Hopgood och museiintendent Anders Larsen vid Silkeborgs museum. De är i övre medelåldern och berättar om sina liv och livserfarenheter för varandra.  Kontakten kommer till genom en slump. Fast en förhistoria finns. Arkeologiprofessorn Globe tillägnade bland annat Tina Hopgood och hennes klasskamrater sin bok ”Mossarnas folk” – till vilka Tollundmannen till hör, se här.

Att boken tillägnades Tina Hopgood och hennes klasskamrater berodde på att de kontaktat honom angående nyligen gjorda upptäckter i East Anglia.  De fick också ett senkommet svar från honom, i vilket han förklarade att hans tid var knapp. Han såg emellertid en poäng med att svaret dröjt, och det var att Tina Hopgood och hennes klasskamrater hade blivit äldre, och att de därmed kanske bättre skulle kunna förstå vad det var han ville ha sagt med sin bok.

Femtio år senare skriver hon ett brev till honom med funderingar och frågor och ett avslöjande: Att hon hade lovat sig själv att hon skulle besöka Tollundmannen i Danmark. Ett ansikte som för övrigt pryder bokomslaget, och som hon berättar att hon målat upp och fäst upp på sin vägg.  Hon beskriver hur det talar till henne, och hur det påminner henne om hennes nu döda mormor.

Funderingarna – och kanske också ett slags önsketänkande – rör planer som aldrig förverkligats. Och om hon eventuellt kan vara besläktad med Tollundmannen?  Hon vill också så gärna att bandet som skapades mellan henne, professor Globe och Tollundmannen ska vara betydelsefullt, trots att det skapades för flera årtionden sedan.

Det visar sig att professor Globe är död. Det vänliga påpekandet gör museiintendent Larsen vid Silkeborgs museum. Han har uppfattat två angelägna frågor i Tina Hopgoods brev, frågor som han också besvarar. Dessutom uppmuntrar han henne att besöka museet i Danmark.

Hopgood skriver tillbaka. Hon berättar att hon skriver för att få klarhet i sina egna tankar. Egentligen har Hopgood aldrig haft för avsikt att besöka museet ensam.  Hennes bästa kamrat från skoltiden, Bella, skulle ha följt med.  Livet igenom fantiserade och pratade de om resan till Silkeborg och Tollundmannen.  När Bella flyttade hem från Italien där hon bott i årtionden, aktualiserades åter Danmarksresan. Men Bella blev sjuk och avled.  Det är i efterbearbetningen av sorgen som Tina Hopgood tar till pennan. Deras klasskamrater besökte museet i Silkeborg ganska omedelbart, men Tina och Bella hade skjutit på det. Resan till Danmark hade levt i dem som ett hopp.

En brevväxlingen tar vid mellan lantbrukarhustrun och museiintendenten, som efter ett par brevvändor berättar att han är änkling. Det dröjer innan han delger Tina Hopgood omständigheterna kring sin änklingsstatus. Men breven blir så småningom alltmer personliga och nära, vilket inte minst visar sig i de fraser som de avslutar sina brev med. Anders Larsen ber också Tina Hopgood att övergå till e-post, vilket hon går med på. De förändras och förändrar varandra genom utbytet. Inte minst genom de bekymmersamma passager som uppstår i deras liv i Bury St Edmunds respektive Silkeborg, och som de delger varandra.

Men något stoppar upp utbytet. Tina Hopgood dröjer ovanligt länge med sitt mejl. Så länge att Anders Larsen undrar om något i innehållet har gjort Tina Hopgood upprörd eller om det har hänt något?  I svaret skriver hon att hon inte vill belasta honom med sin tragedi, och menar att brevväxlingen borde upphöra.

I svarsmejlet förklarar museiintendenten hur mycket ”brevväxlingen” betyder för honom; han gått från sorg till glädje genom den. Han vill verkligen veta vad som hänt lantbrukarhustrun.

Utan att gå närmare in på vad som har hänt för att inte förta läsupplevelsen så lämnar Tina Hopgood gården i Bury St. Edmunds. Första anhalten blir Bellas gamla lägenhet, som dottern har kvar. Därefter till en stuga i Skottland där närmsta affär ligger kilometrar bort. Från den stugan skriver hon också sitt sista mejl. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan hon skrev till museet i Silkeborg för första gången. Hon berättar för Anders Larsen att hon gjort ett val, men att flera beslut återstår.  Hon skriver att hon läser om ”Mossarnas folk”. Och jag kommer på mig själv med att tänka att Tollundmannen kanske har tjänat ut sitt syfte för Tina Hopgood.

Sista ordet får emellertid museiintendenten genom sitt brev.

Jag ska inte avslöja mer. Romanen har ett öppet slut, och det är genialiskt. Vi får själva fylla i utifrån eget önsketänkande, egna erfarenheter och fantasi.

/H-M

Referenser och tips:

Youngson, Anne. 2018. Vi möts på museet. Sekwa förlag, se här

Meet the author: Anne Youngson. suffolklibraries.co.uk/posts/meet-the -author/meet-the-author- anne- youngson

http://www.nationaltrust.org.uk: Digging the dirt on archaeology in East Anglia, https://www.nationaltrust.org.uk/features/digging-the-dirt-on-archaeology-in-east-anglia

Museum Silkeborg, se här

”Mötet med Greta Ahrbom”, forts.

”Välkommen”,

Greta. (s. 20)

Så stod det i svarsbrevet Torleif Ingelög fick från sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom. Det var 34 år efter ”kakincidenten”, då han fortfarande levde i tron att Greta var hans moster. (se tidigare inlägg ”Levande begravd på mentalsjukhus”, här)

Brevet till sin mormor Greta Ahrbom, var ett av hans livs svåraste brev att skriva, berättar Torleif Ingelög.  (s. 19) Via ett brev som han hittade i kvarlåtenskapen efter sin mamma kunde han spåra en kurator som haft kontakt med hans mormor. (s. 17)

Kuratorn hänvisade honom i sin tur till den pensionerade överläkaren i psykiatri, Aina Versteegh-Lind, som var god vän med Greta. (s. 17) Författaren och biologen Ingelög och den pensionerade psykiatrikern Versteegh-Lind, (1908-1989) träffades på konditori Storken i Stockholm och funderade på hur ett första möte med Greta skulle kunna äga rum. (s. 18)

Versteegh-Lind föreslog att Ingelög skulle börja med att bara se sin mormor på avstånd i samband med att hon och Greta tog sin sedvanliga torsdagsfika på Storken.

Sagt och gjort. Ingelög observerade mormodern och hennes gamla psykiater och vän från bilen när de arm i arm kom promenerandes från Norrtulls sjukhus till konditoriet. (s. 19)

Jag kände lycka. Nu visste jag verkligen att hon fanns. Nu ville jag mer än någonsin träffa henne”. (s.19)

Nästa steg blev brevet. Och sedan blev äntligen mötet av. Det skulle ske på ett vilohem där Greta skulle vistas en månad. (s. 19)

Vi visste och kände båda att vi hörde ihop. Det var längesedan hon hade hört ihop med någon. Det var flera decennier sedan. Inte minns jag hur jag tog mig hem genom Stockholm och norrut till Sigtuna, totalt omtumlad som jag var.  Jag hade plötsligt, som en skänk från ovan, fått en alldeles förtjusande och fantastiks mormor. Och som det snart skulle visa sig, en kär vän.” (s.22-23)

Andra mötet skulle äga rum på Norrtulls sjukhus där Greta bodde i många år, berättar Ingelög. Han pekar på att hon onekligen var en ovanlig patient med både eget rum och telefon, och egna nycklar till ytterdörren. (s. 24) Övriga patienter bodde i salar om sex eller åtta personer och för dem var Greta ”hon med nycklarna”.

Ingelög och hans mormor gick först arm i arm i parken runt Norrtulls sjukhus . När det blev kyligare i luften var det dags att gå in. Ingelögs mormor bad honom att inte bli chockad över vad han fick se. (s. 25) Det var många moment med dörrar att öppna och en halvtrappa innan de kom ut i en lång korridor som också användes som sällskapsrum och matrum. Då hade Greta släppt hans arm.

Torleif Ingelög ger en väldigt levande beskrivning av vad som mötte honom i korridoren med de breda fönstren ut mot gården.  Han skriver att efteråt kom han på att han inte sett några leenden alls, bara allvarliga ansikten eller ansikten helt utan uttryck.

”Jag kom ihåg vad Aina Versteegh-Lind hade berättat för mig. Att här på sjukhuset fanns åtskilliga patienter som inte var patienter i vanlig mening. Det var människor som hamnat fel från början och blivit kvar. Eller sådana som helt enkelt inte passade in någonstans”. (s. 27)

 Men det var också sådana som blivit intagna efter en tillfällig depression eller psykos som inte kunde släppas ut, berättar han.  Förklaringen som han fick var att det var lätt att bli hospitaliserad i en miljö som denna. Särskilt som man inte hade något kvar på utsidan kvar, kanske bara släktingar som inte ville veta av en. (s. 27)

Torleif Ingelög blev presenterad för den personal de träffade på som ”en släkting”. (s. 27) Inte ens för Versteegh-Lind, numera en mångårig vän hade Greta berättat om flygaren som störtat med sitt plan och hur hon vid hans död varit gravid med deras gemensamma barn, och hur de ännu inte hunnit eklatera sin förlovning.  (s. 231, 41)

För Ingelög var det något liknande ett elddop att ta in alla nya intryck. Han skriver också att det var en befrielse att få träda in i mormoderns rum. (s. 28) Därinne drack de te och åt kakor i lugn och ro.

Allt stod på en vacker ljus duk. På bordet låg också en bok av författarinnan Zenta Maurina, (1897-1978). Henne hade jag aldrig hört talas om. Boken hette ”Det sköna vågspelet”. Jag tog boken i min hand och bläddrade i den.” (s. 28)

Han betonar också den starka upplevelsen av att komma innanför väggarna på ett psykiatriskt sjukhus. Han skriver att han kanske anat något vad som dolde sig där innanför, men aldrig kunnat föreställa sig vad han där mötte i hela sin vidd. Ingelög beskriver det slående som

” [  ] en förvaringsplats, ett levande arkiv med människor som inte passade in någon annanstans. Där levde de sina liv i väntan på att samhället skulle befrias från dem. I denna miljö hade min mormor blivit kvar sedan hon togs in för vård efter sitt sammanbrott på femtiotalet”. ( s. 29)

Även som konstnär har Greta Ahrbom varit bortglömd, poängterar Ingelög, men inte helt. (s. 231) På Designmuseet i Nybro finns det en stor dokumentation av hennes konstnärliga verksamhet, skriver han. Hon finns också omnämnd i böcker och tidningsurklipp från utställningar under 1920- och 30-talen, som hon medverkat i. (s. 231) I boken finns också med skisser på vävunderlag till mattor och kreationer.

Jag skulle vilja påstå att Torleif Ingelög kommer med en välbehövlig och delvis ny syn på de psykiatriska sjukhusen och dess patienter. Vi får följa Greta Ahrbom i spåren efter den tragiska olycka då hennes fästman flygaren Fritz Netzler omkom, och hon själv utan tvekan traumatiserats svårt.  Inte minst genom hur hon bemöttes av den närmaste omgivningen.

Aldrig hade hon kunnat förställa sig att det skulle kunna bli så här. Att Fritz var borta och att hon själv bar på hans barn – ett barn oönskat av alla utom av henne själv”. ( s. 53)

Efter det att Fritz hade försvunnit i havet stannade Greta kvar på pensionatet som de båda bott på.  Hon väntade på ett under, berättar Ingelög eftersom hon bara hade fått veta att han var saknad, inte att han omkommit.  Tiden gick, och i denna ovisshet befann sig denna chockade unga gravida kvinna, Greta Ahrbom, utan någon människa i sin närhet att ty sig till.  Den fasa och förtvivlan hon måste ha upplevt är inte lätt att föreställa sig. (s. 45)

När hon skulle kasta sin bukett i havet vid minnesceremonin kunde hon nästan inte lossa handen från den. Knogarna hade vitnat, skriver Ingelög. (s.47)

Han skildrar hur Greta efter detta aldrig ingick äktenskap.

Hon vågade inte ge sig hän igen – hon var rädd för den outhärdliga smärtan att återigen kanske tvingas förlora en älskad man. Samtidigt mådde hon sämre och sämre. Sakta gick hon mot katastrofen.” (s. 89)

Ingelög berättar också om dokumentärfilmaren Nina Hedenius tre filmer om svenskt mentalsjukhus. Han tar upp en kvinna som intervjuades av Hedenius och som blev psykiskt dålig och hamnade på Beckomberga, (lades ned 1995, enligt Wikipedia) på grund av att hon inte lyckades bli med barn.  Ingelög betonar att ingen på sjukhuset någonsin hade frågat henne varför hon mådde så dåligt. ( s. 134) Frågan om denna kvinnas barnlöshet togs aldrig upp, påpekar han och understryker att det var samma sak i fallet med hans mormor. Ingen frågade Greta om någonting hade hänt i hennes liv, frågade efter något som kunde orsaka att hon led och mådde så psykiskt dåligt. (s. 134)

Och Ingelög beskriver hur det från Beckomberga, ett av Sveriges största mentalsjukhus en gång i tiden, berättas gång på gång samma hemska historier.

”Ingen frågade efter patienternas bakgrund och historia. Ingen frågade vad de varit med om och varför de mådde dåligt. Man kunde dag efter dag behandla dem med elchocker utan att bry sig om orsaken till deras tillstånd.  Ibland, men långtifrån alltid, undersöktes deras symptom när de skrevs in. Dessa skrevs in i sjukjournalen. Sedan kunde det gå åratal, ja till och med decennier, innan man skrev något i journalen nästa gång”. ( s. 129)

Han berättar vidare att Gretas sjukjournal för tiden på Beckomberga är försvunnen. Idehistorikern Karin Johannisson har i sin bok ”Den mörka kontinenten”, framhåller han, berättat att journaler ibland togs bort efter begäran av anhöriga, och spekulerar om det kan ha varit så i Gretas fall? (s. 129)

Med ”Hon kysste havet” ger Ingelög en ovärderlig skildring av psykiatrin genom sin mormor Greta Ahrbom, men också hennes psykiatriker och vän, den pensionerade överläkaren Aina Versteegh-Lind, som visste att sammanföra Torleif Ingelög med sin mormor. Men kanske framför allt om hur nära anhöriga, omgivningen och samhället i stort tillsammans kunde agera i en människas kris för den enskildas bästa, och samhällsgemenskapens. Även om det innebar att det fanns människor som så gott som blev ”dödförklarade” och sedan levande begravda i decennier, som Greta Ahrbom.

/H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26. (se här)

Film från Stockholms stad. Hon kysste havet – berättelsen om Greta Ahrbom. Föredrag av författaren Torleif Ingelög. Stockholms stad, ”Onsdagshistorier” – ett samarbete mellan Stadsarkivet & Stockholms universitet. 22 september, 2020. se här.

”Levande begravd på ett mentalsjukhus”.

Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom”, (2019) är Thorleif Ingelögs berättelse om sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom, (1895-1993). Han växte upp i tron att Greta var syster till hans mormor, inte mormodern själv.

I verkligheten var Greta redan dödförklarad, levande begravd på ett mentalsjukhus. Instoppad, inlåst, behandlad med mängder utan elchocker utan resultat sades det. Därefter aktivt glömd av alla släktingar.” (s.15)

Då visste de inte att själen också kunde bli sjuk, konstaterar Ingelög.

En gång träffade Ingelög Greta under sin barndom. Han var då sex år och skriver att det var ett av hans första och starkaste minnen. Hans mamma, hans bror och han själv besökte henne i en lägenhet med fördragna gardiner. De hade kakor med sig.  När de var på väg i trappan öppnades dörren och påsen med kakor kastades efter dem.

Thorleif Ingelög och hans bror blev rädda och Thorleif Ingelög frågade mamman:

– Varför gjorde moster Greta så?

– För att hon är så väldigt sjuk. Kom så går vi ut i solen! (s. 15)

Många år senare, under ett kurslabb på Uppsala universitet, får Ingelög ett meddelande att han ska åka hem till Gävle för hans pappa hade kommit in på sjukhus. När han anländer går pappan direkt in på väsentligheter, berättar Ingelög. Bland annat får han reda på att hans biologiska mormor är Greta.

Er biologiska morfar tror jag var en flygare som störtade i havet och omkom innan Mameka (Ingelögs mamma) föddes. Han heter Fritz Netzler. Men om den saken vet jag nästan ingenting. Det ämnet har varit tabu under alla år. Greta blev tyvärr väldigt sjuk och är sedan länge borta från världen, intagen på något mentalsjukhus, i Stockholm tror jag, och efter vad jag hört inte kontaktbar.” (s.12)

Sedan orkade pappan inte tala mer. Ingelög skriver om hur tacksam han är för att pappan på sin näst sista dag i livet berättade om mormodern och avslöjade hemligheter som ingen talat om förut.

Tio år senare inledde Ingelög sitt detektivarbete.  (s. 12) Han ville finna och få kontakt med Greta, skriver han.  Några av de frågor han hade var följande:

”Hur kom min mamma in i historien?

Hur kunde Greta hamna på mentalsjukhus?

Och hur kunde en frisk kvinna fortfarande bo där?” (s.23)

Under arbetets gång stötte han också på andra häpnadsväckande människor som han ville berätta om, skriver Ingelög. Det hela mynnar ut i en släktberättelse med Greta Ahrbom i centrum.

Det är rakt igenom en fascinerande, ömsint och välskriven berättelse Torleif Ingelög drar in läsaren i. Hans iakttagelse- och inlevelseförmåga inte minst vad det gäller de psykiatriska sjukhusen och dess patienter ger delvis en ny syn. (ska återkomma till det i ett nytt inlägg )

Greta Ahrbom, Ingelögs mormor, togs in på Beckomberga 1952, och omyndighetsförklarades, senare förflyttades hon till Norrtulls sjukhus för de kommande trettio åren. Sina sista år tillbringade hon Danvikshem. (s. 132, 136-137)

Att Greta förlorade sin älskade och att hon tvingades lämna ifrån sig sitt barn och hemlighålla det kom att prägla hela hennes liv, skriver Ingelög. (s. 236)

Redan Gretas närvaro vid fästmanens begravning ute till havs, hur beskedet om hennes gravididitet togs emot i de olika hemmen får läsaren att förstå hur hennes trauma hela tiden byggts på. Till slut blir det för smärtsamt, det går inte att härbärgera längre, det finns inget ”hållande” i omgivningen, inga ansatser till samtal.

 Hennes sätt att uttrycka sig var genom sin konst, understryker Ingelög och konstaterar att när det inte räckte blev hon sjuk. (s. 155) Det blev växterna som hjälpte henne tillbaka till livet och konsten.

När Greta hamnade i mentalsjukhusens värld hade hon fråntagits det mesta, familj, yrkesliv, frihet, stolthet, bostad och ägodelar. [   ] När hon åter blev myndigförklarad upptäckte man i handlingarna en viss självkritik från sjukhuset.  Framför allt att man inte hade ordnat ett annat boende åt henne. Man betraktade inte Greta Ahrbom som sjuk. Men det hade inte varit lätt att återanpassa henne till samhället.” (s. 233-234)

När Ingelög läste handlingarna framgick det inte att hon hade fött ett barn, men påpekar att på den tiden om man hade kraftigt brutit mot sin tids konventioner och värderingar och fött ett barn utan att vara gift så ”låg det nära till hands att framställas som lite ”underlig”.  (s. 134)

Missa inte att höra Ingelög själv berätta om Greta Ahrbom i P1:s programserie ”Familjehemligheten”, se här. En serie som för övrigt varmt rekommenderas. )

/ H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26.

”Sann övertygelse eller en läpparnas bekännelse – var går gränsen?

Var drar man den tunna skiljelinjen mellan en sann pro-nazistisk övertygelse och enbart en läpparnas bekännelse till en regim, kanske manifesterad i någon nominell anslutning till partiet ifråga? frågar sig Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, utgiven 1989. (s. 135) (se föregående inlägg). Kater menar att det är tänkbart med blandade typer, exempelvis ett typfall med en lärd med hög integritet som nästan slår knut på sig själv för att demonstrera sin Pro-nazism-lojalitet för att skydda sin ställning, men samtidigt uppriktigt accepterar åtminstone några av nationalsocialismens föreskrifter.  (s. 135) Sådant beteende var typiskt för många av de vanliga läkarna såväl för den lärda eliten och även andra lager av det tyska samhället, speciellt före krigsutbrottet, noterar Kater. I ett försök att greppa det här problemets kärna är historiken hämmad av förekomsten av motstridiga bevis tillhörande prominenta professorer i deras personliga minnen och hågkomster såväl som i deras filer. (s. 135)

Ett exempel som Kater anför är exempelvis professor Oswald Bumke. I sin efterkrigsbiografi ägnar den pensionerade psykiatrikern Bumke en hel del energi åt att fördriva nazistspöket, skriver Kater. Och några av sidorna i Bumkes självbiografi kulminerar i en föraktfull karaktärisering av en polikliniker som under en föreläsning konfronterade sina studenter med en bild av Hitler, och menar att den ska användas som en sista källa till inspiration om alla andra diagnostiserande verktyg hade visat sig ha misslyckats, berättar Kater (s. 135)

Men Kater avslöjar att Bumke hade lik i garderoben, för undanstoppad i en obskyr tidskrift fann man ett statement som var påfallande olikt vad han tidigare gått ut med. Och detta uttalande gjorde han som president för ”The Society of German Neurologists”, i september, närmare bestämt den 27, 1934, berättar Kater.  Efter att ha gett några återblickar på den gångna Weimarrepubliken fortsätter han med följande,  (jag återger talet i en mycket förkortad version, min anmärkning):

Gentlemen, today we have gathered in quite another Germany. Today once again each German heart is filled with hope”. [ ] (s. 135)

Kater betonar att talet inte handlade om förtegenhet, neutralitet eller en läpparnas bekännelse, det var en predikan från hjärtat, framhåller han. (s. 135-136)

I ”Doctors under Hitler” ger Kater många exempel på exempelvis lärare i medicin som riskerade inte bara sin karriär utan också sina liv för etik, religion eller ideologi. (se sid. 144) Han nämner professorerna Paul Schürmann, Emil Krückmann, och Rudolf Degkwitz som oförskräckta på olika sätt att uttrycka sina anti-nazistiska känslor. Patologen Shürmann i Berlin lärde ut till sina studenter en konstant följsamhet till den Hippokratiska katekesen, vilket var hart när omöjligt därför att de ledande nazisterna lade sig till och med i vad som utspelade sig mellan läkare och patient; allt skulle rapporteras och nagelfaras. ( s. 145) Kater berättar om hur partiet uppsökte Schürmann när han höll på med sin undervisning:

He practiced this philosophy when he was asked by the party to camouflage the exitus of Oranienburg (later Sachsenhausen) concentration camp inmates by issuing false death certificates. Schurmann instead indicated the real cause of death and consequently fell out of grace with the regime. He surrendered his university career and joined the Wehrmacht. In July 1941 he fell during action on the eastern front”. (s. 145-146)

Det fanns också styrmedel för att få läkare och medicinstuderanden att anpassa sig: det handlade om något liknande ett socialförsäkringssystem; om läkarna var anslutna eller inte, huruvida studenterna beviljades studielån och så vidare. Kater går in i detalj på det här och demonstrerar hur enskilda föll ur systemet om de vägrade nazismen – om de inte dessförinnan halshuggits. Sådana exempel fanns.

Under de här omständigheterna med press på konformitet och att ”uppvakta” och fjäska för makten så blev de yngre mer påverkade än de äldre och redan etablerade, förklarar Kater.

At teaching clinics and university medical departments, assistant physicians and lecturers with an eye on a regular chair after January 30, 1933, would therefore suddenly  be seen to flaunt formal Nazi affiliations that might have much embarrassed them in prior years. Others were quick to learn that the Nazi Lecturers ‘ League, in which physicians tended to proliferate, was soon exerting its routine influence on even the most junior of academic appointments and adjusted themselves accordingly”. (s. 133)

Omkring 1939 var det en skriande brist på läkare. Läkare behövdes vid fronten, och våren 1939 medförde nya studieföreskrifter som stipulerade, enligt Kater, att  

” [ ] even though from then on there were two years less to complete one’s studies, the same level of knowledge was expected of  candidates upon graduation.” (s. 173)

Kater konstaterar att det här systemet producerade bristfälliga läkare vars färdigheter inte ens de sårade soldaterna litade på. (s. 173)

De sist räknade av opponenterna mot Hitlerregimen, var de medicinska lärda som motsatte sig steriliseringar och ”dödshjälp”, skriver Kater. (s. 146) Han tillägger att det fortfarande när boken skrevs (den kom ut 1989) så fanns det fortfarande oenighet om det var relativt få eller många, och hur man ser på det har med motståndets natur att göra, på vilket sätt motståndet gjordes, åtminstone i någras ögon. (s. 146)

’Whereas Alice-Platen-Hallermund, that early chronicler of Nazi medical abuses, in 1948 maintained that most full professors of psychiatry had ‘stayed away’ from ‘”euthanasia’”, several even actively opposing it, though without success’” (s.146)

Dirk Blasius, en mer samtida expert, framhåller Michael Kater, tror att huvudelen av de tongivande psykiatrikerna backade upp den nationalsocialistiska lagstiftningen “med eftertryck”. (s. 146)

Så en blick på Sverige.

I boken ”De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd”, (1999), skriver journalisten och författaren att Maciej Zaremba att den nordiska rashygienen så sent som i slutet av 1900-talet inte bara blev obeskriven, den var i det närmaste oomnämnd, för att inte säga censurerad i uppslagsverk och historieverk.  (s. 13-14)

I augusti 1997 hade Zaremba förmånen, som han berättar, att lyfta fram den forskning som ägt rum under 1990-talet i ett antal artiklar i Dagens Nyheter. I dem berättar han om hur den svenska statsmakten, efter fyrtio år av steriliseringslagar därefter tjugo års tystnad, för första gången låtit förstå att den tog avstånd från rashygienisk människosortering. (s.14)

Zaremba understryker också att han stödjer sig mot historikern Maija Runcis forskning, vilken också inspirerat honom att skriva om de här mörka kapitlen i svensk historia. (s. 18)

Han berättar hur professorn i zoologi, Nils von Hofsten, den tredje mars 1946 satt i en radiostudio och läste ur ett föredrag som bland annat hade att berätta att Sverige varit det land som hindrat flest ”undermåliga människor” att sätta barn till världen. Zaremba anmärker att historien gett von Hofsten rätt på den punkten. (s. 33) Men, påpekar han, hade Hofsten hållit sitt föredrag bara två år tidigare hade Sverige inte varit ”bäst i klassen”. Zaremba skriver om hur Nürnberg rättegången pågick under von Hofstens tal (s .34):

” [ ]och dömde upphovsmännen till de tyska tvångssteriliseringslagarna som 1939 övergick i ’dödshjälp’ – som skyldiga till brott mot mänskligheten. Nils von Hofsten var inte omedveten om problemet. Han fördömde således ”den nazistiska rasläran” och försäkrade lyssnarna om att ”vår” steriliseringslag är mycket olik den som tyskarna hade. I väsentliga hänseenden är i princip den rakt motsatta”. (sid. 34, Broberg och Tydén, 1991, citerad i Zaremba, 1999)

Det har börjat komma fler och fler berättelser från människor som upplevt sterilisering eller på annat sätt sorterats/dömts ut eller fördömts av den tidens politik och kultur som inlägget handlar om. Och om inte de själva , så någon släkting. Jag tror att forskning som Runcis, och reportage och böcker som Zarembas, spelar roll för att bryta tystnadskultur; för att enskilda och minoriteter ska våga berätta.

Alla behöver berätta sin historia för någon, oavsett var man har sina rötter. Om så bara för en vän, partner, psykolog, kär anhörig.

Böcker som ”Doctors under Hitler” ger en vidare kontext; den vidare kontext som alltid behövs, oavsett om man börjar med det ”stora” eller ”lilla”. Något som Zaremba också demonstrerar. Världen hänger ihop.

/H-M

Referenser:

Bergentz, Sven-Eric. 1997. Femtio år sedan Nürnberg koden. Läkare under nazismen inga ovilliga tjänare. Läkartidningen. Volym 94, nr 32-33, sid. 2692-2695. (lakartidningen.se/up-content/uploads/OldPdfFiles/1997/16110.pdf, (se här)

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill & London. The Universirty of North Carolina Press.

Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd. Stockholm. Bokförlaget DN.

”Doctors under Hitler”.

 Inlägget om boken ”The Zookeeper’s wife” av Diane Ackerman, se här, nämndes också något om den ekologiska nazismen (ekofascismen). Boken visar på några sidor hur den bland annat kunde ta sig uttryck. Men det kom också att utvecklas något som benämns som ”New German Healing” i Nazityskland och som jag vill ge en inblick i nedan.

”New German healing” var en skapelse av Tredje rikets nazistläkare.

Om dessa berättar Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, (1989), utgiven på The University of North Carolina Press.

Kater skriver:

If Rassenkunde (rasbiologi, min anmärkning) admittedly was the most precarious, it was certainly not the only questionable innovation in the landscape of academic medicine after January 1933.” (s.119)

Långt innan Hitler kom till makten var olika völkish begrepp i omlopp, förklarar Kater och kom under sent 1920-tal att ligga till grund för en kritik och korrigerande förslag mot vad som var en långtgående kris inom medicinen inom hela professionen i Tyskland. En kritik som mestadels kom från det högerpolitiska hållet. (s.119-120)

Kärnan i den revisionistiska medicinen var just begreppet völkish och dess skapelse nav ”organicismen”, enligt Kater.  Det sistnämnda begreppet byggde på idéer som kirurgen Erwin Liek, förklarar han och beskriver Liek som en karismatisk figur som utövade ett enormt inflytande på den tyska medicinen under den andra hälften av Weimarrepubliken.

Nazistläkarna tog avstånd från vad de föraktfullt kallade modern ”Mechanistic medicine” framhåller Kater. I konformitet med totalitarianismen krävde de att i den nya medicinska kosmologin skulle kroppen ses som holistisk, som en naturlig enhet inom vilken alla delar var fysiologiskt relaterade till varandra. (s. 120)

 ”Hence it was wrong to search for the seat of a specific disease in individual organs of the body; rather the entire organism had to be considered for treatment. An analysis of these biological precepts helps to explain the disdain of Nazi medicine for the specialist, and conversely, the predilection for generalist practice”. (s. 120)

Läkarna inom Völkish – rörelsen, se här, strävade efter en återgång till en pre-industriell stat, medicinskt sett, understryker Kater. Det var naturens krafter som skulle komma till användning, såsom solljus, frisk luft eller örter. (s. 120) Det var att föredra över syntetiska farmakologiska produkter och laboratorierummens eller operationssalarnas teknologi som medel för att hjälpa den mänskliga kroppen att behålla eller återhämta sin balans.

Kater beskriver det som att dessa läkares övertygelse var att helande var ett hantverk som skulle utföras noggrant i en direktrelation mellan läkaren och patienten.  Och anmärkningsvärt nog skulle läkare i den relationen lita mer på intuitionen än förnuftet. (s. 120)

Kater fortsätter att beskriva hur medicinen tillämpades i en sådan inramning: väl beprövad erfarenhet baserad på intuition värderades mycket högre än den teoretiska medicinska vetenskapen, vilken var känd för att residera på universiteten. (s.120)

Den konventionella medicinska fakulteten var därför attackerad i dubbel bemärkelse, enligt Kater. Dels som elfenbenstorn av intellektuell distansering, som sponsrande de lärdas utövningar, lärda utan band med den organiska nationella gemenskapen, Volksgemeinschaft. Dels som bastioner av ”objektiv” specialistforskning orelaterad till de verkliga behoven hos vanliga patienter. (sid. 120, 25)

Nazistläkarnas ledare, dr Gerhard Wagner, var genomsyrad av de här idéerna och han lyckades redan tidigt under Tredje rikets dagar uppnå ett visst inflytande vid universiteten som helhet och startade en grov propaganda kampanj mot de medicinska fakulteterna, skriver Kater. Det han strävade mot vara att institutionalisera den nazistiska läkekonsten i hans från dag till dag-påverkan. Hans metod var tudelad för han ville inte som de nazistiska revolutionärerna demolera de medicinska fakulteterna helt och hållet. (s. 120) Som pragmatiker insåg Wagner värdet av den traditionella universitetsstrukturen med dess erkänt väldokumenterade maskineri för den nazistiska medicinens ändamål, betonar Kater. Vidare at Wagner gjorde gällande att hans mål var att skapa en synts mellan nazisternas ”naturopathy”, vad som kallades ”New German Healing” och vad han refererade till som ”schulmedizin”.

Hans vision var en infiltration och gradvis konvertering av den traditionella läkarkåren genom att anställa sina egna mannar, men också att använda sig av den återstående prestigen hos etablerade akademiker såtillvida som de var villiga att låta sig användas av nazisterna, enligt Kater. För Kater betonar att de förändringar som de i så fall skulle tvingas omfamna var utan tvekan radikala, åtminstone vid första anblicken. (s.120, 114,133)

De medicinska fakulteterna var en speciell måltavla för ledande nazister som Wagner, skriver Kater och förklarar vidare: För att främja New German Healing såg Wagner det som nödvändigt att ta över de medicinska fakulteterna. De kom också mycket snart att lära ut mindre av medicinska kunskaper och mer av rasbiologi och rashygien, enligt Kater. (s. 156) Nazisterna som såg till att porta judiska medicinstuderanden (alla judiska studenter) och avpollettera judiska professorer (det stiftades lagar för att kunna genomdriva detta, se sid. 139, och allt var olika led som ledde mot Förintelsen). På så sätt demolerade Wagner och hans medarbetare de medicinska fakulteterna, påpekar Kater och det fick till följd att kvaliteten på undervisningen sjönk, och läkarvetenskapen avhumaniserades i med att judar och andra misshagliga personer försvann, och de kvarvarande och nytillkomna, knöts allt hårdare till nazismen. (s. 129, 174, 147) Alla rättade inte in sig i ledet eller blev fullblodsnazister, men med konsekvenser som följd. (s. 143)

Nästa inlägg kommer att handla mer om detta och om psykiatri i Tredje riket.

Michael Kater demonstrerar med skrämmande tydlighet hur viktigt det är att inte vård eller behandlingar presenteras och paketeras med ett ideologiskt innehåll. Örter och solljus exempelvis har varit med oss sedan de första människorna, som samlare och jägare.  Utan solen, växtligheten och dess fotosyntes överlever vi inte. Varken örtmedicin eller andningsövningar är i sig något bra eller dåligt. Det är vi människor som tilldelar behandlingarna kvaliteter, de har ingen egen inneboende natur . Genom att människor testat och prövat under lång tid. Vissa medicinska system, som ayurveda har en flertusenårig tradition bakom sig. Det har ingått i det som betecknats som (och betecknas som) traditionell kunskap, och som numera oftast, är vetenskapligt beforskat, det vill säga evidensbaserad kunskap. Inom parentes sagt, läkekonster från exempelvis Asien eller praktiker som meditation får oftast ingen status förrän de har studerats vid universitet i väst fast de oftast har gedigen vetenskaplig dokumentation bakom sig. (Men det finns givetvis också fördelar med att ett fenomen som exempelvis meditation, globalt sett, har en sådan tyngd av forskningsevidens bakom sig.)

Skulle man i nutid stöta på någon hälsobehandling med ideologisk förpackning eller där konspirationsteorier ”ingår i köpet”, är det viktigt att kunna fråga sig: Vill jag det här?  Är det här något som överensstämmer med mina värderingar?  (Jag har den amerikanska konspirationsteorin Qanon i tankarna; en rörelse som jag nyligen läste en artikel om i DN, se här.)

Att naturliga företeelser getts en nazistisk ideologisk förpackning under 1930-talet, med avstamp i völkish-rörelsen är hårresande från ett nutida perspektiv. Ännu mer skrämmande är att den nazistiska medicinen i slutändan ledde till att det var omoraliskt, som Kater påpekar att vara sjuk. (s. 228)

As one of the surviving Third Reich physicians judged the Nazis scathingly: They wanted to do away with the diseases by liquidating the sick’ ”. (s.228)

Det är välkänt, inte minst genom historikern Maja Hagerman och hennes bok ”Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta,” som kom ut 2016 rasbiologin och rashygienen härjade och satte sina spår även i Sverige

Av egen erfarenhet vet jag att det jag inte ser, förstår eller som jag förnekar, tenderar att ta upprepas och spelas upp i mitt eget liv; och kanske är det även så på en samhällelig nivå?

Böcker som Katers gör en förhoppningsvis mer motståndskraftig när auktoritära krafter med totalitära anspråk kallar.  

/H-M

Referenser:

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill and London. The University of North Carolina Press.

Hultquist, Catia, Arbman, Hans, Ewald, Hugo. 2021-05-12: Svenska ”helare” sprider Qanons konspirationsteorier. Dagens Nyheter.

”Begin again” av Eddie S. Glaude Jr.

Författaren James Baldwin såg, och upplevde djupt effekterna av Amerikas svek mot de svartas frihetskamp i mitten av 1900-taler. Det skriver författaren och James S. McDonnell Distinguished University professor i African American Studies at Princeton University, Eddie S. Glaude Jr i boken ”Begin again. James Baldwin’s America and its urgent lesson for our own,” (2020).

I bokens inledning berättar han följande:

What do you when you have lost faith in the place you call home”?

Det frågade Eddie Glaude medan han betraktade ruinerna av författaren James Baldwins hus i Sankt Paul de Vence. Egentligen, tillstår han, hade han aldrig fullt ut haft en tro på USA, i ordets rätta bemärkelse. Och han skriver att han hoppas att den dagen kommer när vita i USA slutligen lämnar bakom sig tron att de skulle vara mer värda.

Befinnandes sig mitt på en byggarbetsplats i Frankrike gick hans tankar till Baldwin och hans vittnesmål under den senare delen av hans liv, som svar på sin fråga, och som en del av skälet till varför han behöver skriva den bok som blir ”Begin again”. (Glaude:2020:xvii). Utgångspunkten i denna är vad man gör när allt hopp har tömts ut, när den sista glimten har upplösts, det vill säga när ”sakernas tillstånd” alltid kommer att förbli detsamma. Bakom sig har han redan boken ”Democracy in Black”. ( 2016)

Glaude utvecklar Baldwins senare författarskap i ”Begin again”, analyserar och tillför sin egen blick och poesi.

Han tar upp Baldwins hat mot sin styvfar, en kringresande predikant, som utökade sin familj utan att kunna försörja den, och som hatade vita. (ibid:34-35) En tyrann som Baldwin inte fort nog kunde sticka iväg från, berättar Glaude. Baldwin försökte hitta ett utrymme där han kunde vara annorlunda, där han inte automatiskt följde i fotspåren av sin styvfar. Han försökte också ta hand om sina syskon.

Glaude understryker att Baldwin ville undkomma de sociala krafter och det samhälle som tryckte ner honom, de rasföreställningar som han och övriga afroamerikaner internaliserat och tagit för givna då det under sekel varit det de matats med. Baldwin stod upp mot detta, han hittade en annan väg, självutveckling, Sokrates ”self-examined life”. (ibid:37) Det är den här aspekten jag har valt att lägga fokus på i det här inlägget.

 Genom den inre vägen, genom att bland annat reflektera över sitt eget och andras antagande, föreställningar och värderingar kunde Baldwin kasta ut allt skräp som pådyvlats honom, skilja agnarna från vetet.

”But he insisted, we are not the mere product of social forces. Each of us has a say in who we take ourselves to be. No matter what America said about him as a black man, Baldwin argued, he had the last word about who he was as a human being and as a black man.“(ibid)

Glaude går vidare med att betona, att precis som vi måste undersöka våra individuella erfarenheter och de hemskheter som har kommit att forma oss, hur vi ser på oss själva, så måste vi tillsammans som nation göra sammaledes. (ibid) Baldwin framhöll att de är sammankopplade. (ibid)

Glaude går också in på de trauman som Baldwin upplevde under sitt liv, och som han skriver ”lämnade permanenta ärr”. (ibid:33) Men det var också de sår som skapade hans konstnärliga vision, och gjorde att han inte undvek skuggorna, eller som lurade bland dem, poängterar Glaude. Baldwin var inte ute för att skapa en glättig fasad, sådana hade han nog av i det omgivande samhället. Han hade ett ärende och det vek inte från hans tankar. Han var författare, hans erfarenheter skulle formuleras, och det var så han överlevde till stor del, genom sitt skrivande och några trofasta vänner, bland annat Engin, en turkisk skådespelare som utbildat sig i vid Yale School of Drama. (ibid:126) Under 1960-talet blev Turkiet en plats dit Baldwin återvände ett flertal gånger, och bodde i perioder. Landet blev det ”elsewhere” som gav Baldwin den nödvändiga kritiska distans som han behövde från den ”amerikanska lögnen”. (ibid: 131, 133)

Baldwin stod fast vid sin övertygelse att det är olyckorna i våra privata liv som formar vårt offentliga vittnesmål, skriver Glaude.

We have to work on ourselves, if we are to live up to the world we want to create. The props and crutches that have supported our individual identities in this country have been knocked from under our arms and feet. We have to make ourselves a new creation without them.” (ibid:143).

Glaude förtydligar att vi måste göra samma sak i våra egna liv som vi begär av nationen, det som vi uppmanar den till att vara annorlunda på. (ibid) Det är det enda sättet genom vilket vi kan bli den sortens människor som en sann demokrati behöver, framhåller han. Inte att begära en standard som vi inte själva lever upp till. (ibid) I slutändan menar Glaude att det handlar om att finna utrymmen i samhällets marginaler för det är då man kan se sitt land mer klarseende. (ibid:144) Ett klarseende som definitivt inte tas emot i alla läger. Trots motstånd, våld, också sexuellt, skräck och så vidare så fortsätter Baldwin outtröttligt, inte minst för att han vid ett tillfälle lovade de unga svarta att stå vid deras sida, att inte överge dem.

Genom att skriva ”Nästa gång elden”, till sin brorson på hundraårsdagen av slavarnas frigörelse överför James Baldwin i någon mening sin ”andliga rikedom” till brorsonen, det som kan beskrivas som ”the examined life”, och som rymmer Balwins specifika erfarenheter, och som genom att skrivas ner, också blir allmängiltiga för de som inte blundar för att här finns lärdomar för oss alla.

När vi är hatiska, förminskar andra eller sprider rasbiologiska föreställningar, projicerar ut dem och gör dem till sanningar, deformerar vi oss själva. Det är ett huvudbudskap i Baldwins författarskap.  Allt slår tillbaka mot oss själva, allt det som är falskt, osant, hatiskt i oss själva. Att bli medveten om våra skuggor, allt det mörka i oss själva är nödvändigt, menar Baldwin. Det är det vi måste jobba med, vi har resurserna som människor om vi vill.  Baldwin ger vägledning. Vi behöver inte upprepa rashat som i Södern, leva ut det i form av Jim Crow–lagar och annat. Vi kan jobba med oss själva. Göra andra val. Leva medvetet, välja ”the self-examined life”, det enda som är värt att leva.

I ”Nedanför korset. Ett brev från en plats i min själ”, skriver Baldwin:

Det är knappast mödan värt att försöka minnas hur många gånger solen har lyst över slakten på oskyldiga människor. Jag är i högsta grad intresserad av att svarta amerikaner vinner sin frihet här i Förenta staterna. Men jag är också mån om deras värdighet, av att de är själsligen sunda; att jag måste opponera mig mot varje försök att få svarta att göra mot andra vad andra har gjort mot dem. Jag tror mig känna till – vi ser den runt oss varje dag-den andliga ödemark som den vägen leder till. Det är ett enkelt faktum och ändå tycks det vara så svårt att begripa: Den som förnedrar andra förnedrar sig själv.” (Baldwin:2019, (1963):113)

Glaude berättar om i ”Begin again” att James Baldwin framträdde på ”National Press Club, och beskriver att han tycktes skör, uttröttad, och att han hostade på väg upp mot podiet. (2020:199) Väl i talarstolen pratade han bland annat om USA:s ovilja mot historia, och att de historier som landet producerar om sig själva korrumperar varje äkta förståelse av det nuvarande, beskriver Glaude.  (ibid) De församlade fick sig en mäktig förmaning till livs:

We are living in a world in which everybody and everything is interdependent. It is not white, this world. It is not black either. The future of this world depends on everyone in this room. And the future depends on to what extent and by what means we liberate ourselves from a vocabulary which now cannot bear the weight of reality. Liberation from the languages and categories that box us in requires that we tap the source of it all, free ourselves of the lie, and start this whole damn thing over”. (ibid:199-200).

Glaudes reflektioner kring talet tar bland annat upp de svek som de svarta utstått i Amerika. Han pekar på att det finns två  moraliska uppgörelser, eller vidräkningar, som båda misslyckats. Det första var under inbördeskriget, och rekonstruktionen som följde, och det andra den svarta frihetsrörelsen i mitten av 1900-talet. Här fanns tillfällen för ”breakthrough”, som kom till intet. Glaude skriver att återigen så står man inför en ”moral reckoning” av samma storleksordning. Och det är nu, menar han, som de svarta i USA måste få sitt sanna värde erkänt, att de inte är värda mindre än vita, så att inte den ”fula historien” upprepas igen och igen. De som medvetet vägrar att komma ihåg historien blir moraliska monster, påpekar han. (ibid: 202)

Glaude framhåller att Baldwin betonade vikten av att se tillbaka på historien för att se vilka vägval som man gjort, och genom detta förstå på vilket sätt dessa val lett fram till de kriser som man står inför. Att en måste konfrontera lögnen i sin nations självförståelse för att komma vidare på en väg som leder fram till att man bygger ett land som verkligen baseras på sant demokratiska principer:

To do your first work over means to reexamine everything. Go back to where you started, or as far back as you can, examine all of it, travel your road again and tell the truth about it. Sing or shout or testify or keep it to yourself: but know whence you came.” (ibid:196).

/H-M